Efter att man kommit ut ur småbarnsårens ickesömn levande, så blir de nätter då man blir störd extra torterande helvetiska.
Förresten så är det väl säkert ett tecken på att man blir äldre också, man blir extra grinig över störd sömn, tycker sig aldrig få sova djupt.
Tänk själv på de äldre du känner. De vill väl aldrig erkänna att de någonsin sovit bra. Det är nästan som en tävling, vem har sovit sämst! "Nej men vad jobbigt", säger man falsk medkännande, samtidigt som man tänker illasinnat att du har väl tagit en massa små lurar under dagen, inte konstigt att du inte kan sova på natten då. Och för övrigt vet väl alla att ju äldre man blir ju mindre sömn behöver man faktiskt, man gör av med mindre energi, man växer inte och rör sig inte så mycket. Det är små barn och tonåringar som verkligen behöver sin sömn.
Sedan är det nog en personlighetsfråga det där med hur man uppfattar sin sömn. En del somnar ju faktiskt så fort de lägger huvudet på kudden och sover sedan natten lång, vaknar utvilade och glada. Fast jag måste tro att de är ovanliga. Jag tror faktiskt att det t o m är onormalt att ha en sådan sömn, fast det anses som ett tillstånd att sträva efter.
Således längtar alla efter en slags sömn som egentligen inte är det normala att ha.
När jag verkligen tänker noga efter, så har jag väl aldrig sovit riktigt bra. Egentligen. Var det inte ungefär så här?
*När jag var barn hade jag mycket mardrömmar, jag gick i sömnen och spände mig under natten så att jag fick migrän på dagarna. Jag kommer ihåg hur min hårt greppande hand lämnade avtryck på armen som tog lång tid innan det bleknade bort på morgonen. Mina käkar var så hårt sammanpressade att jag hade ont. Jag oroade mig över kompisar, mig själv, min familj. Eller oroade, snarare var allt som något mörkt, hukande, hotfullt i dunklet.
*När jag var tonåring hade jag så svårt att sova att jag knappt gick och la mig ibland. Jag var en nattuggla och brukade slutligen somna nästan mitt i en aktivitet, för att sedan sova oroligt och vakna med ett skräckslaget ryck tidigt för att gå till skolan. Jag oroade mig över mig själv, pojkvänner, mina studier, kompisar, idrottsresultat och framtiden.
*När jag var en ung vuxen satt jag uppe sent på nätterna och studerade, eller var ute och festade eller var med pojkvännen. Jag somnade oftast över en bok eller stupade efter en fest. Jag oroade mig över mig själv, min pojkvän, mina studier och framtiden.
*När jag blev vuxen sov jag bättre. Jag fick jobb, rutiner, regelbundna tider att passa, ansvar att sköta. Jag var så trött efter jobbet att jag somnade direkt när jag gick och la mig. Jag oroade mig för mitt jobb, min pojkvän, mig själv, min familj, men jag var så trött att jag mestadels sov bra.
*Sedan fick jag barn. Därefter är det som lite blurrigt i ca 10 år (!). Jag sov i regel aldrig mer än ett par timmar åt gången innan jag vaknade igen, av något verkligt eller inbillat barnaljud. Jag försökte stjäla åt mig sömn, som någon slags tjuv som skamset försökte sno åt sig nattvardsvinet i en kyrka. Men jag erkände inte riktigt hur det var, för det skulle man ju inte göra. Ingen orkar lyssna på alla dessa gnälliga småbarnsföräldrar heller, varför skaffade du då de där ungarna när du bara gnäller? tänker de illasinnat, eller så har de själva passerat det där stadiet och tänker att haha, JAG klarade minsann av det där så bra utan att gnälla. Under den här tiden oroade jag mig över mitt moderskap, mina barn, min sambo/man, mig själv, mitt jobb, min familj. Men jag sov så fort jag kunde.
Nu har jag som sagt passerat det där värsta. Jag behöver inte bli störd varje natt, så hur sover jag nu?
Jo, tack oftast helt ok. Men av gammal vana vaknar jag lätt, av verkliga och inbillade barnaljud. Vissa nätter kan jag inte sova alls. Jag ligger vaken och tankarna mal. Jag har mardrömmar ibland och kan vakna i skräck. Jag sover bäst när jag jobbat hårt och med tillfredställelse, och när jag tränat så jag blivit riktigt trött och svettig. Jag oroar mig över mina barn, mig själv, mitt jobb, min familj, mina gamla föräldrar, framtiden.
I natt hade jag en sådan där natt. Sonen vaknade hela tiden och när hans säng var blöt av febersvett fick han komma och sova hos mig. Big Mistake. Han snurrar alltid som en helikopter i sängen och är varm som en kamin. Jag gick och la mig i källaren. Läste, somnade inte. Dåsade till strax före sex, men vaknade genast när sonen kom dundrande ner för trappan, sökandes efter mig.
Så, det där med en god natts sömn; I really don´t believe in them. Det där förbenade uttrycket att ett gott samvete skulle vara en god kudde, det tycker jag är verkligen elakt, mot alla människor, som helt normalt inte sover så himla bra. So what?
SömnigKram
Förresten så är det väl säkert ett tecken på att man blir äldre också, man blir extra grinig över störd sömn, tycker sig aldrig få sova djupt.
Tänk själv på de äldre du känner. De vill väl aldrig erkänna att de någonsin sovit bra. Det är nästan som en tävling, vem har sovit sämst! "Nej men vad jobbigt", säger man falsk medkännande, samtidigt som man tänker illasinnat att du har väl tagit en massa små lurar under dagen, inte konstigt att du inte kan sova på natten då. Och för övrigt vet väl alla att ju äldre man blir ju mindre sömn behöver man faktiskt, man gör av med mindre energi, man växer inte och rör sig inte så mycket. Det är små barn och tonåringar som verkligen behöver sin sömn.
Sedan är det nog en personlighetsfråga det där med hur man uppfattar sin sömn. En del somnar ju faktiskt så fort de lägger huvudet på kudden och sover sedan natten lång, vaknar utvilade och glada. Fast jag måste tro att de är ovanliga. Jag tror faktiskt att det t o m är onormalt att ha en sådan sömn, fast det anses som ett tillstånd att sträva efter.
Således längtar alla efter en slags sömn som egentligen inte är det normala att ha.
När jag verkligen tänker noga efter, så har jag väl aldrig sovit riktigt bra. Egentligen. Var det inte ungefär så här?
*När jag var barn hade jag mycket mardrömmar, jag gick i sömnen och spände mig under natten så att jag fick migrän på dagarna. Jag kommer ihåg hur min hårt greppande hand lämnade avtryck på armen som tog lång tid innan det bleknade bort på morgonen. Mina käkar var så hårt sammanpressade att jag hade ont. Jag oroade mig över kompisar, mig själv, min familj. Eller oroade, snarare var allt som något mörkt, hukande, hotfullt i dunklet.
*När jag var tonåring hade jag så svårt att sova att jag knappt gick och la mig ibland. Jag var en nattuggla och brukade slutligen somna nästan mitt i en aktivitet, för att sedan sova oroligt och vakna med ett skräckslaget ryck tidigt för att gå till skolan. Jag oroade mig över mig själv, pojkvänner, mina studier, kompisar, idrottsresultat och framtiden.
*När jag var en ung vuxen satt jag uppe sent på nätterna och studerade, eller var ute och festade eller var med pojkvännen. Jag somnade oftast över en bok eller stupade efter en fest. Jag oroade mig över mig själv, min pojkvän, mina studier och framtiden.
*När jag blev vuxen sov jag bättre. Jag fick jobb, rutiner, regelbundna tider att passa, ansvar att sköta. Jag var så trött efter jobbet att jag somnade direkt när jag gick och la mig. Jag oroade mig för mitt jobb, min pojkvän, mig själv, min familj, men jag var så trött att jag mestadels sov bra.
*Sedan fick jag barn. Därefter är det som lite blurrigt i ca 10 år (!). Jag sov i regel aldrig mer än ett par timmar åt gången innan jag vaknade igen, av något verkligt eller inbillat barnaljud. Jag försökte stjäla åt mig sömn, som någon slags tjuv som skamset försökte sno åt sig nattvardsvinet i en kyrka. Men jag erkände inte riktigt hur det var, för det skulle man ju inte göra. Ingen orkar lyssna på alla dessa gnälliga småbarnsföräldrar heller, varför skaffade du då de där ungarna när du bara gnäller? tänker de illasinnat, eller så har de själva passerat det där stadiet och tänker att haha, JAG klarade minsann av det där så bra utan att gnälla. Under den här tiden oroade jag mig över mitt moderskap, mina barn, min sambo/man, mig själv, mitt jobb, min familj. Men jag sov så fort jag kunde.
Nu har jag som sagt passerat det där värsta. Jag behöver inte bli störd varje natt, så hur sover jag nu?
Jo, tack oftast helt ok. Men av gammal vana vaknar jag lätt, av verkliga och inbillade barnaljud. Vissa nätter kan jag inte sova alls. Jag ligger vaken och tankarna mal. Jag har mardrömmar ibland och kan vakna i skräck. Jag sover bäst när jag jobbat hårt och med tillfredställelse, och när jag tränat så jag blivit riktigt trött och svettig. Jag oroar mig över mina barn, mig själv, mitt jobb, min familj, mina gamla föräldrar, framtiden.
I natt hade jag en sådan där natt. Sonen vaknade hela tiden och när hans säng var blöt av febersvett fick han komma och sova hos mig. Big Mistake. Han snurrar alltid som en helikopter i sängen och är varm som en kamin. Jag gick och la mig i källaren. Läste, somnade inte. Dåsade till strax före sex, men vaknade genast när sonen kom dundrande ner för trappan, sökandes efter mig.
Så, det där med en god natts sömn; I really don´t believe in them. Det där förbenade uttrycket att ett gott samvete skulle vara en god kudde, det tycker jag är verkligen elakt, mot alla människor, som helt normalt inte sover så himla bra. So what?
Fast ibland längtar man efter John Blund, han hjälpte mig många gånger som barn...
SömnigKram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar