Absolutely brilliant

Har hasat omkring här hemma i pyamas ett par dagar nu och äntligen har andarna vaknat igen. Järnkepsen och hjärnmoset har börjat ge med sig. Eller så har jag bara bestämt mig för att det får vara nog med hasande helt enkelt. Min man (vilken tillhör skaran som inte skulle stanna hemma från jobbet pga sjukdom om han så blev hotad med pistol) tror att det där med sjukdom det klarar man av med viljan.

Så nu var det dags att ta fram viljan tills i morgon, måste ju hinna jobba igen så att jag tycker att jag är värd lov liksom. Vad var det Pippi sa; Fy bubblan vad orättvist att ni får jullov och inte jag! Men, Pippi, du går ju inte i skolan... Ni som kommer ihåg er Pippi vet att hon gick i skolan en dag i alla fall. För övrigt älskar jag Pippi.

Men, allvarligt talat har jag provat på det där med att jobba fast man är sjuk, eller slutkörd, eller vad man nu är, vem vet skillnaden alltid? (Feber kan man tydligen också få fram med viljan enligt vissa källor). Och då har det varit på väg att gå riktigt åt pipsvängen. Där vill jag inte hamna igen. Det är en tunn linje där emellan, mellan att man är utmanad och inspirerad och slutkörd och deprimerad. Jag vill hålla mig på rätt sida av den linjen. Tack.

Låg och tittade på ett avsnitt av den gamla klassikern Black Adder med Rowan Atkinson i förrgår. Absolutely brilliant! Höll på att skratta ihjäl mig, fast i mitt eländiga tillstånd lät det väl mest som om jag rosslade. Det var precis rätt i tiden, jag som håller på och skriver om engelsk renässanslitteratur just nu. Och sedan blev det bara så kuuul när jag insåg att the prince of Wales spelades av inte mindre än.... tatada -House! Kan det bli bättre?

Uppiggadkram