Kattnappare

Idag stod jag plötsligt öga mot öga med katternas förra ägare.

Det hela började lätt komiskt, då jag och den feberdåsiga sonen, på väg in på vårdcentralens toalett, plötsligt hör någon ropa: "men där är ju ni som har mina katter!" liksom i öronvrån, samtidigt som jag inte riktigt uppfattar det hela utan försvinner ur den ropandes synfält.

I några förvirrade sekunder hinner en hel del tankar till min förvåning flimra förbi. Det konstigaste är att jag överväger att låtsas som om jag inte har hört.

Vadan detta?

Vi skaffade barnen varsin kattunge förra året på våren. Vi åkte till landet mellan Kisa och Vimmerby och hämtade hem de små underverken. Allt frid och fröjd, ända tills i juni i år då dotterns katt inte kom hem en dag. Hans vandringar hade fört honom någonstans dit vi inte vet. Stor sorg.

På något märkligt vis kopplade hjärnan fel, och i en mikrosekund fick jag för mig att det var "kattnapparen" som ropade. Vi tror nämligen (jag och barnen), att någon tagit katten, en kattnappare alltså. Sedan, när jag insåg hur fel jag tänkte, infann sig en obehaglig känsla av skam och skuld.

Jag gled ödesmättat ut framför henne, gav mig tillkänna, och berättade efter den självklara frågan: "Hur är det med katterna?" hur den ena katten var försvunnen.

Jag kände mig så hemsk. Jag hade fått hennes förtroende att ta över vårdnaden om hennes ungar. Jag hade misslyckats.

Hej från The catabuser... Snyft