Min bästa vän

Vet du, jag har aldrig varit så bra på det här med "bästa vän". Varför skulle man bara ha en bästa liksom? Och jag gillar inte det där superlativet i det här sammanhanget. Det blir så isolerande och utestängande. Skulle det alltså finnas en människa som har allt, alla ingredienser så att säga, och som passar mig bäst i precis alla lägen som kan tänkas uppstå i livet?

Men nu ska jag inte vara sådär petig och tråkig.

Fast jag minns hur det var när jag var barn och det alltid skulle "bästas" med någon. Jag avskydde det. För det första var jag så dålig på det, jag kunde aldrig gå med på det där kontraktet att man skulle tycka precis lika om allting, och vara precis lika, och för det andra tänkte jag redan då att jag antagligen gick miste om att träffa andra spännande vänner när jag satt där och bästade med någon. För att inte tala om hur sårbar man blev med bara en vän.

Men något hände när jag gick på lärarhögskolan och plötsligt träffade Lotta. Det var som om det "sa klick" som det så fint heter. Vi förenades i en plötslig insikt om att vi båda älskade Mr Bean och sedan var vi vänner för livet. Allting stämde och i henne fann jag allt det jag aldrig tidigare funnit hos en vän. Jag kommer ihåg hur vi gjorde de där typiska "bästa-vän-sakerna" som att ha samma frisyrer och likadana kläder, hehe försenade tonåringar kanske vi var... Men framförallt kände jag sådan tillit och kärlek till henne. Eller känner så klart, i presens. Hon är visst min bästa vän ändå, även om det inte utesluter andra bästa vänner också.

Bästiskram

Min dag

Dagen började i duschen, eller först blev jag så klart väckt av alarmet och släpade mig sedan upp och ner i källaren. Källarens dusch är min favorit. Där är jag ganska länge för att vakna till ordentligt och fundera över dagen. Ibland känns det som om det är där jag löser alla världsproblem. Det brukar imma igen och jag ser inte mig själv i spegeln sedan. Fast om jag ska vara ärlig så körde jag tio-femton minuters gymnastikövningar först, innan jag gick in i duschen. Då vaknar jag rejält.

Måndagar är alltid rejält ansträngande på jobbet. Eleverna kan faktiskt vara helt upp och ner efter helgen, jag undrar vad de håller på med på helgerna, eller jag kanske inte vill veta. Och jag har sista lektionen på måndagen, nattpasset kallar jag det. I dag körde vi rappakalja det sista vi gjorde, det blev kul och vi orkade ända in i mål.

Sedan stressade jag iväg för att handla presenter till personalen på sonens skola. Jag har äran att vara klassförälder och har således samlat in pengar till blommor. Middagen avhandlades snabbt och picknickkorgen (gårdagens bakade pepparkakor, lussekatter och så skumtomtar) togs med till kvällens julspel som sonens klass skulle spela upp. Jag blir alltid tårögd när barnen är så duktiga, jag är helt hopplös. Fast jag har svårt att tycka att det är trevligt med så mycket folk ihoppackat på så liten yta, och det var svårt att få tyst på alla när jag skulle hålla ett litet tal till "fröknarna". Man tycker ju att jag borde ha vana på att få folk tysta (och så kan jag inte sluta förundras över hur många barn alla verkar ha, det bara kryllar av dem).

Som tur är gjordes läxorna i helgen, liksom min rättning, så nu tar jag det lite lugnt här bland alla mina tända ljus.

Dagenskram!

Efter

Vad är kärlek?

Vem är lilla jag att säga något om kärlek? Det finns stora diktare som redan sagt allt.

Den renaste kärleken är den som jag har till mina barn. Den är så självklar, så stark, så underbar. Den är totalt osjälvisk och bara koncentrerad till dem. Det måste vara kärlekens kärna, detta att bara älska någon utan att vilja ha någonting tillbaka. Att bara vilja ge, att veta att jag skulle dö för dem, och att veta att kärleken alltid kommer att vara lika stark och oförstörbar. För evigt.

Den andra slags kärleken, den som blandar in Josephine och hennes person, är mer komplicerad. Jag drömmer om att kunna vara lika ren och osjälvisk som i min kärlek till mina barn, men är det möjligt?

För kärlek är komplext, kärlek kan vara rädsla och maktkamp. Strindberg benämnde det som könskriget. Han sa att äktenskapet bara var en form av kvinnlig prostitution... Fast, det är klart, han levde under en tid när kvinnor och män inte kunde vara jämlikar. Och det kan vi ju nu, eller?

Kärlek kanske ändå är så enkelt som att mannen kommer hem med en isskrapa med borste på till dig. Eller när han kommer hem med en kupévärmare med timer som han ställer in åt dig.

Karin Boye får chansen att säga sitt här tycker jag:

Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.


Kärlekskram

Det här åt jag i dag

Alltså nu börjar jag verkligen ångra att jag gav mig in på att följa den här listan. Är det någon som är intresserad av vad jag äter!? Jag är verkligen inte intresserad av vad andra äter, jo förresten, jag brukar fråga mina barn när de kommer från skolan, men nepp aldrig att jag kan tycka att det här är ett kul ämne.

Men det är väl bara att bita i det sura äpplet då (jag försöker alltid passa på att lära mina elever lite gamla härliga svenska ordspråk när jag kan).

Min frukost ser alltid likadan ut, jag är verkligen konservativ när det gäller frukost. Det ska vara fil med müsli. Och så vill jag ha på riktigt mycket sådant där All Bran-kli. Men först tar jag C-vitamin-brus. Sist dricker jag riktigt svart kaffe.

Lunchen i dag blev fredagsresterna. Jag tänker inte skämmas ett dugg när jag säger att det var tacos. Barnen kräver tacos på fredagen och vem kan säga nej till hungriga små barn? Jag gillar inte brödet men tar mycket sallad och heta jalapenos och sambal olek.

Nu håller mannen på med lördagsmiddagen; citronkyckling med honungsglacerade rotfrukter. Och ett underbart rött vin till. Jag vet av erfarenhet att det här kommer att bli gott.

Så fick jag visst en gin och tonic här, som jag kan ta med mig när jag går till badet. Uppassad värre. Jag är svag för cashewnötter också, så kanske att jag pillar i mig några sådana senare, men det vet jag ju inte ännu. Jag bara gissar.

Jaha, då har din nyfikenhet om min matdag blivit stillad här nu. Vilken tur.

Matkram!

Mina föräldrar

Gäsp, var det någon som somnade direkt kanske av rubriken? Ärligt talat, vad är det här för ett tema att ha med? Är det inte så att när det gäller föräldrar så vill man antingen gnälla över hur hemska de är, eller så märker man inte av dem? En bra förälder är osynlig på något vis, och vad är det då att prata om? Föräldrar ska finnas där hela tiden och älska dig och stötta dig, och om de lyckas så märker du inte ens att de gör det.

Och du ska väl inte behöva vara tacksam för att du har bra föräldrar. Eller skicka in dagens ros eller så. Har man skaffat barn är det baske mig ens skyldighet att vara en bra förälder, barn har rätt till det.

Ja, ja, jag vet att det inte är så lätt att vara en bra förälder alltid, man är bara människa och hela baletten. Och antagligen kommer mina barn ha en massa trauman och åsikter om mig som förälder också, när de växer upp och lägger sig på terapisoffan.

Ämnet var visst ändå mina föräldrar, så försök inte fly ämnet nu din lilla fegis.

Hm, med anledning av vad jag nyss sagt så kanske jag kan återge två minnen vardera av mina föräldrar, det blir väl rättvist? Ett bra och ett mindre bra? Man måste börja med det sämre och sluta med det bättre, eller hur?

Minne 1 -pappa
Varje gång det skulle sättas upp IKEA-möbler eller dylikt skulle självklart pappa behöva göra det. Han är ju man. Fast han absolut inte har en aning om hur man följer en instruktion ritad med glada gubbar som spikar konstiga skruvar med konstiga siffror som man måste checka flera gånger innan man hittar rätt. Och så måste gavlar och sådant sättas åt rätt håll också. Voine voine. Detta slutade sällan bra, om man säger så. Vad jag vill påstå är kanske att man kan ha haft lite att önska vad gäller pappas strukturella och planeringsmässiga förmåga.

Minne 1 -mamma
Om det råkade vara stökigt eller någon lämnat någonting framme på fel plats hemma, vilket kan hända när man är sex stycken i familjen, kunde det lätt resultera i en hysterisk martyrutgjutelse som inte var särskilt konstruktiv. Om man säger så.

Minne 2 -pappa
Vid jul var det dags. Pappa tog fram pepparkaksdegen och jag och min tvillingbror bakade för brinnande livet tillsammans med honom. Han var riktigt fin på att baka pepparkakor. Och mysigt hade vi det alltid vid jul. Alla måste vara snälla då så tomten kommer ju.

Minne 2 -mamma
Mamma står i köket och hushållsjobbar, mamma står i köket och stryker. Mamma lyssnar på sin dotter som sitter vid köksbordet och pratar. Och pratar. Dottern läser upp alla sina oändliga berättelser som hon skrivit, mamma lyssnar alltid lika tålmodigt och säger att det var bra.

Mina föräldrar är väldigt sjuka nu. I synnerhet min mamma, men också min pappa. Nu är det min tur att vara där för dem. Även om det inte är lätt.

Men nu ska jag försöka vara en bra förälder själv lite och sätta mig hos mina barn och fredagsmysa!

Kram!

Min första kärlek

Min första kärlek hette Joakim. Jag har nog inte kommit över honom ännu tror jag.

Fast egentligen kanske det började med Christian? Nej, inte för min del men för hans del i alla fall. Jag gick i första klass och på en rast drog han mig åt sidan och ville prata med mig. "Får jag chans på dig?" frågade han. Han var en lång kille (själv var jag nog inte ens en meter), väldigt söt och ett år äldre, fast han gick i samma klass, jag var nog lite rädd för honom. "Vad är det för något?", sa jag dumt. "Men, alltså, du vet, får jag chans på dig?! Frustration i hans röst (fast jag visste inte det ordet då). "Men vad är det?" sa jag, fortfarande lika trög. Oj, oj, han gick därifrån och sedan hade jag missat den chansen. Ett tag senare bytte han skola (vilket nog inte hade med mig att göra dock).

Tillbaka till Joakim. Vi träffades varje sommar där våra föräldrar hade sina sommarstugor, ja, det har vi ju fortfarande, kvar sommarstugorna menar jag. Jag blev kär i honom första gången jag såg honom och jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men vi skaffade stugan när jag var några år bara. Vi var kära varje sommar (i alla fall var jag kär). Det höll på upp i tonåren. Fast vi sa aldrig att vi var kära eller ihop eller så. Och ingen annan visste någonsin något. Vi brukade sitta och hålla handen i smyg i mörkret, bland alla våra andra kompisar, och sådana saker. Pussas lite i smyg och ge varandra blickar. Det var väldigt romantiskt när man tänker efter, fast också väldigt smärtsamt. Jag längtade så mycket efter honom jämt, men aldrig att vi blev ihop på riktigt. Vi var för blyga båda två, tyvärr. Och jag vet ju faktiskt inte vad han tänkte heller, jag har aldrig frågat om det här.

Sommaren när jag skulle börja gymnasiet, tror jag det var (eller var det sommaren till nian?), trodde jag att vi var ihop, men då blev han plötsligt ihop med en kompis till oss som var på besök. Hon var inte blyg, om man säger så. Jag grät mig till sömns varje natt men sa inget till någon. Min tvillingbror, som delade lillstugan med mig, hörde nog kanske...

Fast det är väl så det ska vara med den första kärleken kanske. Den ska göra ont.

Vi blev faktiskt ihop senare. Eller ihop blev vi ju aldrig, men vi träffades lite. Fast magin var borta för mig, jag hade blivit för sårad och jag skulle aldrig låtit honom komma åt mig igen.

Kanske är det så också att den första kärleken mest är en slags kärlek till idén om kärlek. Aldrig att det i verkligheten kan leva upp till de drömmar man har. Det bästa var på något sätt att gå där och sukta och drömma... I hemlighet.

Kärleksfullkram!

Det här är jag

Oj, oj hur ska det här gå, att följa en lista, jag är inte bra på det... Nu blev det så sent här och jag har inte hunnit tänka ut något underfundigt alls till denna presentation av mig själv.

Jag får improvisera, som vanligt.

Jag kan kanske göra som jag brukar göra när jag möter en ny elevgrupp, som jag ska undervisa en längre tid, i skolan? De brukar få ställa tjugo frågor... eller i varje fall få fråga mig i stället för att jag bara berättar. De brukar fråga i ungefär den här ordningen, och jag brukar svara ungefär så här... (jag skriver bara svaren så ska vi se om ni kan gissa frågorna).

1. Man frågar inte en dam om hennes ålder, men jag är typ 25, i sinnet.
2. Ja, jag är gift.
3. Ja, jag har två barn; en dotter och en son.
4. Vi bor i Tannefors, i ett hus.
5. Jag tycker om idrott, läsa böcker, dansa och att resa.
6. Jag spelar fotboll och innebandy i lag. Jag har hållit på med många olika sporter.
7. Ja, jag håller på Barcelona och så har jag hållit på Manchester United ända sedan jag var barn.
8. Messi, Villa och jag kan inte låta bli att fortfarande tänka på Beckham. Zlatan är stor.
9. Jag har tre bröder (låter som Ulf Lundells låt, men så är det).
10. Jag är uppvuxen i Skäggetorp i Linköping. Ja, jag trivdes.
11. Jag har bott i Stockholm också, en kort period, direkt efter gymnasiet, när jag började studera till lärare.
12. Ja, jag hade bra betyg.
13. Min idrottslärare säger att jag hade högsta betyg i idrott på högstadiet (fråga honom själva, han jobbar ju här på skolan fortfarande). Jag hade i alla fall det på gymnasiet.
14. Jag läste humanistisk linje på gymnasiet, det betyder att jag läste mycket språk, historia, samhällskunskap, religion, filosofi och psykologi.
15. Jag läste tyska och spanska.
16. Jag ville bli författare, journalist, lärare eller reseledare.
17. Nej, jag har aldrig provat droger.
18. Jag berättar inte vad jag tjänar.
19. Jag älskar att vara lärare.
20. Eftersom jag älskar att vara med ungdomar och att få undervisa.

Efter detta brukar det balla ur lite med frågorna, så det är lika bra att avbryta.

Jaha, det var alltså jag då.

Kram!

Lista?

Förra december blev full av julinlägg och flyttinlägg, om jag minns rätt. Kanske skrev jag om hur mycket jag hade det med allting, jag bara gissar nu (orkar inte checka om jag har rätt).

Funderar nu på att göra som en del andra av mina bloggarvänner, skriva inlägg efter en lista med givna teman för varje dag. Man kan säkert göra dem lite aktuella efter känslan för dagen ändå.

Så här ser listan ut:


Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Kanske ska jag låta eleverna skriva en blogg samtidigt? Fast jag tror jag börjar med detta i morgon, och det är lite kort planeringstid till att få igång dem på. Men det vore kul!

Missförstå mig inte nu med den här listan; jag tycker inte alls om listor egentligen. Så tro nu inte att jag ändrat mig för guds skull.

Vilka som är på bilden? Jag och min tvillingbror, men det får jag ju berätta om dag 11!

Listkram!

Han färdas genom dag och natt

Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om man fått ordning på sin början följer orden efter som pärlor på ett band. Förhoppningsvis.

En början jag älskar är i Astrid Lindgrens Mio min Mio, är det inte den mest fantastiska bok så säg?!

Lyssna på hennes början:

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året? Var det någon som hörde, att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de: Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson, som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.
Ja, så sa de. Men det kom aldrig några meddelanden om Bo Vilhelm Olsson. Han var borta. Ingen fick någonsin veta vart han tog vägen. Ingen vet det. Mer än jag. För det är jag som är Bo Vilhelm Olsson.

Det som är så fantastiskt med hennes språk är hur hon kan blanda stilar på det här sättet, utan att ändå tappa det poetiska sagospråket för en sekund.

Astrid Lindgren kan bryta mot alla språkliga regler men gör aldrig någonsin ett fel.

Första kapitlet heter Han färdas genom dag och natt. Bosse, som likt en stackars Oliver Twist har haft det svårt så det räcker redan vid 9-års ålder, släpper ödesbestämt ut en ande från Landet i Fjärran ur en pilsnerflaska. Han har fått ett guldäpple som anden käner igen som tecknet och han tar genast med pojken på en flygtur ovan molnen och när de kommer fram ser Bosse hur någon kommer gående längs stranden; det var min fader konungen.

"Mio min Mio", säger han, och det låter så lent och varmt. När allt kommer omkring heter jag inte alls Bosse.
-Jag har sökt dig i nio långa år , säger min fader konungen. Jag har legat vaken om natten och tänkt: "Mio min Mio". Då måtte jag väl veta, att du heter så. Där ser man. Det där med Bosse var fel liksom allting annat var fel när jag bodde på Upplandsgatan. Nu har det blivit rätt.

Jag skulle kunna ta fram så många ställen som är så fantastiska i den här boken, och visa prov på hur vackert språket är när det är så enkelt och flyter som en pärlande flod genom berättelsen, med sitt ständigt närvarande vemod.

Men jag stannar där och nöjer mig med att berätta att det nu är dags att läsa denna bok högt för min son, såsom jag gjorde för min dotter.

Kram!

Den snöälskande sorten

Alla som känner mig vet att jag är av den snöälskande sorten. Just nu bara längtar jag efter att få ta på mig slalomskidorna och susa ner från ett fjäll. Om jag hade varit lite mer rebellisk som ung hade jag absolut tagit jobb på en skidort under vintersäsongen. Men duktig flicka som jag var (haha) så började jag plugga på universitetet direkt. Jag ville främst av allt se till att jag fick trygghet, jag hade ju inte haft mycket av det.

Men det här med all snö nu i november. I Östergötland. Ska det passa fröken Boman ska det vara kallt och torrt och snöigt. Och jag ska ha skidor på fötterna och en bastu och en öl att se fram emot. Just nu är det en fuktig, blåsig kyla. Och mannen måste ut och skotta hela tiden. Min son borstade av min bil tidigare i dag, men en stund senare syntes detta inte. I går när jag skjutsade hen dottern och hennes kompis från träningen gumpade jag ner i någon grop och sedan kom ett antal mystiska ljud från hjulredet... I so hope att det bara var is.

Fast jag ska inte klaga för jag älskar verkligen att det är vitt och snö på vintern. Hoppas så att det är vitt i jul. Men, det är som sagt inte direkt jag som skottar, så jag ska kanske hålla tyst.

Smakade första glöggen i kväll för denna säsong. Med cognac. Lovely and recommendable!

Annars var det bror min som förlorade i "skjutsa-för dagen-lotteriet". Eller två av mina bröder om jag ska vara ärlig. Först skjutsade min äldsta bror in mellanbroderns dotter (och tillika min dotters bästa kompis) till oss, och sedan fick han snällt komma och hämta henne. Fast jag funderade starkt på att föreslå att hon skulle vara insnöad här och kanske kunde följa med dottern till hennes skola i morgon =)

Enklare för sonen som bara springer ett par hundra meter bort och leker med sina kompisar. Thank God.

Söndagskram!

Frossa i rött

Adventstid igen. Det har alltså gått ett år sedan jag förberedde för advent förra gången.

Detta innebär att vi har bott här i ett år nu, jag minns att jag fick börja med att pynta till advent det första jag gjorde när vi flyttade in. Allra först satte jag upp den stora nya stjärnan i vardagsrumsfönstret, den lyste upp mig när jag höll på och målade sent på kvällen efter jobbet.

Har det bara gått ett år!? Så förändrat som vårt liv blivit efter flytten känns det som a very long time ago. Men jag ska inte göra någon årskrönika här nu, det passar väl bättre till nyår.

Jag älskar verkligen att få adventspynta. Stakarna, stjärnorna, ljusslingorna, ljuslyktor, ja allt det här som gör att det blir ett varmt, hemtrevligt sken på kvällarna, i mörkret. Det är det här med det röda som jag tycker om tror jag. Nu får man äntligen frossa i rött, ohämmat. Det ger värme i allt det vita som vi har nu. Fast jag har förkärlek för rött i inredningen även annars, så det är så att säga redan grundat för jul här.

Hjälpte mamma och pappa med adventspyntandet i går. Eftersom det var jag som packade ner det förra gången visste jag vart vi skulle leta efter det, jag och pappa begav oss således ut till det s k cykelförrådet. Fast innan vi gjorde det var vi ändå tvungna att gå upp på vinden för att kolla så det inte var där som det gömde sig. "Jag har letat tre gånger efter det, men inte hittat det" sa pappa. Jag letade i mörkret en gång och konstaterade att det inte fanns där. "Varför letar du tre gånger pappa?" frågade jag, "finns det inte så finns det inte", så att säga. Så ut till cykelförrådet, där det är freezing cold och man måste gå tillbaka och tända lampan igen varannan minut. Underst låg kartongerna som jag kände igen. Jaha, bara att langa ut allt som finns i förrådet och sedan stapla tillbaka det. "Behöver ni de här spjälsängarna mer?" undrade jag lite försiktigt.

Sedan ska exakt rätt sak på exakt rätt ställe, of course. "Duken med tomten på ska vara på det bordet" instruerade mamma. Jag busade till det lite genom att välja en helt annan duk i år till köksbordet. Naturligtvis fungerade inte en av stakarna och lydigt försökte jag byta ut några lampor innan jag gav upp.

Men, jag är så glad för att mamma håller på och domderar runt mig. Äntligen lite geist! Hon är så sjuk, så trött, så orkeslös. Det finns inte mycket av min mamma kvar, men i går kom en liten bit fram igen. Hon har alltid älskat att julpynta.

Årets första pulkaåkning i dag i alla fall!

Dags att fortsätta adventspynta hemma här nu.

Bye!

Orsak och verkan?

Funderar lite på vilket tema jag väljer att skriva om i dag. Ska jag berätta om hur jobbigt jag tycker att det är att köra bil i sådant här väglag som det var i dag på vägen till och från Norrköping? Hur jag sitter i bilen och kramphåller i ratten och stirrar stint på vägen och säger adjö till livet varje gång jag gör ett filbyte? Hur jag ser framför mig hur bilen kanar in i mitträcket och hur verkliga bilderna på min näthinna känns när jag föreställer mig själv blodig och ihopknycklad? Det där en kedja av tankar som jag inte kan stoppa om de väl har börjat.

Varför är jag så rädd när jag kör bil kan man ju undra?

Men, ärligt talat, är jag så konstig? Är det inte tecken på att man har respekt för kraften i trafikens värld?

Kanske beror allt det här på att jag tog körkort sent? Eller på osäkerheten som mitt dåliga självförtroende vad gäller att hitta genererar? Eller att jag ofta låter män köra...

Eller på att några bekanta dog i trafiken när jag var ung, i den åldern när jag skulle tagit körkort.

Fast jag är lite motsägelsefull, det vet jag. För vem är det som kör för fort ofta.... Och som inte ser till att vara ute i god tid för att slippa stressa... Jag hatar verkligen när folk kör för sakta och ligger och blockerar, jag klarar inte av att ligga och ljumma där bakom.

Kanske är detta bara ett symptom på ett karaktärsdrag jag förstått att jag har; jag är rastlös och otålig. När jag var barn var jag känd för att jag aldrig kunde gå någonstans, jag bara sprang. Och nu är jag nog lite känd för att jag kommer klapprande med mina klackar i hög fart... Jag vill komma fram! Vägen dit är tråkig...

Egentligen skulle jag kunnat välja några andra spår i min tankevärld till det här inlägget, jag har en del att tänka på. Men jag sparar det.

Godnattkram

Surprise!

Känner mig nästan lite chockad över hur gratulerad jag blivit med anledning av min födelsedag i går. Jag fyllde ju inget särskilt, det är bara ett år som gått. Kanske beror det lite på det här med facebook, jag menar, förr i tiden blev jag inte grattad av närmare 100 personer på fb, förr i tiden hade jag inte kontakt med gamla vänner från förr alls. Förr i tiden hade jag inte ens samma kontakt med nuvarande vänner och arbetskompisar, förr i tiden var jag ganska isolerad faktiskt. Gick hemma och och kände mig oälskad, ensam och bortglömd liksom. Man gick genom livet och hälsade återhållsamt på människor. Ingen visste något om någon.

Jag föredrar verkligen mitt liv nu, även om alla säger att man riskerar beroende av de sociala medierna och oj, oj vad skadligt och hemskt.

Min födelsedag i går började på bästa tänkbara sätt, jag blev grattad på sängen av min familj och fick vackra röda rosor av min man! Jag blev så glad, för jag får aldrig blommor.


Kom till jobbet och möttes av godis och ett fint ritat kort av min klassföreståndarkollega Lars. Sedan droppade det in gratulationer från familj och vänner, och jag blir lika barnsligt förtjust hela tiden!

På kvällen åt vi middag med tvillingbror och hans fru på restaurang och gick sedan hem och tände en brasa och myste hemma hos oss.

I dag, kom jag till jobbet, lite stressad efter att ha bråkat med snön på bilen, och möttes av en chock. Jag har sällan blivit så lurad som jag blev. Min klass höll på att skrämma slag på mig när jag klev in i klassrummet och de blåste i partytutor och jag insåg att hela rummet var pyntat med ballonger och att de hade partyhattar på sig. De hade dukat långbord, bjöd på hembakta tårtor, inköpt läsk och chips.

Jag blir faktiskt nästan blyg vid sådana här tillfällen. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men GLAD blir jag så klart. De har förberett och hjälpts åt, de har tänkt på att göra mig glad, det är så vackert.

Men sedan börjar så klart LÄRAREN i mig att bli lite nervös, tråkigt nog. Oj, oj hur blir det nu med det arbete de skulle göra den här lektionen? Hur ska vi klara att gå från kalasstämning till studier här om en stund...? Jag oroar mig för att de försöker undvika att jobba. Jag oroar mig för att de ska störa andra lärare och elever med sin partystämning. Och jag tycker synd om min lärarstudent som ska behöva ha sin lektion med dem efter detta.

En vanlig skoldag är illa anpassad för denna plötsliga kreativitet, det är ju den sorgliga sanningen.

Men jag tänker vara glad över det ändå! Lite ego får man väl vara en gång om året i alla fall! =D

Gladkram!

Helgblandning

I fredags var jag på bloggträff igen, den andra jag varit på nu, och båda initierade av Anna, som ni ser på bilden här från i fredags. Hon är tv-chef på 24Corren och har bloggat länge och har många läsare. Att jag började följa hennes blogg beror faktiskt på att vi är gamla svägerskor, hon var tillsammans med mannens bror förr i tiden, och vi umgicks en hel del då, främst tänker jag på den resa till Zakhynthos som vi gjorde (så härlig!).

Jag har saknat henne genom åren och nu känns det bra att vi träffas via våra sociala medier och även IRL i bland nu. Vi var säkert 14 st på middagen, vi var på Riva, och det var bara två förutom Anna som jag träffat på förra middagen.

Egentligen hade jag inte tänkt gå eftersom jag skulle upp tidigt på lördagen för att jobba på friidrottstävlingen Folkungaspelen i Campushallen. Jag kände mig tyvärr inte helt pigg och peppad heller, kände mig lite tråkig faktiskt... inte den vanliga glada partyjossan direkt... men, men, man kan inte alltid vara på topp. Hoppas jag får en ny chans att visa mina lite roligare sidor, alla verkade trevliga i alla fall! Och jag VANN, 1:a pris! Brukar ju aldrig vinna något. Fina hårprodukter från Kerastáse. Tack Anna! Småsprang i mina tunna kläder genom snöslask och blöta hem hela vägen.

Upp på lördagen, drog upp en trött dotter ur sängen, och ut till Campushallen. Jag fick uppdraget att kratta längdgropen. Piece of cake kan man tycka, men ICKE. Har så ont i ryggen så jag knappt kan röra mig i dag, blåsor i handen och min tumme är avsevärt sämre igen. SURT. Och ett par gnälliga trettonårstjejer påstod att det "var uppförsbacke i gropen", vafalls! Klagar ni på mina krattkunskaper! Jag som haft jordens största grusgång i vår förra trädgård.

Dottern gjorde en särskilt fin höjdhoppstävling också! =D

Sedan hem och städa, städa, såg för j*t ut... Mannen hade som tur var fixat allt inför kvällens middag med våra vänner. Maten blev en fullträff och vi hade det mysigt på alla sätt och vis.

I dag är det söndag och jag har knappt rört mig mer än mellan sängen och soffan... Så trött, känner mig som förlamad. Har en uppgift som ska lämnas in också som jag förtränger just nu...

Nej, bäst jag går och lägger mig tidigt, så jag kan få den utlovade ryggmassagen...

Kram!

Ett skyltfönster

Hade först tänkt att jag inte skulle orka träffa min sötaste vän i går kväll efter allt det jobbiga jag varit med om denna vecka, men kände plötsligt att det var just det som jag ju absolut behövde! Ringde henne på kvällen och frågade om vi inte kunde träffas som planerat i alla fall och hon är så underbar och sa att självklart! =)

Jag känner mig stärkt och är så glad över mina vänner, hur skulle man klara sig utan dem!?

Det underliga är att jag först tänkte att jag inte skulle besvära någon med mina bekymmer, att jag skulle klara mig själv, men det är verkligen komiskt att tänka sig, när man som jag är som en öppen bok. Jag tror jag är skapad med alla känslor på utsidan, som ett skyltfönster är jag.

Jag tror att jag lyckats komma fram till att det ändå mestadels är bra att vara skapad så, kanske för att stå ut med mig själv, vad vet jag, men ibland är jag mindre glad över denna egenskap. Det är inte alltid man vill att andra ska lägga sig i, man behöver ett eget utrymme, ett rum dit ingen kommer in objuden.

Jag kan verka oförarglig och tålig, men sårar man mig riktigt djupt kan jag aldrig förlåta, så illa är det med mig.

Nu har jag i alla fall mycket roligheter att se fram emot i helgen, vänner som jag ska träffa, jag är lyckligt lottad, jag vet det och ska komma ihåg det.

Kram

Givandets glädje?

Hem till far i dag, med lite presenter och bakelser. Han är alltid så tacksam och tackar översvallande för de stackars typiska fars dags-presenter han brukar få. Varför ska det vara så svårt att ge bra presenter till män undrar jag? Hörde på radion (eller var jag nu hörde det) att etta på presenttoppen var strumpor till far, följt av kalsonger och sedan vet jag inte vad det var mer, kanske slips? Förr brukade jag alltid köpa en bok, en deckare till far, men nu är jag osäker på om han har ro att läsa längre. Egentligen tycker jag ärligt att man borde bojkotta de här fars- och morsdagarna, man känner sig ju bara tvingad att handla något just till denna dag, när man hellre gör något spontant en annan dag, och då blir ju omtanken om föräldrarna mer utspridd, i stället för koncentrerat till en dag. Jag antar att det ju faktiskt ska handla om att tänka lite extra på sin förälder då och då.

Jag har för övrigt aldrig varit någon stjärna på det här med att ge presenter, jag får alltid lite prestationsångest faktiskt. Eller, kanske var jag bättre på det förr? Jag vet inte, jag tror det handlar om att man blivit lite utbränd på allt presenthandlande genom åren, stor familj som man har.

Men det är klart, de gånger man känner att man kommit på något riktigt bra, och man ser att det blir äkta uppskattat, då är det verkligen en härlig känsla som får en att må bra. Jag ger faktiskt hellre än jag får.

Ja, nu har jag gjort det man bör i alla falll, men det är så fruktansvärt jobbigt att märka hur dålig mamma är. Hela min själ gråter blod varje gång jag är hemma hos dem. Är det meningen att man ska klara av det här?

Kram

Oroande och roande

Har du tänkt på vad fånig man tycker att man varit när man gjort något man oroat sig för och det inte var några problem alls att genomföra det?

Oh My God varför höll jag på att älta det där med bilkörandet till Växjö till exempel? Asg liksom. Det var bara skönt att få sitta där i bilen och sjunga som en galning utan att störa någon hela vägen. Min gps heter Astrid och med henne som sällskap var jag totalt trygg.

Och varför oroade jag mig över att vara ensam i Växjö? Sova ensam och hela baletten? Jag bondade direkt med ett par tjejer som är i min grupp, och sedan behövde jag inte vara ensam alls! Det är så konstigt det där hur man på ett par sekunder bara kan känna av att henne gillar jag! Och när det blir ömsesidigt är det så superbäst. Efter en låååång dag som inte var färdig förrän efter 19 på kvällen rusade jag och de här två tjejerna ut för att jaga efter mat, utsvultna. Det var så komiskt också, för vi tre råkade även bo i rummen bredvid varandra på samma hotell! Hur stora är oddsen för detta egentligen!? Känns läskigt ödesbestämt alltihop.

Tänk att man alltid glömmer bort att man inte är ensam om att känna osäkerhet. Det är fler än jag som vill connecta med någon annan. Det är verkligen så inspirerande att studera som vuxen och få vara med om det här igen.

Jag sov rätt dåligt ändå tyvärr på mitt hotellrum, så ovant... Och vi kom till sängs sent.

Lördagen vaknade jag jättetidigt konstigt nog, och frukosten med de andra kändes så lyxig och härlig. Jag inser att jag gärna får smak på det här! Kände mig som en viktig person som är på konferens eller något, fast jag bara var student Men det är klart, på den tiden jag var äkta ung student, hade jag aldrig haft råd att bo på hotell...

Efter nya kursens slut drog jag så till svärmor i Huskvarna och mötte upp familjen där. Härligt att få ha saknat varandra lite, man behöver det tror jag. Födelsedagsfesten var så lyckad! Maten var magisk och alla bjöd på sig själva och vi hade så trevligt! Många av de här släktingarna träffar jag ju inte så ofta och inte på det här sättet, så det var härligt att se hur vi faktiskt trivs ihop och hur kul vi kan ha! Så har nog inte alla det. Men återigen i sängs fram på småtimmarna, gäsp.

Fars dag i dag också. Barnen fick fira sin pappa lite genom att jag hade handlat presenter... inte optimalt att vi inte hunnit gå tillsammans, men förra veckan var ju helt sjuk, tycker det känns ok i alla fall, mannen är inte den som bryr sig om sådana här konstruerade dagar i alla fall.

När vi kom hem i em så var jag så trött! Ringde pappa och sa att jag kommer i morgon i stället. Somnade sedan i soffan.... Vaknade upp och kände mig piggare, kollade in Robin Söderlings match och hans vinst, YES! Och nu är det Inter-Milan och Zlatan satte en straff. Najs.

I morgon är en annan dag.

Trött men nöjd KRAM

Skäll

Vinter var det nu ja igen. Efter att vi landat här i vardagen och börjat gräva efter vinterskor och varma jackor, vantar och mössor och dylikt i källaren, upptäcktes det att alla skor var för små.

"Det är kris!" utropade dottern, när hon kom klafsande hem i går efter skolan och tittade anklagande på mig och sedan ner på sina genomblöta converseskor. "Ja, ja", sa jag skuldmedvetet, "vi ska". Dottern hittade sedermera ett par skinnstövlar, men surade sig igenom hela Ikano-huset, eftersom vi inte tittade efter någon jacka med "päls på luvan -som alla har just nu utom jag". Sonen hittade vi inga bra skor till, även affärerna verkade överraskade av den plötsliga vintern, och konstigt nog verkade förra årets fodrade stövlar plötsligt passa, men "jag måste ha nya i alla fall, för de är för små mamma".

När jag besiktigade bilen i dag sa besiktningsmannen till mig att "hörrödu, det är bäst att du borstar av snön på bilen, för det får du böter för om polisen stoppar dig vettu". "Nejmen, ojdå, får man, bäst jag skaffar mig en ny borste då, för jag hittade inte den i morse", sa jag generat och med ett litet fånigt flin.

Låter som om jag fått lite "vuxenskäll" som det kallas, vilket är det värsta man kan råka ut för när man är oförberedd som vuxen. Fast "barnskäll" är inte så kul heller förstås.

Kram!

Vuxenpoäng...

Det är så konstigt just nu. På ett sätt har jag så mycket i mitt liv nu som är på gång, så mycket att tänka på och göra. Men konstigt nog känner jag mig så rastlös och har svårt att koppla av när jag ska.

Fast det är väl så det brukar bli, I guess. Som om det vore något konstigt, silly goose.

Sonen har blivit pigg efter dunderkuren med penicillin, he is back! Thank God! Feberfri i dag och i kväll fick han äntligen bort locket från det infekterade örat, efter ett stort antal snytningar, nässpray och uppblåsning av hans näsballong (superbra grej!). Yes! Highfive! Gjorde han när han äntligen hörde igen. Nu får han gå till skolan i morgon så jag äntligen kan ta tag i mitt jobb och mina elever igen i morgon (de lär väl vara lagom uppvärmda av vikarier nu...).

Själv oroar jag mig över vädret. Jag gillar ju normalt snö, men det får inte vara snöoväder när jag ska köra ner till Växjö på fredag, det är det värsta jag vet! Vad jag ska göra i Växjö? Det är ju där min distanskurs är, och nu är det dags för tentamenseminarie och muntlig presentation på fredag. Lördagen börjar nya kursen.

Det där med vuxenpoäng har jag aldrig varit så bra på att samla, och således har jag aldrig åkt längre än till Norrköping på egen hand i en bil. Det är sant. Jag har heller aldrig besökt en stad på egen hand och sovit själv i ett hotellrum. Det är sant. På tiden med andra ord.

Kram!

Tillvarons kontraster

Hade tänkt att jag skulle skriva ett riktigt inspirerat inlägg om vår härliga vecka på Kanarieöarna här i dag. Berättat om värmen och den underbara solen och hur jag bara landat bokstavligt talat i lugnet och avkopplingen. Hur jag ligger i solstolen efter en god frukost och läser, spelar poker eller löser korsord med barnen. Hur jag badar och leker i poolen och på stranden med mina barn. Hur vi fortsätter detta loja beteende efter lunchen och ett glas (stort) vin. Hur eftermiddagen avbryts av drinkar i skuggan och kanske en promenad längs stranden eller upp in mot byn. Middagen som vi antingen äter på hotellet eller tar taxi till de närmsta byarna, shoppar (pyttelite) och undviker inkastare. Drink avslutningsvis vid hotellpoolbaren, musikunderhållning (nåja...) och fotboll på storteven och sedan sittandes på balkongen, tittandes ut över havet.

Men har nu ett par sömnlösa nätter med mig och har tappat inspirationen för tillfället. Natten till lördag kom vi hem och kanske i säng vid 04 för mig. Resan gick bra, trots att sonen fick gå på smärtstillande för sina öron, det ena har pumpat ut var sista två-tre dagarna. Denna natt har han vaknat en gång i kvarten och gråtit av smärta, det går inte att ligga på något sätt som är skönt när man har så ont i öronen, det kan jag själv berätta att jag vet efter mina sex egna öronoperationer och tusentals öroninflammationer. Själv kände jag att det inte ens var någon idé att gå och lägga mig, utan har varit standby för tröst.

I dag åker vi till jourcentralen, och jag tänker inte nöja mig med mindre än att han får antibiotika, orkar inte en natt till. Sonen är ju så kallat öronbarn och har opererat sig några gånger redan, dräneringsrören tål inte så bra hopp och dyk i poolvatten, men försök få en aktiv kille att inte göra det... Oroar mig över att han knappt hör ett smack just nu här hemma...

Ja, så var den härliga semestern ett underbart minne som redan börjar blekna inför veckan som väntar. Start med vab alltså.

Men jag åker gärna tillbaka till öarna! Jag är så positivt överraskad, har aldrig åkt till en varm plats på senhöst/vinter förut, men det var så varmt och skönt för kroppen, har lapat D-vitamin från solen likt vampyren suger blod (har precis läst Bram Stokers Dracula...). Men vilken chock det var för kroppen att komma till kylan i Stockholm på fredagnatten, brrrrrr, skrapa isrutor när man precis legat och fått solsting. Mycket märklig upplevelse.

Ja, tillvaron kan ha sina fantastiska kontraster, helt klart.

Kram!

Tillägg senare.

Japp nu är penicillinet fixat, och han hinner ta två omgångar i dag, så jag hoppas på en bättre natt, om inte annat i morgon i alla fall. Är faktiskt positivt överraskad över jourcentralen som numer finns på universitetssjukhuset, det var effektivt och bra! Senast jag var tvungen att besöka sjukvården en helg med mitt barn (och det inte var akut) så turades väl vårdcentralerna om att ha jourtjänst, med förväntat dåligt resultat...

Nu är filmer och lego ordnat inför morgondagens vabbande i alla fall.

Ny kram