Adventstid

Advent betyder att man går i väntans tid. Väntan på vad? Det beror på vem man frågar såklart.

Mitt förhållande till adventstid och decembertid har pendlat mellan högt och lågt genom mitt liv. Minnena från barndomen är mest ljusa. Jag minns adventspyntande, ljus, pepparkakor, lussekatter och traditioner. Jag vet inte om minnet lurar mig, men jag minns också snö.

Dock sticker några mörka, mindre trevliga minnen också fram sitt tryne; minnen av en stressande, trött och irriterad mor och utdragna släktbesök i Småland.

Adventstid var dock en fredad tid. Barnens tid. Aldrig var man så i fokus som i denna tid, det är nog det jag minns mest. Att de vuxna verkligen bjöd till och försökte göra oss barn glada och lyckliga.

För det var väl det som var meningen? Det var väl för barnen som det pyntades, sjöngs luciasånger, bakades och köptes julklappar? Eller...?

Nu när jag är vuxen gör jag väl detta för barnen? Eller för minnet av det barn jag var en gång...

Adventstid kanske helt enkelt är den tid då vi alla minns det barn vi var och försöker göra minnet ljust, eller framtidens minnen ljusa för våra barn som en gång ska göra likadant.

Det är det jag tänker på nu när almanackans blad obönhörligt kommer att falla dag för dag fram til julafton.

Låt mig klara av att fokusera på det som gör adventstiden till en tid av väntan på det som är värt att vänta på. Kärlek. Min familj och att få vara tillsammans i vår kärlek.


Puss o kram till lilla familjen...