Pest eller kolera?

I eftermiddags besökte jag mamma för första gången på den nya avdelningen som hon flyttat till.

Det jag återkommer till varje gång jag besöker mor är tanken om vad som egentligen är svårast att acceptera för sjukdomstillstånd. Den gamla klassikern "välj mellan pest eller kolera". Vilket väljer man, när man har två dåliga val? Eftersom mor haft en palett av tillstånd att välja på en tid nu, så har jag alltså funderat på det hela en smula.

Har jag kommit fram till något smart då? Jo, det har jag...

Nämligen att det inte är så enkelt att välja, tyvärr, sorry, men det är som det sägs; det beror hela tiden på... å ena sidan å andra sidan osv osv forever and ever. Tänk att det alltid ska vara så.

Kanske handlar det om vems perspektiv man ska se det ifrån. Från Mitt perspektiv, som anhörig, vill jag helst ha ett tillstånd där jag känner igen min mamma, hon ska vara sig så lik sitt vanliga mentala jag som det bara går. Alltså måste hjärnan fungera. Men från Mammas perspektiv kanske det värsta tillståndet är att vara medveten om sin egen fysiska otillräcklighet, att känna sig beroende och sårbar. Att inte kunna VARA sitt vanliga jag.

Det får mig naturligtvis att fundera än mer på detta med smärtlindring. Det är inte lätt i praktiken.

Hur man än tänker så är det ju Framtiden som avgör. Finns det bara möjlighet, finns det Hopp kvar om ett återgående till sitt Liv, så tror jag att Mitt perspektiv är det som ändå gäller... Det sista man vill bli av med är ju sitt egna jag, sin personlighet. Den sitter i hjärnan, tro mig.

Så var rädd om era hjärnor, använd hjälm.

(Det var från Mitt perspektiv ett mycket bra besök hos mamma idag Y!)

Hjälmskyddad KRAM