Sonen har över 40 i feber och ligger i soffan på mig och huttrar och gnyr. Han är som en varm kamin. Finns det något värre än att inte kunna hjälpa sitt barn? Den maktlösheten är så påtaglig att den kramar hjärtat som en iskall hand.
Nu är det förhoppningsvis inte värre än virus eller infektion. Vi måste vänta lite och se. Men i sådana här stunder går alltid mina tankar till dem som har allvarligt sjuka barn eller som jag vet har varit med om det. Hur står de ut? Hur klarar man något sådant?
Svaret är väl att man inte har något val. Man måste stå ut för sig själv och sitt barns skull. Det finns ju inga alternativ.
Faktum är att jag är så otroligt imponerad av just en sådan väninna som jag har. Jag undrar alltid över hur hon står ut och misstänker i hemlighet att just jag inte skulle klara det. Det allra största är att hon är så otroligt positiv, stark och aldrig någonsin klagar heller.
Fast jag önskar att hon skulle göra det så att hon kändes mer verklig för mig. Som det är nu är jag nästan rädd för hennes styrka.
Nu är det i alla fall så att jag verkligen avskyr sjukdom. Jag hatar den och är livrädd för den i alla former. Just på grund av att den får mig att känna mig så maktlös.
På vårdcentralen fick vi inte tid förrän i morgon. Kan maktlöshetskänslan ha något att göra med det svenska sjukvårdssystemet också kanske....
(För övrigt anser jag att Disney Channel bör förstöras...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar