Negativt tänkande

Jag har nu funderat lite över varför man fastnar i negativt tänkande, fast man vet så j..a väl att det bara är destruktivt och leder till nowhere.

När man inte är tonåring, ungdom, eller yngre ångestfull vuxen, så får man tyvärr ingen förståelse eller sympatier under de där negativa perioderna man har längre. Folk förväntar sig att man ska ha lärt sig att vara rationell och inse att det är ett meningslöst beteende. Man ska helt enkelt inte störa andra med sina bekymmer. En negativ människa förstör för sin omgivning och försöker lägga över sina bekymmer på andra.

De flesta säger ändå inte ärligt rakt ut vad de tänker; dvs: "ryck upp dig människa", eller fy fn vilket trist depro du är" eller liknande, utan de säger nog mer hurtiga saker som: "tänk positivt!" eller "efter regn kommer sol", eller... ja, sanna klyschor helt enkelt.

Tillbaka till min fråga: varför håller man på och är så här negativ ändå ibland? Fast man är så vuxen, mogen och insiktsfull?

Ja... man är väl bara människa trots allt... (ännu en klyscha). Man känner frustration och maktlöshet, man vet inte hur man ska kunna förändra sin situation, man tror inte att det går.

Man vill ha hjälp. Kanske konkret, men kanske vill man mest att någon sätter sig ner och verkligen undrar över hur man känner, att någon lyssnar med ett öppet och förstående sinne.

Tyvärr kan det nog vara så att det inte hjälper med att vem som helst gör detta (det är inte som på film där någon som ödet fört i ens väg når fram och löser upp ens problem...), utan det är en SPECIELL person (eller personer) i ens liv som måste göra detta.

Vanligtvis brukar man dock hinna tröttna på sig själv efter en period, kanske t o m innan man fått sig tilldelad en sann klyscha och förhoppningsvis innan någon hunnit bli alltför ärlig.

Fast, man kanske kan få vara lite negativ då och då, det kanske bara är så enkelt att man BEHÖVER få vara det ibland...

(Om ni undrar varför jag skriver "man" hela tiden, så är det för att detta kanske inte bara handlar om MIG...).

Kram från The Positive Thinker

Krypningar

Det kryper i mig. Jag vet inte vad det beror på, men jag har verkligen svårt att koncentrera mig på att göra alla de saker som jag måste göra som jag tycker är TRÅKIGA. Jag känner det som om jag bara skulle vilja krypa ur skinnet.

Vad är det med mig egentligen? Så här kan man ju inte ha det. Man måste klara av att göra allt det som man måste göra, fast det inte är så särskilt kul precis. Man har inget val direkt heller.

Kanske smittar tonåringarna mig med sin attityd och sin rastlöshet? Eller är det årstiden som lagt sitt kvävande täcke över mig?

Ja, vilket än skälet till mina rastlösa krypningar är, så vore det bra om jag hittade ett sätt att stilla dem. Hur ska man t ex få tonåringarna att göra det som de måste göra, trots deras tillstånd? Ja, Motivation är väl det som måste hittas... Hur får de det? Morot eller piska? Suck, jag antar att piskor är det vi mest använder, när det kanske borde vara mer morötter.

För, vilken metod fungerar bäst på mig kan man tro? Jag tror att mina krypningar skulle kunna stillas lite av att veta att jag snart får lön för min möda, lite bekräftelse, uppmuntran och belöning.

Så, om jag försöker göra detta lite mer, kanske någon gör samma för mig, gott ska med gott belönas, sägs det.

Krypande kram

Ett litet förslag...

Tanken för dagen landar i att avsky måndagar efter lov. De borde inte få finnas.

Mina argument för det lyder som följer: 1. Man tror inte det är sant när larmet larmar för igångsättning av Familjen så TIDIGT, det är inte hälsosamt. 2. Alla plikter man skjutit framför sig landar som en bila över nacken i samma stund som man äntrar jobbyggnaden, det är inte hälsosamt heller. 3. Helst skulle man vilja sätta sig och mysprata med kollegorna över några oändliga koppar kaffe, vilket man absolut inte hinner (särskilt inte om man inte gjort vad man borde gjort under lovet...), det är trist. 4. Ju mer dagen går inser man hur mycket jobb man har framför sig, det är deprimerande. 5. När man precis fått den lovtyngda kroppen att börja få upp den riktiga effektiviteten, är det dags att gå hem till jobb nr 2, tredjedelsklar, det är frustrerande.

Så mitt förslag är att vi spolar fram de där dagarna till den lite mer trevliga, ska vi säga dag nr fyra, eller så, då brukar man ha lugnat ner sig och intagit sitt vanliga Mahatma Gandhi-lugn (you wish...).

Ultra rapid kram

Mörbultad...

Här kommer en liten söndagsrapport från en mörbultad och trött kvinna med fruktansvärt stel nacke.

Varav detta? Ja, kanske från den oerhört trevliga fredagskvällen med svägerskan på dansgolvet :-D. Så mycket har jag inte dansat och skakat loss på lääänge. Eller från ett antal nätter då jag sovit oroligt och drömt riktigt skumma drömmar... Kanske har min frenetiska städning av hela huset i lördags fm triggat igång några små ovana muskler... Jag städar alltid i ett slags ursinne för att få det gjort. Det skulle även kunna bero på den dubbla rollen av hockespelare och konståkerska i torsdags, men det är nog mest de ömmande knäna, höftbenen och midjan som har sin grund där (att spela hockey med taggskridskor samt felsvängd klubba; är inte så bra...man snubblar lätt...).

Tröttheten idag vet jag i alla fall att den kommer sig av att jag gick upp kl sju och åkte till den fryskalla träningshallen i Stångebro och stod i två timmar och stirrade på sonen. Det har tagit hela dagen att tina upp faktiskt. När våra vänner kom för att hämta sin katt kände jag mig så trött att jag är rädd för att jag inte var så social som jag brukar...

Lördagen bestod annars av något som inte var så fysiskt jobbigt, för mig i alla fall, men däremot lite psykiskt påfrestande. Jag och ett par av mina bröder åkte helt resolut till mamma på avdelningen och tog med henne hem till sig själv på en utflykt. Med rullstol, rollator och hela konkarongen. Banbrytande! Det var så skönt att GÖRA något. Självklart var det mycket att tänka på med allt, men det gick ju!

Dags att känna sig redo för JOBBET. Hmmm...

KRAM

Sticking to the PLAN

Här kommer nu en lite trevligare rapport från en sportlovsidkande kvinna! Jag har lyckats fullfölja min PLAN lite bättre senaste dagarna. Skönt. För kropp och själ.

Nu har vi uppfyllt "ute-målet" genom att åka skridskor (både ute och inne i hall), åka pulka, vara i vallaområdet, och i skogen. Det är alltid lite pyssel innan man kommer ut, men sedan är det såå skööönt att vara ute. Lite mer snö hade dock varit önskvärt. Vi ska ut i morgon igen på någon liten utflykt, både skridskor och pulka är önskat (liksom simhallen, vilket sonens sår i bakhuvudet naturligt har sållat bort, tyvärr).

"Kulturmålet" uppfyllde vi idag genom att vara på Fenomenmagasinet (och en sväng in på Chokladboden såklart...). Tiden flög iväg när vi sprang omkring och upptäckte, undersökte och fick förklaringar. Jag blir alltid lika förvånad över hur kul det faktiskt är att vara där. Det är trevligt att inse att man fortfarande är nyfiken och vill testa allt själv, precis som barnen =). Jag var t ex barnsligt stolt över att jag slog rekord på ett minnestest.

Så, "umgås med barnenmålet", och att "låta dem vara med kompisar" har uppnåtts med råge, men det är väl ändå det som är det absolut viktigaste och bästa med förmånen att ha lov tillsammans med sina barn.

Ja, hur blev det nu med att själv träffa vänner och bara göra något för MIG? Mja, det återstår... Liksom att rätta färdigt alla prov och rapporter... Men nu är det ju snart helg och då kanske man kan få lite möjlighet...

Rödkindad kram

Ska man ha det så här?

Idag blir det kanske två inlägg, ett som berättar om hur min natt var, och förhoppningsvis ett senare, ikväll, som är lite mer positivt och berättar om min aktiva utedag...

Det var ett jobbigt möte igår på sjukhuset. Summa kardemumma av mötet måste sammanfattas i att mamma fortfarande inte är bra nog för att kunna ta steget vidare i vårdapparaten, mot ren rehabilitering. Faktum är att mamma är mycket svårbehandlad. På vissa plan har det väl blivit bättre under de senaste veckorna, men på andra står det still och går ibland tillbaka t o m. Hur mycket som handlar om att man blir institutionaliserad, som det så fint heter, eller skadad av MILJÖN, det vet jag inte, men jag tänker på det hela tiden.

Jag kände oron mala i kroppen hela kvällen igår. Pappa ringde också ett par gånger och gav ledsna rapporter efter sina samtal med mamma. Vad är det här? Ännu en regression?

Och så kom natten. Hade precis somnat in efter midnatt. Telefonen ringer. Hinner inte svara i mitt yrvakna tillstånd. Lyssnar av telefonsvararen, det är mamma. Hon är helt ifrån sig, vill därifrån. Desperationen och maktlösheten talar till mig i natten.

Jag sover sedan inte en blund på hela natten. Ligger i soffan och tankarna mal. Vad ska vi göra? Vad kan man göra? Kommer denna mardröm att ta slut någon gång, eller kommer det att bli ännu värre snart? Katten Opal, som vi är kattvakt till, stryker sig oroligt kring mig.

Slumrar till efter fem, och blir väckt vid kvart i sju av sonen som vill gå upp.

Ska man ha det så här?

Trött kram

Sportigt sportlov...

Jaha, så har nu sportlovet pågått i ett par dagar. Detta var min PLAN inför lovet:

1. Vara SPORTIG, alltså ute och aktivera mig och barnen, varje dag (med aktiviteter som: skridskor, pulka, skogspromenader, uteutflykter etc).

2. Umgås med barnen.

3. Låta barnen umgås med kompisar.

4. Göra något kulturellt med barnen, t ex teater, Flygvapenmuseumet, Länsmuseumet, Fenomenmagasinet, biblioteket etc)

5. Rätta klart Nationella proven i svenska och två prov i engelska, bedöma och kommentera 17 elevrapporter.

6. Umgås med några vänner.

7. Besöka mamma och även pappa.

8. Ha lite sovmorgon, slappa lite.

Hur har det gått med min PLAN då, ännu så länge? Mja... Punkt 4, 5 och 6 är tyvärr helt ignorerade. Punkt 1, att vara sportig och ute, har inte blivit så mycket av ännu heller.

Så, vad har vi GJORT då? Ja, dagarna går snabbt, när man inte stressar, utan mest bara ÄR. Tillsammans med barnen.

Denna dag upptogs mycket av mina föräldrar. Möte med överläkaren och teamet på hennes avdelning och planering för den närmsta framtiden, med eventuell flytt på agendan. Tider som flyttades fram och tillbaka åt upp mycket av min tid.

Nu, är min fortsatta PLAN att verkligen försöka hålla mig till min PLAN. Annars tror jag nog ändå att jag kommer att känna mig väldigt besviken efter lovet. Får se hur det går...


Vintrig KRAM!

Olycksaliga...

Och så var olyckan framme igen då. Det räcker med att man slappnar av en minut naturligtvis. Man ska ständigt påminnas om sin egen, familjens och de nära och käras sårbarhet, det är LAG.

Det som hände, hände igår. Dottern och sonen var ute i trädgården och lekte själva. Plötsligt sticker de in huvudena och säger att de ska åka lite snowracer borta på kullen, ett par hundra meter bort på lekplatsen. Ja, det har de ju gjort förr, så visst. Tänker en söndagsslö mamma och ligger kvar i soffan och läser tidningen (till mitt försvar vill jag bara säga att vi var uppe till hockey- och konståkningträningarna kl 08.00 resp 08.55).

Efter en stund vaknar vi bryskt upp till verklighetens grymhet, när dottern slänger upp dörren och skriker i panik: "kom fort, han blöder jättemycket!". Och det gjorde han verkligen. Hela mössan var genomdränkt av blod, det rann ner i ansiktet och på overallen. Det såg fruktansvärt ut när vi försiktigt tog av mössan och inspekterade hur stor skadan var.

Vi som alltid är så noggranna med hjälm, det är verkligen ödets ironi och en liten hånfull blinkning till oss.

Det värsta är att jag vanligtvis är en sådan där mamma som alltid hönsar och hellre säger ett förmanande ord för ofta än för sällan. Men det jag har upptäckt är att det ändå inte hjälper och troligtvis aldrig kommer att göra det heller. Jag borde vetat, för min far brukade nämligen säga till mig: (varje gång jag skulle gå ut, jag lovar)"akta så du inte halkar nu". Inte hjälpte det, ibland halkade jag i alla fall.

Nåväl, ett djupt hack i bakhuvudet och några skrapsår runt det, blev kontentan denna gång. Ännu ett ärr till hans samlingar, han har några stycken... Det är nog tyvärr så att han brås lite på sina föräldrar... Olycksaliga unge!

Hönsig kram från mig

Gott om plats...

Just nu håller politikerna på och utreder vad man ska göra åt problemet med vår "halvfulla" skola. Vi har alltså en nedåtgående trend vad gäller elevantal på skolan, och det kommer bara att bli "värre och värre" inom en åttaårsperiod.

Tydligen har man kommit fram till ett par tre alernativ, som nu helt seriöst diskuteras och förs möten omkring.

Oj, oj, oj, och vi som trodde att de skämtade... Se där vad farligt det är att tro polikerna om en smula förstånd... Man får aldrig överskatta dem, aldrig slå sig till ro och tro på det Sunda Förnuftet. Det är tråkigt men ack så sant.

Vad är det jag vänder mig så starkt mot då egentligen? Förstår jag inte att det ALLVARLIGT att lokalerna inte är fullt utnyttjade? Jo, jag förstår att det handlar om PENGAR. Men, jag förstår ändå inte logiken i det hela. För det första är inte våra lokaler "halvfulla", vi har lokaler byggda för tjugo-grupper, inte för trettio-grupper, har ni glömt det? Vi har det alldeles för fullt och trångt i lokalerna som det är. Kom och titta får ni se...För det andra har vi ett elevunderlag som skulle behöva mycket mer resurser till sig än vad vi får idag, passa på att satsa på våra elevers framtid och måluppfyllelse nu, så blir det BILLIGARE sedan med dem. För det tredje är inte vår skola byggd för mellanstadiebarn, vilka ni vill ha in (ett förslag säger t o m lågstadie- och förskolebarn, men det vägrar jag bara att tro på...), och då kommer det att kosta mycket PENGAR att bygga om och anpassa lokalerna t ex.

Ja, ja, suck. Mest av allt är jag bara ledsen för barnens skull, om det verkligen skulle bli så att så unga barn ska behöva komma in i våra trånga lokaler bland hormonstinna tonåringar. Det är inte en bra miljö för dem och vi kan inte garantera en bra, trygg och utvecklande arbetsmiljö för dem då, inte så som det ser ut nu på skolan.

Har jag några förslag då? Ja, vi kan ta mot sexor, så långt kan jag sträcka mig. Vi tar även mot många barn som lär sig svenska språket, de borde räknas på annat sätt vad gäller resursfördelning. För övrigt är inte åtta år en så förskräckligt lång tid, snart fylls lokalerna igen, låt oss få använda tiden till att få utveckla skolan och lärarna. Det kommer att SPARA PENGAR till slut.

Frustrerad kram

Serviceminded

Först måste jag bara säga att skidresan till Romme i fredags med eleverna gick såå braa! Alla skötte sig perfekt; ingen bröt benet, betedde sig illa eller missade bussen hem :-). Det var bara mys.

Det är så kul att se de elever som aldrig någonsin åkt förut, men som framåt dagen svischar nerför backarna, med mer eller mindre skräckblandad förtjusning. Det är så coolt att se när de utmanar sig själva och får så snabb utveckling. Tänk om det blev lika tydligt för dem vad Mod och Motivation kan leda till även i skolarbetet...

En sådan dag i backen känner man på ett väldigt tydligt sätt att man gillar att vara serviceminded. I helgen fick jag ytterligare ett tillfälle att känna på den känslan på ett konkret sätt. Som varande konståkningsmamma hade jag nämligen tilldelats uppgiften att vara personal på Disney on ice på söndagen. Jag stod i entrén och rev besökarnas biljetter och visade (enligt noggranna instruktioner) alla tillrätta i Cloetta Center. Uppgiften var att vara välkomnande, trevlig och hjälpsam, samtidigt som man skulle kontrollera så att allt stämde.

Så underbart skööönt med sådana avgränsade, konkreta uppgifter! Och bara trevliga, tacksamma människor. Då är det lätt att vara serviceminded.

Tanken går ohjälpligt till mitt vanliga kall. Jag har ju verkligen valt ett jobb där jag måste vara serviceminded, men med oavgränsade uppgifter och lite svårare kunder att tillfredställa...

Hm..... Men jag återkallar dagen i backen till mitt minne, och så lever jag en liten stund på det!

Puss o kram!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Prinsar och prinsessor

Trots att dottern inte var fullt frisk ännu, försökte hon peppa upp sig när det var dags för årets version av Disney on ice ikväll. Med en tablett i kroppen klarade hon det något så när.

Årets tema var "prinsar och prinsessor", vilket sonen haft blandade känslor inför. Häromdagen när dottern var som sjukast, funderade vi på om vi skulle få med någon kompis till honom istället. Innan han hann fråga bland kompisarna hade dock någon tagit bort hans lust att fråga, genom att högljutt deklarera något i stil med att årets Disney on ice var minsann inget att gå på, det var ju bara massa kärlek och prinsar och prinsessor, inget för killar att se. "Men tycker DU att det är så?" frågade jag honom, och han svarade tvärsäkert att nej, han tyckte bara det skulle bli jättekul och det spelade väl ingen roll om det handlade om det.

Ja, det är inte första gången (och helt klart inte sista...), som man ställs inför problemet med de inskränkta könsrollerna som vingklipper ens barn i sina liv. Många gånger har sonen undrat över varför han som kille inte förväntas göra vissa saker, bara för att han är kille. Som tur är har han stått på sig varje gång, och vi med, men det har också för mig varje gång blottlagt hur fasta och rigida våra föreställningar är. Jag inser att det är mycket svårare än jag trodde att hålla fast vid att varje barn ska få ha på sig eller bete sig eller göra precis vad som faller varje barn in ,utan att KÖNET ska vara styrande i valen. Det har visat sig vara i princip omöjligt. Så sorgligt.

Hur var årets Disney on ice då? Jo... det var verkligen mycket kärlek och prinsar och prinsessor. Showen var lysande, färgstark, prålig, maffig, imponerande, ja där har jag inget att klaga på. Men, KÄRLEKEN, ack kärleken blev illa misshandlad. Visserligen är det sagor, och vi vet alla hur ytligt det lätt kan bli när prinsen med en kyss får sin på honom väntandes prinsessa. Men jag förväntar mig verkligen att man, när man visar en show för barn, försöker gå bortom den ytan och gå till själva kärlekens kärna. Det gjordes inte.

Dottern, som tränar konståkning några gånger i veckan, var dock mycket nöjd med showen. När jag frågade henne vad hon tyckte svarade hon med ett äkta imponerat tonfall att "de åkte sååå braaa!", och det var det som var det viktiga, så klart!

Isig kram från mig

Pest eller kolera?

I eftermiddags besökte jag mamma för första gången på den nya avdelningen som hon flyttat till.

Det jag återkommer till varje gång jag besöker mor är tanken om vad som egentligen är svårast att acceptera för sjukdomstillstånd. Den gamla klassikern "välj mellan pest eller kolera". Vilket väljer man, när man har två dåliga val? Eftersom mor haft en palett av tillstånd att välja på en tid nu, så har jag alltså funderat på det hela en smula.

Har jag kommit fram till något smart då? Jo, det har jag...

Nämligen att det inte är så enkelt att välja, tyvärr, sorry, men det är som det sägs; det beror hela tiden på... å ena sidan å andra sidan osv osv forever and ever. Tänk att det alltid ska vara så.

Kanske handlar det om vems perspektiv man ska se det ifrån. Från Mitt perspektiv, som anhörig, vill jag helst ha ett tillstånd där jag känner igen min mamma, hon ska vara sig så lik sitt vanliga mentala jag som det bara går. Alltså måste hjärnan fungera. Men från Mammas perspektiv kanske det värsta tillståndet är att vara medveten om sin egen fysiska otillräcklighet, att känna sig beroende och sårbar. Att inte kunna VARA sitt vanliga jag.

Det får mig naturligtvis att fundera än mer på detta med smärtlindring. Det är inte lätt i praktiken.

Hur man än tänker så är det ju Framtiden som avgör. Finns det bara möjlighet, finns det Hopp kvar om ett återgående till sitt Liv, så tror jag att Mitt perspektiv är det som ändå gäller... Det sista man vill bli av med är ju sitt egna jag, sin personlighet. Den sitter i hjärnan, tro mig.

Så var rädd om era hjärnor, använd hjälm.

(Det var från Mitt perspektiv ett mycket bra besök hos mamma idag Y!)

Hjälmskyddad KRAM

Önskelista

Ska man våga sig på en liten vill-just-nu-lista? Ok, fem-i-topp får det bli:



1. Att mamma ska bli bättre.
2. Att familjen ska bli frisk och hasa sig ur sin trista influensadepression.
3. En till toalett.
4. Ett nyrenoverat kök.
5. Gå på kul fest.

Lite halvytligt så där, jag vet... Men har man spenderat hela 2009 på sjukhuset och i hemmet med sjuka familjemedlemmar och sig själv, med livet på sparlåga, så tenderar man att längta efter rätt ytliga saker till slut...

Det här med toaletten börjar mer och mer kännas akut faktiskt, vi har nämligen bara en. När vi flyttade hit för några år sedan så började vi med att renovera husets enda lilla minibadrum totalt. Tanken var att fixa en till toalett (eller kanske t o m ett lite lyxigare badrum) med tiden. Det har inte blivit av, som så mycket...

Att vara fyra i familjen och inneha en toalett, har tvingat oss till att följa vissa rutiner för att det ska fungera, exempelvis på morgonen. Vi går i en viss turordning, har en viss tid på oss och måste följa vissa regler. En regel är t ex att man inte får stanna på badrummet och spegla sig/sminka sig/fixa håret, när de andra måste in. Det värsta är de tillfällen när någon måste rubba schemat genom att t ex vilja göra nr2 precis i ett pressat läge.

Ja, man känner sig lite som "löjliga familjen", när alla fyra står inklämda på lilla toan och försöker få tag på sina tandborstar samtidigt. Tyvärr ökar det ju även risken för tjat och dåligt humör mellan oss också.

Så, kanske är det nu dags att försöka ta tag i detta snart. Någon som vet någon bra och pålitlig (och snabbjobbande...) firma som fixar sådant här?

(Å andra sidan är det lärorikt att tvingas samsas och respektera varandra på liten yta...och det är skönt att bara behöva städa ett badrum...)

Mårbrasnartkram!!!

Adjö...

Först hälsostatus, igen: Hela familjen är sjuk. Undrar om det skett tidigare, tror inte det. Influensan har slagit hårt mot oss, har pågått sedan ett par veckor nu, men verkar ha en kulmen just nu, när även dottern insjuknade i natt. Skiten håller på länge också, det är inget som går över på ett par dagar precis. Det konstiga är att den verkar drabba varje individ på olika sätt. Den söker liksom upp varje persons svaga punkter, och där sätter den in stöten. Själv har jag ont i huvudet, bihålorna och i halsen, sonen hostar, snorar och har öroninflammation, dottern kräks, mannen ska jag inte säga något om, för det vill han inte.

Igår skedde dock något som jag kände mig för sjuk för att orka reflektera kring då. Jag gjorde mig slutligen av med alla babysaker jag sparat på. Nu åkte allt till Stockholm tillsammans med mannens kusin, som väntar barn i mars. Så nu är det slutgiltigt, ingen mer liten bebis blir det. Snyft. Fy, vad jag kände mig gammal och förbrukad när jag vinkade adjö. Det är det som är det värsta, just känslan av att allt är förbi, över.

Jag vet inte varför man känner så, det måste vara något hormonellt, irrationellt som inte går att kontrollera med tankekraft. Viljan att återigen reproducera sig, trots att jag faktiskt är nöjd med att ha två barn. Ja, ja, känslan går väl över igen, bara jag håller mig borta från bebisar, gravida och nyblivna mammor...

Jag tror att just den perioden i livet när man är gravid och får barn, den är så hoppfull, längtande och full av planer och drömmar inför framtiden. Den är som tonårstiden, fast utan finnar, komplex och olycklig kärlek... Det är en tid av djupt fokus på det som är viktigt i livet. Jag tror det är det man även längtar tillbaka till...

Sjuk, smittande kram från mig