Givandets glädje?

Hem till far i dag, med lite presenter och bakelser. Han är alltid så tacksam och tackar översvallande för de stackars typiska fars dags-presenter han brukar få. Varför ska det vara så svårt att ge bra presenter till män undrar jag? Hörde på radion (eller var jag nu hörde det) att etta på presenttoppen var strumpor till far, följt av kalsonger och sedan vet jag inte vad det var mer, kanske slips? Förr brukade jag alltid köpa en bok, en deckare till far, men nu är jag osäker på om han har ro att läsa längre. Egentligen tycker jag ärligt att man borde bojkotta de här fars- och morsdagarna, man känner sig ju bara tvingad att handla något just till denna dag, när man hellre gör något spontant en annan dag, och då blir ju omtanken om föräldrarna mer utspridd, i stället för koncentrerat till en dag. Jag antar att det ju faktiskt ska handla om att tänka lite extra på sin förälder då och då.

Jag har för övrigt aldrig varit någon stjärna på det här med att ge presenter, jag får alltid lite prestationsångest faktiskt. Eller, kanske var jag bättre på det förr? Jag vet inte, jag tror det handlar om att man blivit lite utbränd på allt presenthandlande genom åren, stor familj som man har.

Men det är klart, de gånger man känner att man kommit på något riktigt bra, och man ser att det blir äkta uppskattat, då är det verkligen en härlig känsla som får en att må bra. Jag ger faktiskt hellre än jag får.

Ja, nu har jag gjort det man bör i alla falll, men det är så fruktansvärt jobbigt att märka hur dålig mamma är. Hela min själ gråter blod varje gång jag är hemma hos dem. Är det meningen att man ska klara av det här?

Kram

Oroande och roande

Har du tänkt på vad fånig man tycker att man varit när man gjort något man oroat sig för och det inte var några problem alls att genomföra det?

Oh My God varför höll jag på att älta det där med bilkörandet till Växjö till exempel? Asg liksom. Det var bara skönt att få sitta där i bilen och sjunga som en galning utan att störa någon hela vägen. Min gps heter Astrid och med henne som sällskap var jag totalt trygg.

Och varför oroade jag mig över att vara ensam i Växjö? Sova ensam och hela baletten? Jag bondade direkt med ett par tjejer som är i min grupp, och sedan behövde jag inte vara ensam alls! Det är så konstigt det där hur man på ett par sekunder bara kan känna av att henne gillar jag! Och när det blir ömsesidigt är det så superbäst. Efter en låååång dag som inte var färdig förrän efter 19 på kvällen rusade jag och de här två tjejerna ut för att jaga efter mat, utsvultna. Det var så komiskt också, för vi tre råkade även bo i rummen bredvid varandra på samma hotell! Hur stora är oddsen för detta egentligen!? Känns läskigt ödesbestämt alltihop.

Tänk att man alltid glömmer bort att man inte är ensam om att känna osäkerhet. Det är fler än jag som vill connecta med någon annan. Det är verkligen så inspirerande att studera som vuxen och få vara med om det här igen.

Jag sov rätt dåligt ändå tyvärr på mitt hotellrum, så ovant... Och vi kom till sängs sent.

Lördagen vaknade jag jättetidigt konstigt nog, och frukosten med de andra kändes så lyxig och härlig. Jag inser att jag gärna får smak på det här! Kände mig som en viktig person som är på konferens eller något, fast jag bara var student Men det är klart, på den tiden jag var äkta ung student, hade jag aldrig haft råd att bo på hotell...

Efter nya kursens slut drog jag så till svärmor i Huskvarna och mötte upp familjen där. Härligt att få ha saknat varandra lite, man behöver det tror jag. Födelsedagsfesten var så lyckad! Maten var magisk och alla bjöd på sig själva och vi hade så trevligt! Många av de här släktingarna träffar jag ju inte så ofta och inte på det här sättet, så det var härligt att se hur vi faktiskt trivs ihop och hur kul vi kan ha! Så har nog inte alla det. Men återigen i sängs fram på småtimmarna, gäsp.

Fars dag i dag också. Barnen fick fira sin pappa lite genom att jag hade handlat presenter... inte optimalt att vi inte hunnit gå tillsammans, men förra veckan var ju helt sjuk, tycker det känns ok i alla fall, mannen är inte den som bryr sig om sådana här konstruerade dagar i alla fall.

När vi kom hem i em så var jag så trött! Ringde pappa och sa att jag kommer i morgon i stället. Somnade sedan i soffan.... Vaknade upp och kände mig piggare, kollade in Robin Söderlings match och hans vinst, YES! Och nu är det Inter-Milan och Zlatan satte en straff. Najs.

I morgon är en annan dag.

Trött men nöjd KRAM

Skäll

Vinter var det nu ja igen. Efter att vi landat här i vardagen och börjat gräva efter vinterskor och varma jackor, vantar och mössor och dylikt i källaren, upptäcktes det att alla skor var för små.

"Det är kris!" utropade dottern, när hon kom klafsande hem i går efter skolan och tittade anklagande på mig och sedan ner på sina genomblöta converseskor. "Ja, ja", sa jag skuldmedvetet, "vi ska". Dottern hittade sedermera ett par skinnstövlar, men surade sig igenom hela Ikano-huset, eftersom vi inte tittade efter någon jacka med "päls på luvan -som alla har just nu utom jag". Sonen hittade vi inga bra skor till, även affärerna verkade överraskade av den plötsliga vintern, och konstigt nog verkade förra årets fodrade stövlar plötsligt passa, men "jag måste ha nya i alla fall, för de är för små mamma".

När jag besiktigade bilen i dag sa besiktningsmannen till mig att "hörrödu, det är bäst att du borstar av snön på bilen, för det får du böter för om polisen stoppar dig vettu". "Nejmen, ojdå, får man, bäst jag skaffar mig en ny borste då, för jag hittade inte den i morse", sa jag generat och med ett litet fånigt flin.

Låter som om jag fått lite "vuxenskäll" som det kallas, vilket är det värsta man kan råka ut för när man är oförberedd som vuxen. Fast "barnskäll" är inte så kul heller förstås.

Kram!

Vuxenpoäng...

Det är så konstigt just nu. På ett sätt har jag så mycket i mitt liv nu som är på gång, så mycket att tänka på och göra. Men konstigt nog känner jag mig så rastlös och har svårt att koppla av när jag ska.

Fast det är väl så det brukar bli, I guess. Som om det vore något konstigt, silly goose.

Sonen har blivit pigg efter dunderkuren med penicillin, he is back! Thank God! Feberfri i dag och i kväll fick han äntligen bort locket från det infekterade örat, efter ett stort antal snytningar, nässpray och uppblåsning av hans näsballong (superbra grej!). Yes! Highfive! Gjorde han när han äntligen hörde igen. Nu får han gå till skolan i morgon så jag äntligen kan ta tag i mitt jobb och mina elever igen i morgon (de lär väl vara lagom uppvärmda av vikarier nu...).

Själv oroar jag mig över vädret. Jag gillar ju normalt snö, men det får inte vara snöoväder när jag ska köra ner till Växjö på fredag, det är det värsta jag vet! Vad jag ska göra i Växjö? Det är ju där min distanskurs är, och nu är det dags för tentamenseminarie och muntlig presentation på fredag. Lördagen börjar nya kursen.

Det där med vuxenpoäng har jag aldrig varit så bra på att samla, och således har jag aldrig åkt längre än till Norrköping på egen hand i en bil. Det är sant. Jag har heller aldrig besökt en stad på egen hand och sovit själv i ett hotellrum. Det är sant. På tiden med andra ord.

Kram!

Tillvarons kontraster

Hade tänkt att jag skulle skriva ett riktigt inspirerat inlägg om vår härliga vecka på Kanarieöarna här i dag. Berättat om värmen och den underbara solen och hur jag bara landat bokstavligt talat i lugnet och avkopplingen. Hur jag ligger i solstolen efter en god frukost och läser, spelar poker eller löser korsord med barnen. Hur jag badar och leker i poolen och på stranden med mina barn. Hur vi fortsätter detta loja beteende efter lunchen och ett glas (stort) vin. Hur eftermiddagen avbryts av drinkar i skuggan och kanske en promenad längs stranden eller upp in mot byn. Middagen som vi antingen äter på hotellet eller tar taxi till de närmsta byarna, shoppar (pyttelite) och undviker inkastare. Drink avslutningsvis vid hotellpoolbaren, musikunderhållning (nåja...) och fotboll på storteven och sedan sittandes på balkongen, tittandes ut över havet.

Men har nu ett par sömnlösa nätter med mig och har tappat inspirationen för tillfället. Natten till lördag kom vi hem och kanske i säng vid 04 för mig. Resan gick bra, trots att sonen fick gå på smärtstillande för sina öron, det ena har pumpat ut var sista två-tre dagarna. Denna natt har han vaknat en gång i kvarten och gråtit av smärta, det går inte att ligga på något sätt som är skönt när man har så ont i öronen, det kan jag själv berätta att jag vet efter mina sex egna öronoperationer och tusentals öroninflammationer. Själv kände jag att det inte ens var någon idé att gå och lägga mig, utan har varit standby för tröst.

I dag åker vi till jourcentralen, och jag tänker inte nöja mig med mindre än att han får antibiotika, orkar inte en natt till. Sonen är ju så kallat öronbarn och har opererat sig några gånger redan, dräneringsrören tål inte så bra hopp och dyk i poolvatten, men försök få en aktiv kille att inte göra det... Oroar mig över att han knappt hör ett smack just nu här hemma...

Ja, så var den härliga semestern ett underbart minne som redan börjar blekna inför veckan som väntar. Start med vab alltså.

Men jag åker gärna tillbaka till öarna! Jag är så positivt överraskad, har aldrig åkt till en varm plats på senhöst/vinter förut, men det var så varmt och skönt för kroppen, har lapat D-vitamin från solen likt vampyren suger blod (har precis läst Bram Stokers Dracula...). Men vilken chock det var för kroppen att komma till kylan i Stockholm på fredagnatten, brrrrrr, skrapa isrutor när man precis legat och fått solsting. Mycket märklig upplevelse.

Ja, tillvaron kan ha sina fantastiska kontraster, helt klart.

Kram!

Tillägg senare.

Japp nu är penicillinet fixat, och han hinner ta två omgångar i dag, så jag hoppas på en bättre natt, om inte annat i morgon i alla fall. Är faktiskt positivt överraskad över jourcentralen som numer finns på universitetssjukhuset, det var effektivt och bra! Senast jag var tvungen att besöka sjukvården en helg med mitt barn (och det inte var akut) så turades väl vårdcentralerna om att ha jourtjänst, med förväntat dåligt resultat...

Nu är filmer och lego ordnat inför morgondagens vabbande i alla fall.

Ny kram

Lov!!!!

Nej, nu tar jag lov. Så skööööööönt. Vi ses härinne om en vecka hoppas jag!

Semesterkram

Absolutely brilliant

Har hasat omkring här hemma i pyamas ett par dagar nu och äntligen har andarna vaknat igen. Järnkepsen och hjärnmoset har börjat ge med sig. Eller så har jag bara bestämt mig för att det får vara nog med hasande helt enkelt. Min man (vilken tillhör skaran som inte skulle stanna hemma från jobbet pga sjukdom om han så blev hotad med pistol) tror att det där med sjukdom det klarar man av med viljan.

Så nu var det dags att ta fram viljan tills i morgon, måste ju hinna jobba igen så att jag tycker att jag är värd lov liksom. Vad var det Pippi sa; Fy bubblan vad orättvist att ni får jullov och inte jag! Men, Pippi, du går ju inte i skolan... Ni som kommer ihåg er Pippi vet att hon gick i skolan en dag i alla fall. För övrigt älskar jag Pippi.

Men, allvarligt talat har jag provat på det där med att jobba fast man är sjuk, eller slutkörd, eller vad man nu är, vem vet skillnaden alltid? (Feber kan man tydligen också få fram med viljan enligt vissa källor). Och då har det varit på väg att gå riktigt åt pipsvängen. Där vill jag inte hamna igen. Det är en tunn linje där emellan, mellan att man är utmanad och inspirerad och slutkörd och deprimerad. Jag vill hålla mig på rätt sida av den linjen. Tack.

Låg och tittade på ett avsnitt av den gamla klassikern Black Adder med Rowan Atkinson i förrgår. Absolutely brilliant! Höll på att skratta ihjäl mig, fast i mitt eländiga tillstånd lät det väl mest som om jag rosslade. Det var precis rätt i tiden, jag som håller på och skriver om engelsk renässanslitteratur just nu. Och sedan blev det bara så kuuul när jag insåg att the prince of Wales spelades av inte mindre än.... tatada -House! Kan det bli bättre?

Uppiggadkram

Måndagsgnäll

Efter en riktigt härligt social och intensiv helg med vänner har man nu återigen landat i verklighetens tjocka dimma. Jag kände visserligen på mig hela tiden att jag så att säga sköt upp diverse problem, vilka som en bortkastad boomerang utan tvivel skulle komma tillbakafarande rakt i huvudet på mig när Måndagen stack upp sitt obevekliga ansikte ur förnekelsens dimridåer.

Det är inte bara det att man har galet mycket att göra och att man känner att tiden är knapp, det är det här med att jag känner mig orkeslös, svag, öm i kroppen och febrig också. Till råga på allt har jag ont i halsen och huvudet känns som inlindat i bomull igen, näsan svider och rinner. Känner att jag bara inte orkar, vill helst lägga mig under en filt och inte gå upp just nu.

Satt och slet med sonen och hans skrivläxa här nyss och jag kände hur mitt tålamod och pedagogiska lugn var starkt frestat. Herregud, det ska ju vara LUST att göra dessa skrivläxor, i alla fall i min rosaskimrande dröm om skrivprocessen... Suck. Det blev klart i alla fall. Att leta fram kläder till morgondagens gammeldag i G:a Linköping kändes som en omöjlig uppgift, men vi lyckades få till det så att det kändes bra för honom ändå. Så ska det vara gammeldags matsäck också, yippeee. I väg till affären. Jag är så glad att de genomför sådana här roliga saker med mina barn i skolan, tur att de orkar när jag själv knappt orkar ta fram matsäck utan att grumsa tydligen.

Hoppas att huvudvärken och febern och det allmänt gnälliga tillståndet blir bättre tills i morgon...

Gnällkram

En trofast vän

Freeeedag. Känner mig som om jag dragits genom en mangel ungefär. Den här veckan är bara att stryka ett kryss över, även om jag haft det bra, men det har varit så myyyckeeet. Ska det vara så här?

Solen skiner och det ser så fint ut men jag fryyyyser. Är alldeles iskall, ända in i märgen. Fingrarna är så kalla att jag knappt kan skriva så stel känner jag mig. Nu är det svårt att komma ihåg hur fruktansvärt varmt och kvavt det var här i huslådan i somras, nepp, nu är det minsann friskt här. Kanske ska man tända säsongens första brasa i kväll?

Annars har jag återigen en liten vän som väntar på mig, en riktigt trofast och pålitlig en. Är alltid där för mig så att säga. Namnet? Jo, Tvätthögen så klart. Ett par andra små charmiga rackare är annars Dammet och Smutsen som också gärna vill att jag ger dem en omgång, jo, jo dem får man inte ignorera för länge inte, de är lite kitsliga. Men det är klart, om jag fortsätter att ignorera herrarna Fönster lite till, så kommer ju ingen att se att jag tvingat in Dammet och Smutsen i skamvrån ett tag.

Fredagskram!

Målbilder

Ok fokus nu. Man ska visst visualisera målbilder framför sig för att prestera på topp. Vad ska jag visualisera nu då så det blir bra...? Eh..hrm.. Nu råkar det poppa upp en bild på mig ute i solen härutanför, gåendes tillsammans med en kompis runt ån, snackandes om allt och inget, så skönt det skulle vara. Nehej, det här duger inte! Nu försöker jag igen. Jag ser framför mig hur mina studieinlämningsuppgifter ligger framför mig, färdiga och vackra....Va? Vackra!? Nej, det där hittade jag bara på, jag såg det inte alls framför mig. Jag såg bara en oredig hög med papper och böcker och mig själv sittandes med en kaffekopp inkikandes på fejjan istället för att göra vad man ska.

På Debatt i går kväll diskuterades det huruvida facebook var nutidens knark. Någon sa att det här med fb har ju funnits i alla tider, är det inte ett virtuellt rum man sitter i så sitter man kanske på stadens caféer i stället och hänger med vänner. Ja, argumenten böljade, som det bör, fram och tillbaka, men det kändes lite avslaget ändå. Vem kan liksom orka bry sig? Vem kan stoppa en sådan utveckling, och varför skulle man? En kille som var 24 år påstod att de i hans ålder har befunnit sig i sådana här olika rum på nätet i säkert 10-15 år, och att enda anledningen till att folk nu hetsade upp sig över fb var att även de vuxna hittat dit och att de alltid får moralpanik. Suck, men so true. Och vi vet också att vi vuxna kommer att få bli kvar där på fb och att ungdomarna försvinner någon annanstans snart...

Tillbaka till mina målbilder nu, skärp dig! Hmmm...nu ser jag någonting. Jag ser en muta. Eller en belöning! Om jag skriver hälften av det jag ska ha skrivit nu på ett par-tre timmar kan jag få en god lunch kanske!? Fast jag får väl göra den själv... Sedan skriver jag resten av det jag ska skriva på några timmar till och då kan jag få ta en löptur runt ån i solen (om den är kvar). Efter det avslutar jag ett par timmar till och då får jag ta mig ett glas rött.

Japp, då vet jag planen.

Goodbye.

Var är den?!

Så tog man tag i uppgifterna till slut och satt och jobbade som en tok med det hela (berättar inte hur lång tid det tog eller vad klockan blev). Var äntligen klar och klickade på "spara" och skulle bifoga det och skicka iväg det.

Nej men...vad f... var är det? Eh...? Letade och letade och letade. Den som söker skola väl finna? Icke. Uppgiften är nu i cyberspace någonstans. Trodde inte att sådant här kunde hända mig på 2000-talet liksom. Det var ju sådant som hände i tidernas begynnelse när man glömt spara och sådana där konstiga oförklarliga saker kunde hända när man höll på med den där, fortfarande rätt främmande, burken som var en dator.

För mig är det nu nytt och främmande att hålla på med en lärplattform, First Class, det är rätt uppenbart.

Så då börjar jag väl om då. Kul. Hade inte sparat en rad eller något någonstans. Bra jobbat.

Morr

Irrationell?

Har undanhållit sanningen här inser jag nu. Helt utan ond avsikt. Det är ju säkerligen minst 40 par strumpor som tvättas här varje vecka. Räknas in bör ju att barnen har idrott i skolan samt ett antal träningar i veckan också. Jag och mannen tränar faktiskt också några gånger, dock inte tillsammans (vilket inte har det minsta med strumporna att göra). Jag misstänker också att det ibland okynnesbyts lite här och där, helt utanför räkningen.

En del saker man gör är rätt irrationella egentligen.

Jag vet t ex inte varför jag hela tiden håller på och diskar för hand när jag har en diskmaskin!? Är tydligen så mycket jobbigare att plocka ur diskmaskinen, står där och diskar och diskar och bygger berg i stället. Jag tror att jag i hemlighet när en liten förhoppning om att det ska vara diskfritt, att allt ska stå på sina platser i skåpen. Att det ska vara sådär som på IKEA. Rena ytor.

Likadant är det med det där att jag inte kan sätta mig och läsa, studera, utan att allt ska vara klart på något vis först. Vilket inget någonsin ju är. Att barnen har en massa ogjorda läxor, papper som ska fyllas i någonstans, frågor som ska tas ställning till, oköpta höstskor eller uttalade otillfredställelser överhuvudtaget, stör min förmåga till koncentration av de högre konstarterna något så enormt också.

Suck vart tog min split vison vägen?! Börjar bli sådär som vissa påstår att män är, kan bara göra en sak i taget...

Fast, kanske kan jag inte skylla de ännu ogjorda studieuppgifterna bara på min irrationalitet. Det skulle kunna bero på det där som kallas lust och lathet också.

Kram!

A room of one´s own

Hängde för övrigt upp ca 28 par strumpor förut. Ja, det blir det om man väntar en vecka med att tvätta dem, om man är fyra i familjen. Sa jag att vi inte har någon fungerande torktumlare? Vi tänker på miljön vi, så är det. Fast ibland kan jag inte låta bli att undra lite över vem som tänker på mina händer och armar och min mentala status, hatar strumpor liksom.

En annan tanke, som poppade upp i min överhettade hjärna i går, var att det är lite klurigt hur man ska bete sig när man möter hemtjänstpersonalen hemma hos mamma och pappa. "Hej, hej" sa jag käckt när en kvinna råkade vara där i går när jag kom. Hörde hur hon frågade efter fotkräm när hon skulle hjälpa mamma med stödstrumporna, och jag smög diskret ut i badrummet för att hämta. "Den här är väl bra?" sa jag ödmjukt när jag hittat Propyless. Kändes skumt som attan att låta henne smörja mammas fötter och hålla på, när JAG var där. Slank skamset ut i köket och satte på kaffe i stället. Studerade brödsmulorna på golvet och putsade snabbt av spisen och skåpsluckor och dörrar lite medan jag väntade. Pappa gick där som en osalig ande fram och tillbaka också.

Jag vet att jag inte kan vara där jämt och att det skulle vara totalt omöjligt att jag hade detta som en daglig uppgift med mina föräldrar. Men man känner sig som ett kräk ändå. Tänkte på vad kvinnan från Carema egentligen tänkte om mig. Kanske tänkte hon: Jaha, det där är alltså dottern. Hon som är så upptagen att hon inte kan hjälpa sin mamma ett dyft. Fast jag tror förresten inte hon använde ordet dyft, hon hade inte svenskt ursprung.

Annars har jag en tanke om detta med att få ha ett eget rum. Hur viktigt det är. Jag kommer ihåg hur jag älskade att låsa in mig på mitt rum som barn och tonåring, få vara i min egen värld. Jag ser precis samma behov hos min dotter nu.

Har jag ett eget rum nu som vuxen? Ja, ett av mina rum är när jag sitter i min bil, älskar verkligen att få vara ifred där och lyssna på den musik jag vill och sjunga med skamlöst.

Ett annat eget rum är tvättstugan. Där står jag och hänger och viker och sorterar, ett oändligt, evigt arbete. Medan jag står där lyssnar jag på hög musik och sjunger med och dansar (i dag dansade jag waka waka med Shakira...). Kanske låter det patetiskt, men det är mitt egna rum. Hur skulle jag stå ut med alla dessa strumpor annars!?

Fast jag undrar också över hur det är med det egna rummet när man som sjuk måste ha hjälp och kända och okända människor springer där hela tiden.

KRAM

Smärttålig...?

Nu blir det inlägg av typen rapportera läget här.

Jag tycker verkligen inte om att vara skadad, då blir jag riktigt gnällig och ynklig. Jag tror min före detta idrotts-karriär har hjälpt till att göra mig sådan faktiskt. Se bara på idrottsstjärnorna när de är skadade, det ska stötas och blötas och minsta lilla sträckning avhandlas som en världsangelägenhet. Värst är väl skidåkarna, minsta lilla förkylning är som om de fått pesten.

Försöker inte att förklara bort mig här, eller ursäkta mig, men jag hatar också mina blessyrer fullt och fast när de dyker upp. Vill inte vara nedsatt i min förmåga, vill verkligen kunna träna och spela matcher och så.

För några år sedan bröt jag mitt första, och förhoppningsvis sista, ben. Det var nyckelbenet och oj oj vad eländig jag blev. Länge.

Jag kunde liksom inte klara av detta med att vara så nedsatt och ha en sådan ständig smärta, det var ett rent helvete. Plötsligt förstod jag verkligen hur de med kronisk smärta lever. Det är lätt att bli ett med smärtan och sjukdomen, det är lätt att fastna där och inte komma vidare.

Nu är jag i den lilla världen igen, om inte lika allvarligt som tur är! Var hos läkaren i går och blev skickad på röntgen av min hand. Satt på akutröntgen i ett par timmar, det var väl ok ändå, kunde varit värre. I dag har jag varit hos läkare igen och sedan fick jag ta mig till garnisonen där arbetsterapeuterna numer befinner sig. Där var det verkligen full fart! Fullt hus med skadade människor som skulle gymnastiseras eller arbetsterapeutiseras tillbaka till bättre funktionsduglighet. Kändes som om man kommit till en krigszon.

Ja, ja. Har nu fått en sk ortros, ett stöd för handen-tummen. Fick mäta min styrka i båda händerna och jag var tydligen normalstark i vänster (trodde jag inte, trodde jag var svag där!), men i min högra var jag nu alltså som en 100-åring tror jag. "Nu är målet att du ska bli lika stark i höger som i vänster igen", sa arbetsterapeuten pedagogiskt. "Nej, nej, jag ska självklart bli mycket starkare än så!", utropade jag bestört, tills jag kom ihåg hur de pratat med mig förra gången jag gick hos dem för mitt nyckelben. "Var någonstans på smärtskalan ligger du?", som de frågat då och även nu, haha, det där ser jag igenom direkt. Vem tror de att de pratar med!? "Jag är rätt smärttålig", hävdade jag bestämt...

Ja, ja. Det är bara att inse att det här kommer att ta ca 6-7 veckor då. Lovely.

Smärtsamkram

Odla din trädgård...

Har läst lite renässans- och upplysningslitteratur här. Fina grejer.

Det skulle vara intressant att veta vilketdera som är värst (...), kort sagt genomgå alla de rysligheter vi alla har genomgått eller att stanna här och icke företaga oss något ? Frågar en gammal kvinna, som lidit alla kval man kan tänka sig, och några till, Candide i Voltaires roman med samma namn. En av Candides vänner, Martin, hävdade då starkt att människan är född för att leva antingen i orons ständiga kramp eller i ledsnadens dödliknande dvala. Denna åsikt ville inte Candide (=den troskyldiga) gå med på, men kunde inte bemöta den med en annan.

Senare träffar de på en gammal man på en arrendegård, vilken endast odlar tillsammans med sina barn för husbehov, han säger arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet. Boken slutar sedermera med att just denna tanke får bli svaret på filosofins alla frågor om livet; vi måste odla vår trädgård, säger Candide. Hans vän Martin fortsätter med låt oss arbeta och icke resonera, det är det enda medlet till att göra livet drägligt.

Jepp. 1700-talsromaner är fina att läsa. Man blir så upplyft så att säga.

Man får följa Candide genom hans fruktansvärda liv, där han står ut med allt med lika oförtruten optismism och naivitet, hans upphöjda kärlek till Kunigunda, som han slutligen får äkta, trots att han helst skulle ha sluppit, då hennes skönhet totalt förstörts av det hemska liv hon tvingats utstå, och blivit allt mer anskrämlig och samtidigt alltmera grälsjuk och outhärdlig, men, mest för att få reta och straffa hennes högmodiga bror baronen, äktar han henne ändå.

Yes, men, men. Vi odlar väl vår trädgård då. Ingen idé att gnälla här över arbete, slit och släp, det är ju det som är själva meningen med människan alltså. Suck, inte har jag så noga tänkt på det förut att det kanske var här hos Voltaire som Hitler hittade sin slogan Arbeit macht freit!?

Nu mot romantiken och den stackars unge Werthers lidanden... Fast ska nog kolla in tv:n lite först...

Haft en bra måndag här i alla fall! Kanske inte så mycket pga mitt strävsamma arbetande dock...

Arbetsamkram!

Sitter här och...

Nu skulle jag varit en sådan där snitsig fototagare, för då hade jag visat dig hur jag sitter här i köket med tända ljus överallt, exempelvis hade det kunnat bli en stämningsfull bild på mina nyinköpta fina ljuslyktor från Indiska här.

Paus här då alla plötsligt kommer på att de måste ha efterrätt, precis NU.

Tillbaka. Sitter alltså här och myser bland mina ljus. Lyssnar på musik och läser lite. Det finns i alla fall en del saker som är alldeles underbart med hösten, och en av dem är att jag återigen, skamlöst, får tända ljus överallt i alla mina ljuslyktor.

En annan favorit på hösten är att få shoppa ny mössa, nya vantar och halsduk och få vira in sig i. I går införskaffades detta, och årets färg blev vaniljvit. Lite smolk i glädjebägaren bara att de nya mysiga vantarna luddade av sig överallt, så smart när jag hade mina svarta favvo höstmanchesterbrallor också.

Provade lite jeans på JC i dag också (flydde från alla måsten kan man säga att det gjordes här i dag...) Fast att de kostade minst 1000 allihop, så satt de inte snyggt, det hjälpte inte att killen sprang och försökte hitta modeller åt mig. Varför ska de vara så höga nu? Jag är mycket kräsen vad gäller jeansform, så jag gick ut. Gick in på Bik bok bredvid och hittade genast några snygga i en reahög för 99 spänn! Nu låtsas vi att vi inte vet det priset allihop.

Annars är min handstatus dålig och jag inser att jag nog måste söka för detta snart. Det är svårt att jobba som lärare och inte kunna skriva för hand bland andra saker... Men vet inte vad de kan göra åt den direkt...vad brukar göras i sådana här fall?

Mysljuskram!

Skön höstlördag

Skadade handen (innebandymatchen i lördags) har blivit sämre igen! Ahhhrggg, så annoying. Räckte med att jag råkade glömma bort mig i går när jag skulle slå igen den förb... bakluckan (som ingen har brytt sig om att ta sig till verkstaden med på ett år...) så var skadan värre igen. Det är en sådan där irriterande liten skada som gör mycket mer väsen av sig än vad man kan tro, hoppas inte det är en spricka.

Således blev det ingen innebandymatch i morse heller. Och en legitim anledning att inte åka till landet på arbetsdagen fanns också plötsligt... Stackars bror fick ta det själv i år igen, guldstjärna till honom och ris till mig...

Följde med en förväntansfull liten son bort till kompisen förut, i natt är det sova över som gäller, vilket han inte gjort hos någon kompis i klassen ännu förut, men nu var det äntligen dags!

Vi övriga cyklade i den underbara höstsolen, bland de härligt färgsprakande träden som speglade sig i vattnet vid å-promenaden, in till stan. I staden var det så fullt med folk att man undrade om man missat något, nu igen? Vet aldrig någonting om vad som är på gång, känns det som, lever som i en liten egen bubbla. Men det mest spektakulära jag såg var en tjej i rosa kanindräkt som tvingades stå och ha loppis på Trädgårdstorget, övandes inför att stå ut med förnedring i äktenskapet må hända.

Mannen stegrade sig som en häst inför ett högt hinder när han insåg att vi allt tänkte kika in i någon liten affär i alla fall, cyklade i väg och lämnade oss åt vårt öde (ja, vi shoppade lite...).

Hade gärna gått på Mamma Mia-musikalen i kväll, men vad f ska det vara så dyrt för!

Skön lördag på er alla där ute!

Ett litet glädjesting

Ser att mina inlägg har varit ganska tyngda av trötthet och diverse sådana tankar på sistone. Men i dag är det annat! Känner mig stark nu och så mycket bättre med allt! Se vad lugn, vila och lite roligheter kan göra underverk!

Lyssnade spänt i går vid radion när Peter Englund skulle tillkännage årets Nobelpristagare i Litteratur. Hade inte en enda gissning i huvudet för en gångs skull, för jag kände på mig att det skulle bli någon icke-europeisk i år, och där har jag tyvärr alltför dålig koll. Men när namnet Mario Vargas Llosa utropades kände jag ett litet, litet glädjesting, inte för att jag blev så glad över att han fick priset, utan för att jag faktiskt råkade känna till honom. Alltid en tillfredställande känsla.

Gick snabbt in på Bokus på nätet för att kanske se om jag kunde beställa någon av hans böcker, och det var helt crazy! Jag knappade snabbt in några i min varukorg och sedan ångrade jag mig lite och gick ut. När jag sedan gick in igen för att göra om det några minuter senare så hade leveranstiden ökat från 2-5 dagar till 31 dagar! Jag skulle inte ha ångrat mig, surt! Men beställde en av hans senaste; Bockfesten. Blev lite sugen på en novell som var erotisk också, enligt beskrivningen, men den var slut...

Måste nog friska upp minnet på Staden och hundarna också, har läst den men det var väldigt länge sedan.

Faktiskt känner jag plötsligt ett större ansvar för det här med att hänga med i Nobelpristagarnas verk nu när jag läser till gymnasielärare i svenska. Märkligt att jag så snabbt kommer in i den känslan. Det börjar hända saker!

Nu till studierna igen!

Härliga fredagen är här, vem kan vara i moll då!? Inte jag!

Kram!

It´s all in your head

Det är konstigt det där hur man upplever saker. Förra veckan var så tuff , jag kände mig helt nerbruten, och om man skulle titta rent objektivt på hur denna vecka ser ut, så skulle den vara, och ha varit minst lika jobbig.

Men jag känner inte att världen skakar för närvarande, det har varit rätt ok faktiskt.

Om och om igen i livet har man fått höra kloka råd om att it´s all in your head. Och om och om igen inser man hur sant det där är.

Inställningen, balansen i mitt sinne, det är det som avgör hur jag klarar av allt här i livet. Men den sorgliga sanningen är ju att jag inte verkar förstå det. Om och om igen åker jag dit på det. Blir lika förvånad varje gång liksom. Guldfiskminne (stackars guldfisken som så oförtjänt fått rykte om sig att bara ha tre sekunders minne förresten, hur kan man veta det!?).

Den här veckan har jag gått med lindad hand efter innebandymatchen i lördags. Blev omkullknuffad och tog emot med höger tumme när jag hamnade på rumpan. Nu vet jag hur mycket jag använder höger tumgrepp, får grimasera illa av smärta en gång i minuten ungefär.... Skriva för hand är en pina t ex... Då var det ju väldigt bra att jag satt och skrev 30 omdömen för hand i måndags kväll... Hm. Nu vet jag också hur många gånger per dag som jag vrider om en nyckel i ett lås...

Satt i måndags natt och skrev klart en inlämningsuppgift också. Studierna börjar hårdna och jag inser nu att jag måste börja lägga ännu mer tid på dem om jag ska klara dem. Även om det jag läser och skriver om, bara är så kul, så tar det tid. Tiden är det mest värdefulla man kan ha tillgång till...

När jag vaknade i går efter att ha sovit ett par timmar bara så tänkte jag först att nu är jag väl sjuk och vill bara ligga kvar. Kände efter en stund till och insåg att jag var helt ok... Ok då kör vi väl då, i väg till ämneskonferensen kl åtta. Utvecklingssamtal med alla i klassen och hemma rätt sent. Fortfarande ingen känsla av att vilja bryta ihop. Det hade jag garanterat gjort förra veckan, eller? Fick dock plötsliga magsmärtor, insåg hur svullen jag var och blev rädd. Vad är detta?

Vaknade med ömmande mage och smärtor och tänkte återigen att nu ligger jag väl kvar då. Men dagen har gått mer än bra, trots att jag fortfarande har så ont. Skyndade hem till sonens höstmarknad och drop in -fika på fritids, fick med mig ett par killar till hem. En mamma i dotterns klass kom förbi för en stund sedan med ett antal kak- och godisburkar som ska säljas, det ska väl gå bra.

Varför klarar jag av saker och ting denna vecka då? Jag hade en bra helg, det kan vara en nyckel. Trots att det var mycket så blev allt bra. Jag var nöjd med mig själv och jag tog det lugnt på söndagen, vilade. Och så har jag sett till att jag har lite saker att se fram emot också, det hjälper i vardagsstressen.

Måste kanske höra av mig till vårdcentralen i morgon ändå.

Kram!

Jag orkar visst

Hörde Ann Söderlund prata på radion förut om varför hon skrev sin nyutkomna bok. "Mina kompisar var så trötta på mig så jag förstod att jag var tvungen att skriva en bok i stället", sa hon på sitt ödmjukt karakteristiska sätt. Hon hade lagt märke till att de diskret tittade på klockan eller något annat när hon återigen började tugga om och tugga om.

Denna vecka verkar det inte bara vara jag som varit ute på tunn is och vänt, om man säger så. Måste påminna mig om att checka nästa år om sista veckan i september brukar var extra jävlig jämt, eller om det bara var en slump i år...

Det konstiga är att jag inte kan skylla på att det varit extra jobbigt på jobbet, tvärtom har eleverna varit riktigt coola denna vecka. Jag kan inte heller säga att det beror på att jag varit så mycket mer upptagen än vanligt heller. Inte ens någon major crisis kan jag härröra som orsak. Veckan har helt enkelt varit lika fruktansvärt stressig och utan andningspauser som vanligt.

Ok. Jag tror plötsligt att poletten trillade ner, även hos mig.

Jag försöker se positivt, försöker hålla mig glad. Men helt plötsligt faller jag ner i vaken, den är iskall och jag blir alldeles stel och jag kan inte låta bli att få en känsla av att jag bara vill stanna där.

Stod där i tvättstugan i går och bara grät som ett litet barn. Snyftade så där som de gör på film: "jag ooorkaaar inte meeer".

Klarade inte av minsta lilla på jobbet, det räckte med att någon sa något kritiskt till mig så ville jag bara lägga mig ner och dö.

Men. Jag gick och la mig i går eftermiddag. Helt enkelt. Sov en stund under en filt och lät allt bara vara omkring mig. Och det gick bra. Ingenting faller ihop bara för att jag inte är där och övervakar. Det går bra ändå.

Sov en hel natt för första gången på många dagar. Nu känner jag mig så mycket bättre igen! Mina underbara kollegor var så fina idag och jag är glad igen!

Fredag! Härliga fredag!

Kram!