Måndagsgnäll

Efter en riktigt härligt social och intensiv helg med vänner har man nu återigen landat i verklighetens tjocka dimma. Jag kände visserligen på mig hela tiden att jag så att säga sköt upp diverse problem, vilka som en bortkastad boomerang utan tvivel skulle komma tillbakafarande rakt i huvudet på mig när Måndagen stack upp sitt obevekliga ansikte ur förnekelsens dimridåer.

Det är inte bara det att man har galet mycket att göra och att man känner att tiden är knapp, det är det här med att jag känner mig orkeslös, svag, öm i kroppen och febrig också. Till råga på allt har jag ont i halsen och huvudet känns som inlindat i bomull igen, näsan svider och rinner. Känner att jag bara inte orkar, vill helst lägga mig under en filt och inte gå upp just nu.

Satt och slet med sonen och hans skrivläxa här nyss och jag kände hur mitt tålamod och pedagogiska lugn var starkt frestat. Herregud, det ska ju vara LUST att göra dessa skrivläxor, i alla fall i min rosaskimrande dröm om skrivprocessen... Suck. Det blev klart i alla fall. Att leta fram kläder till morgondagens gammeldag i G:a Linköping kändes som en omöjlig uppgift, men vi lyckades få till det så att det kändes bra för honom ändå. Så ska det vara gammeldags matsäck också, yippeee. I väg till affären. Jag är så glad att de genomför sådana här roliga saker med mina barn i skolan, tur att de orkar när jag själv knappt orkar ta fram matsäck utan att grumsa tydligen.

Hoppas att huvudvärken och febern och det allmänt gnälliga tillståndet blir bättre tills i morgon...

Gnällkram