Vet du, jag har aldrig varit så bra på det här med "bästa vän". Varför skulle man bara ha en bästa liksom? Och jag gillar inte det där superlativet i det här sammanhanget. Det blir så isolerande och utestängande. Skulle det alltså finnas en människa som har allt, alla ingredienser så att säga, och som passar mig bäst i precis alla lägen som kan tänkas uppstå i livet?
Men nu ska jag inte vara sådär petig och tråkig.
Fast jag minns hur det var när jag var barn och det alltid skulle "bästas" med någon. Jag avskydde det. För det första var jag så dålig på det, jag kunde aldrig gå med på det där kontraktet att man skulle tycka precis lika om allting, och vara precis lika, och för det andra tänkte jag redan då att jag antagligen gick miste om att träffa andra spännande vänner när jag satt där och bästade med någon. För att inte tala om hur sårbar man blev med bara en vän.
Men något hände när jag gick på lärarhögskolan och plötsligt träffade Lotta. Det var som om det "sa klick" som det så fint heter. Vi förenades i en plötslig insikt om att vi båda älskade Mr Bean och sedan var vi vänner för livet. Allting stämde och i henne fann jag allt det jag aldrig tidigare funnit hos en vän. Jag kommer ihåg hur vi gjorde de där typiska "bästa-vän-sakerna" som att ha samma frisyrer och likadana kläder, hehe försenade tonåringar kanske vi var... Men framförallt kände jag sådan tillit och kärlek till henne. Eller känner så klart, i presens. Hon är visst min bästa vän ändå, även om det inte utesluter andra bästa vänner också.
Bästiskram
Men nu ska jag inte vara sådär petig och tråkig.
Fast jag minns hur det var när jag var barn och det alltid skulle "bästas" med någon. Jag avskydde det. För det första var jag så dålig på det, jag kunde aldrig gå med på det där kontraktet att man skulle tycka precis lika om allting, och vara precis lika, och för det andra tänkte jag redan då att jag antagligen gick miste om att träffa andra spännande vänner när jag satt där och bästade med någon. För att inte tala om hur sårbar man blev med bara en vän.
Men något hände när jag gick på lärarhögskolan och plötsligt träffade Lotta. Det var som om det "sa klick" som det så fint heter. Vi förenades i en plötslig insikt om att vi båda älskade Mr Bean och sedan var vi vänner för livet. Allting stämde och i henne fann jag allt det jag aldrig tidigare funnit hos en vän. Jag kommer ihåg hur vi gjorde de där typiska "bästa-vän-sakerna" som att ha samma frisyrer och likadana kläder, hehe försenade tonåringar kanske vi var... Men framförallt kände jag sådan tillit och kärlek till henne. Eller känner så klart, i presens. Hon är visst min bästa vän ändå, även om det inte utesluter andra bästa vänner också.
Bästiskram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar