Julkortskonservatism

Jag glömde nämna en sak som jag bestämt mig för att göra denna jul. Skicka julkort. Vanliga traditionella julkort, som läggs på den röda brevlådan och delas ut av brevbäraren.

Ja, vad tycker jag om julkort då? Det är väl så enkelt att jag älskar att FÅ julkort, men vissa år har jag faktiskt inte orkat att skicka några. Jag har aldrig ifrågasatt deras existens eller tvivlat på deras nytta, det är bara orken som fattats ibland.

Jag tillhör heller inte den där långsinta, hämndlystna typen, som noggrant kollar upp vilka jag fick från förra året, och endast skickar till dem. Nej, jag skickar helt enkelt till dem som jag tycker ska ha ett. Det är klart att det kan bli så att man glömmer någon ibland, som kanske skickar till mig, men då hoppas jag att den personen inte heller tillhör den där typen som tar det som en personlig förolämpning.

Nej, bäst är nog att försöka ha en avslappnad attityd, både till att ge och få. Tänk att alla har det ungefär som du själv, vissa år är man starkare och har lust att prioritera julkorten, medan andra år måste det få ligga utanför göralistan.

Jag måste bara få erkänna en sak... Jag har aldrig någonsin skickat fotojulkort. Inte ens med mina barn som motiv. Varför jag inte har gjort det? Tja, det är bara ren oföretagsamhet, det har aldrig blivit av. Det är liksom ett steg för mycket i min julkortsprocess, som innebär att man måste planera i god tid. Nej, det får duga med vanliga, det är ju tanken som räknas... Det är inte alls så att jag är en tråkig julkortskonservatist, inte alls.

Vilka ska man skicka till då? Det måste ju bero på vilket syfte man har bestämt sig för att julkorten har. Visa de närmaste att de är just de närmaste? Eller komma ihåg dem man inte brukar träffa så ofta? Vilka finns på din lista? Min lista består av en blandning av just de två sorterna. De närmaste inom familjen, släkten och vännerna och så några som jag sällan träffar men vill visa att jag kommer ihåg!

Bye bye from The Christmas Card Lover!