Julklappssjukan

Varje år är det samma sak. Jag får sådan fruktansvärd ångest av att inhandla julklappar. Det är julklappssjukan.


Varför skulle detta vara så jobbigt då? undrar de flesta säkert skeptiskt. Jag har verkligen grävt ända in i mitt mörkaste innersta för att försöka förstå den här obehagliga olaten jag har. Jag har fortfarande inte hittat något slutgiltigt svar.

Jag har en antal symptom på sjukan: 1. Jag skjuter alltid alltid upp det så länge jag kan. 2. Jag blir fysiskt sjuk när det väl ska ske. 3. Jag börjar bråka med min man och skyller all världens problem på honom. 4. Jag funderar på att lämna landet, snabbt och diskret.


Ok, några reflektioner kring det hela har jag väl vågat mig på de senaste åren (fast jag har glömt dem till året därpå, minne som en guldfisk...).

Jag tror att jag själv hade ohälsosamt höga krav på mina julklappar som barn, varför vet jag inte, för jag var alltid ett snällt och tacksamt barn (sägs det...). Jag vet i alla fall att det är väldigt viktigt för mig att alla blir nöjda, glada och lyckliga, och julklapparna brukar vara en viktig del i det.


Samtidigt så motsägs detta av att jag VET att mina barn inte är bortskämda, och att de alltid brukar bli glada och nöjda för det de får. Men ändå har jag alltid ångest och känner rädsla inför deras eventuella besvikelse.

Det jag brukar göra för att hantera detta är att jag vill känna att jag verkligen har tänkt igenom klapparna, att de KÄNNS RÄTT för mig, det är helt ovetenskapligt med andra ord (men det är det mesta med mig).


Det finns ett hinder också, som brukar försvåra mitt frossande och ältande. Det är min man. Han är praktiskt lagd och totalt osentimental när det gäller detta. Tyvärr har jag ju fått erkänna, många gånger, att hans metod ger lika bra resultat, och är mindre energikrävande.


Hur gick det idag då? Det var en början, men jo tack, jag tror det kommer att bli bra till slut i år också! (Men jag HATAR verkligen att trängas med alla i affärerna...).


Kram och see you out there in the jungle!