Dottern fyllde år i går och fick helt och hållet bestämma över allt. En riktigt mysig dag, och hon var nöjd med sina presenter.
Som vanligt känner inte födelsedagsbarnet av att ha blivit ett år äldre (en klassisk fråga som måste ställas), men tyvärr så tycker jag att det känns för mamman i fråga. Herregud vad fort det går, när hon blir ett år äldre blir helt klart jag det med...
Och så är lovet slut och det känns som om en dörr till friheten stängs abrubt. Tillbaka till stress och ansvarsuppgifter. Borta är de loja dagarna när lusten får styra, tillbaka är alla tider som måste passas och uppgifter som måste genomföras. Så, det är väl inget att gnälla över, that´s life baby! Ja, jag VET, men kan jag inte få sura lite i alla fall.
Under lovet har jag varit så avslappnad att jag kommit in i den där "drömma-om-framtiden-känslan", vilken är en mycket sällsynt känsla, utrotningshotad minsann, skulle jag tro. Ett sådant tillstånd kan bara uppnås om man fått ta det riktigt lugnt en längre period, så att man nästan kommit in i en uttråkningsfas faktiskt. Då börjar jag plötsligt se saker som i ett förklarat ljus, jag ser skogen och inte bara träden, för att använda ett slitet uttryck.
Fast det är lite farligt det där tillståndet...för plötsligt har nuet hunnit ifatt mig och slagit ner som en yxa i nacken igen, och vad händer då med alla mina planer och drömmar? Det är lätt att bli lite låg och desillusionerad då, tänka att det finns aldrig en chans i världen att jag kommer att orka att göra något, inte ett jota utöver allt det jag bara måste göra. Som vanligt.
Ja, ja. Det är måndagsblues. Bara hjulen börjar rulla igång igen är jag (o)lyckligt vetande om att jag har några behov över huvudtaget. Det är bara att springa på i hjulet. Man får i alla fall gratis motion.
MåndagsKRAM
Som vanligt känner inte födelsedagsbarnet av att ha blivit ett år äldre (en klassisk fråga som måste ställas), men tyvärr så tycker jag att det känns för mamman i fråga. Herregud vad fort det går, när hon blir ett år äldre blir helt klart jag det med...
Och så är lovet slut och det känns som om en dörr till friheten stängs abrubt. Tillbaka till stress och ansvarsuppgifter. Borta är de loja dagarna när lusten får styra, tillbaka är alla tider som måste passas och uppgifter som måste genomföras. Så, det är väl inget att gnälla över, that´s life baby! Ja, jag VET, men kan jag inte få sura lite i alla fall.
Under lovet har jag varit så avslappnad att jag kommit in i den där "drömma-om-framtiden-känslan", vilken är en mycket sällsynt känsla, utrotningshotad minsann, skulle jag tro. Ett sådant tillstånd kan bara uppnås om man fått ta det riktigt lugnt en längre period, så att man nästan kommit in i en uttråkningsfas faktiskt. Då börjar jag plötsligt se saker som i ett förklarat ljus, jag ser skogen och inte bara träden, för att använda ett slitet uttryck.
Fast det är lite farligt det där tillståndet...för plötsligt har nuet hunnit ifatt mig och slagit ner som en yxa i nacken igen, och vad händer då med alla mina planer och drömmar? Det är lätt att bli lite låg och desillusionerad då, tänka att det finns aldrig en chans i världen att jag kommer att orka att göra något, inte ett jota utöver allt det jag bara måste göra. Som vanligt.
Ja, ja. Det är måndagsblues. Bara hjulen börjar rulla igång igen är jag (o)lyckligt vetande om att jag har några behov över huvudtaget. Det är bara att springa på i hjulet. Man får i alla fall gratis motion.
MåndagsKRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar