Smärttålig...?

Nu blir det inlägg av typen rapportera läget här.

Jag tycker verkligen inte om att vara skadad, då blir jag riktigt gnällig och ynklig. Jag tror min före detta idrotts-karriär har hjälpt till att göra mig sådan faktiskt. Se bara på idrottsstjärnorna när de är skadade, det ska stötas och blötas och minsta lilla sträckning avhandlas som en världsangelägenhet. Värst är väl skidåkarna, minsta lilla förkylning är som om de fått pesten.

Försöker inte att förklara bort mig här, eller ursäkta mig, men jag hatar också mina blessyrer fullt och fast när de dyker upp. Vill inte vara nedsatt i min förmåga, vill verkligen kunna träna och spela matcher och så.

För några år sedan bröt jag mitt första, och förhoppningsvis sista, ben. Det var nyckelbenet och oj oj vad eländig jag blev. Länge.

Jag kunde liksom inte klara av detta med att vara så nedsatt och ha en sådan ständig smärta, det var ett rent helvete. Plötsligt förstod jag verkligen hur de med kronisk smärta lever. Det är lätt att bli ett med smärtan och sjukdomen, det är lätt att fastna där och inte komma vidare.

Nu är jag i den lilla världen igen, om inte lika allvarligt som tur är! Var hos läkaren i går och blev skickad på röntgen av min hand. Satt på akutröntgen i ett par timmar, det var väl ok ändå, kunde varit värre. I dag har jag varit hos läkare igen och sedan fick jag ta mig till garnisonen där arbetsterapeuterna numer befinner sig. Där var det verkligen full fart! Fullt hus med skadade människor som skulle gymnastiseras eller arbetsterapeutiseras tillbaka till bättre funktionsduglighet. Kändes som om man kommit till en krigszon.

Ja, ja. Har nu fått en sk ortros, ett stöd för handen-tummen. Fick mäta min styrka i båda händerna och jag var tydligen normalstark i vänster (trodde jag inte, trodde jag var svag där!), men i min högra var jag nu alltså som en 100-åring tror jag. "Nu är målet att du ska bli lika stark i höger som i vänster igen", sa arbetsterapeuten pedagogiskt. "Nej, nej, jag ska självklart bli mycket starkare än så!", utropade jag bestört, tills jag kom ihåg hur de pratat med mig förra gången jag gick hos dem för mitt nyckelben. "Var någonstans på smärtskalan ligger du?", som de frågat då och även nu, haha, det där ser jag igenom direkt. Vem tror de att de pratar med!? "Jag är rätt smärttålig", hävdade jag bestämt...

Ja, ja. Det är bara att inse att det här kommer att ta ca 6-7 veckor då. Lovely.

Smärtsamkram