Vad är kärlek?

Vem är lilla jag att säga något om kärlek? Det finns stora diktare som redan sagt allt.

Den renaste kärleken är den som jag har till mina barn. Den är så självklar, så stark, så underbar. Den är totalt osjälvisk och bara koncentrerad till dem. Det måste vara kärlekens kärna, detta att bara älska någon utan att vilja ha någonting tillbaka. Att bara vilja ge, att veta att jag skulle dö för dem, och att veta att kärleken alltid kommer att vara lika stark och oförstörbar. För evigt.

Den andra slags kärleken, den som blandar in Josephine och hennes person, är mer komplicerad. Jag drömmer om att kunna vara lika ren och osjälvisk som i min kärlek till mina barn, men är det möjligt?

För kärlek är komplext, kärlek kan vara rädsla och maktkamp. Strindberg benämnde det som könskriget. Han sa att äktenskapet bara var en form av kvinnlig prostitution... Fast, det är klart, han levde under en tid när kvinnor och män inte kunde vara jämlikar. Och det kan vi ju nu, eller?

Kärlek kanske ändå är så enkelt som att mannen kommer hem med en isskrapa med borste på till dig. Eller när han kommer hem med en kupévärmare med timer som han ställer in åt dig.

Karin Boye får chansen att säga sitt här tycker jag:

Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.


Kärlekskram