Jag orkar visst

Hörde Ann Söderlund prata på radion förut om varför hon skrev sin nyutkomna bok. "Mina kompisar var så trötta på mig så jag förstod att jag var tvungen att skriva en bok i stället", sa hon på sitt ödmjukt karakteristiska sätt. Hon hade lagt märke till att de diskret tittade på klockan eller något annat när hon återigen började tugga om och tugga om.

Denna vecka verkar det inte bara vara jag som varit ute på tunn is och vänt, om man säger så. Måste påminna mig om att checka nästa år om sista veckan i september brukar var extra jävlig jämt, eller om det bara var en slump i år...

Det konstiga är att jag inte kan skylla på att det varit extra jobbigt på jobbet, tvärtom har eleverna varit riktigt coola denna vecka. Jag kan inte heller säga att det beror på att jag varit så mycket mer upptagen än vanligt heller. Inte ens någon major crisis kan jag härröra som orsak. Veckan har helt enkelt varit lika fruktansvärt stressig och utan andningspauser som vanligt.

Ok. Jag tror plötsligt att poletten trillade ner, även hos mig.

Jag försöker se positivt, försöker hålla mig glad. Men helt plötsligt faller jag ner i vaken, den är iskall och jag blir alldeles stel och jag kan inte låta bli att få en känsla av att jag bara vill stanna där.

Stod där i tvättstugan i går och bara grät som ett litet barn. Snyftade så där som de gör på film: "jag ooorkaaar inte meeer".

Klarade inte av minsta lilla på jobbet, det räckte med att någon sa något kritiskt till mig så ville jag bara lägga mig ner och dö.

Men. Jag gick och la mig i går eftermiddag. Helt enkelt. Sov en stund under en filt och lät allt bara vara omkring mig. Och det gick bra. Ingenting faller ihop bara för att jag inte är där och övervakar. Det går bra ändå.

Sov en hel natt för första gången på många dagar. Nu känner jag mig så mycket bättre igen! Mina underbara kollegor var så fina idag och jag är glad igen!

Fredag! Härliga fredag!

Kram!