Olycksaliga...

Och så var olyckan framme igen då. Det räcker med att man slappnar av en minut naturligtvis. Man ska ständigt påminnas om sin egen, familjens och de nära och käras sårbarhet, det är LAG.

Det som hände, hände igår. Dottern och sonen var ute i trädgården och lekte själva. Plötsligt sticker de in huvudena och säger att de ska åka lite snowracer borta på kullen, ett par hundra meter bort på lekplatsen. Ja, det har de ju gjort förr, så visst. Tänker en söndagsslö mamma och ligger kvar i soffan och läser tidningen (till mitt försvar vill jag bara säga att vi var uppe till hockey- och konståkningträningarna kl 08.00 resp 08.55).

Efter en stund vaknar vi bryskt upp till verklighetens grymhet, när dottern slänger upp dörren och skriker i panik: "kom fort, han blöder jättemycket!". Och det gjorde han verkligen. Hela mössan var genomdränkt av blod, det rann ner i ansiktet och på overallen. Det såg fruktansvärt ut när vi försiktigt tog av mössan och inspekterade hur stor skadan var.

Vi som alltid är så noggranna med hjälm, det är verkligen ödets ironi och en liten hånfull blinkning till oss.

Det värsta är att jag vanligtvis är en sådan där mamma som alltid hönsar och hellre säger ett förmanande ord för ofta än för sällan. Men det jag har upptäckt är att det ändå inte hjälper och troligtvis aldrig kommer att göra det heller. Jag borde vetat, för min far brukade nämligen säga till mig: (varje gång jag skulle gå ut, jag lovar)"akta så du inte halkar nu". Inte hjälpte det, ibland halkade jag i alla fall.

Nåväl, ett djupt hack i bakhuvudet och några skrapsår runt det, blev kontentan denna gång. Ännu ett ärr till hans samlingar, han har några stycken... Det är nog tyvärr så att han brås lite på sina föräldrar... Olycksaliga unge!

Hönsig kram från mig