A room of one´s own

Hängde för övrigt upp ca 28 par strumpor förut. Ja, det blir det om man väntar en vecka med att tvätta dem, om man är fyra i familjen. Sa jag att vi inte har någon fungerande torktumlare? Vi tänker på miljön vi, så är det. Fast ibland kan jag inte låta bli att undra lite över vem som tänker på mina händer och armar och min mentala status, hatar strumpor liksom.

En annan tanke, som poppade upp i min överhettade hjärna i går, var att det är lite klurigt hur man ska bete sig när man möter hemtjänstpersonalen hemma hos mamma och pappa. "Hej, hej" sa jag käckt när en kvinna råkade vara där i går när jag kom. Hörde hur hon frågade efter fotkräm när hon skulle hjälpa mamma med stödstrumporna, och jag smög diskret ut i badrummet för att hämta. "Den här är väl bra?" sa jag ödmjukt när jag hittat Propyless. Kändes skumt som attan att låta henne smörja mammas fötter och hålla på, när JAG var där. Slank skamset ut i köket och satte på kaffe i stället. Studerade brödsmulorna på golvet och putsade snabbt av spisen och skåpsluckor och dörrar lite medan jag väntade. Pappa gick där som en osalig ande fram och tillbaka också.

Jag vet att jag inte kan vara där jämt och att det skulle vara totalt omöjligt att jag hade detta som en daglig uppgift med mina föräldrar. Men man känner sig som ett kräk ändå. Tänkte på vad kvinnan från Carema egentligen tänkte om mig. Kanske tänkte hon: Jaha, det där är alltså dottern. Hon som är så upptagen att hon inte kan hjälpa sin mamma ett dyft. Fast jag tror förresten inte hon använde ordet dyft, hon hade inte svenskt ursprung.

Annars har jag en tanke om detta med att få ha ett eget rum. Hur viktigt det är. Jag kommer ihåg hur jag älskade att låsa in mig på mitt rum som barn och tonåring, få vara i min egen värld. Jag ser precis samma behov hos min dotter nu.

Har jag ett eget rum nu som vuxen? Ja, ett av mina rum är när jag sitter i min bil, älskar verkligen att få vara ifred där och lyssna på den musik jag vill och sjunga med skamlöst.

Ett annat eget rum är tvättstugan. Där står jag och hänger och viker och sorterar, ett oändligt, evigt arbete. Medan jag står där lyssnar jag på hög musik och sjunger med och dansar (i dag dansade jag waka waka med Shakira...). Kanske låter det patetiskt, men det är mitt egna rum. Hur skulle jag stå ut med alla dessa strumpor annars!?

Fast jag undrar också över hur det är med det egna rummet när man som sjuk måste ha hjälp och kända och okända människor springer där hela tiden.

KRAM