Vulkanaskefaser

Överlevde helgens kalasande utan problem, riktigt smidigt var det. Köpa kalas på bortaplan är verkligen a blessing. Familjekalaset vi hade var i decimerat antal och riktigt lugnt och mysigt bara. Visserligen leder det till att småkalasfikande kommer att behöva planeras framöver, men det blir bara skönt och ett tillfälle att träffas och prata i ett mindre sällskap.

Nu ska jag berätta att jag varit lite låg sista veckan. Ja, om jag ska vara ärlig så sammanfaller deppigheten med insikten om att den där förb... askan från Islands vulkan bara fortsatte och fortsatte att sprida sig över Europas flygluftrum..

Jag gick igenom ett par faser inser jag nu, och kanske är jag fortfarande i en fas.

I fas 1 tänkte jag att "det där kommer inte att röra mig, det är väl över på ett par dagar". Det där var ANDRAS problem. Tänk vad man kan distansera sig från katastrofer, så fort man inte tror att det rör en själv. Man förfasar sig och ojar sig över alla personliga små tragedier man får höra om, men det är ändå inget som på riktigt kommer åt en.

I fas 2 insåg jag att"nej va f*n det här kan lika gärna pågå i all evighet!" Jag kände det som om ett straff från ovan verkligen bestämt sig för att falla över mig just i detta nu. För, om jag tänker på det; jag har aldrig gjort en resa bara för mitt eget personliga nöjes skull sedan jag blev vuxen. Klart att det inte ska kunna bli av då. Det är lite för mycket begärt. Faktiskt provocerande av mig att vara så lyxig.

I fas 3, (där är jag nu) så tänker jag"vad som helst kan hända nu och jag tänker bara helt enkelt tänka att allt kommer att gå bra!" Vulkaner, stormar och det ena och det andra kan väl hända igen så klart. Men jag kan väl inte gå här och oroa mig över det. Blir det problem så löser vi det då, helt enkelt.

Så nu är jag tillitsfull, laddad och förväntansfull inför min och mina väninnors lilla trip till Italien, Rimini, på lördag.

FörväntansfullKram