Svartsjukemonster

Så har det hänt. Svartsjukemonstret hälsade på som hastigast i går.

Det var inget kärt återseende, det bjöds inga hjärtliga välkomstkramar direkt. Det var länge sedan vi träffades nu och jag hade gärna sett att vi sagt upp bekantskapen, men vissa envisa gamla vänner ger sig aldrig.

Det här med svartsjuka är något som jag stött på många gånger under mitt liv. Antingen i form av min partners eller min egen. Således har jag fått tillfälle att reflektera kring fenomenet. Är den bra? Dålig? Ska den motas bort eller accepteras?

Jag tror hela tiden att jag kommit fram till någon slutgiltig mogen tanke kring det hela, men överraskas ständigt av oförutsedda känslosvall. Det är väl helt enkelt så att den inte går att kontrollera. Man får leva med den, men försöka bearbeta den när den kommer på besök.

Hur som helst så är det ju i svaga stunder man kan bli attackerad, när man känner sig eländig eller osäker på något vis. Det handlar oftast om egna tankeprojektioner.

Den frustration man känner när man själv blir utsatt för någons svartsjuka, som inte har någon grund, den är nog bra att försöka komma ihåg. Det är fruktansvärt att behöva möta misstro och misstänksamhet. Kom ihåg det. Och inte blir något någonsin bättre av det heller.

Hej från The Sweet Little Angel