Planeten Vab

När man har varit hemma med sjukt barn i några dagar uppstår en konstigt overklig känsla av att befinna sig i en slags alternativ verklighet. Man är lika avskärmad och isolerad som när man är hemma och är sjuk, men utan den där avkopplande, tillåtande "jag ligger och latar mig för jag måste bli frisk-känslan".

I stället är man obehagligt rastlös, men man kan inte vara effektiv. Jag får INGET gjort. Inget vettigt i alla fall. Det resulterar i en lätt ångest faktiskt. Lite illamående.

När man vabbar (=vård av sjukt barn, ifall du inte råkar veta...) så är man LÅST. Även om barnen är större och man inte behöver sitta med dem i famnen längre när de mår dåligt, så är de väldigt mycket extra mindre då. Allt är känsligt.

Det är väl i och för sig inte konstigt, för när man själv är sjuk är man rätt ynklig och skulle helst vilja krypa upp i någons famn och bli ömkad med och servad. Det händer ju aldrig annars, så snälla åtminstone då!

Vi var på vårdcentralen i dag och nu har vi ett litet apotek här hemma igen. Förhoppningsvis ska min superaktiva son snart vara tillbaka, för jag saknar honom. Kompisarna på fotbollsträningen hade, enligt mannen som är deras tränare, ställt oroliga frågor i stil med "hur är det med honom egentligen?" (ciatat faktiskt) och konstaterat att de saknade hans målgester. Själv kom han på i går att han missat deras teaterträning i skolan i måndags och att en kompis inte hade haft något att ha på sig, eftersom han skulle tagit med rekvisita till honom.

Men, när man går här hemma och hasar så glömmer man lätt den där andra planeten Verkligheten. För här bor man på planeten Vab och går omkring och plockar lite håglöst, läser mail, svarar på mail, kollar fejjan, tar fram mat till sjukligen, städar toan, sätter på en ny film, ser att lampan är dammig, lägger in en tvätt, läser en bok, tar febern, ger medicin, plockar med papper, rättar lite, tar fram mat, diskar, hänger tvätt.

Jag längtar i alla fall ut i Verkligheten igen, även om det är tufft där ute.

VabKram