Nyårsfirande

Nyårsafton i morgon. Jag har alltid haft lite blandade känslor för det här med att fira nyår, jag vet inte var det kommer ifrån riktigt. Kanske några dåliga minnen från ungdomen som klistrar sig fast omedvetet i sinnet.

Men så klart har jag haft några riktigt härliga nyårsaftnar också. Det som brukar bli bäst är väl ändå när man inte har så höga förväntningar, utan intar en relaxad attityd till det hela.

Mitt problem nuförtiden med nyår, är att jag aldrig kommer mig för att planera i god tid för det hela. Förr i tiden löste det sig alltid ändå, men i dagens läge måste man ju fråga vänner i god tid om man ska husera ihop på nyåret.

Jag tror att jag drabbas av lite komplex också varje nyår. Tanken på det perfekta firandet ligger och lurar i bakhuvudet, man har väl sett för många filmer... där hjältarna romantiskt kysser varandra i ett hav av celebrerande vänner omkring sig.

Detta år har det i alla fall löst sig till det bästa, trots sent planerande! Sällskapet blir det bästa tänkbara! Nyårsmenyn är tryggt planerad och inhandlad, drycken likaså (efterrätten är redan gjord och ligger i frysen, så skööönt!)Själva utstyrseln får jag däremot ta en närmare titt på i morgon... Men det ordnar sig!

Happy New Year!!!!!!!!!!!

On my mind...

Nu var det så länge sedan jag skrev, så jag vet inte vad jag ska välja att skriva om... Märker att jag nog blivit lite beroende av det här forumet, det är skönt att skriva någon liten tanke om dagen.

Hm, vad ska jag välja? Några tänkbara ämnen som korsar mitt sinne är: "Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen...", "Bastuprat", "Jag mötte min idol", "Att hålla sams och humöret uppe på liten yta", "Var i helvete är alla Mc Donald´s?", "Att komma hem", "Saknade du inte Familjen i jul?". Jo, det finns faktiskt ännu fler, men jag stannar där.

OK, jag väljer två. Jag älskar verkligen att basta. Under fjällenveckan bastade jag nästan varje dag. Bastun var allmän men låg turligt nog precis utanför vår dörr, så jag kunde rusa över i bara handduk (ojojoj...).Det jag gillar är att verkligen ha hett så det fräser, det är en utmaning. Sedan gillar jag att tjuvlyssna på kvinnorna i bastun, oj oj vilka historier som berättas där. Det är värre än i ett confessionbås hos Pater himself, det är jag övertygad om. Skulle vilja ha egen bastu, men då skulle jag dock missa kvinnohistorierna...Vad de handlar om? I allmänhet om Män och om hur odugliga de är... Får en att känna sig rätt nöjd med sin egen man efteråt... In comparison menar jag...

Saknade du inte Familjen något då? Undrade min bror tidigare idag, när vi pratade om julfirandet. Herregud, det är klart jag gjorde! Jag älskar min stora familj och våra härliga jular! Det är därför som jag ALLTID firat med dem. Men förra året hade jag en väldigt jobbig tid just under julen, så i år behövde jag göra något annat, för att inte påminnas och för att få ny lust till nästa jul.

Men nu har jag haft det så bra och känner mig laddad inför nästa jul, den ska bli traditionell och härlig, hoppas jag av hela mitt hjärta.

Kisses and hugs!

Frid

Ja, så har man firat julafton i år igen då, men för första gången utan storfamiljen omkring sig... Hur blev det då, eller hur ÄR det? Julen är ju inte över förrän... ja när slutar julen egentligen? Hm...antar att det finns olika åsikter i frågan.

Jo, det blev en UNDERBAR jul i år med. Annorlunda, men underbar. De allra viktigaste ingredienserna fanns med, barnen, mannen, maten, ljusen, klapparna, granen (eller iaf granliknande...) och SNÖN.

Framförallt så ska man följa vissa ritualer på julafton, och det gjorde vi! Morgonen ska börja med att barnen öppnar julstrumpornas klappar, vilka Tomten varit där under natten och lämnat. De innehåller alltid fina julaftonskläder. Efter en härlig förmiddag och liten lunch och öl i backen (där vi mötte ett par Tomtar och Troll på skidor), var det således dags för stora tvagningen av alla i familjen och sedan klä sig fin. En liten bastu hann jag (nästan) med också.

En liten förenkling i schemat i år var att vi dukat julbordet så vi alla kunde följa Kalle och hans vänner samtidigt, mycket uppskattat av alla, då vi vuxna på senare år inte hunnit titta på det så mycket. Efter maten agerade dottern Tomte och vi rimmade till alla paket och gissade innan vi öppnade.

I lugn och ro kunde vi sedan hjälpa barnen att öppna alla förpackningar och dylikt, och sedan var deras lek i full gång fram till Karl Bertil Jonsson, som vi tyckte det var dags att barnen såg i år, för balansens skull.

En verkligt lugn och fridfull jul, med barnen i centrum, det var så det blev. Kanske var det detta som fick sonen att utbrista "det här var den BÄSTA julen någonsin!", eller så var det glädjen i stundens hetta över alla julklappar han var så nöjd med...

Men nu ska jag erkänna att det inträffade en liten kris dan före dan... På kvällen när vi skulle titta på det näst sista avsnittet av julkalendern gick TV:n plötsligt sönder. I receptionen visade det sig vara stängt. "Vad ska vi göra?" utbrister jag stressat, och barnen får domedagsstämning över sig. "Vi måste väl inte se på TV?" säger mannen irriterat.

Som tur var fanns det ett krisnummer att ringa , vilket vi gjorde. En kille kom på minuten, kollade i det hela och kom tillbaka direkt med en ny TV. Jo, vi måste tydligen ha en TV på julen också, för att få den rätta stämningen. Det var något jag även insåg. Vad man tycker om det är en annan fråga...

God Fortsättning och många kramar!!!!!!!

Inboade!

Sådär ja. Nu har vi boat in oss här i Sälen.

Tänk vad konstigt det är att vart man än kommer och ska stanna några dagar måste man känna att man är "hemma" på något vis. Och så sätter man igång och börjar ordna och fixa så att det blir, åtminstone en smula, som hemma. Jag märker att barnen har precis samma behov som jag, eller så är det jag som inte riktigt kommit bort från det stadiet... Man är helt enkelt en liten hemmaråtta egentligen, inte alls så äventyrlig och vild som man skulle vilja säga att man är.

Ja, jag är ganska traditionsbunden, så därför är det verkligen en utmaning för mig att åka bort över jul. Det är just därför jag gör det i år, och även för att jag märker att min dotter är väldigt lik mig och gärna blir lite orolig över för mycket förändringar. Sonen däremot anpassar sig direkt efter nya situationer, och ser ofta praktiskt och humoristiskt på det hela.

Den stora frågan var hursomhelst hur vi skulle göra med gran här uppe i hotellägenheten. Vi MÅSTE ha en gran på något vis, det var vi rörande överens om, något annat var otänkbart. Barnen hade packat med några favoritjulgransprydnader, och såklart kom en liten belysning och stjärnan med i packningen. Sedan letade vi efter någon tänkbar liten bordsplastgran eller liknande här i Sälen idag, men förgäves. Vad skulle vi göra? Mannen som är allergisk mot gran också till på köpet.

Men i krisstunder flödar kreativiteten. Vi lyckades hitta en tjusig fallen grangren och gjorde en finurlig liten egenhändigt komponerad fot, och sen var klädningen igång. Granen blev inte som vanligt i år, men oj vad fin den blev!

GOD JUL och Julkram från ett snöigt Sälen.

Leeeedigt!!!!!!!!

Så nu har man haft avslutning och lite julmys med klassen innan de fick betygen och sedan gick till kyrkan för lite stämningsavlutande ord och sång. De går i nian nu och det är alltid lika kul att observera vilken skillnad det är från när de gick i sjuan till nu när de i går nian. En OCEAN. Och de börjar inse själva nu vad som hänt med dem under åren, de börjar få den där härliga självinsikten.

En elev uttryckte faktiskt den där förundran igår, när hon med ett upprymt tonfall exklamerade att: "Shit, va vi har förändrats! Allihop! Jag hade ingen aning!" och fortsatte berätta att de hade kollat in fotokatalogen från sjuan. "Ja, det är ju det som är så kul med att jobba här och få se när ni kommer och är så små i sjuan, och sen när ni är så här förändrade i nian! Det händer ju lika mycket med er, på kort tid, som med bebisar!" Sa jag, (honestly) rätt upprymd med.

Det är så underbart skönt att få vara leeeeeeediiiiiiiig nu!!!!

Jag och min familj åker till fjällen på söndag, det ska bli sååå sköööönt!!!!

Jag längtar så otroligt mycket efter en VIT JUL. Nu hoppas jag att jag har goda chanser att få det. Snö och skidor och julmys, kan det bli bättre.... Bara tomten hittar oss...

Kram från The little Santa Fe

Lite osorterat...

Ja, så här i dessa tider känner jag mig ungefär som om jag blir genomkörd i en mangel varje dag och desperat försöker komma tillbaka i ursprungsform till nästa morgon, men förgäves...

Så lite osorterade virriga tankar är allt som erbjuds här.

Gud vad duktiga de var på julshowen i skolan idag, de som uppträdde var helt fantastiska och jag grät som vanligt. Jag säger bara Watch out for them, you will hear from them in the future, and I was there :-).

Gud vad duktiga barnen var på julavslutningen i kyrkan på mina barns skola! Alla barn på hela skolan sjunger för oss, helt fantastiskt! Vad gör de för att få barnen så här duktiga, I want to know!

Oj, oj vad tufft eleverna har det så här i slutet på terminen, de ska bli färdiga med allt och många har så mycket efter sig. Tänk om de bara kunde förstå vad mycket lättare livet skulle vara om man gjorde det man skulle i tid, utan att skjuta upp till morgondagen det du kan göra idag... Och vad mycket lättare MITT jobb skulle bli...

Hur ska jag hinna färdigt med allt innan vi åker på söndag?????

Fy vad otroligt TRÖTT jag ser ut!!! Vad ÄR det här? jag ska ju vara julfräsch om bara några dagar...

VAD ska vi göra på nyår???? Tänk att man aldrig har planerat det.... Suck.

Jag får inte glömma allt till julavslutningen i morgon nu, vad var det nu igen jag skulle ta med....

Okej.

Jag tror jag stoppar den lilla inblicken i min hjärna nu...

Kram från Penelope

Julkortskonservatism

Jag glömde nämna en sak som jag bestämt mig för att göra denna jul. Skicka julkort. Vanliga traditionella julkort, som läggs på den röda brevlådan och delas ut av brevbäraren.

Ja, vad tycker jag om julkort då? Det är väl så enkelt att jag älskar att FÅ julkort, men vissa år har jag faktiskt inte orkat att skicka några. Jag har aldrig ifrågasatt deras existens eller tvivlat på deras nytta, det är bara orken som fattats ibland.

Jag tillhör heller inte den där långsinta, hämndlystna typen, som noggrant kollar upp vilka jag fick från förra året, och endast skickar till dem. Nej, jag skickar helt enkelt till dem som jag tycker ska ha ett. Det är klart att det kan bli så att man glömmer någon ibland, som kanske skickar till mig, men då hoppas jag att den personen inte heller tillhör den där typen som tar det som en personlig förolämpning.

Nej, bäst är nog att försöka ha en avslappnad attityd, både till att ge och få. Tänk att alla har det ungefär som du själv, vissa år är man starkare och har lust att prioritera julkorten, medan andra år måste det få ligga utanför göralistan.

Jag måste bara få erkänna en sak... Jag har aldrig någonsin skickat fotojulkort. Inte ens med mina barn som motiv. Varför jag inte har gjort det? Tja, det är bara ren oföretagsamhet, det har aldrig blivit av. Det är liksom ett steg för mycket i min julkortsprocess, som innebär att man måste planera i god tid. Nej, det får duga med vanliga, det är ju tanken som räknas... Det är inte alls så att jag är en tråkig julkortskonservatist, inte alls.

Vilka ska man skicka till då? Det måste ju bero på vilket syfte man har bestämt sig för att julkorten har. Visa de närmaste att de är just de närmaste? Eller komma ihåg dem man inte brukar träffa så ofta? Vilka finns på din lista? Min lista består av en blandning av just de två sorterna. De närmaste inom familjen, släkten och vännerna och så några som jag sällan träffar men vill visa att jag kommer ihåg!

Bye bye from The Christmas Card Lover!

Tillbaka på banan...

Äntligen verkar sonen återhämtat sig från infektionen i lutrören (eller den misstänkta lunginflammationen, men jag tror inte på den diagnosen, då tar det väl ännu längre tid...?). Hur som helst fick han vara hemma en extra dag för att se att han verkligen var fit for fight, vilket han var... är helt slut efter att ha försökt hänga med i hans tempo idag.



På grund av hans sjuka tillstånd har allt har varit tvunget att stanna upp en tid, mitt i den tid som alltid är så hysteriskt hektisk. Således har jag inte uppnått det där tillståndet ännu, och slipper förhoppningsvis det också.



För det som händer när man tvingas stanna upp är att man börjar prioritera. Listan på alla måsten skärs ner radikalt, och då inser man också hur mycket som man hade på listan som inte var så viktigt.



Så det som blev kvar på listan var: 1. Att hålla sams. 2. Ha det mysigt och roligt tillsammans. 3. Julklappar. 4. Göra julgodis (vilket jag och barnen älskar att göra). 5. Släppa fram tomtarna och det kvarvarande pyntet ur kartongen.



Jag skulle kunna berätta om det som jag strukit från listan, men jag skonar er från det...


Idag gjorde vi i alla fall lite ischoklad och knäck. Provade lite tekniker som jag sett på Leilas jul, hon kan göra godis den kvinnan! Vårt blev superbra med!



Nu ska jag bara försöka vara lika effektiv med att ignorera alla måsten som ligger och väntar på jobbet i morgon också... Prioritera Josephine, prioritera.



Kram från en förrädiskt avlappnad kvinna...

Julklappssjukan

Varje år är det samma sak. Jag får sådan fruktansvärd ångest av att inhandla julklappar. Det är julklappssjukan.


Varför skulle detta vara så jobbigt då? undrar de flesta säkert skeptiskt. Jag har verkligen grävt ända in i mitt mörkaste innersta för att försöka förstå den här obehagliga olaten jag har. Jag har fortfarande inte hittat något slutgiltigt svar.

Jag har en antal symptom på sjukan: 1. Jag skjuter alltid alltid upp det så länge jag kan. 2. Jag blir fysiskt sjuk när det väl ska ske. 3. Jag börjar bråka med min man och skyller all världens problem på honom. 4. Jag funderar på att lämna landet, snabbt och diskret.


Ok, några reflektioner kring det hela har jag väl vågat mig på de senaste åren (fast jag har glömt dem till året därpå, minne som en guldfisk...).

Jag tror att jag själv hade ohälsosamt höga krav på mina julklappar som barn, varför vet jag inte, för jag var alltid ett snällt och tacksamt barn (sägs det...). Jag vet i alla fall att det är väldigt viktigt för mig att alla blir nöjda, glada och lyckliga, och julklapparna brukar vara en viktig del i det.


Samtidigt så motsägs detta av att jag VET att mina barn inte är bortskämda, och att de alltid brukar bli glada och nöjda för det de får. Men ändå har jag alltid ångest och känner rädsla inför deras eventuella besvikelse.

Det jag brukar göra för att hantera detta är att jag vill känna att jag verkligen har tänkt igenom klapparna, att de KÄNNS RÄTT för mig, det är helt ovetenskapligt med andra ord (men det är det mesta med mig).


Det finns ett hinder också, som brukar försvåra mitt frossande och ältande. Det är min man. Han är praktiskt lagd och totalt osentimental när det gäller detta. Tyvärr har jag ju fått erkänna, många gånger, att hans metod ger lika bra resultat, och är mindre energikrävande.


Hur gick det idag då? Det var en början, men jo tack, jag tror det kommer att bli bra till slut i år också! (Men jag HATAR verkligen att trängas med alla i affärerna...).


Kram och see you out there in the jungle!

Svartsjukemonster

Så har det hänt. Svartsjukemonstret hälsade på som hastigast i går.

Det var inget kärt återseende, det bjöds inga hjärtliga välkomstkramar direkt. Det var länge sedan vi träffades nu och jag hade gärna sett att vi sagt upp bekantskapen, men vissa envisa gamla vänner ger sig aldrig.

Det här med svartsjuka är något som jag stött på många gånger under mitt liv. Antingen i form av min partners eller min egen. Således har jag fått tillfälle att reflektera kring fenomenet. Är den bra? Dålig? Ska den motas bort eller accepteras?

Jag tror hela tiden att jag kommit fram till någon slutgiltig mogen tanke kring det hela, men överraskas ständigt av oförutsedda känslosvall. Det är väl helt enkelt så att den inte går att kontrollera. Man får leva med den, men försöka bearbeta den när den kommer på besök.

Hur som helst så är det ju i svaga stunder man kan bli attackerad, när man känner sig eländig eller osäker på något vis. Det handlar oftast om egna tankeprojektioner.

Den frustration man känner när man själv blir utsatt för någons svartsjuka, som inte har någon grund, den är nog bra att försöka komma ihåg. Det är fruktansvärt att behöva möta misstro och misstänksamhet. Kom ihåg det. Och inte blir något någonsin bättre av det heller.

Hej från The Sweet Little Angel

Luciaglädje

Jag älskar verkligen luciafirande!

Under kvällens luciatåg, utfört i barnens skola, var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag kan bara inte hålla mig när de är så underbart ljuvliga, barnen. De står där, i sina utstyrslar, så fina och högtidliga, och sjunger med allvar och glädje så att det bara slår mot mig som en musikalisk tryckvåg.

Åh, snälla, snälla, snälla håll kvar där. Fortsätt att vara så som ni är just nu. I denna stund tror ni fullt och fast på er själva, ni är stolta och trygga i förvissning om er förmåga och hur den ska emottas av dem som sitter där och ser på er.

Det är detta som är så vackert och som alltid får mig att kämpa med tårarna som vill tränga sig fram. Barn och ungdomar som framträder inför publik, som vill och vågar, det är fantastiskt!

Ja, jag älskar verkligen lucia och jag tycker att det är en viktig tradition som vi måste fortsätta ha. En stor ELOGE till de pedagoger som kämpar varje år med att göra detta till en underbar stund för barnen och deras släktingar. För det ligger mycket träning bakom, det är det som har gjort barnen så trygga i sin förvissning om sin förmåga.

Mina tankar går nu ofrånkomligt till morgondagens luciafirande på min högstadieskola. Där har antalet elever som går med i tåget krympt till nästan ingenting i år. Det oroar mig mycket.

Lycklig luciakram från mig!

(Och med hopp om en ljuvlig upplevelse i morgon även för mina elever... Annars ska jag personligen göra något så att det blir så nästa år!)

Varför?

Idag har jag två saker jag vill ta upp.


Det ena går ganska snabbt, för det handlar bara om att jag måste släppa ut mitt missnöje över att alla j..a lampor i adventsljusstakarna går sönder totally hela tiden, muhaaaaaaaaaaaaahaaaaaaaa!!! Så ja. Nu var det utsläppt... (men man undrar ju lite om det ligger något slags ekonomiskt intresse bakom allt detta (se där, nu kom min konspiratoriska sida fram igen...), fast det kan ju också ha att göra med att katten tar ner dem hela tiden).

Det andra är ett dåligt samvete och en känsla av ofullkomlighet, som uppstod när jag och sonen (som fortfarande är i ett sådant tillstånd att han gärna har befunnit sig i horisontellt viloläge under större delen av dagen) tittade i gamla fotoalbum.

Varför har det blivit så här? Varför ligger gamla kort huller om buller i osorterade sådana där fotofickor man fick förr när man lämnade in korten för framkallning? Varför har ingen snyggt och prydligt satt in dem i album med små upplysande käcka tillrop om Vem, När, Var och Hur?

Och varför ligger alla foton från senare år oframkallade i datorn? Jag VILL verkligen INTE bara ha dem där.

Jag minns att jag tänkte att jag ALDRIG skulle göra som mina föräldrar, som hade en byrålåda full med osorterade kort, och nu har jag blivit PRECIS SOM DEM!

Det hade verkligen varit bra om jag skött det hela från början, nu känns det oöverstigligt tungt att börja...

Eftertankens kranka blekhet råder...

Kattnappare

Idag stod jag plötsligt öga mot öga med katternas förra ägare.

Det hela började lätt komiskt, då jag och den feberdåsiga sonen, på väg in på vårdcentralens toalett, plötsligt hör någon ropa: "men där är ju ni som har mina katter!" liksom i öronvrån, samtidigt som jag inte riktigt uppfattar det hela utan försvinner ur den ropandes synfält.

I några förvirrade sekunder hinner en hel del tankar till min förvåning flimra förbi. Det konstigaste är att jag överväger att låtsas som om jag inte har hört.

Vadan detta?

Vi skaffade barnen varsin kattunge förra året på våren. Vi åkte till landet mellan Kisa och Vimmerby och hämtade hem de små underverken. Allt frid och fröjd, ända tills i juni i år då dotterns katt inte kom hem en dag. Hans vandringar hade fört honom någonstans dit vi inte vet. Stor sorg.

På något märkligt vis kopplade hjärnan fel, och i en mikrosekund fick jag för mig att det var "kattnapparen" som ropade. Vi tror nämligen (jag och barnen), att någon tagit katten, en kattnappare alltså. Sedan, när jag insåg hur fel jag tänkte, infann sig en obehaglig känsla av skam och skuld.

Jag gled ödesmättat ut framför henne, gav mig tillkänna, och berättade efter den självklara frågan: "Hur är det med katterna?" hur den ena katten var försvunnen.

Jag kände mig så hemsk. Jag hade fått hennes förtroende att ta över vårdnaden om hennes ungar. Jag hade misslyckats.

Hej från The catabuser... Snyft

Maktlöshet...

Sonen har över 40 i feber och ligger i soffan på mig och huttrar och gnyr. Han är som en varm kamin. Finns det något värre än att inte kunna hjälpa sitt barn? Den maktlösheten är så påtaglig att den kramar hjärtat som en iskall hand.

Nu är det förhoppningsvis inte värre än virus eller infektion. Vi måste vänta lite och se. Men i sådana här stunder går alltid mina tankar till dem som har allvarligt sjuka barn eller som jag vet har varit med om det. Hur står de ut? Hur klarar man något sådant?

Svaret är väl att man inte har något val. Man måste stå ut för sig själv och sitt barns skull. Det finns ju inga alternativ.

Faktum är att jag är så otroligt imponerad av just en sådan väninna som jag har. Jag undrar alltid över hur hon står ut och misstänker i hemlighet att just jag inte skulle klara det. Det allra största är att hon är så otroligt positiv, stark och aldrig någonsin klagar heller.

Fast jag önskar att hon skulle göra det så att hon kändes mer verklig för mig. Som det är nu är jag nästan rädd för hennes styrka.

Nu är det i alla fall så att jag verkligen avskyr sjukdom. Jag hatar den och är livrädd för den i alla former. Just på grund av att den får mig att känna mig så maktlös.

På vårdcentralen fick vi inte tid förrän i morgon. Kan maktlöshetskänslan ha något att göra med det svenska sjukvårdssystemet också kanske....


(För övrigt anser jag att Disney Channel bör förstöras...)

Ett enkelt recept...

Läste i den lokala tidningen att det finns ett enkelt recept för att se till att de svenska barnen inte flyr förortsskolorna, där segregationen ökar.



När jag började jobba på den skola jag fortfarande jobbar på, så hade vi ca 30% elever med mångkulturell bakgrund, nu närmar vi oss en siffra på nära 70%. Det som oroar dem som väljer skola med så många mångkulturella elever på, är helt enkelt språket. Vi vet att språket är nyckeln till framgång, så är det. Då är det inte konstigt om man undrar om det blir en lika bra språklig kvalitet på utbildningen på en sådan skola. Det är så tankarna går hos dem som väljer.



Politikern, som intervjuades i tidningen, sa att detta enkelt kunde åtgärdas. Det var bara att se till att skolan var så bra att föräldrarna och barnen valde den i alla fall.



Detta skulle se tills på politikernivå, sa hon.



Vad bra då. Då känner jag mig alldeles lugn och trygg inför framtiden.

Dagens glädjeämnen...

Man måste ju tänka positivt för att klara sig. Tankekraften är stor, det är hur du bestämmer dig för att tänka och se på saker och ting som är det avgörande för hur du mår.

Detta är så sant. Så enkelt och oomtvistligt, men ändå så svårt och lättförglömligt.

Så, här kommer dagens glädjeämnen:

1. Ett par av mina elever har lämnat in så fantastiskt fina noveller, riktigt hög klass! Och jag fick läsa högt, de andra applåderade och blev så imponerade att de genast började skriva på sina egna mästerverk.

(Om någon som råkar vara min elev skulle läsa detta, vill jag verkligen att du ska veta vilken lycka det är för mig när du presterar bra!)

2. Jag och mina barn bakade årets lussekatter tillsammans. De fick göra allt själva, jag lyckades hålla mig i bakgrunden! De blev så fina och barnen var så nöjda med sig själva!

Äntligen börjar julstämningen komma!

Puss och godnatt!

Adventstid

Advent betyder att man går i väntans tid. Väntan på vad? Det beror på vem man frågar såklart.

Mitt förhållande till adventstid och decembertid har pendlat mellan högt och lågt genom mitt liv. Minnena från barndomen är mest ljusa. Jag minns adventspyntande, ljus, pepparkakor, lussekatter och traditioner. Jag vet inte om minnet lurar mig, men jag minns också snö.

Dock sticker några mörka, mindre trevliga minnen också fram sitt tryne; minnen av en stressande, trött och irriterad mor och utdragna släktbesök i Småland.

Adventstid var dock en fredad tid. Barnens tid. Aldrig var man så i fokus som i denna tid, det är nog det jag minns mest. Att de vuxna verkligen bjöd till och försökte göra oss barn glada och lyckliga.

För det var väl det som var meningen? Det var väl för barnen som det pyntades, sjöngs luciasånger, bakades och köptes julklappar? Eller...?

Nu när jag är vuxen gör jag väl detta för barnen? Eller för minnet av det barn jag var en gång...

Adventstid kanske helt enkelt är den tid då vi alla minns det barn vi var och försöker göra minnet ljust, eller framtidens minnen ljusa för våra barn som en gång ska göra likadant.

Det är det jag tänker på nu när almanackans blad obönhörligt kommer att falla dag för dag fram til julafton.

Låt mig klara av att fokusera på det som gör adventstiden till en tid av väntan på det som är värt att vänta på. Kärlek. Min familj och att få vara tillsammans i vår kärlek.


Puss o kram till lilla familjen...