Födelsedagshyllníng

Mycket födelsedagar blir det så här års. Man kan ju undra lite över det där med att alltid göra barn som föds precis i april... men inte är det så underligt om man betänker att vi är lärare (nåja, JAG i alla fall) och har långledigt på sommaren och dessutom gärna vill ha barn precis till sommaren just därför! (Det råkade bara gå så mycket fortare än vad man kunde tro...).

För mig är det här med födelsedagar så otroligt viktigt. Varför? Finns det något underliggande gömt i mitt förflutna måhända? Ja, kanske det. Det där med minnen från barndomen är så svårt, har jag insett. Ibland har man övertolkat, och ibland undertolkat händelser. Inget minne går att lita på, de förändras som en kameolont. Så som jag minns det dock så har min mor varit en sådan mor som har vändit ut och in på sig för att göra oss barn nöjda, både vid jul och vid födelsedagar. Hon fixade och trixade med presenter som kändes genomtänkta, personliga och som fick mig att känna mig så älskad. Jag har alltid varit det slags barn som längtar och längtar efter dessa högtider, och det är min mors förtjänst.

Detta att längta. Det är så viktigt att man tvingas få göra det. Hur gör man för att få barnen att längta? Det verkar kanske ganska enkelt; man ger dem inte allt det vill ha direkt. Man tillfredställer inte alla deras behov direkt. I dag är det faktiskt inte så lätt som det kan verka. Vi lever i en kultur där man alltid ska sätta barnens behov främst, annars blir man snudd på socialanmäld. Förståsigpåare har ständigt åsikter om hur man på bästa sätt uppfostrar barn. Det är inte så lätt att stå emot.

Mina barn har allt de behöver, det har de. Jag lever inte i samma situation som mina föräldrar gjorde när jag växte upp, även om jag inte är välbärgad på något vis. Men oj, vad mina barn har längtat och längtat och längtat efter sina födelsedagar.

Vad är det de längtat efter?

Jag gissar. Kanske att det faktiskt är så att vi aldrig köper saker till barnen så där bara när de tycker att de vill ha något, fast en del saker kan vara billiga eller så. Men främst tror jag att det beror på själva PROCESSEN, vilken jag är en stor del i, antar jag. Den brukar börja månader innan när de börjar ÖNSKA sig saker. Det är en lång process där de ändrar sig vecka för vecka. Man kan säga att de FROSSAR i önskande. Sedan kommer själva allvaret, då vi går i affärer och tittar och önskar på riktigt. Sedan brukar jag försöka ta med syskonet och inhandla det andra syskonets presenter, de är verkligen BÄST på att veta vad den andre verkligen vill ha. Vi slår in och gör fina paket.

Sedan kommer själva DAGEN. Då ska vi förbereda frukost på sängen med favoritfrukosten och ballong och dekoration. Vi ska sjunga och blåsa ut ljus. Födelsedagsbarnet ska låtsas sova (sonen berättade ingående om hur han brukar låtsas, fast han varit vaken i evigheter). Alla ska titta på paketöppnandet och utstöta glada ljud och frågor om det är till belåtenhet. Resten av dagen är det huvudpersonen som bestämmer vad vi äter och alla är extra omtänksamma självklart. Telefonen ringer och mormor sjunger (tidigast av alla) och farmor ringer. Farfar och andra sänder hälsningar. Farmors syster skickar kort och pengar. I skolan sjunger de och ger ett häfte med kamraternas födelsedagsteckningar. Senare väntar barnkalas och släktkalas.

Det är kanske inte så konstigt att de längtar. Det är underbart att få vara så i CENTRUM för allas uppmärksamhet och omtänksamhet, för en liten stund.

Leve födelsedagarna!

FödelsedagsKRAM!