Vill ha, behöver, måste ha...

Vill ha, behöver, måste ha, skulle vara bra om jag hade eller bara måste ha helt enkelt.

Vårkänslor, solljus och analkande resa till sydligare breddgrader tvingar fram en del egobegär hos mig...

(Paus i ämnet, eftersom jag råkade se en grannkatt komma hemspringande när han såg sin husse komma hem på cykeln. Svansen rakt upp och med ivriga ben. Det hugger till i mig av längtan efter min katt. Jag ser framför mig hur han brukade komma hemrusande när han hörde vår bil. Jag ser hur han sitter på fönsterbläcket och otåligt väntar på att bli insläppt. Går denna sorglängtan någonsin över? Känns inte så. Vill ha min katt igen, nu.)

Hur tänkte jag när jag bokade resa vid den här tiden egentligen? Smartass. April är fattigmånad för mig när båda barnen fyllt år. Vad kan jag packa med för chict måntro? Finns det några godbitar i min non existent walk in closet kanske? Det sorgliga, men sanna svaret är: nej. Och du som kluckar överlägset med höjt ögonbryn åt detta påstående och tänker "så säger alla kvinnor" kan sluta tänka så genast, för detta är absolut sant.

Några gamla solkiga kjolar med lösa trådar hängande och lös reså och dylikt. Några gamla dito linnen. Trista T-shirttoppar, som blivit omoderna efter ett år. Ett par småtrasiga koftor. Ingen klänning. Och det värsta av allt, INGA SKOR. Alla är trasiga och slitna på olika sätt.

Bikinin kan kanske duga, även om den inte är så rolig precis. Men å andra sidan är inte min chock-vit-blå-vinterbleka kropp det heller.

Jag erkänner, I admit, jag är skyldig. Skyldig till att försaka min egen garderob framför barnens.
Jag brukar ju mest vara på jobbet eller hemma, så varför lägga så mycket energi på min outfit? Who cares liksom. Och snart är det en annan årstid igen.

Men, hjälp! Mina resekompisar är typ rätt mycket yngre än jag och alltid så snyggt klädda! Yielp. Gulp. Vad ska jag göra? Se ut som lantistanten som är med som ett förkläde kanske?

Hade nog inte riktigt tänkt igenom det här inser jag.

Någon som kan bistå med en akutplan?

RuggslitenKram

Vulkanaskefaser

Överlevde helgens kalasande utan problem, riktigt smidigt var det. Köpa kalas på bortaplan är verkligen a blessing. Familjekalaset vi hade var i decimerat antal och riktigt lugnt och mysigt bara. Visserligen leder det till att småkalasfikande kommer att behöva planeras framöver, men det blir bara skönt och ett tillfälle att träffas och prata i ett mindre sällskap.

Nu ska jag berätta att jag varit lite låg sista veckan. Ja, om jag ska vara ärlig så sammanfaller deppigheten med insikten om att den där förb... askan från Islands vulkan bara fortsatte och fortsatte att sprida sig över Europas flygluftrum..

Jag gick igenom ett par faser inser jag nu, och kanske är jag fortfarande i en fas.

I fas 1 tänkte jag att "det där kommer inte att röra mig, det är väl över på ett par dagar". Det där var ANDRAS problem. Tänk vad man kan distansera sig från katastrofer, så fort man inte tror att det rör en själv. Man förfasar sig och ojar sig över alla personliga små tragedier man får höra om, men det är ändå inget som på riktigt kommer åt en.

I fas 2 insåg jag att"nej va f*n det här kan lika gärna pågå i all evighet!" Jag kände det som om ett straff från ovan verkligen bestämt sig för att falla över mig just i detta nu. För, om jag tänker på det; jag har aldrig gjort en resa bara för mitt eget personliga nöjes skull sedan jag blev vuxen. Klart att det inte ska kunna bli av då. Det är lite för mycket begärt. Faktiskt provocerande av mig att vara så lyxig.

I fas 3, (där är jag nu) så tänker jag"vad som helst kan hända nu och jag tänker bara helt enkelt tänka att allt kommer att gå bra!" Vulkaner, stormar och det ena och det andra kan väl hända igen så klart. Men jag kan väl inte gå här och oroa mig över det. Blir det problem så löser vi det då, helt enkelt.

Så nu är jag tillitsfull, laddad och förväntansfull inför min och mina väninnors lilla trip till Italien, Rimini, på lördag.

FörväntansfullKram

Fredag, yeahh!

Yijaahaa, tillbaka hos mina älskade elever sedan i går! De ger mig sådan energi! Du saknar inte kon förrän båset är tomt, som ett gammalt ordspråk lyder. Om ni inte hört det förut och tycker att det verkar konstigt, så betyder det att man inte vet vad man har förrän man mist det, helt enkelt. Så brukar det alltid vara när jag varit borta ett tag från mina elever. Jag inser hur mycket jag tycker om att vara bland dem.

Tur är väl det! :-)

Nej, nu tänkte jag köra några vardagsbetraktelser helt enkelt.

Varför ligget det kvar en massa gamla "restburkar" med mat i kylen hela tiden, som ingen äter upp och som JAG måste slänga jämt, innan de kryper ur kylen? "Det luktar nåt" sa mannen förut, och sniffade misstänksamt i kylen.

Varför samlar sig hela familjens garderob i hallen?

Varför tar sig inte familjens smutstvätt ner till tvättstugan? De ligger på olika ställen som jag måste "snoka upp", som en slags detektiv.

Oj, vad svårt det var att cykla i snäv kjol och med ett paraply i handen! Det märkte jag förut när jag och sonen cyklade till affären. Han såg lite bestört ut när han råkade köra på mina ben när jag inte kom av i tid.

Varför tror man att någon som är hemma och "vabbar" inte kan följa med ut och äta och ta en öl? Inget ont om mina kompisar, för de trodde nog att de var finkänsliga, men de ringde mig inte i förrgår bara för att de trodde att jag "vabbade". Herregud, det gör jag väl inte på kvällen. Jag har en man, en far till barnen som jag bor med. Han är dessutom jämställd, även om få verkar tro på det. En liten obehaglig eftersmak i min mun blev det av det hela. "Tror de att jag inte FÅR gå ut om barnen är sjuka"? Mina barn är dessutom inte så små längre. Kanske jag måste "prata ut" med dem. Fast jag tror de redan förstått till nästa gång. HELP! Är i desperat behov att få umgås med mina väninnor.

Nu är den underbara helgen här! Den är ganska fullspäckad, kalas mestadels, men det ska bli KUL) och dyrt....

FredagsKRAM

Planeten Vab

När man har varit hemma med sjukt barn i några dagar uppstår en konstigt overklig känsla av att befinna sig i en slags alternativ verklighet. Man är lika avskärmad och isolerad som när man är hemma och är sjuk, men utan den där avkopplande, tillåtande "jag ligger och latar mig för jag måste bli frisk-känslan".

I stället är man obehagligt rastlös, men man kan inte vara effektiv. Jag får INGET gjort. Inget vettigt i alla fall. Det resulterar i en lätt ångest faktiskt. Lite illamående.

När man vabbar (=vård av sjukt barn, ifall du inte råkar veta...) så är man LÅST. Även om barnen är större och man inte behöver sitta med dem i famnen längre när de mår dåligt, så är de väldigt mycket extra mindre då. Allt är känsligt.

Det är väl i och för sig inte konstigt, för när man själv är sjuk är man rätt ynklig och skulle helst vilja krypa upp i någons famn och bli ömkad med och servad. Det händer ju aldrig annars, så snälla åtminstone då!

Vi var på vårdcentralen i dag och nu har vi ett litet apotek här hemma igen. Förhoppningsvis ska min superaktiva son snart vara tillbaka, för jag saknar honom. Kompisarna på fotbollsträningen hade, enligt mannen som är deras tränare, ställt oroliga frågor i stil med "hur är det med honom egentligen?" (ciatat faktiskt) och konstaterat att de saknade hans målgester. Själv kom han på i går att han missat deras teaterträning i skolan i måndags och att en kompis inte hade haft något att ha på sig, eftersom han skulle tagit med rekvisita till honom.

Men, när man går här hemma och hasar så glömmer man lätt den där andra planeten Verkligheten. För här bor man på planeten Vab och går omkring och plockar lite håglöst, läser mail, svarar på mail, kollar fejjan, tar fram mat till sjukligen, städar toan, sätter på en ny film, ser att lampan är dammig, lägger in en tvätt, läser en bok, tar febern, ger medicin, plockar med papper, rättar lite, tar fram mat, diskar, hänger tvätt.

Jag längtar i alla fall ut i Verkligheten igen, även om det är tufft där ute.

VabKram

En god natts sömn?

Efter att man kommit ut ur småbarnsårens ickesömn levande, så blir de nätter då man blir störd extra torterande helvetiska.

Förresten så är det väl säkert ett tecken på att man blir äldre också, man blir extra grinig över störd sömn, tycker sig aldrig få sova djupt.

Tänk själv på de äldre du känner. De vill väl aldrig erkänna att de någonsin sovit bra. Det är nästan som en tävling, vem har sovit sämst! "Nej men vad jobbigt", säger man falsk medkännande, samtidigt som man tänker illasinnat att du har väl tagit en massa små lurar under dagen, inte konstigt att du inte kan sova på natten då. Och för övrigt vet väl alla att ju äldre man blir ju mindre sömn behöver man faktiskt, man gör av med mindre energi, man växer inte och rör sig inte så mycket. Det är små barn och tonåringar som verkligen behöver sin sömn.

Sedan är det nog en personlighetsfråga det där med hur man uppfattar sin sömn. En del somnar ju faktiskt så fort de lägger huvudet på kudden och sover sedan natten lång, vaknar utvilade och glada. Fast jag måste tro att de är ovanliga. Jag tror faktiskt att det t o m är onormalt att ha en sådan sömn, fast det anses som ett tillstånd att sträva efter.

Således längtar alla efter en slags sömn som egentligen inte är det normala att ha.

När jag verkligen tänker noga efter, så har jag väl aldrig sovit riktigt bra. Egentligen. Var det inte ungefär så här?

*När jag var barn hade jag mycket mardrömmar, jag gick i sömnen och spände mig under natten så att jag fick migrän på dagarna. Jag kommer ihåg hur min hårt greppande hand lämnade avtryck på armen som tog lång tid innan det bleknade bort på morgonen. Mina käkar var så hårt sammanpressade att jag hade ont. Jag oroade mig över kompisar, mig själv, min familj. Eller oroade, snarare var allt som något mörkt, hukande, hotfullt i dunklet.

*När jag var tonåring hade jag så svårt att sova att jag knappt gick och la mig ibland. Jag var en nattuggla och brukade slutligen somna nästan mitt i en aktivitet, för att sedan sova oroligt och vakna med ett skräckslaget ryck tidigt för att gå till skolan. Jag oroade mig över mig själv, pojkvänner, mina studier, kompisar, idrottsresultat och framtiden.

*När jag var en ung vuxen satt jag uppe sent på nätterna och studerade, eller var ute och festade eller var med pojkvännen. Jag somnade oftast över en bok eller stupade efter en fest. Jag oroade mig över mig själv, min pojkvän, mina studier och framtiden.

*När jag blev vuxen sov jag bättre. Jag fick jobb, rutiner, regelbundna tider att passa, ansvar att sköta. Jag var så trött efter jobbet att jag somnade direkt när jag gick och la mig. Jag oroade mig för mitt jobb, min pojkvän, mig själv, min familj, men jag var så trött att jag mestadels sov bra.

*Sedan fick jag barn. Därefter är det som lite blurrigt i ca 10 år (!). Jag sov i regel aldrig mer än ett par timmar åt gången innan jag vaknade igen, av något verkligt eller inbillat barnaljud. Jag försökte stjäla åt mig sömn, som någon slags tjuv som skamset försökte sno åt sig nattvardsvinet i en kyrka. Men jag erkände inte riktigt hur det var, för det skulle man ju inte göra. Ingen orkar lyssna på alla dessa gnälliga småbarnsföräldrar heller, varför skaffade du då de där ungarna när du bara gnäller? tänker de illasinnat, eller så har de själva passerat det där stadiet och tänker att haha, JAG klarade minsann av det där så bra utan att gnälla. Under den här tiden oroade jag mig över mitt moderskap, mina barn, min sambo/man, mig själv, mitt jobb, min familj. Men jag sov så fort jag kunde.

Nu har jag som sagt passerat det där värsta. Jag behöver inte bli störd varje natt, så hur sover jag nu?

Jo, tack oftast helt ok. Men av gammal vana vaknar jag lätt, av verkliga och inbillade barnaljud. Vissa nätter kan jag inte sova alls. Jag ligger vaken och tankarna mal. Jag har mardrömmar ibland och kan vakna i skräck. Jag sover bäst när jag jobbat hårt och med tillfredställelse, och när jag tränat så jag blivit riktigt trött och svettig. Jag oroar mig över mina barn, mig själv, mitt jobb, min familj, mina gamla föräldrar, framtiden.

I natt hade jag en sådan där natt. Sonen vaknade hela tiden och när hans säng var blöt av febersvett fick han komma och sova hos mig. Big Mistake. Han snurrar alltid som en helikopter i sängen och är varm som en kamin. Jag gick och la mig i källaren. Läste, somnade inte. Dåsade till strax före sex, men vaknade genast när sonen kom dundrande ner för trappan, sökandes efter mig.

Så, det där med en god natts sömn; I really don´t believe in them. Det där förbenade uttrycket att ett gott samvete skulle vara en god kudde, det tycker jag är verkligen elakt, mot alla människor, som helt normalt inte sover så himla bra. So what?

Fast ibland längtar man efter John Blund, han hjälpte mig många gånger som barn...

SömnigKram

Lördagsrapport

Jaha hade tänkt skriva lite nu, men så ser jag på klockan att jag måste kasta mig i bilen igen för att åka och hämta dottern på friidrottsträningen i Campushallen. Jag manar på sonen att skynda sig att klä på sig, för på vägen hem ska vi åka och handla. Jag fick dock lite sovmorgon i morse, innan det var dags att åka och lämna henne på träningen. Mannen fick snällt pallra sig iväg för att vara med på städ- och röjardag ute på LFF:s fotbollsplaner.

Min plan är att jag kanske kan fortsätta skriva det här inlägget senare!

Hej så länge.


Hej igen!

Jaha, något är visst fel kunde jag konstatera när sonen kurade ihop sig som ett plåster på mig och huttrade och frös när vi var ute. Visst är det tråkblåsigt, men han är inte den som fryser i första taget. Försökte få lite handling gjord, men han bara gnydde. Hem och ta febern, självklart feber, 39 grader. Gjorde lunch och bäddade ner honom i soffan framför teven. Nu förstår jag varför han inte vann på utevarvet på idrotten igår, som han brukar. Fast han har varit förkyld, hes och just i går fick jag en misstanke om att han hade något i luftrören, så som han lät. Det är inte lätt när man har en son som är av den sorten att han kör på för fullt, tills han stupar. Han vill absolut inte veta av att han ska ta det lugnare eller vara hemma från skolan eller liknande.

Så vad kan denna lördag ha i sin beredskap åt mig nu då? Mannen kom hem från fotbollsplanerna och gick genast ut och började beskära äppelträden. Själv skulle jag också behöva ta mig ut och köra en löprunda. Hemmet skulle behöva en veckostädning, hm, den är det inte många i familjen som vill ha första tjing på. Märkligt. Tvätten har hopat sig.

Och ändå. Något inom mig knackar på och vill ut. Viskar lite försiktigt att kanske skulle du försöka göra något roligt någon gång också. Roligt? Vad är det egentligen som jag skulle vilja göra som är så roligt? Det är svårt att veta, jag hör inte mina egna tankar för vardagsbruset med allt som ska göras är det enda som hörs.

Varför skjuta upp till morgondagen det som ska göras i dag? Eller varför göra i dag det som kan skjutas upp till morgondagen? Eller varför göra i dag det som kan skjutas upp till månen?

Och så en liten, vass, otäck rädsla i magen, tänk om askan från Islands vulkan fortsätter att sprida sig över Europa så lång tid att jag och mina väninnor inte kan åka till Italien 1 maj som vi bokat!!! Det vore just ett straff från ovan. Det som jag verkligen har att se fram emot, det ROLIGA. Ber en stilla bön.

Nu är jag här igen! Kväll nu. Löprundan runt ån gjorde underverk! Kör alltid lite övningar efteråt också på min matta och med pilatesbollen. Skönt! Sonen fick febernedsättande och det gjorde också underverk med hans tillstånd, han och fadern kunde spela x-box-spel en bra stund och sedan var syrran snäll och lekte fint med lego med honom för en gångs skull!

Jag gjorde mig fin för lördagskväll och mannen lagade en underbar middag, under tiden spelade vi Eldkvarn på Spotify, helt underbart! Efter serien "Mauros och Pluras kök" är vi frälsta. Moneybrother och Marit Bergman var för övrigt helt perfekta häromkvällen, så vi kör Marit sedan. Middagen avnjöt vi med gott vin och levande ljus. Sedan inträffar något konstigt. Vi kan verkligen inte enas om kvällens tv-program. Den manliga delen av familjen år således nere i källaren och spelar x-box och den feminina delen stannar och kollar körslaget. Vi ÄLSKAR körer hon och jag.

Detta är kanske framtiden. Vi sitter på olika plan. Skönt att jag har en dotter.

LördagsKRAM!

Födelsedagshyllníng

Mycket födelsedagar blir det så här års. Man kan ju undra lite över det där med att alltid göra barn som föds precis i april... men inte är det så underligt om man betänker att vi är lärare (nåja, JAG i alla fall) och har långledigt på sommaren och dessutom gärna vill ha barn precis till sommaren just därför! (Det råkade bara gå så mycket fortare än vad man kunde tro...).

För mig är det här med födelsedagar så otroligt viktigt. Varför? Finns det något underliggande gömt i mitt förflutna måhända? Ja, kanske det. Det där med minnen från barndomen är så svårt, har jag insett. Ibland har man övertolkat, och ibland undertolkat händelser. Inget minne går att lita på, de förändras som en kameolont. Så som jag minns det dock så har min mor varit en sådan mor som har vändit ut och in på sig för att göra oss barn nöjda, både vid jul och vid födelsedagar. Hon fixade och trixade med presenter som kändes genomtänkta, personliga och som fick mig att känna mig så älskad. Jag har alltid varit det slags barn som längtar och längtar efter dessa högtider, och det är min mors förtjänst.

Detta att längta. Det är så viktigt att man tvingas få göra det. Hur gör man för att få barnen att längta? Det verkar kanske ganska enkelt; man ger dem inte allt det vill ha direkt. Man tillfredställer inte alla deras behov direkt. I dag är det faktiskt inte så lätt som det kan verka. Vi lever i en kultur där man alltid ska sätta barnens behov främst, annars blir man snudd på socialanmäld. Förståsigpåare har ständigt åsikter om hur man på bästa sätt uppfostrar barn. Det är inte så lätt att stå emot.

Mina barn har allt de behöver, det har de. Jag lever inte i samma situation som mina föräldrar gjorde när jag växte upp, även om jag inte är välbärgad på något vis. Men oj, vad mina barn har längtat och längtat och längtat efter sina födelsedagar.

Vad är det de längtat efter?

Jag gissar. Kanske att det faktiskt är så att vi aldrig köper saker till barnen så där bara när de tycker att de vill ha något, fast en del saker kan vara billiga eller så. Men främst tror jag att det beror på själva PROCESSEN, vilken jag är en stor del i, antar jag. Den brukar börja månader innan när de börjar ÖNSKA sig saker. Det är en lång process där de ändrar sig vecka för vecka. Man kan säga att de FROSSAR i önskande. Sedan kommer själva allvaret, då vi går i affärer och tittar och önskar på riktigt. Sedan brukar jag försöka ta med syskonet och inhandla det andra syskonets presenter, de är verkligen BÄST på att veta vad den andre verkligen vill ha. Vi slår in och gör fina paket.

Sedan kommer själva DAGEN. Då ska vi förbereda frukost på sängen med favoritfrukosten och ballong och dekoration. Vi ska sjunga och blåsa ut ljus. Födelsedagsbarnet ska låtsas sova (sonen berättade ingående om hur han brukar låtsas, fast han varit vaken i evigheter). Alla ska titta på paketöppnandet och utstöta glada ljud och frågor om det är till belåtenhet. Resten av dagen är det huvudpersonen som bestämmer vad vi äter och alla är extra omtänksamma självklart. Telefonen ringer och mormor sjunger (tidigast av alla) och farmor ringer. Farfar och andra sänder hälsningar. Farmors syster skickar kort och pengar. I skolan sjunger de och ger ett häfte med kamraternas födelsedagsteckningar. Senare väntar barnkalas och släktkalas.

Det är kanske inte så konstigt att de längtar. Det är underbart att få vara så i CENTRUM för allas uppmärksamhet och omtänksamhet, för en liten stund.

Leve födelsedagarna!

FödelsedagsKRAM!

April Fools' Day

Vårsolen lyser ute och man vill bara gå ut! I går em, när jag och dottern var och handlade de sista presenterna till sonens födelsedag i morgon, var det så varmt att man var tvungen att ta av sig jackan. Vi såg folk som gick omkring i bara linne.

Hemma har jag planterat lite vårblommor i utekrukorna och utemöblerna är på plats i trädgården. När solen och värmen kommer fram så här års så blir man så rastlös, allt annat än jobba vill jag göra just nu. Solen och ljuset lurar mig att tro att sommaren är nära. Jag får bilder av mig själv i lätta kläder, sittandes på verandan smuttandes på ett glas vin framför grillen och barnen lekandes i trädgården. Jag ser mig själv flanerandes på stan, med en väninna, med paus på något kafé. Uppenbarelser av stränder, hav, getingsurr och läsning i en solstol kastar sig obarmhärtigt över mig, och får mig att tappa fokus.

Hallå, vakna! Det är APRIL. Månaden som alltid luras. Inte är det konstigt att den inleds med att man ska lura varandra, så där fortsätter det sedan hela månaden ut.

Så, jag vänder den narrande solen ryggen, stirrar ner i min rättningshög, låter blicken fortsätta över till min inbox, där mejlen trillar in, och vidare till planeringslistan. Var ska jag börja? Jag griper rödpennan och sätter igång.

AprilKram!

Måndagsblues

Dottern fyllde år i går och fick helt och hållet bestämma över allt. En riktigt mysig dag, och hon var nöjd med sina presenter.

Som vanligt känner inte födelsedagsbarnet av att ha blivit ett år äldre (en klassisk fråga som måste ställas), men tyvärr så tycker jag att det känns för mamman i fråga. Herregud vad fort det går, när hon blir ett år äldre blir helt klart jag det med...

Och så är lovet slut och det känns som om en dörr till friheten stängs abrubt. Tillbaka till stress och ansvarsuppgifter. Borta är de loja dagarna när lusten får styra, tillbaka är alla tider som måste passas och uppgifter som måste genomföras. Så, det är väl inget att gnälla över, that´s life baby! Ja, jag VET, men kan jag inte få sura lite i alla fall.

Under lovet har jag varit så avslappnad att jag kommit in i den där "drömma-om-framtiden-känslan", vilken är en mycket sällsynt känsla, utrotningshotad minsann, skulle jag tro. Ett sådant tillstånd kan bara uppnås om man fått ta det riktigt lugnt en längre period, så att man nästan kommit in i en uttråkningsfas faktiskt. Då börjar jag plötsligt se saker som i ett förklarat ljus, jag ser skogen och inte bara träden, för att använda ett slitet uttryck.

Fast det är lite farligt det där tillståndet...för plötsligt har nuet hunnit ifatt mig och slagit ner som en yxa i nacken igen, och vad händer då med alla mina planer och drömmar? Det är lätt att bli lite låg och desillusionerad då, tänka att det finns aldrig en chans i världen att jag kommer att orka att göra något, inte ett jota utöver allt det jag bara måste göra. Som vanligt.

Ja, ja. Det är måndagsblues. Bara hjulen börjar rulla igång igen är jag (o)lyckligt vetande om att jag har några behov över huvudtaget. Det är bara att springa på i hjulet. Man får i alla fall gratis motion.

MåndagsKRAM

Det som är botten i dig...

Både i går och i dag låg jag kvar en stund i sängen och drönade och lyssnade på P1. Programmet var det där lyssnare ringer in och säger sin åsikt och diskuterar med en programledare. Ett av de ämnen som diskuterades flitigt var "barnuppfostran".

En man vid namn Mats ringde in i går och menade, i korthet, att somliga barn behöver våld i sin uppfostran. De förstår inget annat språk. En kvinna från Kalmar, Malin, ringde lite senare in och tog upp att det otäcka med Mats samtal var att han låtit så normal, ja rent av klok. Mats var verbal, lugn och samlad -man lyssnade på honom. Det var skönt att Malin ringde in och sa detta kände jag, för hon hade precis rätt i sin iakttagelse. Mats lät riktigt sympatisk, trots att han de facto uppmuntrade till kriminella handlingar. Mot barn. Ungefär som Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson lät trevlig och klok i Lars Adaktussons debattprogram på tv8 häromkvällen.

Det gäller att vi lyssnar på verbala, smarta människor med öronen på skaft. Det är farligt lätt att vaggas in i psykopaters världsbild. Kanske för att, för att citera poeten Gunnar Ekelöf: Det som är botten i dig, är botten också i andra. Vi har alla ett mörkt rum inom oss. En del människor hittar nyckeln dit.

Men det är klart, man kan bli rätt trött när man hör en del klämkäcka människor ringa in och säga saker som: "man ska uppfostra barn med kramar!", "man ska vara DÄR", "man ska ha KÄRLEK och RAMAR". Ja, visst är allt detta absolut sant! Något annat säger jag inte. Men alla som har barn vet att man ibland inte orkar vara så som man vet att man borde vara. Det är lika bra att erkännas.

Vad gör du när du inte orkar vara en svenskt perfekt och pedagogisk förälder?

A: Blir MARTYR? (nu har du gjort mamma ledsen och jag orkar inte längre).
B: HOTAR? (om du inte slutar genast så tar jag ditt x-box-spel, eller kanske ; om du inte slutar genast skickar jag bort dig på uppfostringsanstalt?)
C:FRYSER UT? (ser inte, hör inte, pratar bara med syskonet).
D: AVSKILJER? (nu går du upp på ditt rum och stannar där tills du förstått vad du gjort).
E: SKRÄMMER? (höjer rösten, blir iskall, får svart blick, blir hysterisk etc).
F: KRÄNKER VERBALT? (jag vill inte ens skriva de fula ord som en del kanske tar till här...).
G: ANGRIPER BARNET SOM PERSON? (du är alltid så slarvig och klumpig, du är hopplös etc).

Men det är klart, detta är ju inget som vi svenskar gör mot våra barn alls. Aldrig. Vi har KÄRLEK och RAMAR.

Det som den där Mats sa, som lät klokt innan man skärskådade det, var bl a: vilken metod man än väljer att använda så innebär all form av uppfostran en slags kränkning, där den vuxne utövar makt. Vilket är då skadligast för barnet, en snabb örfil eller en mamma som ständigt är martyr och ger barnet dåligt samvete? Men, nehej du Mats. Nu försöker du jämföra äpplen och päron, det där har nämligen inget med varandra att göra, eftersom båda metoderna är lika förkastliga. Men det är precis så där som de går tillväga, manipulerarna, ställer saker som inte har med varandra att göra mot varandra. Så se upp med retoriken!

Mitt mål är i alla fall att vara en trygg, harmonisk mamma. En som lyssnar på och resonerar med mina barn. Jag vill ha tydliga regler med konsekvenser, jag vill vara bara kärleksfull och ha roligt med mina barn. Och så är det. Oftast.

KärleksfullKram

Pilates

Jaha ja, då har man införskaffat en pilatesmatta och en pilatesboll. Körde lite övningar på bollen i går och det var ju riktigt roligt :-) Roligare än att köra utan boll, så att säga. En push up-stång hängde vi upp i källaren i en dörr också, så nu ska minsann de svaga armarna få sig en omgång ibland. Skivstången med tyngder känner jag inte kommer att bli den jag leker mest med, men en del "utfall" kan enligt maken vara ok om jag gör. Ja, visst kan jag börja lyfta tyngder, om det gör någon gladare, men det är inte det jag känner mest för så att säga. Lite enkla övningar för rygg, stuss, mage, rumpa och armar är det jag är ute efter. Naturligtvis kompletterat med löprundorna (hallå, man KAN springa nu, det är fint ute, sätt igång!).

Har även bestämt mig för att börja träna innebandy, nu när seriespelet är över. Snart börjar fotbollen också, så kan jag bara hålla på med detta som jag har bestämt, så ska nog träningskvoten kännas mer tillfredställande uppfylld.

Och jag känna mig starkare och friskare, förhoppningsvis.

BestämdKRAM

Godis vs hembakt

Jobbar man deltid på universitetet så får man bara deltids påsklov. Hmm, har visst upptäckt en nackdel med jobbet. Nu ska jag lägga av för i dag i alla fall. Blir väl en liten stund om dagen resten av veckan, antar jag.

Annars funderar jag just nu starkt på att ta alla påskägg (med innehåll) och kasta dem i soporna. Det är helt enkelt inte friskt att ha så mycket godis kvar efter påsken. Mina barn har tröttnat på godis för mycket länge sedan, så nu är det bara de vuxna som äter. Min dotter ber enträget att vi ska baka en bärpaj eller en kaka av något slag. Tänk, själv är jag uppvuxen UTAN godis (nästan i alla fall), men med hur mycket hembakt som helst. Där ser man återigen att det man växer upp utan som barn, vill man så mycket mer ha sedan när man blir vuxen. Så därför kommer mina barn bli mästerbagare som vuxna, eller?!

Ska se om jag kan skärpa till mig och ta och baka lite med barnen nu under lovet. Det är egentligen jättekul, tycker jag. Bara man har handlat hem ingredienserna så.

Något annat jag funderar starkt på nu är att börja med de där löprundorna som jag tänkt så länge på. Eller börja på Friskis eller något. TRÄNA i alla fall, på ett eller annat sätt. Kanske kan jag b li friskare och mer motståndskraftig då. Jag är så trött på den eviga förkylningen, huvudvärken och halsontet.

Ja, i kväll ska det bli av!

GodiströttKRAM!

Vårtecken

När vi kom hem från småland i dag så sken solen fortfarande och sände små strömmande vibbar av varma vårkänslor genom kroppen. Jag parkerade mig på balkongen med en tidning och en kopp kaffe efter att alla akuta "måsten" var avklarade. Grannar runt om i området har tagit fram sina grillar, hade jag noterat under den tidigare promenaden till affären, och en del har planterat blommor i sina utekrukor. Andra vårtecken, förutom den uppenbart uppvaknande naturen, är barn ute på gatan spelandes landhockey och par på promenad. Människorna tittar ut ur sina iden.

Men något annat är också omistligt att känna igen som vårtecken; RASTLÖSHETEN i kroppen. Den brukar man glömma bort varje år, men känna igen direkt när den kommer.

Det är så mycket jag vill, känner jag, men tyvärr är också ett annat vårtecken den bleka tröttheten. Energinivån har inte riktigt kommit ifatt själva viljenivån, jag är som ett batteri som inte laddat upp ännu... Då är det lätt att känna sig sådär lite hopplös, jag är lite som den längtande åskådaren i fönstret, jag vill gå ut, ta tag i saker, men blir kvar.

Fast jag vet inte...vad är det som jag så absolut måste ta tag i egentligen? Som jag MÅSTE göra? Ingenting, just nu i alla fall... Fast det finns ju mycket som skulle vara KUL att göra.

Ja, ja, jag får se när energin har laddat upp till apassad nivå för mina ambitioner. Tills dess tror jag att jag helt enkelt tar och relaxar lite här i kväll med min älskade lilla familj.


VårkänsloKRAM

On the road

Äntligen påsklov och det är så otroligt skönt att veta att man inte behöver jobba förrän nästa tisdag :-D

En riktigt skön början på lovkänslan fick jag, eftersom vi var bjudna ner till min barndomskompis och hennes familjs sommarstuga i småland. Nu sitter vi i bilen därifrån, mätta, avslappnade och nöjda efter trevlig samvaro. Att träffa henne skulle kunna vara lite farligt, då hon har den mest bedårande lilla dotter på 20 månader, och då är det ju lätt att bli sugen, så sugen... men det brukar räcka med att jag återkallar vaknätter och en envis liten illbatting till sons småbarnsår så tappar jag snabbt lusten... Det går inte att komma ifrån att man nu blivit lite bortskämd och bekväm...

Hursomhelst så har vi bokat semester ihop på Gotland i sommar under Almedalsveckan, då våra män ska jobba där, och det ska bli så supermysigt att få umgås lite mer, på ett lite mer vardagligt sätt. Tänk att vi varit kompisar sedan vi gick i fyran, även om det gått lite upp och ner i frekvensen av umgänget under åren så har vi alltid hållit ihop på något sätt, trots att vi inte alls varit i samma livsfaser, det är starkt!

Nu är vi på väg till svärmor och hennes man i Huskvarna, där även mannens bror och fru är. Ska bli fortsatt mysigt! Undrar om vi får årets första påskbord? Annars är min tanke att vi ska bjuda hem mor och far annandagen på lite sådant, får se hur de mår, men jag har lite dåligt samvete, som alltid, för att jag är on the road just nu, och inte alls med dem. Högtider är alltid lite kruxiga på det sättet... Men, men, lovet innehåller ju några dagar till, och då kan jag ta igen detta!

Nu kör vi nerför här och ser en underbar utsikt i solen mot Vättern, så vackert! Först en liten tur till A6... Men, oj, vilken bilkö! Det är visst Elmiamässa här...

PåskKRAM