Varför är jag så tyst?

Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på.

Vart har den alltid så entusiastiskt diskussionsvilliga Josephine tagit vägen? Hon som man knappt fick tyst på.

Hur har det blivit så här?

En journalist och krönikör i den lokala tidningen skrev frågan "Varför är lärare så tysta?" häromdagen.

Ja, varför? Jag vet bara varför jag är tyst och ovillig att uttrycka åsikter i skolfrågan.

Jag är så trött. Jag är så nedslagen i skorna, trampad under mattan. Jag är så less på att läsa om skolans kris att jag måste tvinga mig att läsa allt elände som skrivs varje dag i frågan. Jag tvingar mig dock, som en syndare som måste renas, piskas, straffas. Se sina torterare i ögonen. Försöka förstå varför slagen haglar över mig och oss. Vad är det för kris som de pratar om?

Jag minns dock att jag startade som en ung, kaxig, glad och stolt lärare som var övertygad om att jag skulle göra underverk, mirakel. Jag var som en energikraft, en virvelvind, jag visste att jag skulle förflytta berg.

Ja, jag var en så kallad eldsjäl.

När jag var färdig lärare hade vi precis fått en ny läroplan. Den hade vi inte fått studera på lärarutbildningen. Inte alls. Under mina praktikperioder, på olika skolor som jag var på, hade jag dock fått sitta med i arbetslagen  och hjälpa till med att bearbeta den nya läroplanens sk strävandemål och uppnåendemål. De skulle så klart lokalt förankras, implementeras heter det ju nu, minns inte att det ordet användes då. Oj oj vad tid vi lade på detta genom åren.

Jag minns så väl de erfarna lärarnas frustration, förvirring rent av. Faktiskt ilska och motstånd. Jag började förstå att det var ett helt nytt sätt att tänka kring pedagogik och lärande för många. De kände sig kränkta kan jag se så här i efterhand. Kränkta i sin erfarenhet och yrkesskicklighet.

Ja, nu sitter vi med facit i hand snart 20 år senare. Och ja, de hade all rätt att känna sig kränkta. De hade nämligen rätt i sin känsla att det här var dumheter.

Dessa dumheter fick fortgå, och fortgå i ökad kraft. Faktum är att det inte funnits någon hejd på hur okunniga politiker och pedagogiska vindar och expertflöjlar har fått styra i skolan sedan dess.

Och i dag, ja, hur har vi det i dag? Ännu en ny läroplan och ett nytt betygssystem, reformer hit och förslag dit och fan och hans moster och helvetet är löst i alla medier efter den heliga PISA-rapporten. Alla skyndar till kadavret för att skylla  på någon annan och visa på sin egen förträfflighet. Hacka ur sina egna bitar att profitera på.

Det är underligt att vi plötsligt bryr oss så mycket om vår internationella rang, när vi i alla år har ansett oss så speciella att vi inte behöver jämföra oss eller ens ta till oss internationell forskning i pedagogik. Vi har hållit oss till vår egna fantastiskt högt stående vetenskapliga svenska forskning.

Den forskning som har stött alla nedskärningar som går att göra när det gäller barn och utbildning.

Ja, men varför är vi lärare så tysta då, svara på det då.

I början var jag ung och entusiastisk och tänkte att jag skulle kunna förändra allt med min passion. Jag ville också förändring från den skola jag själv gått i. Jag hade inte erfarenhet nog att se vad dock, så jag gick med i den stora förändringsvågen som sköljde fram och tillbaka genom åren. Som tur var hade jag erfarna, stabila, fantastiskt duktiga kollegor som vägledde mig. De stod fast i stormen, hävdade de basala pedagogiska fundamenten. Stoiskt vidhöll de att lärandet handlar om läsförmåga och repetition. Att goda ämneskunskaper hos mig som pedagog ska förmedlas på ett passionerat sätt med höga förväntningar på eleverna och tydlig resultatuppföljning med individuell återkoppling och extra stöd till de som behöver.

Att motivera till kunskapstörst, nyfikenhet. Hitta nycklarna dit hos varje individ, som en Sherlock Holmes. Det kittlade mig och utmanade mig. Fick mig att ligga vaken om nätterna.

Ja, ja men varför är jag tyst?

Jag arbetade som facklig representant en period men gav upp. Stångade mig blodig och uppgiven åt alla håll. Friskolereformen förstod jag skulle vara dödsstöten för den skola jag ville verka i. Den skola jag fick gå i som barn och ungdom var för ALLA. Alla skulle ha samma möjlighet att få bildning i vårt land. Själv växte jag inte upp i något akademikerhem, att gå vidare till högre studier var ingen tradition, och det var det jag brann för, brinner för, att alla ska ha den möjligheten, oavsett uppväxtvillkor, precis som jag fick.

När skolan blev ett kommunalt företag och ett fält för kapitalismen och vinstprofiten så fick lärarna och rektorerna bli tysta. Vi kan ju inte skrämma bort våra kunder, eleverna. Då får vi inga pengar, resurser, som det lite finare kallas. Vi kan inte tala om några problem för då vill ingen förälder välja oss.

Läser alla analyser som flödar över nu och greppar tag i detta som kallas "schoolhopping". Det är känt att föräldrar nu känner valångest och måste välja "rätt skola" till sina barn för att inte anses som okunniga, omedvetna föräldrar. Att välja eller inte välja har blivit nutidens klassmarkör. Men att vissa föräldrar väljer bort en skola för sina barn så fort det börjar bli ett motstånd där, ett problem, är kanske inte lika känt för alla och envar. Dessa barn, som kanske inte klarar kraven, kunskapsmässigt eller socialt,  eller då familjen, föräldrarna blir ifrågasatta, de byter skola och byter igen. Vad som händer med dessa barns utbildning och rätt till lärande är lätt att se.

Det är nu inbyggt i systemet att vi byter, hela tiden, byt byt. Inget val behöver vara så allvarligt, det är bara att byta och byta. Ställa krav på alla andra och inga på mig själv.

Där är vi nu.

Jag känner mig för första gången gammalmodig. För jag tänker så här; att jag har med mig själv vart jag än går, det är där jag ska stanna. Hos mig själv. Sedan ska jag sända ut mig själv som positiva radiovågor, som ringar på vattnet. Och göra gott hos dem som är omkring mig, så sänder de tillbaka mina vågor med dubbel positiv kraft. Och så växer vi.

Jag har inte gett upp dock. Jag brinner fortfarande för mitt yrke, för ungdomarna och för att de ska kunna växa i sin fulla potential.

Det gör jag.

Så när jag tänker efter så tänker jag inte känna mig nedtrampad under mattan eller nedslagen, men kanske fortfarande trött och less på debatten och alla förståsigpåare om mitt arbete.

Det här med diagnos...

Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta orört till på söndag, får se hur det går med att plasta in det när jag duschar…

Nu har jag fått anledning att tänka på det här med diagnos. Diagnos betyder fastställande (o angivande) av sjukdomsart, bestämning av fel, bara så att vi vet vad vi pratar om här.

Man kan tycka vad man vill om det här med att vi är så heta på diagnoser i alla möjliga sammanhang nu för tiden, men det är ett faktum att man som individ vill ha korrekt diagnos när något är fel eller sjukt.

Anledningen till att man vill det är för att kunna veta hur det ska åtgärdas, vad man kan kräva av expertisen men framförallt för att veta vad JAG kan åtgärda, vad jag kan göra själv.

Men att ställa korrekt diagnos är inte alltid lätt. Det är det som är problemet. Ta t ex en knäskada så ser man hur svårt det är. Det svåra verkar vara att det är patientens egna berättelser om smärta och besvär som är utgångspunkt i diagnosticeringen. Det kan tyvärr vara en osäker källa.

Jag har nu fått olika diagnoser vid varje träff med läkare och sjukgymnaster och det som händer då är att man blir rädd. Man vet inte om smärtan man känner är rimlig eller orimlig och om det man gör själv för att det ska bli bättre skadar eller hjälper. Det sätter sig en osäkerhet och rädsla i huvudet som jag är övertygad om påverkar skadeläkningen till det sämre.

I går fick jag så den artroskopi som förhoppningsvis har kunnat hjälpa till att ställa rätt diagnos, äntligen. Smärtan jag har nu efter den, och som jag kommer att ha i någon vecka, känns obetydlig i jämförelse med den smärta man inte vet något om. Att få veta hjälper så mycket, det betyder allt.

Den här läkaren som opererade mitt knä var rejält professionell, kände jag. Han visste precis vad han skulle säga för att ingjuta hopp och glädje i mig. Efter att jag var uppvaknad och klar för att åka hem fick jag träffa honom igen och då meddelar han att: "ditt knä är fantastiskt vackert (inuti alltså! Har aldrig fått komplimanger om insidan av min kropp förut…) och i det närmaste perfekt, och i osedvanligt bra skick för din ålder". :D Med smicker kommer man hela vägen. 

Den lilla detaljen att det kan ta 3-12 månader för mig nu, med bra träning (som jag ska få av en sjukgymnast som är specialiserad på knäskador) att bli återställd, kändes mycket överkomlig, med tanke på att innan jag somnade in i narkosen hade jag fått höra att jag troligen aldrig skulle bli återställd. 

Aldrig ställt mot ett år, känns som ren vinst, jag är lycklig!

Rannsakan

Har gått och haft lite ångest ända sedan jag skrev mitt förra inlägg.

För mig blir det så där när jag väl formulerat mina tankar i ord, sagt dem högt till någon eller skrivit ner dem så de kan bli lästa av andra, att jag sätter igång och rannsakar dem och mina tankar bakom.

Ibland klarar mina ord min egen rannsakan, all fine and well then.

Men oftast hittar jag den där svaga punkten, den där kärnan, det där som är bullshit.

I mitt förra inlägg var det det här med att kasta skit på Sjukvården som jag nu har rannsakat och funnit skyldigt.

Jag vet fortfarande att det sker fel, det är inte det. Men det jag tänker på är att när det gäller mig, just mig, så har jag faktiskt fått mycket bra vård, och ska nu få tillgång till mycket bra vård i morgon.

 Just jag borde faktiskt inte klaga.

Däremot är det inte alltid lätt att förstå sig på själva organisationen kring vår sjukvård, det håller jag fast vid, och att det krävs mycket av mig som patient i dag, det tycker jag. Det är ett sårbart system, men tidens tand.

Jag tänker på när min mamma var i början av sin långa sjukdomsperiod, hur jag eller någon av mina bröder följde med henne till läkarna för att hjälpa henne att "stå på sig" och för att hjälpa henne med att förstå vad det var de faktiskt sa till henne. Hon var av den generationen som gör sig fin när de ska till läkaren och artigt svarar "jag mår bara bra" när läkaren frågar hur det står till. Plötsligt hade hon inga problem alls. Hon blev nästan lite rosig och upplivad av all uppmärksamhet, som om hon blev uppvaktad. Och hon ville egentligen aldrig vara till besvär. Hon bet i hop. Stod ut.

Så, jag rannsakade mitt bullshitsnack och kom fram till att när jag är TYDLIG och BESTÄMD och kan berätta om mina besvär för läkarna, brukar det gå bra, då får jag hjälp.

Det är när jag plötsligt är precis som min mamma, det händer ibland inser jag, som det kanske inte blir så bra i mötet med Sjukvården.

No more bullshit alltså.

Big mistake

Gjorde misstaget, the Big mistake.

Började läsa på om knäoperationer på nätet och stötte på horder av historier om misslyckade sådana. En historia handlade om hur de råkat skada någon nerv på en ung tjej så hon blivit handikappad för livet.

Plötsligt känner jag mig mycket nervös, rent av skräckslagen.

Tänk om, what if?

Förutom alla mina otaliga öronoperationer som barn har jag aldrig blivit opererad. När insikten om vad en operation innebär börjar sjunka in i mig blir jag rädd.

Jag är i händerna på kirurgen, läkaren, sjuksköterskorna, ja i händerna på Sjukvården.

Jag vet att jag låter cynisk och paranoid nu, men de senaste åren har jag fått för mycket inblick i Sjukvården, av olika anledningar, och det skrämmer mig hur vaken och skarp man måste vara som patient eller anhörig för att se till att det inte blir fel.

Eller missförstått, eller bortglömt, eller bara bortslarvat eller rent av ignorerat.

Och nu ska jag sövas i narkos…

Ja, ja. Jag vet att jag låter som ett kontrollfreak.

Tänk nu på alla goda exempel du läst och hört om, hur fantastiskt bra Sjukvården oftast är.

Jag ska försöka ha tillit. Jag ska försöka, verkligen.

Så, jag lägger mitt knä och drömmen om mitt återvunna aktiva knäliv i Sjukvårdens hand..

Ta väl hand om det är Du snäll. Det betyder så mycket för mig.

Jag och min bror

Jag har en tvillingbror. I lördags fyllde vi år och då lyckades jag få till ett foto på oss, vilket inte är så vanligt att jag får till (han är motsträvig till att bli fotad, bror min).

Det här med födelsedagar har jag funderat en del på under åren.

När vi växte upp var vår födelsedag något vi verkligen längtade efter under hela året, det var vår dag, då vi fick vara i centrum. Den dagen fick ingen vara elak mot oss eller domdera runt oss. Mamma var så duktig på att få oss att känna oss riktigt speciella och firade på vår födelsedag. Hon var fint på sådant, mamma.

Det var noga med traditionerna för henne. Först hörde man hur de smusslade och viskade i köket och sedan kom de in med tända ljus och många paket och sjöng. När vi var små brukade vi sova tillsammans den natten så de kunde fira oss ihop, när vi blev äldre gick de först in till min bror som är född 7 minuter före mig. Självklart måste man låtsas sova.

När vi flyttat hemifrån ringde mamma varje födelsedag på morgonen och sjöng för oss. November 2011 var första gången hon inte gjorde det, då var hon för sjuk. På förra årets födelsedag ringde jag och min bror till varandra och sjöng i stället. Det var första födelsedagen utan vår mamma i livet.

Under många år sa jag att jag inte tyckte att mina födelsedagar var så viktiga, jag brydde mig inte om att bli firad eller få presenter, sa jag. Kanske är det en del av att bli vuxen att ta avstånd från en barnsligt självcentrerad tradition. 

Men, på något märkligt sätt har det här med födelsedagen blivit viktigare och viktigare igen, så jag började fundera på varför det var så.

Jag tror att det både har att göra med att jag har barn och att jag mist min mor och börjat känna livets förgänglighet mer konkret.

Barnens födelsedagar är otroligt viktiga för mig att göra lika fina för dem som min mamma lyckades göra för mig. Men, det är också viktigt att de får fira sina föräldrar, sitt syskon och andra släktingar tycker jag, att man ger dem möjlighet att känna den glädjen som det är att göra något för någon annan. 

Så, numer skäms jag inte ett spår, håller inte tillbaka min barnsliga glädje alls, härmed erkännes att jag älskar födelsedagar. Inte för att jag blir äldre varje gång, det tänker jag inte på, utan för att det känns som min och min brors dag.

Så ska man bli opererad

Det är märkligt det här med hur man reagerar när man får veta att man ska bli opererad. Å ena sidan med glädje och nästan lättnad över att bli tagen på allvar och få hjälp, och å andra sidan med besvikelse, rent av förtvivlan, över att det visade sig vara så allvarligt som man själv misstänkte.

Det har gått mer än två månader sedan skadan skedde och jag har gått igenom vissa faser märker jag.

Först kände jag bara en slags förvåning, eller rent av komisk misstro, över den allvarliga skadan och all smärta och hur handikappande det var, men samtidigt kände jag mig osäker på om det verkligen var allvarligt parat med säkerhet  (övermod) om att just jag skulle fixa det hela på ett särdeles galant och snabbt sätt.

Sedan insåg jag att en allvarlig skada var ett faktum,  men var fortfarande säker på att jag med min envishet och viljestyrka skulle fixa det bra.

Därefter kom jag in i deppfasen då jag slog upp skadan så det gick bakåt och jag inte fick någon progression. Jag började tvivla på att jag kunde påverka det själv och förstod att jag måste söka specialistvård igen, då sjukgymnastik och egen träning och viljestyrka inte var nog. Jag förstod att det är skillnad på "klara av det" och att bli helt bra. Återställd.

Efter att ha tagit alla steg och kontakter igen med sjukvården fick jag tid hos specialisterna och i väntan på det började jag träna ännu mer fokuserat och kände mig positiv igen.

Nu har jag varit där i dag och nu känner jag mig förvirrad igen.

Jag ville ju få operation eftersom jag kände att det inte kan bli värre än vad det är. Det är inte ok att "stå ut", att gå med på att vara "handikappad". Inte om det finns behandling och hopp. Jag var så laddad med argument för detta men det visade sig att jag inte behövde ta fram dem alls. Efter grundliga undersökningar konstaterade läkarna utan omsvep att det behövdes operation, artroskopi, för att kunna se skadans art och då samtidigt göra nödvändiga operativa ingrepp.

Rent diagnostiskt har man gått från att i det akuta läget misstänka ledbandsskador, till meniskskada yttre och sedan inre meniskskada och nu helt plötsligt får jag veta att läkaren misstänker både korsband- och meniskskada. Korsbandet kan alltså vara skadat, kanske av!

När jag tänker på det inser jag att jag blir upprörd och stressad återigen av detta. Av denna svårighet att ställa rätt diagnos. Det stör mig så enormt och gör mig rädd och otrygg känner jag. Jag känner också stress över att tiden går, tid slösas bort och tiden är inte min skadas vän just nu, jag behöver behandling nu!

Men, slutligen, jag sitter ändå här, med ett enormt smärtande knä efter dagens undersökningar, och känner hopp och tillförsikt, jävlaranamma, det här ska bli bra till slut. Kan ta lite tid och tålamod och hård träning bara. Det kommer bli bra.

Manlig domän

Jag har körkort, jag borde kunna ta hand om  min  bil. Jag bör ta hand om min bil.

Inte har man egentligen något alternativ, äger man en  bil och inte sköter om den kommer den förr eller senare att börja orsaka besvär för dig. Kostsamma besvär.

För mig är det som om det här med min bil har varit min sista rebelliska utpost, mina sista fastklamrade fingrar vid min oansvarslösa ungdom.

Eller bara helt enkelt min blinda vita fläck, det jag vet så lite om att jag bara helst vill ignorera.

Så, det är ett faktum att jag under en längre tid ignorerat att min bil behövt ses om ordentligt, men nu har jag "tagit tag i det hela", som det så fint kallas. Känns som om det tagit hela hösten...

Jag funderar på varför det är så svårt med det här med bilen för mig, varför det är så många trösklar jag känner att jag måste kämpa mig över. Jag brukar inte ha svårt att ta tag i praktiska problem annars.

Kanske spökar min tydligt patriarkala uppväxt? Det var självklart att bilen var manlig domän. Om jag ska vara ärlig känns bilen fortfarande som en väldigt manlig domän och jag skulle kunna ge många aktuella exempel på att det fortfarande är så.

På något otäckt sätt har jag svårt för att erövra denna domän utan att känna att min identitet som kvinna skakas en smula.

Men, låt så vara då. Nu har jag ordnat, fixat och sett till att min bil är omsedd, kvinnligt eller ej. Nu har jag erövrat ännu en domän.

Det känns bra.

Inte vara på topp

Visst måste man få vara lite svag ibland, inte på topp hela tiden, det är väl självklart.

Kände redan kl 10 i förmiddags på jobbet att jag ville ge upp det här haltandet och bara ge in för smärtan och lägga mig ner på stört och säga jag ger upp det här nu då.

Men så kan man ju inte göra. Så gör man inte.

Man biter ihop.

"Är det bra med knät nu?" frågar mina fina kollegor när de möter mig i korridorerna. Jag känner mig som en som bryter den informella koden om att inte låtsas om personliga besvärligheter när jag inte svarar "ja" på frågan.

F vad tråkig man är med sin j skada.

Det är för övrigt väldigt svårt att arbeta som lärare och inte vara på topp, verkligheten bland eleverna kräver att man är det, hela tiden.  Framåt eftermiddagen börjar mitt tålamod mot eleverna prövas starkt av min brännande smärta och trötthet.

Jag blir besviken på mig själv.

Tänker på att arbetslivet i dag, för alla som har jobb, är så hårt att folk som inte är på topp kanske inte klarar det.

Är det så vi vill ha det?

Jag tror inte det.

Lag och moral

Debatt om strippklubb i Kiruna.

Det enda vettigt sagda var att kommunerna inte aktivt ska motarbeta något som enligt svensk lag inte är förbjudet. 

Känns igen det där.

Att kommunernas politiker tycker sig stå över svensk lag och riksdags och regerings beslut. 

Sker dagligen i skolvärlden. 

För övrigt känns det unket att män alltid ska kunna få ha kakan och äta den. Vilka kvinnor får behålla respekt, familj, vara högt ärade samhällsmedborgare och ses som goda mödrar och förebilder om de lever ut sin sexualitet på strippklubb? 

Lag och moral. 

Navelskåderi

Lät ju väldigt deppigt det där inlägget i går förstår jag. Och, ja det var ju deppigt.

Tack alla ni som märkte det och skrev, hörde av sig och försökte peppa. Ni lyckades <3

Har nu tänkt en del på det här med hur man tar skador och sjukdom. Hur man reagerar och hur man klarar av det. Jag har också tänkt en del på hur omgivningen tar det och hur det påverkar en själv.

Kanske kan formulera till reflektioner senare, det är alltid svårt när man är mitt i något.

Men, sådant här intresserar mig, har ju alltid gjort. Navelskåderi som kan bli till betraktelser om vår mänsklighet.

Livet som knäskadad...

Det var den elfte september. Såklart. Hur kunde jag vara så dum att inte vara förberedd på katastrof ett sådant datum?

Men nej, nej, jag rusar ut som en nysläppt yster hund på fotbollsplanen i säsongens sista match; cupfinalen.

Jag känner fortfarande minnet i kroppen av den brännande smärtan av något som gick av i knät. Det var menisken säger ortopeden.


Så väldigt, väldigt onödigt kan tyckas. Tycker många med mig har jag märkt.

"Så där går det när man håller på med fotboll i din ålder", har många sagt. Varför säger de så?

Nåväl, nu håller jag inte på med fotboll längre. Och inte innebandy och inte löpning. Ingenting håller jag på med mer.

Jag försöker lära mig gå normalt. Jag försöker stå ut med värk och smärta. Det är värst på natten. Benet är ständigt böjt, det är så tröttande.

Ibland tappar jag hoppet om att det någonsin ska bli bra.

I dag är en sådan dag.

Grattis

"Vet ni vad det är för dag i dag?" sa jag till mina barn. "Mormor fyller år i dag", förklarade jag när de undrade vad jag tänkte på för speciellt.

Det är bra att vi firar med semlor då, eller hur? Sa, någon av dem, eller kanske var det båda. Jag har svårt med fokuserandet i dag känner jag, kanske är det febern. Alla tankar svävar bort, ogripbara och suddiga.

Jag borde gå till graven, sa jag, eller var det tänkte. Men jag har ju feber. Jag är inte så bra på att gå till graven, lade jag till lite ynkligt. Eller ursäktande, eller hur det nu var.

Jag önskade att jag kände att en grav var en plats att gå till, men jag kan inte hjälpa att jag inte känner så. Kan jag? Pappa tycker om att gå till den. Där finner han någon slags mening.

Jag vet att mamma inte tyckte om att gå till gravar heller. I alla fall var det så jag upplevde det när det handlade om att hon skulle gå till gravar. Men kanske minns jag fel.

I dag tänkte jag att det har gått mer än ett år sedan hon gick bort, men det var ju flera år som hon var borta, min riktiga mamma menar jag, hon som inte var totalt förändrad av sjukdom.

Jag vet att jag önskade när det kändes som värst, att jag någon gång i framtiden skulle kunna minnas henne som hon en gång var, när hon var min bästa vän.

Och ja, det gör jag nu. Det kommer tillbaka, mer och mer tydligt för varje dag, som att sakta tända upp ett mörkt rum med en dimmer.


Jag kom på något då, när jag sa till mina barn att mormor fyller år. Jag kom på att jag sa fel; det gör hon ju inte alls. Hon fyller inte på sitt liv med något år i dag. "Hon har födelsedag", rättade jag mig. Det blev också fel, hon har inte födelsedag längre. Födelsedagar firar man. "I dag skulle mormor ha fyllt år" sa jag slutligen, och det lät inte heller riktigt bra.

Det är svårt vad man ska säga en sådan här dag. Jag brukade säga "grattis", men det passar ju inte längre.

Men, ändå; Grattis mamma! Du vet vad jag menar.

Kram

Lilla mamma

Tittar på Allting faller och ser Jonas Gardell säga adjö till sin mor som gått bort. Hon hade alzeimer och bodde på vårdhem kort tid innan hon gick. Han försöker få sina barn att inte le på kortet han tar på dem vid dödsbädden, men de ler invant ändå. Det är svårt att få barn att förstå Död. Eller vad som förväntas vid Död.

Egentligen är det ju svårt även som vuxen. Det är inget man har kunnat öva på och få erfarenhet av.

Det är märkligt, men jag har tänkt mycket på mamma i dag redan innan jag såg tv-serien. Det har varit en sådan där dag, jag vet inte varför vissa blir sådana. När jag skulle göra middag föll valet på en av mammas paradrätter: ugnsstekt falukorv. Jag tänker på hur tråkigt det måste ha varit att laga precis all mat hela tiden, det var ju bara hon som skötte det, hon skötte allt i hemmet och allt med barnen. Tänk att det bara är en generation bort; ojämställdheten.

Men jag tänkte på hennes Död i dag också. Innan jag såg Gardells mammas död. Det gör jag ofta i och för sig. Gardell sa: "lilla mamma, är du där?" när han var ensam med henne en stund efteråt. Och ja, så kände jag också. Jag var med och tvättade henne och klädde henne och gjorde henne fin efteråt. Det kändes så starkt att hon fortfarande var där. Hon var inte borta.

Och nej, det är hon inte. Hon är med med mig varje dag i varje stund. Hon är vid min sida. Nu är hon inte sjuk heller, hon är tillbaka som sig själv igen. Lilla älskade mamma.

Om det är någon läsare som inte känner mig så väl, vill jag bara säga att min mamma somnade in förra året på trettondagsafton.

Kram!

Bamse är kaxig

Min son är blivande litteraturkritiker tror jag, jag älskar att lyssna på hans recensioner och reflektioner av och kring det han läser.


Nu senast gav han ett tydligt och välvalt exempel ur senaste Bamse på att Bamse inte var sig lik alls; Bamse var kaxig. Efter detta statement tittade han på mig med ett milt upprört uttryck. Uppfordrande uttryck faktiskt.

Ja, han har rätt. Vart har världen tagit världen? Hallå! Bamse ska vara snäll! Inte kaxig. Han ska inte svara sarkastiskt på tilltal. Eller har han alltid gjort det? Fast vi inte har sett det eller förstått det?

Nej, jag skakar av mig detta obehagliga, världen snurrar.

Bamse är god. Bamse är snäll.


Kram!

Fredagsmys

Fredagsmys ja.

Det kan nuförtiden vara att ge sig ut på en månskenslöptur runt ån (med broddar på som gör att det känns som att springa i fotbollsskor... Men bra så man inte halkar på isen, ja ja) och sedan laga tacomiddag med sin dotter (till skön musik och tända ljus) och invänta sonen från utomhusfotbollsträning.

Till det lättsam fredagsunderhållning på tv tillsammans med barnen (inte alltid man får mysa med båda framför tv:n nuförtiden dock...)

Själv pustar jag nu ut efter en vecka av jobb och studier och belönar mig med ett glas vitt vin, eller två skål!

Kram

Tycka om...

Det är speciellt att få gå på utvecklingssamtal när det handlar om ens eget barn. Sedan jag fått uppleva det som förälder har jag lärt mig mycket som mentor också.

Som förälder är jag nervös inför att behöva höra dåliga, överraskande nyheter om mitt barn. Därför är det så bra att mina barn alltid har haft mentorer som är duktiga på att förbereda och informera inför samtalen. Det har jag lärt mig nu själv och försöker tänka på inför utvecklingssamtalen med mina elever.

I dag hade jag alltså samtal med min son och jag kände mig lugn och trygg. Vi hade fått hem alla omdömen innan och jag och sonen var förberedda. Han vet vad han har för starka sidor och vad han behöver utveckla.

Men, så uppstår en sådan där överraskande, oväntad situation i alla fall! Som tur var en bra sådan. Sonens lärare ler med hela ansiktet och blinkar lite finurligt mot honom innan vi ska sätta oss, därefter säger hon något som känns så genuint uppskattande och fint till honom. Jag blir alldeles varm om hjärtat och kan inte låta bli att le fånigt, känslan är så stark, känslan av att hon tycker om honom, min son.

Och då kommer den här tanken starkt rusande till mig: Ja! det är därför jag är trygg med mitt barn hos denna pedagog. Hon tycker om honom.

Hon tycker om barn, hon tycker om sitt jobb som lärare, hon är trygg i sin yrkesroll.

Det kan bara bli bra.

Kram!

Hem till skolan

Jag är numer student igen, studerar på halvtid, och det är ovant men härligt. Det som är härligt är t ex att få tid för att läsa igen, att läsa och få igång huvudet; tänka, känna och reagera, ja att få möjlighet till reflektion. Reflektion ja. Hur kan man arbeta som lärare om man aldrig får tid för reflektion i arbetslivet, det är det sorgliga. Att vi inte får det.

 Läser Maciej Zarembas artikelserie i DN som givits ut på bok; Hem till skolan,  där han ger en dyster bild av hur skolan och läraryrket behandlats så långt tillbaka som sedan efterkrigstiden egentligen (men där kommunaliseringen står i en klass för sig) och hittar avsnitt som får mig att le sådär bittert vad-var-det-jag-alltid-sagt-aktigt. T ex får det här avsnittet i kapitel 3 mig att le så:

" Låt mig lite vanvördigt ta bilprovning som jämförelse.Först säger vi att vid behov får man ta in vikarier som inte är mekaniker. Det räcker att de arbetat vid biltvätten. Sedan reformerar vi mekanikerskolan. Ut med verkstad in med kommunikationsteori. Det ska gå bra att läsa till mekaniker på distans. Därefter kommunaliserar vi alltsammans.Nu får kommunerna själva bestämma om det alls behövs behöriga mekaniker på stationerna, samt vad det hela får kosta. I nästa steg ändrar vi de statliga reglerna för vad som menas med godkänd bil. Förr stod det kanske att det inte får glappa mer än 0,2 mm i en axel. Nu säger vi att axeln skall "uppfylla högt ställda krav på den glappfrihet som kan förväntas i ett hållbart trafiksystem". Varje kommun får själv lista ut vad det innebär. (Blir det maktskifte i kommunen går det bra att ändra tolkningen.) Och därefter släpper vi in privata aktörer på marknaden samt inför en ny regel: Den som fått bilen underkänd på en station får försöka igen hos konkurrenten. Jo en sak till. Transportstyrelsen som skall övervaka att stationerna håller måttet befolkar vi med tjänstemän som är djupt skeptiska till begreppet "mått". Det speglar ett föråldrat synsätt på kunskap, kväver bilprovarens kreativitet och strider mot den moderna synen på trafik som språklig konstruktion. Så här har man faktiskt gjort med skolan."

 Zaremba skriver att vad han vet har inget annat skolsystem utsatts för så många, så drastiska och så elakt samverkande reformer. Miljöförstöring vore kanske ett lämpligt ord, skriver han.

Ja det vore det, jag håller helt med efter att ha varit med under ett par decennier, som lärarstuderande och lärare. Som tur är har man ju gjort motstånd och inte gått med i alla dumheter....för som hans tredje kapitel heter; "man måste låta rätt gå före galet".

Nej, nu tillbaka till inlämningsuppgiften...

Kram!

Mys!

Fick ett litet besök på kvällen av min svägerska och lilla E som varit på BVC och tagit spruta och haft 1-årskontroll. Hon är så otroligt kommunikativ nu, det är underbart! Hon gillar att kasta bollar också , bådar gott :)

Kram

I dag är det kramens dag.

Har det alltid funnits sådana här temadagar eller är det ett väldigt modernt påfund? Kanelbulledagar, våffeldagar och dylika kan jag ändå förstå varför de tillkommit; handeln vill sälja. Likaså på mors- och farsdagar.

Men vem tjänar på en kramdag?

Nej, jag är väl bara cynisk och misstänksam antar jag. Menlösa barns dag fick nytt namn också lade jag märke till. De var inte menlösa utan värnlösa.

 Apropå det så kände jag återigen ett stort behov av en kram i dag faktiskt. Jag lyssnar på dokumentären om "Nora", den fastspända flickan och vill bara gråta. Och kramas. Det är en mardröm man får följa med till. Tvångsvård av en värnlös, destruktiv och skadad flicka i ett Sverige som får Kafkas värld att framstå som en Bullerbyidyll.

Jag ryser och sänder böner om att aldrig behöva hjälp av psykiatrisk vård.

 KRAM

Fick härliga kramar av bästa Lotta i helgen iaf :)

Börja skriva inlägg igen?

Hej hej där! Jag kanske, kanske har fått lite lust att skriva igen... När jag skulle leta upp bloggen hittade jag den inte! Det visar hur lång tid sedan det var som jag skrev om inte annat! Jag tvingades skriva nya lösenord och fixa och trixa lite, men nu tror jag att det ska fungera igen. Efter såhär lång tid inser jag också att det är mycket nytt i hanteringen av bloggar som jag måste lära mig. Japp, detta var lite testskrivande. Får se hur det känns framöver... Kram!