Känslobeslut

Oj, oj nu händer det spännande saker mitt i den hektiska, stressade vardagen... Förnyelse och förändring känns faktiskt absolut välkommet i det här fallet, även om det innebär mycket jobb...

Det är konstigt hur essentiellt det är att ett viktigt beslut KÄNNS rätt, på alla omöjliga och möjliga sätt och vis. Vad är det som gör att ett beslut känns rätt då egentligen? Vad är det som gör att ett beslut känns rätt för mig?

För mig måste det först och främst finnas BRA ARGUMENT för mitt beslut. De argumenten finslipar jag genom ältande och ältande, först inför mig själv och sedan på andra, jag noterar noggrant deras reaktioner.

För det andra, och det är tyvärr inte mindre viktigt än det första, måste jag KÄNNA att det är rätt. Det är någon konstigt, odefinierad känsla i magtrakten som sätter igång och sänder ut signaler till mig: "Det är såå rättt! skriker den ibland. "Ja, jag vill, jag vill, jag vill! (den är rätt barnslig faktiskt...), andra gånger blir det: Neeejjj! Jag hatar, aldrig, vill inte, vill inte! Ibland är känslan bara rätt likgiltig: "Jaha? , men det är väldigt sällan, det brukar bara betyda att jag är trött och inte orkar bry mig.

De där känslorna brukar ackompanjeras av att jag visualiserar BILDER. Jag får bilder i huvuvdet, det spelas som en liten film med mig i huvudrollen, där jag ser mig själv på platser och i olika situationer som beslutet rör. Känns bilderna TROVÄRDIGA, och rentav EFTERLÄNGTADE, så förstår jag att beslutet har möjlighet att få positiva följder.

Jag antar att den där KÄNSLAN kan vara ganska godtycklig, och att den är väldigt beroende av olika omständigheter, men det gör den tyvärr inte mindre viktig för det. Kanske är det förresten bra, det är kanske den som räddar en i de flesta fall från att ta dumma beslut.

För det tredje, och detta är heller inte rangordnat lägre, måste mina nära och kära ge mig god respons på mina viktiga beslut, jag vill höra, se och känna att de tycker att jag gör rätt (och förhoppningsvis har jag lärt mig att tolka deras sätt att respondera vid det här laget...så att jag kan lita på min känsla). Jag vet ju att de vill mig väl och att jag ska göra rätt.

Men framför allt, och nummer ett, skulle jag naturligtvis ha svårt att ta ett viktigt beslut utan att göra det tillsammans med min man. Jag litar (kanske alldeles för mycket?) på honom och hans omdöme. I alla fall beslut som rör hela familjen, och det tenderar ju de flesta viktiga beslut att i slutändan göra...

Beslutsam KRAM

Motiverad ansiktslyftning?

Just nu är jag helt fixerad vid att måla, reparera och fixa hemma. Min man likaså.

Det är konstigt vad MOTIVATION kan göra med en.

Ena stunden är man så seg att man knappt orkar masa sig upp ur soffan, allt är jobbigt, och plötsligt, andra stunden, är man uppe och springer och grejar som en liten iller. Kan inte sluta.

I helgen har vi målat, och målat (fast inte bara, sonen hade fotbollscup och dottern konståkningsträning samt att båda skulle hålla på och skjutsas till kompisar hit och dit också...). Även i kväll har vi målat. Oj, vad mycket vi fått gjort!

Men så är det också mycket att göra när man håller på och förbereder sig, både mentalt och fysiskt (och då menar jag husets fysik), på att förflytta sig från vårt kära gamla hus till centralare breddgrader.

Det är än så länge en idé på avstånd, men ack så nära ändå, man vet aldrig vad man springer på för chanser, bäst att börja förbereda sig (och huset...). Även om jag vet att sådant här kan ta lååång tid (har ändå till viss del varit med förr).

Känner mig lite falsk dock. Vårt stackars hus, som vi inte riktigt gjort allt vad vi kunnat för ännu, får nu en liten kittlande ytlig massage (och ansiktslyftning) med mersmak, men kommer nog att överges för någon annan, om tycke uppstår...

Så, motivation, är som vanligt den effektivaste nyckeln till att få något gjort här i världen, en sanning som består...

Motiverad kram

Flyktiga minnen

Du vet hur man ibland bara kan råka springa på ett sådant där MINNE, ett sådant som träffar en rakt in i ens innersta och plötsligt är man DÄR, tillbaka till just den känslan, platsen, tiden.

Oftast är det kanske en doft, en smak eller något man känner på, som får en att få den där rena minnesträffen. Den härligaste, eller hemskaste för den delen, får man via dessa fysiska sinnesförnimmelser.

Alltid när det händer finner man sig förgäves famlandes efter att hålla det kvar, kunna uppleva det igen, som en skön dröm man sakta vaknar upp ur och tror sig vara kvar i, tills man besviket inser att man håller på och regisserar det hela, att man inte alls drömmer längre, man styr och tvingar.

I söndags kastades jag plötsligt tillbaka till den tidiga tjugoårstiden på ett ögonblick. Då var det ett gammal glömt, men i kroppen välkänt, minne av en situation som triggade igång det. Det är faktiskt lite fånigt, men men. Jag hade plötsligt fått en helt oemotståndlig lust efter att se filmen "Män som hatar kvinnor", vilken jag inte sett ännu. Vi bestämde oss för att hyra två filmer, en till oss och en till barnen. Nu råkade det bli så att just vår film inte fanns i butiken, så vi åkte hem och tittade först på en rolig familjefilm, och sedan åkte jag och mannen själva iväg för att hyra filmen i en annan butik.

Till saken hör att vi nästan aldrig hyr film, inte heller har vi någonsin laddat ner någon (jag vet, vi borde visas upp på museum). Tittar vi på film gör vi det hemma i soffan, med det utbud som finns på våra kanaler.

Jag stod inne i videobutiken, utan barn och med endast en vuxenfilm i handen, lät blicken glida över hyllorna och över min man som plockade lösgodis åt oss, tittade ner på mina jeans, min luvtröja och converseskor och drabbades av den där känslan av att jag var tillbaka, tillbaka till ungdomstiden igen. Jag kände mig så UNG, så där så att jag nästan var rädd för att möta någons blick, som skulle bekräfta att jag var en sådan där lat, oansvarig ungdom "som inte hade något vettigt för sig utan bara låg hemma och glodde på film". En sådan som skamlöst kunde låta tiden bara gå. En sådan som kunde bara vara.

Så som jag var då.

Jag märkte att jag blev förtjust i minnet, jag märkte att jag försökte fuska, som vanligt, och hänga mig kvar, hålla fast. Men, så klart var det lika snabbt försvunnet som det hade dykt upp, det räckte med att snedda över gatan samtidigt som jag på håll låste upp bilen.

Minnesvärd KRAM

Fyra bröllop och en begravning...

Jag tillhör den där skaran som inte varit på vare sig så många bröllop som begravningar. Inte heller på så särskilt många dop, om man nu ska gå igenom cv:t.

Nu har jag plötsligt fått delta på både ett par bröllop, och idag även en begravning, under det senaste året. Bröllop är mycket välkomna, men självklart inte begravningarna, även om jag inser att det är något oundvikligt som måste ske förr eller senare. I dag var det en anhörig till min man som begravdes, och vi for till småland för detta.

Min personliga erfarenhet av begravningar sträcker sig annars till min egen mormors och farmors i stort sett, men jag ångrar djupt att jag inte gick på min kusins ( även om vi inte stod varandra nära). Jag ångrar det eftersom jag i dag inser huir viktigt det är att släkten samlas och verkligen hjälps åt att stötta varandra, även om man har problem i sina relationer eller bara inte umgås. Begravningen blir ett tillfälle att hela, förhoppningsvis.

Något stort sker vid en begravning. Med en själv, med ens förståelse och förmåga till empati för andra. Jag tror det handlar om att man befinner sig i ett slutet rum tillsammans och att ingen kan fly. Vi sitter där tillsammans och vi kan inte undvika de känslor och minnen som tränger fram. Vi kan inte undvika att se de andra och deras känslor, jag sitter där och tvingas SE och FÖRSTÅ, jag kommer inte undan. Det är jobbigt, det är kanske omvälvande, men ack så välgörande, så helande, tror jag.

Så, jag borde ha gått på min kusins begravning, jag borde ha gått dit för att komma min släkt närmre och för att kunna förstå dem mer. Jag tror man blir mer hel av det.

För övrigt var det en oherhört finstämd, vacker och respektfull begravning. Jag frågade mina barn vad de tyckte, om de kanske tyckte att det var otäckt eller skrämmande att se att alla var så ledsna, men de tittade bara förvånat på mig, klart det inte var otäckt, det var väl inget konstigt, bara bra att man var ledsen så att man sen kan bli glad igen.

Kram

Laddad för fest

Var bjuden på en stor kräftskivefest i lördags hos vänner vi inte varit på fest hos ett tag. Jag hade verkligen sett fram emot det hela. Vad händer?

Efter att ha masat mig upp i ottan på lördagen, försökt hänga med i mannens och sonens tempo ut till fotbollsplanerna i Emmalund till dagens cupspel, pratat och pratat och tittat och hejat hela dagen, kom så DEN STORA hysterin sakta smygande vid hemkomsten. Huset i kaos, smutsigt och rörigt (i mina ögon) osv osv, så började jag springa omkring och städa och röja muttrandes fula ord för mig själv. En handling inför festen var också tvungen att snabbt genomföras i flygande fläng.

Efter det var det dags att tvaga och tvätta, både kläder och barn och mig själv. Alltjämt på hysterins brant.

När hysterin till slut når sin kulmen, och jag låter den brisera, så säger min man lugnt att det är väldigt konstigt prioriterat av mig att genomföra städning och diverse just nu, när jag i stället borde gå upp och vila, ta det lugnt och ladda inför festen. Det där kan vi göra i morgon, menar han.

Jag lugnar mig och börjar till slut fokusera på festen, klart vi ska ha trevligt. Men, så klart var det alldeles för sent.

Det räckte med ett par glas vin och en snaps i stort sett, sedan var jag så trött att det var lika bra att åka hem. Trevligt.

Vad kan man lära av denna historia?

Ingenting, som vanligt.

Suckkram

Baxade cyklar

Den här veckan har jag fått en obehaglig inblick i och insikt om mina elevers liv och vardag. Ofta tror jag att jag redan är expert på det, att jag faktiskt visst förstår, men plötsligt inser jag hur naiv och oförstående jag trots allt är, sittandes i mitt trygga välordnade villaområde.

Det hjälper inte ens längre att jag kör med min gamla käpphäst om att jag är uppvuxen i förorten, herregud det var en annan tid, en helt annan tid (fast man inbillar sig ju att det inte var så länge sedan...).

Mina elever hade i uppgift att beskriva sina cyklar på engelska. En enkel uppgift kan tänkas. Men, nehej, inte alls. De flesta hade nämligen inga cyklar, för det är ingen idé att äga någon eftersom de bara blir "baxade" (=stulna). Sedan var berättelserna igång, alla hade ett otal historier om stulna cyklar att berätta. Jag hade pedagogiskt börjat med att beskriva min cykel, vilket resulterade i flin och menande blickar när en elev spontant utbrast "åh, den ska jag baxa, var bor du?".

Resten av lektionen fick bli ALLVARSAMTAL. Det som börjat med ett skämtsamt hot, som jag vägrade att ta skämtsamt, blev fler och fler riktigt viktiga diskussioner kring etik och moral och vägval vi gör i livet. De kunde inte sluta berätta.

Jag fick höra riktigt otäcka historier från deras liv, kanske hade jag egentligen inte velat höra dem om jag fått välja, men nu har jag hört dem.

Dessa barn behöver de här samtalen, jag kände i hela kroppen att det här var så välgörande för dem, så viktigt att en vuxen lyssnade och sa att det var fel, att det inte ska vara så här, att man kan välja att göra på ett annat sätt. Även om alla andra gör fel kan jag välja att göra rätt, det betyder något för framtiden, inte bara för min utan för allas.

En elev berättade, med förundran i rösten, hur han och några kompisar varit i ett annat område vid en fotbollsplan, där barnens cyklar hade stått helt olåsta medan de spelade... Alla i klassen tittade på varandra med uppenbar oförställd häpenhet. Hur kan man vara så naiv, tänkte de (fast de tänkte nog "dumma") att man inte låser, klart den blir stulen då, det är ju serverat!

"Blev du avundsjuk då?" frågade jag honom. Han tittade frågande på mig. "Ja, skulle inte du också vilja ha det så att du skulle kunna lita på alla omkring dig, kunna känna dig så trygg i att ingen vill dig illa?", frågade jag. "Jo", svarade han, efter en stunds tystnad.

I Corren i dag läser jag ett heluppslag som handlar om de ökande cykelstölderna i vår stad. Jag ska ta med den på måndag och visa. Är det så här vi vill ha det i vårt samhälle? Finns det något vi kan göra? Ja, vi kan prata med våra barn.

Sorgsen KRAM

Paus i vardagsträsket

Att man ska ha så mycket omkring sig att man inte ens orkar sätta sig vid datorn och skriva ett litet ynka blogginlägg!

Jag måste helt enkelt ta tag i det där jag skrev för länge sedan att jag ska försöka varva mina mer genomtänkta inlägg med korta ogenomtänkta (eller i alla fall ogenomtänkta...), som kanske inte har något direkt tema...

Det är inte det att jag inte har något att skriva om, det är verkligen tvärtom! Men, jag har sällan tid att sätta mig och verkligen fokusera på en tanke nuförtiden. Det låter inte bra, det hör jag ju själv...

I helgen däremot hade jag verkligen tid att plötsligt kaskadreflektera när jag var på besök hos min allra bästa väninna i Stockholm då vi hade tjejfest och härlig myshelg i hop.

Jag blir nästan som en tonåring på nytt när jag får den möjligheten, det är så livgivande! Plötsligt sitter man och gör djupdykningar i sitt och de andras liv och livsval, man ser sig själv (och de andra!) så klart och känner sådan tillförsikt och energi inför att ta tag i sitt liv när man kommer hem. Det är en sådan här paus, och en sådan här distans, man behöver för att plötsligt se vad man har och känna lycka över vad man har.

Hemmablindhet och en känsla av hopplöshet och maktlöshet drabbar så lätt när man står mitt i vardagsträsket och bara vill hoppa av.

Så, jag behöver MER och FLER tjejsammankomster och festligheter överhuvudtaget, jag mår ju så BRA av dem! (fast så satans trött man blir av att ha kul också, det är ett tråkigt straff tycker jag som borde förbjudas...det är ju vetskapen om detta som gör att man alltid tvekar att ha kul...).

Festlig KRAM!

Romantik och strumpor

En romantisk dröm. Det var vad bruden såg ut som i lördags när jag var på bröllop. Ja, allt såg ut som det faktiskt, även brudgummen, tärnor, bestmen, brudnäbb, ja alltihop var som taget från en bröllopstidning. Sedan fortsatte kvällen i ett likadant perfekt skimmer, vackra tal hölls och underhållningen var finstämd.

Det var ett sådant där bröllop som jag inte ens vågade drömma om själv när jag var yngre, det hade varit att be om för mycket på något sätt, tänkte jag.

Det som även var kul för mig och min familj personligen, var att vi fick tillfälle att träffa hela släkten på min mans sida, vilken vi inte träffar i helhet på det här sättet så ofta precis. Det är också något jag beundrar alla dem som ordnar stora bröllop eller högtidsfester för, att de faktiskt ger alla en möjlighet att träffas och komma närmare varandra.

Själva hade vi fått hjälp med barnvakt också på kvällen, något som är mycket lyxigt och ovanligt för oss att vi fixar. Jag inser att vi nog borde låta barnen ha det oftare, både för deras och vår skull, de hade haft så kul och mysigt med min bror och hans fru! (TACK!)

Dagen efter gick dock i den obligatoriska TRÖTTHETENS och KOMALÄGETS tecken, trots att jag inte drack några mängder (SUCK).

Följaktligen låg en mängd sysslor, vilka borde ha tagits tag i i helgen, ogjorda idag, vilket alltid resulterar i en kaotisk måndag. Några exempel: glömt att kolla barnens veckobrev (oj, skulle den boken slagits in tills idag?!), glömt att köpa present till dagens kalas, glömd rygga med frukt och loggbok till skolan, ostrukturerad plan över hur dagens pussel med alla aktiviteter skulle genomföras, oinköpt ny mobil till mannen (gått sönder och man klarar sig ju inte utan, eller?), otvättade konståkningskläder till morgondagens träning (ner och riva i tvätthögen...), tomt i kylen, otankad bil, etc etc.

När jag på kvällen står över tvätthögen och sorterar så känner jag mig så förbannad över att INGEN kan tänka sig att vända strumporna åt rätt håll innan man lägger dem i tvätten. Det får jag göra åt ALLA i familjen. Hur många strumpor vänder jag åt rätt håll då, per år, om vi är fyra och alla gör av med ett par om dagen?! (Någon kan få räkna ut det...). (NEJ, de blir inte rena om de inte är åt rätt håll!).

Ja, sådana tråkiga tankar kan stress och trötthet resultera i... Verkligen småttigt och trist...

Romantisk KRAM!

Ofokuserad

Det har varit en så hysteriskt stressig vecka att jag inte ens kan fokusera på något ämne att skriva om nu. Allt bara snurrar i huvudet och jag har svårt att sortera ut viktiga saker.



Jag hoppas och tror att det ska bli bättre om ett par veckor när allt nytt lagt sig, annars måste jag börja oroa mig för hur jag ska klara av det här...



OK, fokus nu. Jag försöker fånga några tankar i flykten:



Mitt nya uppdrag på Lärarutbildningen sväljer fruktansvärt mycket tid och inte alls 20% av min tid som det är tänkt... Hm... Är jag lurad nu igen? Antagligen...

När jag jobbar så mycket med datorn på jobbet som jag gjort på sista tiden är jag så trött på den så jag inte orkar sitta för nöjes skull längre vid datorn... Betyder det att de som gör det inte finns med på facebook?!

Igår hade jag mitt första uppdrag på lärarutbildningen som innebar att jag skulle föreläsa för en studentgrupp. Det var intressant att jag inte kände någon större skillnad i min roll som PEDAGOG mot när jag är framför mina högstadieelever. Hm, det kräver vidare reflektion framöver som jag inte orkar med just nu...

Annars är det skönt att det är VM i friidrott just nu, så jag kan koppla av framför tv:n en stund i alla fall... Min dotter är nog lite av ett löfte i den sporten (tror jag iaf...) så efter Sportcampen hon var på förra veckan har vi tillsammans beslutat att hon även ska äntra denna sport! Sonen är helt uppslukad av fotbollssäsongen, i morgon är det cup! Jag är så lycklig över att mina barn är så idrottsintresserade! Ju mer jag tänker på det desto lyckligare blir jag :-)) (även om det innebär otroligt merjobb för mig som förälder...).

Nu till orosmomentet. Jag ska på bröllop i morgon. Min mans underbart vackra och härliga kusin ska gifta sig. Mitt problem: jag har varit så upptagen och trött på sistone så jag har inte hunnit köpa någon klänning eller planera för min festklädda uppenbarelse... SUCK. Jag kan inte låta bli att känna den där barnsliga tanken att jag inte vill gå. Den där "jag ger upp jag skiter i det"-känslan. D et är inte kul att gå på finfest och inte vara förberedd.

Men jag är vuxen och mogen och måste väl skärpa mig... Jag får ge mig iväg till affärerna i morgon när de öppnar helt enkelt...

Ofokuserad KRAM!

Antingen-eller

Det är konstigt vad snabbt man kastas tillbaka till allt när man börjat jobba, barnen börjat skolan och alla aktiviteter har börjat rulla igång igen.

Slut på lata sovmorgnar och tom kalender som man fyller som man vill. Konstigt nog känner man alltid först samma motvilja och oro, som sedan förbyts till en känsla av att det ändå är rätt skönt när vardagen återgår i sina spår. Jag antar att det kallas överlevnadsinstinkt.

Jag tror att jag kanske är lite av en sådan där "antingen-eller"-människa. Antingen vill jag kunna vara bara lat och nöjeslystet ego, eller så vill jag vara väldigt upptagen, ju mer jag har att göra desto mer effektiv kan jag vara.

Eller så inbillar jag mig bara att jag fungerar så. Förresten vet jag att jag brukar ta slut allt för fort, som den där Duracellkaninen som plötsligt bara slutar springa... Och inte springer mer alls sedan kanske...

Det är väl helt enkelt så att jag skulle vilja ha ett liv som har lite mer jämvikt. Jag VILL helst INTE behöva vara antingen eller, jag vill kunna välja att vara mer mittemellan, men det känns inte som om jag har det valet direkt.

Så, det är tur att det än så länge känns bra att vardagen rullat igång, nu ska jag försöka behålla den känslan så länge det bara går!

Igångrullad KRAM!

Det börjar igen

Efter att ha haft en riktig dipp i humöret i slutet på förra veckan, "slut- på-semesterångest" antagligen, så blev sedan helgen riktig skön och härlig :-) Vi undvek nogsamt allt som kunde störa våra sista dyrbara timmar i frihet.

Kanske var jag rätt trött också förra veckan, då jag varit tvungen att masa mig upp halv sju-sju varje dag för att skjutsa dottern till konståkningslägret i Stångebro som började åtta. Fast egentligen trodde jag nog att det skulle vara jobbigare, att bryta sommarens lata sovmorgonvana, än vad det blev.

I dag har jag i alla fall klarat av första jobbdagen, utan problem med att gå upp tidigt, skönt, men i morgon är jag säkert tröttare, då känns väl den obligatoriska sömnlösa "natten-innan-man -börjar-jobba" av.

Hur var det att komma tillbaka till jobbet då?

Overkligt på något vis. Framför allt var alla, inklusive jag själv, så otroligt sega och märkligt introverta. Någonting har hänt med oss alla, för det var ovanligt lite socialt prat och stoj, tyckte jag. Eller så var det bara jag som kände så, vad vet jag. Jag fick en känsla av att vi var som målstyrda robotar, effektiva i våra rörelser när vi fixade med allt praktiskt och effektiva när vi styrde undan från sommarprat och skvaller. Ovanligt.

Kanske var det bara trötthet och ovilja att bryta den härliga sommarsemesterkänslan, kanske väntar vi alla till i morgon, när vi vant oss vid jobbkänslan, eller så var det den dystra "vi-måste-spara-vi får inga pengar-vi måste knapra på ramarna-stämningen", vilken rektorerna tvingades förmedla, som lade sordi på stämningen.

Det verkade också som om många haft en sommar med mycket fix och arbete på hus och hem, kanske beroende på vädret. Sådant är både kul och stimulerande, men också arbetsamt och uttröttande, tycker jag.

Min kväll avslutades dock med en skön vinst ute på fotbollsplanen, och några nya blåmärken, men åh så skönt!

Motvilligjobbkram!

Tillägg, onsdag:

Det VAR verkligen så att många hade sparat sig till dagen därpå då vi (eller jag?) var mer sociala och det började kännas som den där härliga arbetsplatsstämningen som vi faktiskt har hos oss! Kvällens kick off-middag hjälpte absolut till, även om den kanske inte hjälpte just det syfte den utgav sig för att ha...

Glad KRAM!

Flykt?

Jag har nu gått och funderat lite på mitt förra inlägg angående resande. Så här i efterhand känns det lite som ett försvarstal som vare sig behövs, eller är korrekt.

Självklart ska man resa så mycket man bara kan, om man VILL och har MÖJLIGHET.

Det är det där med VARFÖR man vill resa bort som jag inte känner mig helt färdigreflekterad över.

Ett citat brukar poppa upp i mitt huvud lite då och då (vet inte vem som sagt det dock...): "Det är lika jävligt att ha det jävligt med sig själv i Paris, som att ha det jävligt med sig själv i Borås." Det som jag tänker på då, är att ibland vill man FLY helt enkelt. Men att byta plats kanske inte löser några problem, eftersom man har sig själv med sig...

Semester, och att resa bort, innebär en chans att för en tid FLY från vardagen och dess eventuella problem. Man hamnar i en slags bubbla, skapar nya rutiner och beteenden, det blir en möjlighet att nästan starta på nytt. Tror man i alla fall.

Vad är det jag eventuellt skulle vilja fly från då? Det vet jag inte riktigt... Sådant som alla vill fly från kanske till att börja med; plikter, vardag, måsten, men kanske också något mer.. en känsla av något, en inre oro som jag inte kan definiera.

Jag tror att semester, och att resa bort, också handlar mycket om LÄNGTAN. Kanske som när man var barn och somrarna var oändliga och fulla av möjligheter. Man var nästan som en ny människa varje gång skolan började och man satt där i bänken och förundrat tittade på alla kompisar, som också de var som nya. Finns det ett litet naivt hopp inom mig som fortfarande tänker sig att något ska vara NYTT och FÖRÄNDRAT (till det bättre så klart) när semestern är slut och allt börjar igen? Att jag ska ha blivit en bättre människa som klarar allt bättre kanske? Att min man plötsligt ska börja älska mig på ett helt nytt fantastiskt sätt, som får mig att känna mig som världens mest älskade kvinna kanske? Eller att min arbetsplats har förvandlats till en fantastiskt kreativ och inspirerande plats och gör mig till detsamma?

Eftersom jag är äldre och mer cynisk nu för tiden, har jag kommit på mig med att börja ta ut besvikelser alldeles för mycket i förskott, utan att ens ge det en chans. Kanske ÄR mycket förändrat efter ett antal veckors lugn och reflektion, man kan bara inte se det på en gång. Något är kanske i alla fall påbörjat, och det är det som är det svåraste.

Nu är min verklighetsflykt avslutad för den här gången. Tack och adjö och på återseende!

Flyktbenägen KRAM!

Reslängtan

Jag har verkligen kommit ner i varv denna sommar. Nu är det bara några dagar kvar innan allt drar igång igen och det jag känner är en lätt ångest i magen bara. Ingen hysteri eller uppvarvning ännu, bara en slags begynnande förlamning. Som om jag rör mig i ultrarapid för att dra ut på semestern så länge som möjligt. Så fort tankarna på att jag snart är fast i det galet snurrande ekorrhjulet igen vågar sig fram, slår förträngningsmekanismen till med full kraft.



Denna sommar har vi nästan inte varit hemma här i stan någonting, bara några dagar här och där. När vi varit hemma har det varit fullt upp med att tvätta, packa upp, packa igen och sköta om huset och trädgården. "Ni har rest mycket i sommar" konstaterade min far igår när han ringde för att höra om vi levde. "Ja, det har vi", svarade jag bara. Jag vet förresten inte om det var en fråga han menade att ställa, eller en anklagelse eller kanske bara förundran. Mina föräldrar reste aldrig någon särskild stans på sina semestrar när jag växte upp, vi bodde i sommarstugan och gjorde som högst någon resa till Göteborg eller Stockholm och till släkten i småland. Min mor brukar nu ägna somrarna åt att bocka av hemkomna barn och barnbarn, och oroa sig över de som är bortresta. Jag undrar om man själv kommer att bli så där paniskt skräckslagen över att familjemedlemmar är ute på vägar, på havet eller i luften när man blir äldre? Det otäcka verkar vara just att man är BORTREST och reser, annars reser man ju mest hela tiden tycker jag ju, i alla fall på vägarna.

Jag kan känna av en viss MISSTÄNKSAMHET mot allt detta resande, varför reser ni bort hela tiden egentligen? verkar de undra. Ja, det kan man ju fråga sig.

1. Jag erkänner en viss inneboende RASTLÖSHET. Något nytt måste hända, och jag blir galen av att gå omkring här hemma och plocka, städa, servera mat, fixa och passa eller skjutsa på egna barn och deras kompisar.
2. Det är ju på sommaren man har TID och MÖJLIGHET att se något annat än den djävulstriangel man är fast i annars (hemmet-barnens skola-jobbet).
3. Det är när man är ledig som man har ORK att göra något annat, vara social och träffa vänner.
4. En del människor prioriterar att lägga pengar på huset, materiella ting eller kläder. Jag vill resa och kunna GÖRA något.
5. Jag reste aldrig som barn, ungdom eller ung vuxen. När jag var ung studerade jag (=inga pengar) och sedan fick vi barn. Nu har vi fått börja uppleva hur kul och givande det kan vara! Jag vill att barnen ska få upplevelser och vidgade vyer.

Reselängtande KRAM!

I´m back...

Yassas! Hello! Hej!

Vi kom hem i torsdags efter två veckor på underbara Kreta! Det tar några dagar att landa i verkligheten igen (särskilt om man festar välkommen hem med bror och svägerska så att man mår illa i ett par dagar...). Om jag ska vara ärlig så har jag även grym träningsvärk efter ett par dagars hårt arbete med ogräs i grusgången och rabatter och städning av huset...

Jag saknade bloggandet och facebook under min utlandsvistelse, det kändes som lite abstinensberoende faktiskt... men det gick bra och var rätt skönt med datorsemester också, helt klart.

Min man tyckte att jag egentligen borde ha resebloggat, skrivit typ recensioner om det vi gjorde, men jag kände ingen lust att sitta i hotelllobbyn och göra det... Jag vet inte heller hur stort intresset egentligen är för att läsa sådana reflektioner? Det är kanske de som planerar att åka dit eller har varit där?

Jag tänkte att jag väljer ut några minnen i alla fall:

1. Det är VARMT och SOLIGT hela tiden. Det är så underbart att slippa tänka på vädret, det är bara bra helt enkelt! Jag inser att jag lätt kan bo i ett land där det är varmt hela tiden, jag hatar dåligt väder (jag ska bli spanienbo när jag blir pensionär...)!
2. Man får STÄDAT varje dag... (utom söndagar).
3. Man äter ute varje dag (bara lite frukostdisk...).
4.Dagens dilemma kan vara av slaget, vart ska vi åka och bada? Eller, var ska vi äta? Härliga problem...
5. Barnen lärde sig att beställa och prata lite på engelska! Det är så här man motiverar till engelskinlärning (Hilda ska ju börja nu i fyran). Gustav råkar tacka på engelska hela tiden nu...

Hände det något riktigt smaskigt och ckockerande då? Nej, det gjorde det inte, vi hade det bara sååå sköööönt! Ingen av oss ville faktiskt åka hem, och det är ovanligt när man är borta två veckor tycker jag, men vi tog det så lugnt och dagen som den kom.

Det enda var väl trafiken när vi körde omkring i vår hyrbil, grekerna har ju lite egna regler... Och mannen gillade inte riktigt alla "kamakis" ("harpunfiskare"), dvs strandraggarna, som är övertygade om att kvinnliga besökare är ute efter en genuin, grekisk, semesterflört (enligt vår guidebok....)... Kanske att man blir lite trött på den grekiska, ganska ensidigt smakande, maten samt att man i smyg längtar efter en rioja...

Jag har inte varit på Kreta förut, och jag är helt klart förälskad!

Solbränd KRAM!

Semesterbesvär...

I dag har jag tre tankar om semester som måste ut. Jag börjar med den enklaste och ytligaste:

Jag HATAR att packa inför semesterresor. I morgon åker vi till Kreta och jag har inte börjat packa ännu. Jag försöker alltid skjuta upp det till sista stund, går omkring och gör annat som är så mycket viktigare hela tiden... Jag vet att det handlar om beslutsångest över vad som ska med samt ångest över att glömma viktiga saker. Det brukar också bli lite dålig stämning här hemma och tjafs om att jag och barnen tar med oss oviktiga saker och för mycket av allt... Suck. Ska snart börja i alla fall, måste ju...

Andra tanken: Så fruktansvärt besvärligt det är att få till det med kattvakt när man resor bort på längre resor. Jag ÄLSKAR verkligen min katt, men hm... det är inte kul att behöva vara till besvär för andra, det AVSKYR jag verkligen. Tyvärr har jag skjutit upp det här problemet alldeles för länge också, gått och velat och haft lite halvlösningar (fast dåliga) på G. Ringde ett kattpensionat häromdagen som lite torrt meddelade att man bör ta kontakt med dem i januari om man vill ha plats i juli... Inte var det billigt heller... Inte skulle katten gillat det heller, utekatt som han är... Som tur är löste min älskade bror upp denna ångestknut genom att försäkra mig om att de skulle ta ansvar för att katten får omsorg på ett eller annat sätt, hallelujah!!! Tack!!!

Alla förståsigpåare brukar ju alltid lite förnumstigt prata om att det är helt NATURLIGT och NORMALT att man som par kan få en del bad moments under semestern. Det handlar om att man plötsligt är lediga och får tid att tänka på sig själv och relationen. Gamla olösta känslor och tankar poppar upp igen. Man får även en massa jobbiga förväntningar på varandra, som kanske inte direkt infrias... Jag tycker bara att det är så TRIST att man är så förutsägbar att man åker dit på det där, fast man vet om det! Så banalt på något vis. Suck.

Nu ska jag i alla fall försöka skärpa mig och se POSITIVT framöver. Ja, vara POSITIV (egentligen hatar jag det där ordet... varför ska man alltid vara det? Fast jag vet att man mår bättre om man försöker... Men det är lättare att vara det om man har rett ut en del saker först, det tror jag ändå fullt och fast på).

Positiv KRAM!

Slarvern

För det första måste jag bara reflektera över den märkliga egenheten jag har att inte kunna lära mig att ta med mig pet-flaskor och burkar till affären och panta regelbundet. Det verkar omöjligt. Så även att åka till återvinningsstationen med allt glas, metall, plast, kartong och tidningar som jag så duktigt sorterar hela tiden.

Varför gör jag det inte? Jag hatar nämligen att ha en massa skräp hemma, så det är okaraktäristiskt för mig. Den som har någon teori får gärna slänga fram den, för själv har jag ingen aning.

Det är så otroligt skönt, när jag tagit mig i hampan och gjort det, som i dag. Det är rena rama katharsis, jag känner mig pånyttfödd (eller.. nja...).

Jag är inte ensam om detta dock, det såg jag tydligt i dag. Det vallfärdade folk (främst kvinnor, lade jag märke till..?) in på Maxi med sina fullastade vagnar.

Reflektion nummer två i denna historia är hur jag beter mig när jag pantar. Jag försöker hitta knep så att ingen förstår exakt hur MYCKET pant jag faktiskt har med mig. Jag lastar i omgångar och försöker se till så att ingen ser att jag kommer in flera gånger med mina säckar. Vid ett tillfälle gömde jag mig lite så att en person jag kände inte skulle se att jag var på väg ut för att hämta mer... Jag är till och med så klurig att jag byter automat när jag börjar misstänka att den ska bli full, så att nästa stackare som kommer får ringa på klockan för att kalla på personal...

Så baaarnsligt! Ja, visst. Jag känner mig bara så billig på något vis, och som en SLARVER... Men nu ska jag börja ett nytt liv (det gör jag i och för sig varje gång...) och börja panta varje vecka (promise...). Eller skaffa soda stream kanske (och varför i hela friden har jag inte en sådan redan!?).

Återvunnen KRAM!

Inlåsning-frihet?

Tydligen dricker alla som vet något om vad som är inne rosévin just nu, så nu håller jag på att lära mig det... Jo, Gott!

Jag har den senaste tiden funderat en del på det här med att känna sig låst eller inte låst i livet.

Man kan ha semester och tomt på måsten i kalendern men ändå känna sig låst. Man kan ha utbildning och ett bra jobb men ändå känna sig låst på arbetsplatsen. Man kan ha helt underbara små barn men ändå känna sig låst i livet. Man kan ha en fantastisk, jämställd man men ändå känna sig låst i relationen. Man kan ha trygga, fina föräldrar och syskon men ändå känna sig låst vid familjen.

Varför känner man sig så här ibland? Handlar det om det klassiska dilemmat att man aldrig är nöjd med det man har, att man undrar om inte gräset är grönare på andra sidan staketet?

Tyvärr brukar man inte veta vad man har förrän men riskerar att förlora det, eller redan har förlorat det...

Det jag tänker om inlåsning är ändå att det är en känsla som trots allt drabbar mig hela tiden. Trots att jag vet att jag inte skulle vilja vara helt frikopplad och svävande i ett stort universum utan fasta hållpunkter, så kan jag inte låta bli att i smyg längta ibland... Efter total frihet...

Men sedan besinnar jag mig och vet att jag aldrig skulle vilja vara ensam med hela universum frilagt framför mig. Vad skulle jag ta mig till med det? Hur skulle det gå för lilla mig?

Förankrad Kram

Gotland

Det var många år sedan jag var på Gotland, och nu undrar jag varför jag dröjt så med att komma tillbaka.

Visserligen är vackert väder väldigt smickrande för de flesta platser, men Gotland i sol och värme är nästan magiskt. Jag sitter och bara tittar ut över havet, äter vyn med mina ögon. Ljuset. Det är så osvenskt här på något vis, jag antar att det är naturen och det oändliga havet framför en som gör det.

I kväll när vi cyklade längs med stranden in till Visby kunde jag inte se mig mätt, höll på att köra på folk som gick där. Staden med dess ringmur och historien ständigt närvarande, det är fantastiskt helt enkelt.

Hit vill jag komma tillbaka snart, och då ska det vara soligt igen! Och då vill jag att vi bara har semester, ingen som jobbar... Tack.

GotlandsKRAM!

Nostalgi

Jag är egentligen inte en så himla nostalgisk person. I alla fall tror jag inte det... Jag är nog mer praktiskt sinnad... Hm... Eller jag vet inte... Beror på tillfället kanske...

Senaste veckan har jag dock överfallits av nostalgiska känslor, de har bara översköljt mig som vågor på en strand vid Medelhavet....

Vadan detta då?

Jag har tillbringat veckan i min barndoms sommarstuga. Varje sommar, från att vi fick sommarlov till att vi började skolan igen, bodde jag i denna stuga vid sjön Stora Rängen. Familjen gjorde bara några små utflykter hit och dit, annars var det där vi var. Där hade jag en mängd kompisar (och en allra bästa) och vi lekte från morgon till kväll, de vuxna såg oss knappt (de brukade kalla oss barn till mat via olika signaler bara).

När jag är tillbaka i stugan, och bor där, kommer alla minnen och känslostämningar till mig som pärlor på ett band. Jag bevarar dem som dyrbara stenar i mitt inre.

Det är inget lyxigt sommarlantställe med flashig inredning direkt. Nej, det är enklast möjligast, och nuförtiden i behov av stor uppfräschning på alla möjliga sätt. Mina föräldrar har de senaste åren inte varit i stånd att investera i detta...

Vi barn diskuterar således vad som ska ske med stugan i framtiden egentligen... Även inom min lilla familj diskuteras detta...

Jag tror att det kanske är just jag som har de starkaste, mest underbara minnen från denna lilla sommarstugeby, och därför är det jag som känner så otroligt mycket för det. Det var här jag hade min lyckliga barndom, ingen annanstans... Det var här jag och min blivande man åkte och hade det romantiskt den första tiden... Det var här jag och min lilla nya familj, med mina barn, åkte och levde lantliv...

Nuförtiden när jag och familjen ligger nere vid badet, kommer föräldrarna till mina forna barndomskompisar ner dit och tycker sig se mig där, när det i själva verket är min dotter eller son. Och jag ser detsamma; jag ser mig själv springa där i en ändlös underbar sommar, hoppandes, skrattandes och dykandes från bryggan.

Det är detta som är nostalgi, jag inser det. Jag älskar denna plats, så är det.

Nostalgisk KRAM!

Midsommarrapport

Först midsommarrapport:

Min lilla familj och hela min stora familj förenade våra krafter för att göra midsommar så fin och traditionsfull som den brukar, ute i mina föräldrars sommarstuga. Det lyckades vi med, trots diverse hinder i år, som vädret, och att vår mor behövde mycket stöttning. Men det gick! =-)

Midsommarkvällen och natten brukar dock också avnjutas på landet, där logdansen är min favorit! Men den fick vi avstå i år.

Vi förflyttade hela den yngre generationen till brödernas Sturefors i stället, där vi fortsatte firandet framtill småtimmarna, så härligt, avkopplande och mysigt! Vädergudarna där var snälla mot oss också :-)

Men det var länge sedan jag var så trött dagen efter, så att jag bara låg i soffan och glatt tittade på film tillsammans med barnen och mannen... Disken, plocket och stöket fick breda ut sig ogenerat... Synd bara att det är man själv som får sota för lättjesynden ändå tillslut...

I dag har jag dock tagit igen lättjan genom att städa och dona som en galning. Mannen tog sin lott och gav sig ut i trädgården och fejade. Storhandling, och då menar jag verkligen STORhandling, vilket vi inte gjort på månader har också genomförts.

Nu njuter vi arbetets lön genom att ligga och mysa i sommarstugan. Nu är det AVKOPPLING som gäller!

SemesterKRAM!