Luciaglädje

Jag älskar verkligen luciafirande!

Under kvällens luciatåg, utfört i barnens skola, var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag kan bara inte hålla mig när de är så underbart ljuvliga, barnen. De står där, i sina utstyrslar, så fina och högtidliga, och sjunger med allvar och glädje så att det bara slår mot mig som en musikalisk tryckvåg.

Åh, snälla, snälla, snälla håll kvar där. Fortsätt att vara så som ni är just nu. I denna stund tror ni fullt och fast på er själva, ni är stolta och trygga i förvissning om er förmåga och hur den ska emottas av dem som sitter där och ser på er.

Det är detta som är så vackert och som alltid får mig att kämpa med tårarna som vill tränga sig fram. Barn och ungdomar som framträder inför publik, som vill och vågar, det är fantastiskt!

Ja, jag älskar verkligen lucia och jag tycker att det är en viktig tradition som vi måste fortsätta ha. En stor ELOGE till de pedagoger som kämpar varje år med att göra detta till en underbar stund för barnen och deras släktingar. För det ligger mycket träning bakom, det är det som har gjort barnen så trygga i sin förvissning om sin förmåga.

Mina tankar går nu ofrånkomligt till morgondagens luciafirande på min högstadieskola. Där har antalet elever som går med i tåget krympt till nästan ingenting i år. Det oroar mig mycket.

Lycklig luciakram från mig!

(Och med hopp om en ljuvlig upplevelse i morgon även för mina elever... Annars ska jag personligen göra något så att det blir så nästa år!)