Problembrasa

Jag har många gånger funderat allvarligt på att sluta läsa och prenumerera på den lokala tidningen. Nu har den tanken återtagits igen, på allvar. Det tar emot. Jag vill ju vara uppdaterad på de lokala nyheterna, det är väldigt viktigt för mig.

Varför vill jag sluta läsa? Av ideologiska, principiella skäl. Jag börjar nämligen tröttna på den kampanj som förts i åratal mot det område i vår stad som jag arbetar i.

Det ÄR ett socialt utsatt område, det visar all statistik på dessa variabler. Och det HAR en stor andel invånare med mångkulturell bakrund. Vi VET.

Men det innebär inte att allt är dåligt och att vi bara har en massa problem, TVÄRTOM i många fall! Men det är bara den problemvinkeln som lokaltidningen hela tiden, om och om igen , matar sina läsare med. Området har inte en chans att bättra på sitt rykte. Jag vill påstå att tidningen medvetet och raffinerat använder området, och fördomarna mot det, i syfte att skriva negativa nyheter och skapa problem-debatt. Området får vara bränslet till "problembrasan", som ger tidningen något att skriva om.

Detta är mycket olyckligt för området och dess invånare, vilka faktiskt trivs och tycker om sin förort (det verkar omöjligt för tidningen att tro på, man vill ha det till att man bor där för att man inte har något val).

Visst är segregation ett problem. Det finns mycket man kan göra för att minska på det, främst se till att det inte samlas så många med mångkulturell bakgrund på samma plats. Alltså beslut som måste tas på politikernivå.

När jag idag pratade med eleverna i min nia, om skriverierna som varit denna vecka om att skolan borde läggas ner (jag berättade att det inte är sant, och att det inte finns något förslag från politikerna om det), var de helt oförstående inför hela resonemanget. Särskilt förvånade var de över uttalandet från en förälder i området som återgavs i tidningen: "Skäggetorp är Linköpings Rosengård". De skrattade gott åt den jämförelsen; "Har han varit i Rosengård, eller? Ha, den värsta kriminella vi har här är ju .... och han är väl inte så farlig!" Skratt.

Det kan hända att eleverna inte har hela bilden klar för sig i den här åldern, självklart. Men faktum är att de verkligen inte känner igen sig i den bild av området som ständigt målas upp i media. Det gör inte jag heller.

Jag får se hur jag gör med tidningen. Man ska hålla sin värsta fiende närmast sig, sägs det. Det kan ju vara ett argument.

Upprorisk kram

Tagen på vårsängen...

Nu när solen lyser , temperaturen stiger och det börjar torka upp i markerna får man ju början till hopp om vårkänslor!

Vårens (förhoppningsvisa, peppar, peppar...) intåg visade sig dock på ett mycket konkret sätt igår i vår familj. Det blev en kaoslik mardrömsmorgon.

Dagen innan hade innehållit en hel eftermiddag och kväll på barnens skola, med föreställningar och föräldramöte, vilket innebar att förberedelsen inför den följande dagen hade blivit haltande. Big mistake. Det var nämligen dags för dotterns första cykelutflykt, för året, till biblioteket med skolan.

Mannen var dock ute i god tid på morgonen och hivade resolut in cykeln i bilen och körde den till dotterns skola, vilken ligger några kilometer från där vi bor. So far so good. Men ve och fasa, när jag och barnen kom till skolan lite senare och skulle låsa upp cykeln passade inte nyckeln! Vad är nu detta!? Fel nyckel? Det stod så prydligt hennes namn på ringen, så det verkade mycket skumt.

Så, snabbt lämnande av barnen och sedan panikkörning tillbaka hem för att leta efter fler nycklar. Hittade ingen passande. Det var bara att köra tillbaka till skolan för att lämna det tråkiga beskedet och med bävan se hur dottern skulle ta detta. Skulle hon få stanna kvar i skolan eller hur skulle de lösa det hela egentligen ("huh, JAG skulle inte vilja vara lågstadiefröken och få detta problem på min hals", tänkte jag med rysningar...)? Vilken DÅLIG förälder jag är...

Ja, nu visade det sig att det inte blev något trauma, trots allt. Dottern var cool och oberörd när hon berättade att det var "jättemånga som hade glömt något". En hade glömt hjälm, två hade glömt cykel, en hade trasig cykel och fick låna en av någon, en annan kom med mammas cykel, etc. Själv hade dottern fått skjuts av fröken.

Det var alltså fler som hade överraskats av vårens intåg, puh vad skönt! Tänk att det är så lättande att upptäcka att även andra gör misstag, då känns det plötsligt inte så farligt längre, vilket dottern också uppenbarligen hade kommit fram till.

Men våren är VÄLKOMMEN!!!

Välkomnande kram

Konkreta planer

Nu har det hänt! När man känner sig så där marslåg så finns det bara ett botemedel; konkreta planer inför framtiden, vilket jag nu gjort! :-D

Har länge gått och surat över det gamla risiga köket och tänkt att nu bara måste vi börja ta tag i det, men inte orkat. När man får lådfronterna i handen när man öppnar dem och golvet är så smutsotåligt så man kräks, då är det ju dags. För övrigt är det åttiotalskök i ett hus från trettiotalet, inte kul. :-(

Ett par vänner, som håller på att renovera sitt kök, gav mig slutligen den finala inspirationskicken, så nu har bollen börjat rulla. Det ska bli lantligt och trettiotalsstil, det var inget att fundera på utan självklart.

Det är verkligen välgörande för själen med konkreta planer. Det handlar väl om att man flyttar fokus från sitt navelskådande och lyfter blicken.

Något annat jag tagit tag i (och fler med mig :-D), är det sociala livet. Konkreta planer på träffar, fester och trevliga middagar med vänner; det lyfter humöret en bra bit uppåt!

Nu ska vi äta en fin melodifestivalmiddag och ladda inför kvällens stora happening!

Ödmjukt hoppfull KRAM

Social kontroll

Fredagsrapport. Hela veckan har jag varit sjuk och hängig, huvudvärken har legat som ett järnband över pannan. Igår hade även dottern nått den nivån i sin hängighet att hon fick vara hemma (med mig) och vila ut. Efter detta har jag två betraktelser att dela med mig av.

1. Redan nioåringar oroar sig för att vara borta från skolan och missa viktiga saker och därmed komma efter. Detta kan man se som a)positivt eller b)oroande. Det positiva är att barnet förhoppningsvis tycker det är så kul i skolan att det verkligen VILL vara med på allt och att barnet är äkta motiverat för sina studier. Det som skulle vara oroande är om barnet känner oro för att det ska komma efter och att det kanske t o m är upplagt som så i skolan att man MÅSTE vara med hela tiden för att klara sig.

Mina tankar går därmed till mina elever och deras skolsituation. Jag tycker nämligen att det blivit mer och mer så, att det verkligen blir ett problem för dem när de är borta från skolan. De hamnar lätt i en ond cirkel, de är borta, måste ta igen, kommer efter i den nya kursen, är borta igen och kommer ännu mer efter etc etc. Alltså ÄR skolan upplagd på det sättet att man inte kan vara borta för mycket om man vill klara sina studier.

När man går till sig själv, som vuxen, inser man tyvärr att det är lika svårt att vara borta från arbetet. Ingenting fungerar och man får otroligt mycket extrajobb när man kommer tillbaka. Sjuknärvaron har ökat, det vet jag.

Vilket leder mig till betraktelse 2.

2. Försäkringskassans nya regel om intyg från förskolan och skolan om barns frånvaro, när man söker tillfällig föräldrapenning för vård av barnet. Detta tillkom efter att det ansågs vara en stor andel föräldrar som fuskade med socialförsäkringssystemet, vilket därmed ledde till stora kostnader. Hur har detta slagit ut då? Ja, enligt mig inte väl. Det tar tid att få intyget hemskickat, ibland blir det inte ens skickat, vilket leder till dröjsmål och ökade kontakter med Försäkringskassan. Sedan måste jag jaga efter barnets lärare mitt i deras fulla verksamhet. De ser plågade ut, de måste gå och kolla i sina papper, och ve och fasa om de skulle behöva ifrågasätta mig och mitt intyg. Myndigheterna har alltså lagt över sitt ansvar på de stackars pedagogerna, det kallas delegering.

Som förälder är det, konstigt nog, hemskt att behöva stå där (med mössan i hand) och be fröknarna om en signatur på intyget, som ska ge mig mina rättmätiga pengar för att ha vårdat mitt sjuka barn. Flera gånger har det kommit ledigheter, lov eller annat i vägen vilket gjort att jag inte kunnat lämna fram intyget i god tid till dem heller. Vid det senaste tillfället fick jag inte några intyg hemskickade, vilket resulterade i att jag glömde bort det. Sedan fick jag påminnelse och hot om att inte få det hela beviljat, vilket tvingade mig att ringa flera gånger till försäkringskassan och sitta i kö där jag hade nummer 153.

Min slutsats är att man använder sig av det gamla hederliga "social kontroll" för att få föräldrar att minska på sitt vårdande av sjuka barn. Om man drar det till sin spets kan det innnebära mer och mer sjuknärvaro i förskolan och i skolan. För övrigt måste detta kontrollsystem kosta mycket mer pengar än vad några enstaka fuskare gör.

Agiterad kram

De e mycke nu...

Vad är det med den här tiden i februari-april egentligen? Hur ska man stå ut? Det nya med i år är att jag inte är överraskad och oförberedd på hur jobbigt det brukar vara. Jag har inte glömt de senaste åren... I år har jag snarare varit så där sammanbitet förberedd som man är när man precis ska ge sig iväg nerför en riktigt hemsk berg- och dalbana, vilken man åkt förut.

Vad är det jag minns för hemskheter då?

-Vädret. Detta pendlande mellan nederbörd, blåst, kyla, blask, fukt, grådass och små retsamma stunder av vårblänk. Vädret genererar även stora högar med lerig och fuktig tvätt samt hindrar mig från att ge mig ut på löprundor...

-Intensiva veckor på jobbet, där Nationella Prov och ideliga lovdagar, ledigheter och övriga aktiviteter, styckar sönder elevernas arbete och arbetsmoral/lust. Alla Planeringar går om intet och inte mycket hinner bli gjort (och alla dessa Mål de ska hinna uppnå)...suck.

-Barnens aktiviteter kulminerar i tidsåtgång genom t ex tränande inför uppvisningar, avslutningar, turneringar, föräldramöten, utvecklingssamtal, kalas, etc etc etc.

-De eviga förkylningarna, snoret, huvudvärken, småsjukan (samt lösseländet som man börjar höra talas om i skolan igen...huh!).

-Det egna sociala livet som ligger i malpåse, tillsammans med alla andras trötta malpåsar.

-Depressionen i form av "det-blir-aldrig-vår-detta-kommer-att-förtsätta för evigt-känslan" som alltid drabbar en, trots att man är sammanbitet förberedd.

Får se om jag kan avsluta dagen senare med lite mer uppfriskande tankar... I'll be back!

Deppad KRAM

Föräldraengagemang

Skolan hade Öppet hus i lördags och vi hade således lektioner halva dagen. Tänk att man alltid tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att behöva åka till jobbet på en lördag, jag knorrar, klagar och brukar sova dåligt på fredagen. När det hela är avklarat tycker jag dock alltid att det var lyckat och är nöjd :-). Mina tankar går till alla de som ofta får jobba på helgerna, jag har provat det i mitt förra yrke, och gillade det inte.

Söndagen bjöd på sonens första hockeyturnering någonsin. Vi gick upp tidigt, jag och dottern hann först med hennes konståkningspass i Stångebro, sedan åkte vi till Vadstena för att spana på turneringen. Det var underhållning på hög nivå, jag blir som vanligt gråtfärdig av att se barn kämpa och stå i, det är så härligt :-). Och alla föräldrar som sitter där och tittar på sina barn med kärlek i blickarna, det är också vackert med detta engagemang som alla visar.

Apropå föräldraengagemang. Jag undrar över när jag ska börja bete mig som föräldrarna till barnen på högstadiet gör... Dvs när jag ska sluta dyka upp på föräldramöten och öppet hus... Jag inser att jag inte kommit till den perioden i livet ännu, och kanske ska jag därför inte säga något då, men jag får väl fundera lite iaf. Är det så att man vid det laget tröttnat så mycket på det hela att man med lätthet kan intala sig att det är meningslös verksamhet? Eller är det så att man inte vågar gå mot tonåringens bestämda åsikt att man är pinsam och icke önskvärd att visa upp i skolan?

Min bestämda åsikt, just nu, är att man aldrig, som förälder, ska sluta visa upp sig i skolan vid dessa tillfällen. Det kanske inte alltid är så meningsfulla program som bjuds, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att visa sina barn att man bryr sig och är intresserad av deras liv och vardag. Man får nämligen mer kunskap om deras vardag om man besöker den plats där de tillbringar stor del av sin vardag. Punkt slut.

Engagerad kram!

Se det positiva

Så kastades vi brutalt tillbaka igen igår. När jag fick telefonsamtalet om mammas nya fall och det brutna lårbenet, hände ytterligare något nytt med mina reaktioner. Jag var lugn, sansad och kom snabbt till insikt om att detta inte var något som jag nu ska gå in i med alla mina känslor utanpå, hudlöst. Nej, jag konstaterar att detta är fruktansvärt tråkigt, och att det nu bara är att se hur allvarliga konsekvenser det kommer att bli, börja om från det läge som gäller, försöka ta en dag i taget och sätta upp nya mål.

Jag har kommit någon vart med mig själv, känns det som. Kanske gör man det av nödvändighet helt enkelt, när man nått ett tillstånd där man inte orkar ta in mer elände. Man skyddar sig själv och stänger av till viss del. Jag tror inte det är fel just nu.

Jag läste, just igår, några tips i en artikel till att få en mer positiv attityd i livet. Ett handlade om att man ska skriva upp några bra saker som hänt under dagen, och fokusera på dem istället för på det dåliga som hänt.

Idag har många bra saker hänt, t ex:

*Jag har så underbara kollegor på jobbet. De är verkligen ett stöd, på det sättet som behövs. De känner av mig och vet när de ska stötta aktivt eller bara låta mig vara. Det är något att vara tacksam för.
*Mina elever känner visst också av mig, tror jag... Idag fick jag några komplimanger och snälla ord. :-D
*Det var så kul på niornas dans på Cupolen ikväll! De hade övat på danser som bugg, foxtrot osv, tidigare på dagen, och sedan dansade de ihop med flera andra skolor, till ett liveband som ledde dem i dansen. Det är verkligen härligt att se hur många vågar ta för sig på dansgolvet! Bådar gott för deras framtid. Till min glädje bjöd några faktiskt upp fröken med...
*Sist på kvällen genomfördes en sen innebandymatch, där vi avslutade serien med vinst! En skön match och jag var ganska nöjd med mig själv!

Se där så mycket bra man ser om man tittar!

Godnattkram

Grammatiklektion

Som den svensklärare jag är vill jag såklart att mina adepter ska upptäcka tjusningen i grammatik...

Varför grammatik? Vad är det som är så bra med att kunna grammatik? Är det inte onödig kunskap? Vad ska man ha det till?

Ja, grammatik är reglerna för hur vårt språk är uppbyggt. Det är själva nycklarna. Varför skulle man inte se till att få tag på de nycklar som låser upp språkets byggnad? De ger möjlighet att prata om hur man kan förbättra och utveckla sitt språk, hur man blir en bättre talare och skribent, hur man får möjlighet att kommunicera och förmedla det man vill på ett bättre sätt.

Och detta via grammatikkunskaper (tänker många...)? Ja, det är viktigt, dock inte viktigast så klart.

Jag kommer aldrig att glömma när min mentor, på den praktikskola jag befann mig på, tittade uppgivet på mig och sa med lätt förundrad, men även med mycket trött, stämma:
-Det är fan i mig som att kasta pärlor åt svinen.
Det han åsyftade var just de grammatikkunskaper han försökte inpränta i de stackars eleverna, vilka var högst måttligt intresserade av det hela.

Sedan dess har jag fört hans kamp vidare, men tyvärr inte heller alltid så framgångsrikt. Jag måste ändå säga att eleverna idag är mycket mer motiverade, det är inte så svårt att få dem att förstå själva nyttan med grammatik, det svåra är att få fram själva förståelsen.

Idag fick jag dock ett litet genombrott i mina pedagogiska försök. Fick ett tips häromdagen om hur jag ska få eleverna att förstå vad verb, adjektiv och substantiv är. Fullträff. Plötsligt var det flera som det hela hade löst sig för. Så här lydde knepet:

Verb är sådan ord som man kan säga "utav helvete" efter. Ex: Springa "utav helvete".
Adjektiv är sådana ord som du kan säga "skit" framför. Ex: "Skit"rolig.
Substantiv är sådana ord som du kan säga "helvetet" efter. Ex: Bok"helvetet".

Det är så kul när man kan känna sig som en riktigt duktig pedagog...

Kram(helvetet) från mig

Må-bra-saker

Helgen var händelserik, mycket, men mest på det inre planet.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att jag förstår att jag befinner mig i kris, vilket jag gjort i mer än ett par månader nu. När man som jag är mitt i, så är det svårt att hitta distansen och överblicken, det är det som är problemet. Jag tror att jag förstår mig själv och mina reaktioner, men upptäcker hela tiden att jag överraskas och blir avklädd.

Så därför går det upp och ner hela tiden. Det är som att vara magsjuk och tro att: "nu är faran över, nu är det stabilt", men plötsligt börjar man kräkas igen.

Så, jag har gjort en djupdykning, och förhoppningsvis är jag på väg ett par trappor upp nu, för kris ger utveckling, och det bara måste jag tro på. Det är bara att bryta ihop och komma igen, som någon klok sagt. För mig finns faktiskt inte något alternativ, för vad skulle det vara? Bryta ihop och ge upp? Det finns inte.

Men jag är lite skör just nu. Det är bara att inse. Tål inte stress, motgångar, press och elakheter.

Hur ska jag tåla allt bättre då? Vilka må-bra-saker måste jag få mig till livs?

1. Kärlek. -Löser inte allt, men hjälper mycket...
2. Sömn. -Har inte kunnat sova så bra ett tag, men nu ska det bli bättre.
3. Fysisk aktivitet. -Gav mig ut på en rejäl löprunda i lördags, halkade omkring, men var såå sköönt. Bara måste trotsa väderleken framöver.
4. Vara ute i naturen. -Åkte ut till sommarstugan och vi gick över sjön på isen, gjorde upp en brasa och grillade korv. Gissade djurspår, njöt i solen. Barnen var lyriska och jag med, det är så underbart att vara ute.
5. Vara mer off line... -Då menar jag bli mindre uppdaterad på ALLT, prata mindre i telefon, vara mindre nätuppkopplad, inloggad, informerad... ja, jag klarar inte att sortera i allt just nu, tar till mig allt och så blir det för mycket.

Egentligen skulle jag kunna lägga till många fler punkter på en sådan här lista, så klart, men jag ska foka på dessa nu. Fast, en livscoach att prata av mig lite med också, samt en hushållsassistent och chaufför som skjutsar till aktiviteter, skulle jag inte tacka nej till direkt...

(medicin till min onda hals tack oxå!)

Förtröstansfull kram

Negativt tänkande

Jag har nu funderat lite över varför man fastnar i negativt tänkande, fast man vet så j..a väl att det bara är destruktivt och leder till nowhere.

När man inte är tonåring, ungdom, eller yngre ångestfull vuxen, så får man tyvärr ingen förståelse eller sympatier under de där negativa perioderna man har längre. Folk förväntar sig att man ska ha lärt sig att vara rationell och inse att det är ett meningslöst beteende. Man ska helt enkelt inte störa andra med sina bekymmer. En negativ människa förstör för sin omgivning och försöker lägga över sina bekymmer på andra.

De flesta säger ändå inte ärligt rakt ut vad de tänker; dvs: "ryck upp dig människa", eller fy fn vilket trist depro du är" eller liknande, utan de säger nog mer hurtiga saker som: "tänk positivt!" eller "efter regn kommer sol", eller... ja, sanna klyschor helt enkelt.

Tillbaka till min fråga: varför håller man på och är så här negativ ändå ibland? Fast man är så vuxen, mogen och insiktsfull?

Ja... man är väl bara människa trots allt... (ännu en klyscha). Man känner frustration och maktlöshet, man vet inte hur man ska kunna förändra sin situation, man tror inte att det går.

Man vill ha hjälp. Kanske konkret, men kanske vill man mest att någon sätter sig ner och verkligen undrar över hur man känner, att någon lyssnar med ett öppet och förstående sinne.

Tyvärr kan det nog vara så att det inte hjälper med att vem som helst gör detta (det är inte som på film där någon som ödet fört i ens väg når fram och löser upp ens problem...), utan det är en SPECIELL person (eller personer) i ens liv som måste göra detta.

Vanligtvis brukar man dock hinna tröttna på sig själv efter en period, kanske t o m innan man fått sig tilldelad en sann klyscha och förhoppningsvis innan någon hunnit bli alltför ärlig.

Fast, man kanske kan få vara lite negativ då och då, det kanske bara är så enkelt att man BEHÖVER få vara det ibland...

(Om ni undrar varför jag skriver "man" hela tiden, så är det för att detta kanske inte bara handlar om MIG...).

Kram från The Positive Thinker

Krypningar

Det kryper i mig. Jag vet inte vad det beror på, men jag har verkligen svårt att koncentrera mig på att göra alla de saker som jag måste göra som jag tycker är TRÅKIGA. Jag känner det som om jag bara skulle vilja krypa ur skinnet.

Vad är det med mig egentligen? Så här kan man ju inte ha det. Man måste klara av att göra allt det som man måste göra, fast det inte är så särskilt kul precis. Man har inget val direkt heller.

Kanske smittar tonåringarna mig med sin attityd och sin rastlöshet? Eller är det årstiden som lagt sitt kvävande täcke över mig?

Ja, vilket än skälet till mina rastlösa krypningar är, så vore det bra om jag hittade ett sätt att stilla dem. Hur ska man t ex få tonåringarna att göra det som de måste göra, trots deras tillstånd? Ja, Motivation är väl det som måste hittas... Hur får de det? Morot eller piska? Suck, jag antar att piskor är det vi mest använder, när det kanske borde vara mer morötter.

För, vilken metod fungerar bäst på mig kan man tro? Jag tror att mina krypningar skulle kunna stillas lite av att veta att jag snart får lön för min möda, lite bekräftelse, uppmuntran och belöning.

Så, om jag försöker göra detta lite mer, kanske någon gör samma för mig, gott ska med gott belönas, sägs det.

Krypande kram

Ett litet förslag...

Tanken för dagen landar i att avsky måndagar efter lov. De borde inte få finnas.

Mina argument för det lyder som följer: 1. Man tror inte det är sant när larmet larmar för igångsättning av Familjen så TIDIGT, det är inte hälsosamt. 2. Alla plikter man skjutit framför sig landar som en bila över nacken i samma stund som man äntrar jobbyggnaden, det är inte hälsosamt heller. 3. Helst skulle man vilja sätta sig och mysprata med kollegorna över några oändliga koppar kaffe, vilket man absolut inte hinner (särskilt inte om man inte gjort vad man borde gjort under lovet...), det är trist. 4. Ju mer dagen går inser man hur mycket jobb man har framför sig, det är deprimerande. 5. När man precis fått den lovtyngda kroppen att börja få upp den riktiga effektiviteten, är det dags att gå hem till jobb nr 2, tredjedelsklar, det är frustrerande.

Så mitt förslag är att vi spolar fram de där dagarna till den lite mer trevliga, ska vi säga dag nr fyra, eller så, då brukar man ha lugnat ner sig och intagit sitt vanliga Mahatma Gandhi-lugn (you wish...).

Ultra rapid kram

Mörbultad...

Här kommer en liten söndagsrapport från en mörbultad och trött kvinna med fruktansvärt stel nacke.

Varav detta? Ja, kanske från den oerhört trevliga fredagskvällen med svägerskan på dansgolvet :-D. Så mycket har jag inte dansat och skakat loss på lääänge. Eller från ett antal nätter då jag sovit oroligt och drömt riktigt skumma drömmar... Kanske har min frenetiska städning av hela huset i lördags fm triggat igång några små ovana muskler... Jag städar alltid i ett slags ursinne för att få det gjort. Det skulle även kunna bero på den dubbla rollen av hockespelare och konståkerska i torsdags, men det är nog mest de ömmande knäna, höftbenen och midjan som har sin grund där (att spela hockey med taggskridskor samt felsvängd klubba; är inte så bra...man snubblar lätt...).

Tröttheten idag vet jag i alla fall att den kommer sig av att jag gick upp kl sju och åkte till den fryskalla träningshallen i Stångebro och stod i två timmar och stirrade på sonen. Det har tagit hela dagen att tina upp faktiskt. När våra vänner kom för att hämta sin katt kände jag mig så trött att jag är rädd för att jag inte var så social som jag brukar...

Lördagen bestod annars av något som inte var så fysiskt jobbigt, för mig i alla fall, men däremot lite psykiskt påfrestande. Jag och ett par av mina bröder åkte helt resolut till mamma på avdelningen och tog med henne hem till sig själv på en utflykt. Med rullstol, rollator och hela konkarongen. Banbrytande! Det var så skönt att GÖRA något. Självklart var det mycket att tänka på med allt, men det gick ju!

Dags att känna sig redo för JOBBET. Hmmm...

KRAM

Sticking to the PLAN

Här kommer nu en lite trevligare rapport från en sportlovsidkande kvinna! Jag har lyckats fullfölja min PLAN lite bättre senaste dagarna. Skönt. För kropp och själ.

Nu har vi uppfyllt "ute-målet" genom att åka skridskor (både ute och inne i hall), åka pulka, vara i vallaområdet, och i skogen. Det är alltid lite pyssel innan man kommer ut, men sedan är det såå skööönt att vara ute. Lite mer snö hade dock varit önskvärt. Vi ska ut i morgon igen på någon liten utflykt, både skridskor och pulka är önskat (liksom simhallen, vilket sonens sår i bakhuvudet naturligt har sållat bort, tyvärr).

"Kulturmålet" uppfyllde vi idag genom att vara på Fenomenmagasinet (och en sväng in på Chokladboden såklart...). Tiden flög iväg när vi sprang omkring och upptäckte, undersökte och fick förklaringar. Jag blir alltid lika förvånad över hur kul det faktiskt är att vara där. Det är trevligt att inse att man fortfarande är nyfiken och vill testa allt själv, precis som barnen =). Jag var t ex barnsligt stolt över att jag slog rekord på ett minnestest.

Så, "umgås med barnenmålet", och att "låta dem vara med kompisar" har uppnåtts med råge, men det är väl ändå det som är det absolut viktigaste och bästa med förmånen att ha lov tillsammans med sina barn.

Ja, hur blev det nu med att själv träffa vänner och bara göra något för MIG? Mja, det återstår... Liksom att rätta färdigt alla prov och rapporter... Men nu är det ju snart helg och då kanske man kan få lite möjlighet...

Rödkindad kram

Ska man ha det så här?

Idag blir det kanske två inlägg, ett som berättar om hur min natt var, och förhoppningsvis ett senare, ikväll, som är lite mer positivt och berättar om min aktiva utedag...

Det var ett jobbigt möte igår på sjukhuset. Summa kardemumma av mötet måste sammanfattas i att mamma fortfarande inte är bra nog för att kunna ta steget vidare i vårdapparaten, mot ren rehabilitering. Faktum är att mamma är mycket svårbehandlad. På vissa plan har det väl blivit bättre under de senaste veckorna, men på andra står det still och går ibland tillbaka t o m. Hur mycket som handlar om att man blir institutionaliserad, som det så fint heter, eller skadad av MILJÖN, det vet jag inte, men jag tänker på det hela tiden.

Jag kände oron mala i kroppen hela kvällen igår. Pappa ringde också ett par gånger och gav ledsna rapporter efter sina samtal med mamma. Vad är det här? Ännu en regression?

Och så kom natten. Hade precis somnat in efter midnatt. Telefonen ringer. Hinner inte svara i mitt yrvakna tillstånd. Lyssnar av telefonsvararen, det är mamma. Hon är helt ifrån sig, vill därifrån. Desperationen och maktlösheten talar till mig i natten.

Jag sover sedan inte en blund på hela natten. Ligger i soffan och tankarna mal. Vad ska vi göra? Vad kan man göra? Kommer denna mardröm att ta slut någon gång, eller kommer det att bli ännu värre snart? Katten Opal, som vi är kattvakt till, stryker sig oroligt kring mig.

Slumrar till efter fem, och blir väckt vid kvart i sju av sonen som vill gå upp.

Ska man ha det så här?

Trött kram

Sportigt sportlov...

Jaha, så har nu sportlovet pågått i ett par dagar. Detta var min PLAN inför lovet:

1. Vara SPORTIG, alltså ute och aktivera mig och barnen, varje dag (med aktiviteter som: skridskor, pulka, skogspromenader, uteutflykter etc).

2. Umgås med barnen.

3. Låta barnen umgås med kompisar.

4. Göra något kulturellt med barnen, t ex teater, Flygvapenmuseumet, Länsmuseumet, Fenomenmagasinet, biblioteket etc)

5. Rätta klart Nationella proven i svenska och två prov i engelska, bedöma och kommentera 17 elevrapporter.

6. Umgås med några vänner.

7. Besöka mamma och även pappa.

8. Ha lite sovmorgon, slappa lite.

Hur har det gått med min PLAN då, ännu så länge? Mja... Punkt 4, 5 och 6 är tyvärr helt ignorerade. Punkt 1, att vara sportig och ute, har inte blivit så mycket av ännu heller.

Så, vad har vi GJORT då? Ja, dagarna går snabbt, när man inte stressar, utan mest bara ÄR. Tillsammans med barnen.

Denna dag upptogs mycket av mina föräldrar. Möte med överläkaren och teamet på hennes avdelning och planering för den närmsta framtiden, med eventuell flytt på agendan. Tider som flyttades fram och tillbaka åt upp mycket av min tid.

Nu, är min fortsatta PLAN att verkligen försöka hålla mig till min PLAN. Annars tror jag nog ändå att jag kommer att känna mig väldigt besviken efter lovet. Får se hur det går...


Vintrig KRAM!

Olycksaliga...

Och så var olyckan framme igen då. Det räcker med att man slappnar av en minut naturligtvis. Man ska ständigt påminnas om sin egen, familjens och de nära och käras sårbarhet, det är LAG.

Det som hände, hände igår. Dottern och sonen var ute i trädgården och lekte själva. Plötsligt sticker de in huvudena och säger att de ska åka lite snowracer borta på kullen, ett par hundra meter bort på lekplatsen. Ja, det har de ju gjort förr, så visst. Tänker en söndagsslö mamma och ligger kvar i soffan och läser tidningen (till mitt försvar vill jag bara säga att vi var uppe till hockey- och konståkningträningarna kl 08.00 resp 08.55).

Efter en stund vaknar vi bryskt upp till verklighetens grymhet, när dottern slänger upp dörren och skriker i panik: "kom fort, han blöder jättemycket!". Och det gjorde han verkligen. Hela mössan var genomdränkt av blod, det rann ner i ansiktet och på overallen. Det såg fruktansvärt ut när vi försiktigt tog av mössan och inspekterade hur stor skadan var.

Vi som alltid är så noggranna med hjälm, det är verkligen ödets ironi och en liten hånfull blinkning till oss.

Det värsta är att jag vanligtvis är en sådan där mamma som alltid hönsar och hellre säger ett förmanande ord för ofta än för sällan. Men det jag har upptäckt är att det ändå inte hjälper och troligtvis aldrig kommer att göra det heller. Jag borde vetat, för min far brukade nämligen säga till mig: (varje gång jag skulle gå ut, jag lovar)"akta så du inte halkar nu". Inte hjälpte det, ibland halkade jag i alla fall.

Nåväl, ett djupt hack i bakhuvudet och några skrapsår runt det, blev kontentan denna gång. Ännu ett ärr till hans samlingar, han har några stycken... Det är nog tyvärr så att han brås lite på sina föräldrar... Olycksaliga unge!

Hönsig kram från mig

Gott om plats...

Just nu håller politikerna på och utreder vad man ska göra åt problemet med vår "halvfulla" skola. Vi har alltså en nedåtgående trend vad gäller elevantal på skolan, och det kommer bara att bli "värre och värre" inom en åttaårsperiod.

Tydligen har man kommit fram till ett par tre alernativ, som nu helt seriöst diskuteras och förs möten omkring.

Oj, oj, oj, och vi som trodde att de skämtade... Se där vad farligt det är att tro polikerna om en smula förstånd... Man får aldrig överskatta dem, aldrig slå sig till ro och tro på det Sunda Förnuftet. Det är tråkigt men ack så sant.

Vad är det jag vänder mig så starkt mot då egentligen? Förstår jag inte att det ALLVARLIGT att lokalerna inte är fullt utnyttjade? Jo, jag förstår att det handlar om PENGAR. Men, jag förstår ändå inte logiken i det hela. För det första är inte våra lokaler "halvfulla", vi har lokaler byggda för tjugo-grupper, inte för trettio-grupper, har ni glömt det? Vi har det alldeles för fullt och trångt i lokalerna som det är. Kom och titta får ni se...För det andra har vi ett elevunderlag som skulle behöva mycket mer resurser till sig än vad vi får idag, passa på att satsa på våra elevers framtid och måluppfyllelse nu, så blir det BILLIGARE sedan med dem. För det tredje är inte vår skola byggd för mellanstadiebarn, vilka ni vill ha in (ett förslag säger t o m lågstadie- och förskolebarn, men det vägrar jag bara att tro på...), och då kommer det att kosta mycket PENGAR att bygga om och anpassa lokalerna t ex.

Ja, ja, suck. Mest av allt är jag bara ledsen för barnens skull, om det verkligen skulle bli så att så unga barn ska behöva komma in i våra trånga lokaler bland hormonstinna tonåringar. Det är inte en bra miljö för dem och vi kan inte garantera en bra, trygg och utvecklande arbetsmiljö för dem då, inte så som det ser ut nu på skolan.

Har jag några förslag då? Ja, vi kan ta mot sexor, så långt kan jag sträcka mig. Vi tar även mot många barn som lär sig svenska språket, de borde räknas på annat sätt vad gäller resursfördelning. För övrigt är inte åtta år en så förskräckligt lång tid, snart fylls lokalerna igen, låt oss få använda tiden till att få utveckla skolan och lärarna. Det kommer att SPARA PENGAR till slut.

Frustrerad kram

Serviceminded

Först måste jag bara säga att skidresan till Romme i fredags med eleverna gick såå braa! Alla skötte sig perfekt; ingen bröt benet, betedde sig illa eller missade bussen hem :-). Det var bara mys.

Det är så kul att se de elever som aldrig någonsin åkt förut, men som framåt dagen svischar nerför backarna, med mer eller mindre skräckblandad förtjusning. Det är så coolt att se när de utmanar sig själva och får så snabb utveckling. Tänk om det blev lika tydligt för dem vad Mod och Motivation kan leda till även i skolarbetet...

En sådan dag i backen känner man på ett väldigt tydligt sätt att man gillar att vara serviceminded. I helgen fick jag ytterligare ett tillfälle att känna på den känslan på ett konkret sätt. Som varande konståkningsmamma hade jag nämligen tilldelats uppgiften att vara personal på Disney on ice på söndagen. Jag stod i entrén och rev besökarnas biljetter och visade (enligt noggranna instruktioner) alla tillrätta i Cloetta Center. Uppgiften var att vara välkomnande, trevlig och hjälpsam, samtidigt som man skulle kontrollera så att allt stämde.

Så underbart skööönt med sådana avgränsade, konkreta uppgifter! Och bara trevliga, tacksamma människor. Då är det lätt att vara serviceminded.

Tanken går ohjälpligt till mitt vanliga kall. Jag har ju verkligen valt ett jobb där jag måste vara serviceminded, men med oavgränsade uppgifter och lite svårare kunder att tillfredställa...

Hm..... Men jag återkallar dagen i backen till mitt minne, och så lever jag en liten stund på det!

Puss o kram!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Prinsar och prinsessor

Trots att dottern inte var fullt frisk ännu, försökte hon peppa upp sig när det var dags för årets version av Disney on ice ikväll. Med en tablett i kroppen klarade hon det något så när.

Årets tema var "prinsar och prinsessor", vilket sonen haft blandade känslor inför. Häromdagen när dottern var som sjukast, funderade vi på om vi skulle få med någon kompis till honom istället. Innan han hann fråga bland kompisarna hade dock någon tagit bort hans lust att fråga, genom att högljutt deklarera något i stil med att årets Disney on ice var minsann inget att gå på, det var ju bara massa kärlek och prinsar och prinsessor, inget för killar att se. "Men tycker DU att det är så?" frågade jag honom, och han svarade tvärsäkert att nej, han tyckte bara det skulle bli jättekul och det spelade väl ingen roll om det handlade om det.

Ja, det är inte första gången (och helt klart inte sista...), som man ställs inför problemet med de inskränkta könsrollerna som vingklipper ens barn i sina liv. Många gånger har sonen undrat över varför han som kille inte förväntas göra vissa saker, bara för att han är kille. Som tur är har han stått på sig varje gång, och vi med, men det har också för mig varje gång blottlagt hur fasta och rigida våra föreställningar är. Jag inser att det är mycket svårare än jag trodde att hålla fast vid att varje barn ska få ha på sig eller bete sig eller göra precis vad som faller varje barn in ,utan att KÖNET ska vara styrande i valen. Det har visat sig vara i princip omöjligt. Så sorgligt.

Hur var årets Disney on ice då? Jo... det var verkligen mycket kärlek och prinsar och prinsessor. Showen var lysande, färgstark, prålig, maffig, imponerande, ja där har jag inget att klaga på. Men, KÄRLEKEN, ack kärleken blev illa misshandlad. Visserligen är det sagor, och vi vet alla hur ytligt det lätt kan bli när prinsen med en kyss får sin på honom väntandes prinsessa. Men jag förväntar mig verkligen att man, när man visar en show för barn, försöker gå bortom den ytan och gå till själva kärlekens kärna. Det gjordes inte.

Dottern, som tränar konståkning några gånger i veckan, var dock mycket nöjd med showen. När jag frågade henne vad hon tyckte svarade hon med ett äkta imponerat tonfall att "de åkte sååå braaa!", och det var det som var det viktiga, så klart!

Isig kram från mig