Sommarlov

Så är det sommarlov och det blev som jag trodde att jag inte skriver blogginlägg alls. Sorry.

Till att börja med kom den underbara midsommaraftonen (visst vädret var väl sisådär,men så är det ju alltid på midsommar,it goes with the concept)och det var mycket att fixa och dona med och det var fantastiskt mysigt att fira med så många i familjen.

Äntligen kom vädret,min vän solen,och då är allt enkelt.Jag myser här i stugan på landet och badar och läser och gör sådant man gör när man har barn som har sommarlov också.

I morse vaknade jag av att göken gol och jag låg och undrade i vilket väderstreck han gol, visst har det någon slags gammaldags betydelse,vilken jag nu glömt. Jag satt sedan alldeles ensam på altanen med min frukost och tittade ut över naturträdgården där smultronen lyser lockande röda överallt just nu,och blåbären börjar mogna. Jag lyssnar på stillheten. Så underbart.

Sommarkram!

Snart sommarlov...

Eleverna slutade i går och det var coolt och häftigt som vanligt med alla känslor som sprutade, även om jag inte hade någon egen nia som slutade.

Otroligt vackert och underbart var det på mina barns avslutning i tisdags kväll, det är alltid fantastiskt! Vi gick ut på restaurang i stan efteråt och det kändes så lyxigt och mysigt, det får gärna bli tradition!

Nu är det några dagar av praktiskt och administrativt arbete som gäller på jobbet, men det känns faktiskt helt okay i år, jag känner ingen stress och brådska att ta sommarlov på riktigt ännu, varför vet jag inte riktigt. Men jag vill verkligen bli klar med så mycket som möjligt innan semestern börjar, hoppas jag kan bli mer effektiv än jag var i dag bara, kände mig som paralyserad av allt som måste bli gjort i dag.

När sommarlovet verkligen kommer på riktigt tror jag inte att jag kommer att blogga mer i sommar faktiskt. Vi ska mest vara på landet och jag ska försöka lägga bort datorbehovet så mycket som möjligt har jag tänkt.

Sommarkram!

Ha det bra

Det närmar sig. Snart avslutning för eleverna och i morgon eftermiddag dags för mina barns avslutning, den brukar var så fin att jag gråter. Sonen säger dock rakt ut att han absolut inte vill ha sommarlov och helst skulle fortsätta gå i skolan hela sommaren. Sådant gör mig bara glad! Han har det så bra i skolan, det är underbart, så borde alla barn få känna.

Tänk om ändå min mamma kunde känna något liknande någon gång nu, men nej hon vill bara bort och någon annanstans hela tiden nu. Det skär i hjärtat att det måste vara så här. Och hon är så sjuk. Varför måste det vara så här?

Midsommar närmar sig och jag tänker att det nog blir första Midsommarafton som hon inte kan vara på landet nu, det är omöjligt, fast hon inte förstår det själv.

Nej, dags att sova.

Godnattkram

Älskar

Lyssnade på radion i dag. Det är inte något ovanligt för mig kan jag bara snabbt meddela om det undrades. Jag älskar att lyssna på radion. Om jag ska vara ärlig är det ett medium jag föredrar faktiskt. Det är lite som att läsa en bok, vilket toppar min lista över saker att göra. Och en sådan underbar långhelg som man haft nu har gett mig möjlighet att lyssna på radio igen. En försmak av sommaren, jag ryser av välbehag när jag tänker på att jag ska få ligga i en solstol (förhoppningsvis!) och lyssna på sommarpratarna i sommar. Jag har inte större anspråk på livet, egentligen. Eller, jo kanske några till, men ni som känner mig vet vilka ;-)

Jag städade lillstugan på landet samtidigt som jag lyssnade på radion, det var det jag skulle komma till. Dammsög med vällust upp alla gamla spindelnät och döda myror efter vintern och lyssnade samtidigt på en kvinna som berättade om sin uppväxt som kurd. Jag insåg att hon var känd men jag fattade aldrig riktigt vem hon var. Men det är det fina mend radio, du måste inte veta; det är historien de berättar som är intressant. Som i en bok.

Jag inser också hur mycket jag älskar den här tiden på året, försommaren och underbart vackra dagar som ger dig hopp och längtan till framtiden. Till sommaren. Jag älskar att vara i sommarstugan och få kasta av mig allt och bara vara. Bara vara jag. Med naturen.

Jag ligger i den tidiga morgonen och ser ljuset, jag hör fåglarna, och ingenting annat utom min egen andning, och mitt hjärtas slag.

Kram!

Långledigt

Äntligen långledigt! Nu ska jag försöka ta det lugnt och stressa ner. Välkommen juni!

Kram!

I väntan

Inte ett vettigt ord får jag ur mig så jag kan skriva något klokt eller roligt eller smart eller vad som helst här på bloggen längre. Sorry.

Så det är så här författarna känner när de får "skrivkramp"? Det är inte kramp, det är olust, kan jag meddela. En känsla av att inget som jag skriver är av något som helst intresse överhuvudtaget, så why bother. Och en liten paranoid känsla som sticker en i sidan och viskar: "allt vad du säger kommer att kunna användas mot dig"...

Jag ska inte lägga ner bloggen, men jag väntar på LUSTEN.

Och jag väntar på sommarlov...

Intet är som väntans tider...

Ibland känns det som om det är det enda jag gör här i livet, VÄNTAR, på något. Kanske inte en slump att min favoritpjäs heter "I väntan på Godot"...

KRAMAR

Skönt

Det som är skönast just nu är att träna. Det är det som verkligen får mig att stå ut med allt och får mig att klara av vardagen.

Jag är så glad att ha möjligheten att få tillhöra idrottslag, det är så underbart att träna och spela matcher tillsammans. Jag har alltid älskat det, även om det kan vara skönt att idrotta och träna individuellt också. Men nu för tiden slår detta med lagidrotten allt, annars skulle jag kanske inte få ändan ur och komma iväg.

Kram!

Det här med maj...

Det är bara att ta ett djupt andetag, hålla för näsan och hoppa bomben rakt ner i maj. Så känner man varje gång maj kommer har jag börjat förstå. Nu är det snart slut på maj, men det underlättar inte direkt eftersom det är just slutet av maj som är, om möjligt, ännu värre.

Nu vill jag inte verka svartsynt här, det är ju mycket trevligheter i maj ofta, men det är bara det att det inte riktigt spelar någon roll om det är trevligt eller otrevligt liksom, det är det här med att det är för mycket.

Fast jag känner mig rätt lugn i år. Orkar liksom inte hetsa upp mig för mycket över alla fester, vernissager, samtal, musikaluppträdanden, friluftsdagar, picknickar, konferenser, utvärderingsdagar, "mysa-med-klassen-dagar", läger, avslutningar eller ens höja på ögonbrynen åt betygssättandet.

Det löser sig nog helt enkelt i år med. Och snart är juni här.

Majkram!

Yes, we can.

Nehej. Kanske dags att göra något åt saken. Vadå för sak? Ja, det finns väl rätt många saker jag skulle behöva göra något åt. Men jag vägrar tro att jag är den enda som inte får saker gjorda som borde bli gjorda. Därför fortsätter jag i lugn och ro med detta. Det är mycket som hindrar mig hela tiden. Nu känner jag mig t ex hindrad av att det blåser ute. Oklart dock vad vinden har att göra med att min telefon behöver lämnas in, eller vad jag nu ska göra åt detta att jag råkade tappa den vid Picadilly Circus så att displayen krossades. Jag orkar inte leta upp kvittot och kolla in försäkringspappret, det är det som hindrar mig mest. Och tanken på att behöva betala pengar för eländet. Eller bli utan telefon ett tag. Eller nåt. Det är mycket som kan hindra en om man tänker efter noga.

Så, det bästa är väl att inte tänka efter så noga då. Antar jag. Bara GÖRA det. Allt kan bli gjort om man bara är en DOER, inte sant? "Yes, we CAN", som en rätt känd man sa en gång i tiden.

Ska se om jag kan TA TAG i lite saker nu då. Få det GJORT helt enkelt.

Snart.

Kram!

Bad timing

Oj, vad länge sedan jag skrev här. London har börjat blekna lite i sinnet men aldrig i mitt hjärta, älskar London! Och det finns en del kvar att kolla in,det var inte så att vi hann se eller göra allt jag ville. Jag skulle kunna skriva mycket om vad jag älskar med London, men har fortfarande dålig lust att skriva blogg. Antagligen beror det på att jag har så mycket i livet just nu så det bara snurrar i huvudet och susar i öronen. Men, jag älskar de artiga, trevliga engelsmännen, språket, historiens vingslag i varje hörn man rundar, byggnaderna, kulturen, traditionerna, jag vet inte varför, men jag känner mig hemma. Storstadspulsen med alla dess ljud, trängsel och rörelse stör mig inte alls som det kan göra när jag är i Stockholm. Jag retar mig inte ett dugg på tunnelbanan. Det är något med London helt enkelt. Jag och dottern hade det så mysigt när vi fick göra precis det vi tyckte om, det var underbart att få spendera tid med henne ensam.

Att komma tillbaka till vardagen och vara sjuk och svag och eländig var mindre kul, det har tagit ända tills igår att känna mig bra, fast jag har jobbat hela tiden (nästan). Det var t ex tråkigt att jag inte var på topp när jag och mina härliga kollegor var och jobbade på vackra Rimforsa strand, och vilken mat de hade där som jag var för sjuk för att njuta av, bad timing. Stackars kollegan som delade rum med mig och blev väckt i ottan av mitt hostande...

Nu mår jag bra igen och har äntligen kunnat spela både fotbollsmatch igår och innebandyträning ikväll, så skönt att vara på gång igen! =)

Kram!

In sickness...

Sjuk. Big time. Legat platt i sängen och knappt kunnat röra mig av svaghet ända sedan jag kom hem.

Jag hostar ynkligt, snörvlar och har så ont i bröstet, vad är detta? Egentligen var jag krasslig redan innan vi åkte till London men då hade jag inte tid att känna efter så noga. Och när vi var i London var jag ju tvungen att försöka kämpa mot, man kan inte direkt ligga på ett hotellrum när man har London där utanför.

Host, snörvel och kryper nu till sängs igen.

Tycker mycket synd om mig själv.

Kram

London calling

"London calling" skriver alla som inlägg på fejan när de drar till London denna vår har jag märkt. Jag undrar om det bara är för att jag själv åker dit i morgon som jag lägger märke till att många verkar åka till London nu, eller om folk åker dit titt som tätt jämt. Antagligen gör de det utan att jag märkt det förut. Själv har jag varit I London två gånger i mitt liv ännu, så nu blir det tredje gången gillt. Hoppas det betyder tur. Jag var i London en gång när jag var typ 15, då åkte vi till Ipswich med judoklubben och den trevlige skotten Ian, som jag och ett par kompisar bodde hos, tog med oss över dagen till London. Jag var överväldigad och kanske för ung för att ta in denna storstad då. Sedan åkte jag dit när jag läste engelska på lärarutbildningen, det var helt fantastiskt och något som lever kvar i mitt minne. Vår i London, amazing!

Nu blir det en helt annan resa dit ännu en gång, och det ska bli så spännande =) Hoppas bara jag inte blir helt lost, jag med mitt fruktansvärda lokalsinne... Håller tummarna för att inga större problem uppstår.

Vet inte om jag kan uppdatera bloggen via mobilen, har inte provat faktiskt. Vore kanske kul med lite bilder här annars =)

Bye, bye, see you!

Kram!

Duktig flicka

Ahrgggg, väntar fortfarande på skrivlusten!

Vart har den tagit vägen?

Hur ska det gå med den lilla bloggen om jag inte har någon lust att skriva...?

Rapporterar att jag varit duktig flicka nu i alla fall och sorterat alla räkningar och alla papper fint i pärmarna här i kväll. Bra gjort. Tänk om allt vore så skönt
och lättsamt att känna att man gjort och gjort klart.

Snart fredag i alla fall. Det tog inte så lång denna vecka innan den kom i alla fall. =)

Kram!

Igång igen då

Jag kan bara säga att i slutet på lovet var jag totalt avkopplad äntligen, efter att ha farit runt hos vänner och ätit gott och umgåtts. Låg slutligen i en stol med en bok i solen, tog med barnen till Valla och promenerade och sådana saker (hur länge sedan var det man var i Valla då? Tydligen mycket länge sedan kan jag säga...). Och avkopplad då lagom till att jag var tvungen att varva upp igen till dagens jobb som började med en rivstart.

I kväll har jag varit som en effektiv virvelvind, en uppskruvad kanin eller vad man nu vill göra för liknelse.

Hjälpte sonen med skrivläxan och hade en mysig stund. Han fick ihop en liten finurlig påskberättelse och var riktigt nöjd, så härligt!


Nej, har noll skrivlust själv, tyvärr. Hoppas den återkommer någon gång...

Kram!

Hjärntillstånd

Här kommer lite part two om lov.

Jag behövde tydligen lov kan jag säga. Och jag känner mig lite orolig över mitt hjärntillstånd faktiskt. Överhettat verkar det vara.

Efter att allas viljor körts rakt över med bulldozern i går tog jag resolut barnen ner till stan för att låta dottern byta de kläder som inte passade (av oilka orsaker), detta var prio ett eftersom det var sista dagen för möjligt byte, sådant går inte att argumenteras med.

Efter en lång stund i affärerna där det sent om sider hittats nya passande objekt inför dotterns kräsna ögon, skulle det betalas i kassan, men var F är mitt bankkort? Letade och letade och barnen skickades runt i affären för att leta på golvet där vi gått. Nada. I mitt minnes mörka vrå började nu bilden av parkeringsapparaten sakta matas fram. Försökte nu stressat leta upp mina spårhundar till barn och just då ringer min mobil. Det var från banken och tydligen har jag alltså glömt mitt kort i p-apparaten och en vänlig människa har lämnat in det! Hallelujah! Och vad glad jag är över att få visa detta exempel av god människonatur för mina barn.

Lite senare i en annan affär där sonen försökte tjura till sig svindyrt lego, föll mina ögon på dotterns påse. "Var är din andra påse!" utropade jag och dottern insåg på en tiondels sekund att hon måste springa tillbaka till föregående affärs provrum.

"Hur ska det här gå när vi åker till London om fjorton dagar, du och jag, det blir väl snyggt", tänkte jag misströstande högt. "Men mamma, då har du ju semester på riktigt", sa dottern tröstande.

I hope she's right.

Lovkram!

Ineffektivitetens lov

Efter tårthelgen då man mest satt och drack kaffe kände jag hur begäret efter att ge mig ut på en löprunda i går var starkt. Man kan ju tro att det ska vara lätt att få de saker man vill göra gjorda när man har lov och allt. Men det är faktiskt svårare än vad man tror.

Det kan bero på:

1. Jag måste ha lååång frukost, i flera timmar helst. Märk väl att jag inte begär sovmorgon, även om det ändå måste sägas vara sovmorgon när man sover längre än till åtta, det förstår jag. Men att sitta och läsa och uppdatera sig och småjobba och gå och pyssla och allt obeskrivbart som man gör, det är lååångfrukost för mig, med baljor kaffe till så klart. Och allt är allt annat än välplanerat och rationellt, det är det som är poängen. Som att plötsligt få för sig att sortera kvitton, eller plocka med påskpynt, eller städa ur mikron, eller prata med en vän, det blir som det blir liksom.

2. Jag måste hela tiden ta hänsyn till allas behov. Och dessa divergerar typ hela tiden. Sonen vill ha hem en kompis, dottern vill ner på stan och byta kläder (alternativt baka en Hallonspegel), mamma vill ha besök, pappa vill besöka, barnen vill påskpynta, tvätten vill bli sorterad, stugan borde städas eller åtminstone få ett tillsynsbesök, bilen vill bli tvättad och städad, passen vill bli fixade, etc etc. Det slutar med att jag blir som paralyserad. Inget vettigt blir gjort. Det är det här med att prioritera. Vem/vad ska prioriteras och varför kan vi inte alla bara vara överens? Om ordningen var självklar, som den oftast är på jobbet, då skulle det vara effektivitet här minsann!

Eller kanske inte.

Det är kanske just det här man ska göra på lovet, vara ineffektiv.

I dag blev det minsann en löprunda och innebandyträning! Någon som blev nöjd i alla fall! (jag alltså=)).

Kram!

Lata stycke

Lov. Lov. Lov =D

Champagnekorkarna har smällt i taket hela helgen. Nej, kanske inte men nästan, i alla fall tårtkalas helgen lång för att fira barnens födelsedagar på rätt och riktigt sätt.

Men jag vet inte vad som hänt med mig, jag har inte orkat arbeta upp någon hysteri och bara städat lite lojt och inte bakat något alls. Det finns goda tårtor att köpa faktiskt... Husmodersföreningen vrider sig i sin grav, lata stycke!

Huvudvärken fortsätter att följa mig på vägen, men den är lite bättre.

Vill bara vara ute i solen och lapa egentligen.

Söndagskram!

Frossa

Oj, oj, oj. Denna vecka har jag inte haft tid att blogga och tyvärr mår jag inte heller bra =(

För det första har båda barnen fyllt år, dottern i måndags och sonen i dag =D Jag vet, jag vet, många skrattar lite gott åt denna planering. Tre år och tre dagar är det som skiljer.

Det är härligt att frossa i födelsedagsfirande,jag älskar att följa barnens förväntan innan och hur kul de tycker att det är på "sina" dagar, då de får bestämma allt.

Men i går slog sjukdomen ner på allvar i mig, efter att ha legat och lurat sedan helgen, huvudvärken är migränliknande och fruktansvärt trist och jobbig.

Jag antar att jag behöver lov. Vilket snart är en önskan som ska infrias! =))

Tillbaka till allt jobb som ligger som en tung bila över nacken i dag, varför är det alltid så här innan loven!?

Kram!

Phu

Phu, vilken helg! Fått mycket gjort och det är händerna som fått ta stryk. De är torra och fnasiga av allt diverse jobb. Naglarna ska vi inte tala om, de är hemska. Ingen lyxhustru med lena händer som sitter och äter praliner här inte.

Och inte är jag klar ännu inte, nej då. Ska ta itu med lite jobb här nu inför morgondagen.

Var hos mamma i dag och det är fruktansvärt och hemskt allting. Hon är så svag och sjuk, nu känns det som om det går rakt neråt. Varför ska hon behöva lida så här? Jag står inte ut att ens tänka på det.

Dotterns födelsedag i morgon är en ljuspunkt i all fall! Hon har längtat och längtat och i morgon är det äntligen hennes dag!

Kram!

Rosa pantern förenar

Jag växte upp med Rosa pantern-filmerna, de helt underbara med Peter Sellers. Min far kan nog helt klart kallas ett Rosa pantern fan av högsta klass, eftersom vi kollade in alla filmerna om och om igen i familjen. Jag kommer ihåg att jag var så fascinerad över att han varje gång påstod att vi inte sett just den filmen, vilket jag varje gång rätt snart insåg att vi gjort, och inte bara en gång om man säger så. Men varje gång påstod han ihärdigt att så inte var fallet.

Vi tittade således på filmerna många gånger tillsammans i familjen, och pappa skrattade like förtjust varje gång, som om det var en ny film. Det var likadant med Jönssonligan-filmerna förresten.

Det är intressant att upptäcka att vi gör precis likadant i vår lilla familj nu. En tradition som följs. Nuförtiden är det Steve Martin som är Clousseau. "Nej men, vi har väl inte sett tvåan, har vi?" och så skrattar vi gott tillsammans i familjen. Igen.

Vad är detta egentligen? ÄR det så att det bara är jag som minns att vi sett dem många gånger? Är det jag som inte fattar själva kontraktet, att vi alla vet men låtsas som intet, för att få titta och skratta igen? Men det kan vi väl göra ändå?

Jag fattar inget, men jag håller tyst. Det är ju bra filmer och vi kan förenas tillsammans i familjen kring denna härliga lättsamma underhållning. Det är väl det som är hemligheten antar jag.

Lördagskram!