Trots att dottern inte var fullt frisk ännu, försökte hon peppa upp sig när det var dags för årets version av Disney on ice ikväll. Med en tablett i kroppen klarade hon det något så när.
Årets tema var "prinsar och prinsessor", vilket sonen haft blandade känslor inför. Häromdagen när dottern var som sjukast, funderade vi på om vi skulle få med någon kompis till honom istället. Innan han hann fråga bland kompisarna hade dock någon tagit bort hans lust att fråga, genom att högljutt deklarera något i stil med att årets Disney on ice var minsann inget att gå på, det var ju bara massa kärlek och prinsar och prinsessor, inget för killar att se. "Men tycker DU att det är så?" frågade jag honom, och han svarade tvärsäkert att nej, han tyckte bara det skulle bli jättekul och det spelade väl ingen roll om det handlade om det.
Ja, det är inte första gången (och helt klart inte sista...), som man ställs inför problemet med de inskränkta könsrollerna som vingklipper ens barn i sina liv. Många gånger har sonen undrat över varför han som kille inte förväntas göra vissa saker, bara för att han är kille. Som tur är har han stått på sig varje gång, och vi med, men det har också för mig varje gång blottlagt hur fasta och rigida våra föreställningar är. Jag inser att det är mycket svårare än jag trodde att hålla fast vid att varje barn ska få ha på sig eller bete sig eller göra precis vad som faller varje barn in ,utan att KÖNET ska vara styrande i valen. Det har visat sig vara i princip omöjligt. Så sorgligt.
Hur var årets Disney on ice då? Jo... det var verkligen mycket kärlek och prinsar och prinsessor. Showen var lysande, färgstark, prålig, maffig, imponerande, ja där har jag inget att klaga på. Men, KÄRLEKEN, ack kärleken blev illa misshandlad. Visserligen är det sagor, och vi vet alla hur ytligt det lätt kan bli när prinsen med en kyss får sin på honom väntandes prinsessa. Men jag förväntar mig verkligen att man, när man visar en show för barn, försöker gå bortom den ytan och gå till själva kärlekens kärna. Det gjordes inte.
Dottern, som tränar konståkning några gånger i veckan, var dock mycket nöjd med showen. När jag frågade henne vad hon tyckte svarade hon med ett äkta imponerat tonfall att "de åkte sååå braaa!", och det var det som var det viktiga, så klart!
Isig kram från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar