Synden straffar sig

Efter att jag skrivit mitt inlägg i går började jag plötsligt känna en lätt oroande känsla som började mola långt inne i magen. Den blev värre och värre för att till slut slå ut i full blom i form av ångest under natten. Jag sov faktiskt inte en endaste blund i natt. Ovanligt, för en liten blund brukar det kunna bli, även om man känner sig sömnlös.

Halsen värkte och var tjock och igensvullen, kändes som om jag hade en golfboll där, som svaldes upp och ner mödosamt. Huvudet värkte, hammarslagen slog ner över pannan och grus krasade i ögonen. F*n. Nu hade den där halsen och allt det där hunnit i fatt mig i alla fall, fast jag trott att jag sprungit ifrån det förra veckan.

Men det var det där inlägget i går, det där hädande inlägget, som antagligen satte i gång det. Jag visste det, och det ganska snabbt efter att jag tryckt på publicera, att detta skulle komma tillbaka till mig i någon form.

Vad jag menar egentligen? Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, jo visst. Nej, det är inte så mystiskt som jag vill få det till, det betyder bara att jag är rädd för att utmana ödet genom att tänka att jag har det bra. (Har jag det bra? Det är klart att jag har, allting är relativt och allt det där, det finns millions and millions som har det sämre så klart, det är en meningslös diskussion).

Tyvärr hade jag satt igång en process, och jag började plötsligt komma på många saker som inte var bra med den här åldern. Jag tar dem en annan gång... Men allt som hände sedan under dagen, jobbet och allt annat jag var tvungen att ta tag i, gjorde det bara än tydligare, jag hade återigen varit så där naiv. Eller jag försökte väl egentligen bara vara lite positiv... är det så farligt...?

Sitter nu och bläddrar förstrött i en gammal Amelia, ska snart hasa mig upp och försöka vila lite innan dottern kommer hem. Där finns en artikel om vardagsstress -och om KBT-behandling-som ska vara så bra. En fråga och en lite faktaruta är uppspikad: "Känner du igen dig? -vanliga stress-symptom:"

• Känslomässiga: ångest, oro, rädsla, panik, nedstämdhet, skuld/skam.



• Kognitiva/tankemässiga: koncentrationssvårigheter, beslutsångest, glömska.



• Kroppsliga: hjärtklappning, synrubbningar, darrighet, spänningsvärk, onormal trötthet, infektionskänslighet, magproblem, sömnproblem.



• Beteendemässiga: lättväckt ilska/frustration, pedanteri, överdrivet kontrollerande, hetsigt tempo, passivitet, ältande, isolering.

"Passar något eller några stress-symptom in på dig? Om inte, grattis!" Står det sedan att läsa.

Hmmm, hmmm... Och om, typ alla, passar in då (inte: panik och rädsla dock. Och inte isolering, hur skulle det gå till?), jag som trodde att det bara var jag... min PMS-personlighet eller så...

Suck. Jag försöker intala mig själv att jag inte är stressad, eller jag är medveten om att jag lätt kan hamna där och försöker jobba med detta hela tiden, om det är KBT eller vad det är jag gör, men inte är det lätt. Man glider förrädiskt lätt in i det igen. I värsta fall märker man det inte ens.

KBT-Kram

Den här åldern...

Undrar om det är just den här åldern, som jag är i just nu, som är själva den bästa?! Jag har börjat upptäcka några riktiga fördelar och inte hittat några nackdelar faktiskt...

1. Jag har kommit förbi ungdomstidens komplexfyllda ångest över att inte DUGA som jag är (åtminstone har man inte den ångesten 24x7, som förr...).

2. Jag har skaffat familj redan och nu är det gjort. Så det så... (vill INTE börja om med detta, absolut INTE). Jag har kommit förbi småbarnsårens instängdhet.

3. Jag har bra mycket bättre ekonomi än förr (även om det inte beror på min höga lön...utan snarare på bättre ekonomiskt sinne...elller på att min man har bättre ekonomiskt sinne om jag ska vara ärlig...). Men faktiskt handlar det också om att man förvärvar bankers och företags förtroende genom att sköta ekonomin i många år, åt de som har skall bli givet...

4. Jag har fått så pass mycket rutin och erfarenhet på jobbet, så att jag känner mig relativt TRYGG, både i min yrkesroll och bland mina kollegor och i nya situationer som jag stöter på. Jag kan våga hoppa på sidoprojekt som jag tycker verkar roliga. Jag kan säga nej till sidoprojekt som jag tycker verkar vara sk*t...

5. Det är inte lika ofta nu för tiden som jag blir ombedd att "hämta pappa", när någon ringer hem till oss... Dessvärre är det inte heller lika ofta som jag får visa leg på systemet... måste byta bolag tror jag... Eller börja köpa cider eller coolers eller något... Men, ärligt talat, så är det SKÖNT att inte behöva börja alla nya möten med att övertyga om att jag inte är någon ung snärta som måste bevisa vad jag kan innan jag tas på allvar.

6.Eftersom jag uppnått den ålder jag uppnått är det helt ok att bete sig riktigt omoget ibland, äntligen! Man kan t ex ha middag med några vänner, som vi hade i lördags, och bara sitta hela kvällen och välja låtar på spotify, sjunga med och jazza runt, utan att behöva sitta och PRATA hela kvällen. Back to basics!

Ja, just i dag kommer jag inte på något dåligt med den ålder jag är i, så jag passar på att stanna i den känslan och njuta lite (ålderskrisen är miles away....). Fast... det där uttrycket milf... alltså jag vet inte om det är något man längtar efter direkt, men Pernilla Wahlgren och många andra verkar tycka att det är supernice... Fast det är klart, de är ju mycket äldre än jag....!


MogenKram!

Lyckligt lottad

Hmrpfh nu har det visst gått sådär länge sedan jag skrev igen, INTE kul. Det blir så svårt att sortera i hjärnan och bestämma mig för vad jag egentligen ska förmedla av allt det som faktiskt händer på drygt en vecka. Min målsättning med bloggen har alltid varit att det ska vara ganska dagliga inlägg, då kan jag varva mellan högt och lågt på ett naturligt sätt. Tyvärr sätter mitt själva liv käppar i hjulet för mina mål, jag fattar inte att man ska behöva känna sig så fruktansvärt UPPTAGEN hela tiden.

Så fort jag får den minsta lilla chans nuförtiden så försöker jag vara lat, men tillfällena yppar sig inte så ofta...

I tisdags tog jag tillfället i akt att vara lite dekadent, genom att vara på after work med mina kollegor i arbetslaget och några till (utanför arbetslaget menar jag!). Vi åt gott och inmundigade några öl under trevligt samspråkande. Det som slog mig under kvällen var faktiskt hur mycket jag verkligen uppskattar mina kollegor och hur mycket jag tycker om dem. Jag inser att jag är lyckligt lottad och född under en lycklig stjärna, och allt man brukar säga i de här fallen.

Det är nämligen inte alla som trivs på sitt jobb. Det är inte heller alla som tycker om sina kollegor, eller chefer... Det kan ju också vara så att man inte heller gillar sina klienter/kunder eller i mitt fall elever. Men plötsligt där vid bordet ( inte alls under alkoholens inverkan, absolut inte!) så tänker jag just på detta; jag tycker så mycket om dem! Det är inte så att jag är så naiv att jag vill påstå att vi har helt friktionsfria relationer och dagligen höjer glaset i skål till varandra (bildligt talat alltså!), utan, precis som i verkliga, äkta relationer, blir vi ibland lite sura, gnälliga, okunstruktiva eller rent av nasty mot varandra, men det som är det bästa är att vi lyckas gå vidare från detta och nå nya höjder igen. Det är vackert faktiskt.

Det var lite intressant också att en av mina kollegor bjöd in en man till vårt bord, den mannen hade föreläst för vår skola tidigare om ämnet "Effektiv skola". Det blev så att han kom att sitta precis bredvid mig. "Hmmm, oj då..." tänkte jag. "Ska jag prata SKOLA nu när jag är på after work... och med en forskare också... hmmm.. avslappnat liksom". Det roliga och överraskande var att det inte blev så (kanske pga att jag inte ville prata sådant...)! Mannen, som var irländare originally, visade sig vara en mycket intressant litteraturdiskussionspartner! Så när kvällen var över var jag några bra engelska skönlitteraturtips rikare.

Det var också han som lite förundrat konstaterade att det var kul att se att det fanns lärare som kunde gå ut tillsammans och ha kul en tisdag, han verkade genuint förvånad.

Veckan har efter detta varit som en klubba i nacken dock. Jag känner mig helt däckad av allt. Helgen hägrar.

KärleksfullKRAM!

Seriös eller?

Jaha, funderar på om jag bara ska skriva en massa strunt här i kväll, absolut bara strunt alltså, undrar om jag klarar det?

Visserligen är huvudet fullt av en massa tankar kring dagens eftermiddagsseminarie, anordnat i samarbete med Skolverket, som jag och en kär kollega var på, det var riktigt intressant faktiskt, fast än så länge vet jag inte riktigt på vilket sätt det var intressant... Måste nog fundera vidare lite innan jag skriver något om det, ska för övrigt på två sådana möten till, så jag kan väl samla på mig lite i stället.

Ibland oroar jag mig över att jag förlorat förmågan att skriva om riktiga nonsenssaker, alltså bara skriva om små roliga vardagsbetraktelser som poppar upp, typ som fotbollsfrun och krönikören Malin Wollin, hon har förmågan att med små medel få fram det komiska i tillvaron, utan att för den skull göra ner sig själv, SÅ vill jag kunna skriva! Jag fnissar alltid när jag läser hennes krönikor och ser de otroligt träffande små bilderna hon har har med som illustration.

Jag ska alltid vara så himla SERIÖS så jag bara vill spy på mig själv ibland. Jag försöker verkligen tona ner det där draget, så ibland kanske det blir för mycket åt det andra hållet, säkerligen lurar jag NOLL personer med för den delen. SUCK.

Nu kan jag inte låta bli att återgå till dagens seminarie i alla fall, SÅ TRÖTTSAM jag är... För det var precis detta som hände. Jag hade bestämt mig för att hålla en låg profil och inte prata så mycket på gruppseminariet efter föreläsningen. Det som händer, of course är att jag sitter där och upptar hur mycket talutrymme som helst i alla fall. Fast jag inte ens vill. Jag kan bara inte tona ner mig själv, det verkar omöjligt. Jag fick frågor på frågor och jag märker hur väldigt många vänder sig till mig hela tiden, jag kan ju bara inte stå emot då. Där i mellan händer det också att jag bara måste säga min åsikt och dela med mig av mina erfarenheter. Suck.

Jag är kanske obotlig.

Ska jag försöka skriva något rent av tramsigt nu då? Något kul? För alla som känner mig väl vet att jag kan vara hur tramsig som helst, hopplöst tramsig. Hm...

Nej, i kväll ger jag upp med det målet. Läxa blir det!

SeriösKram!

Kvinnokampen lever, eller?

Jag är verkligen besviken på mig själv. För inte så många år sedan stod jag på barrikaderna för kampen för kvinnors rätt till ett jämställt och jämlikt liv. Jag läste litteraturen, läste om genus, läste om könsstrukturer, läste historian, reflekterade hela tiden och drog paralleller till verkligheten. Jag kunde vara ARG, jag kunde vara PÅSTRIDIG. Jag gav mig aldrig.

Vad hände med FEMINISTEN Josephine? Den Josephine som sitter här i kväll, på Kvinnodagen, för att skriva ett inlägg, gör det ytterst motvilligt faktiskt. Motvilligheten kommer väl av att jag känner dåligt samvete på något vis. Jag är inte alls arg längre, inte ens envis och inte det minsta påstridig. Jag har gett upp eller bara blivit så trött. Eller så har jag kommit på andra tankar. Det värsta är nog att jag inte ens orkar reda ut vad det egentligen beror på att jag inte orkar vara någon Gudrun Schyman eller Ebba Witt Brattström. Om det är så att jag lärt mig något nytt om livet eller om jag bara blivit bekväm och sitter fast i min egen lilla bubbla nu för tiden.

Hur ser min lilla bubbla ut då? Jo, men den är ju faktiskt rätt jämställd! Jag jobbar på en arbetsplats där vi har både kvinnor och män som jobbar, vi har det rätt likvärdigt (tjänar lika skitdåligt med samma crappy arbetsvillkor ;-)), och där sexuella trakasserier eller härskartekniker mot kvinnor inte existerar. Skolan är en liten jämställd värld, i alla fall högstadiet där jag jobbar. Och i alla fall för oss vuxna. Visst tänker jag hela tiden på flickorna och att de ska få samma möjligheter att stå upp och ta plats som pojkarna, men på en sådan mångkulturell skola som vi har så kan jag säga att flickorna minst sagt tar för sig... Även om man har exempel på den riktigt tråkiga varianten med hederskulturer och inskränkta liv för flickor också, så är det ändå inte det jag tänker på i vardagen med eleverna. Tråkigt nog är det också något som känns så långt från min förmåga att kunna göra något åt... Men vi jobbar på så gott vi kan. Det största problemet för tonårsflickor måste jag få säga är risken de hela tiden löper att få ryktesspridning mot sig. Ofta är de andra flickor som är de största och mest hängivna ryktesspridarna dock...

Kanske är det dit jag kommit. Kanske har min trötthet kommit av att jag så många gånger har stött på flickor och kvinnor som hela tiden förstör för varandra, sätter krokben för varandra och inte tillåter att det går bra för någon annan av kvinnligt kön. Hela tiden ska de sättas på plats och fösas tillbaka in i fållan. Kvinnor ställer så mycket högre krav på andra kvinnor än vad de gör på män. Kvinnor ställer så höga krav på sig själva. Där är den stora boven.

Själv blev jag jag uppvaktad av mannen i dag med ett glas rosa champagne (eller var det rosé?), jag blev nöjd. Hur ser vårt jämställda samliv ut då? Vi delar på i stort sett allt, så är det, vi delar ansvar för barn och hem. Sedan kanske vi har lite olika expertområden, men det är ändå ett delat ansvar. Ibland får jag för mig att jag gör allt, och ibland får nog han för sig att han gör allt, det är då man behöver sätta sig ner och reflektera en smula. Då brukar det egentligen handla om att vi haft dålig kommunikation eller så.

Men självklart finns det så mycket kvar att göra för kvinnornas situation, även här i Sverige. Det handlar om mer subtila saker, de är svårare i dag att få syn på. Det farligaste av allt är att man nästan har tystnat, det pratas inte längre om detta, det är "ute" helt enkelt. Ingen vill längre benämna sig som feminist eller tala om "de alltför svåra" begreppen "könsmaktsordning". I ju fler planer begreppen pliktskyldigt står med, ju mer urvattnas begreppen och blir meningslösa.

Sedan frossade jag i Svenska Hollywoodfruar i kväll. Det är väl jämställdhet om något? Svenska, plastikopererade 50-åriga kvinnor, som smaskar och dreglar, klämmer på och kommenterar de unga jobbsökande killarnas kroppar. Eller nej, det kanske visst bara handlade om pengar och makt. Som vanligt.

Kram på er alla KVINNOR!

Det du inte ens visste att du ville ha...

När man varit ledig en vecka och bara frossat i just ledigheten, så får man naturligtvis äta upp det sedan. Självklart, of course.

Det räckte att öppna inboxen på måndag morgon för att helvetet skulle vara löst. Hur mycket jobb kan man samla på sig egentligen alltså, suck. En titt i kalendern berättade att det var idel dubbelbokningar överallt också, början på magsåret sved till.

Och som vanligt handlar det inte heller bara om jobbet, det är ju allt det andra med, själva LIVET, allt som ska ske efter kl 17. Ibland känns det som om man skulle ge upp allt och bara ta och bli hemmafru helt enkelt... (förlåt Gudrun).

Sedan var det det där med jobbintervjun också. "Va?!" frågade mina vänner, "ska du byta jobb?!!" Det trodde garanterat ingen om mig. Och nej, det skulle jag väl heller inte, typ (så spännande var det inte alltså). Men på ett vis ändå, ja, för mitt uppdrag på lärarutbildningen, som jag jobbar deltid på, har sagts upp (inte bara för mig alltsåå, utan för alla de andra med, ny organisation och nya avtal) och man har fått söka jobbet på nytt och bli utsatt för KONKURRENS, som det så fint heter. Vilket innebär att man får känna på att fundera på om man verkligen DUGER och är BRA NOG, kanske väljer de någon annan, moahoaaaaooaa. Spännande, för när jag hoppade på jobbet i somras trodde jag nästan att det var DE som skulle vara tacksamma för att jag ville ta jobbet... Så, jag antar att det är bra för hela organistionen att röra om i grytan och få oss att VILJA HA jobbet i stället. Smart och bra (och jag är lurad)!

Nej, men allvarligt talat så var det fruktansvärt jobbigt att bli intervjuad. Jag inser att jag i stort sett aldrig behövt söka ett jobb sedan jag blev färdigutbildad, bortskämd och rätt åt mig att få sitta där och svettas under förhöret!

Jag, som är en tävlingsinriktad människa, känner just nu att jag hellre går och hänger mig än inte får jobbet, dör av skam eller något. Förlorat ansiktet och hela baletten. Märkligt, för bara några dagar sedan visste jag inte ens att jag tyckte att det var så viktigt att ha det där uppdraget, det var kul och jag gillade det, men det skulle inte vara någon fara om jag inte skulle ha det, då skulle jag ju bara kunna hoppa på något annat eller så. Men så känns det inte nu, för då skulle jag känna mig RATAD...

Nu, Halvåtta hos mig! Kram!!!

Hemkomst och söndagsmys

Jaha, då är man hemma i Linkeboda igen då. Riktigt supertrist att mötas av en smältande snösjö, vill inte! Nu är vi alltså där, i den gråblötslaskiga smutsvintern som jag avskyr som pesten och har varit så lycklig över att vi sluppit, tills nu. tydligen. It´s a long way to spring, suck. Saknar redan det hårda knarrandet i snön och den smärtsamma kylan som biter i kinderna. Har redan lagt en overall i tvätten efter dagens utevistelse...


Maken har spenderat en stor del av dagen med att försöka transportera bort snö från tomten, men det har blivit härliga pölar framför trappan och i gången ändå. Själv har jag spenderat en stor del av dagen i tvättstugan och plockandes febrilt med alla prylar som ska till "sina" platser. Det är också konstigt att huset lyckas bli smutsigt av sig självt i sin ensamhet, underligt det där. Blommorna har också faktiskt surat till ordentligt och flera stycken har, antagligen i rent hämdbegär,bestämt sig för att släppa alla blad och blommor på en ynka vecka.

Men, gårdagens kväll framför melodifestivalen med barnen (maken vid OS...) var så mysig! Vi stannade uppe rätt sent sedan och njöt av att vi inte skulle behöva gå upp tidigt dagen efter, typ den sista sovmorgonen på länge nu när alla aktiviteter ska återupptas igen. Skööönt att bara koppla av och mysa, kändes rent av rebelliskt!

Härlig lugn, skön söndagskväll nu med film och godis (och 5-milen så klart...)! Tänker absolut INTE på morgondagen.

MysKram!

Fjällliv

Nu har jag bara tio minuter på mig att kasta ner några ord innan vi ska in i bastun =), så bara några kortisrader här.



Jag NJUTER verkligen av att vara i fjällen och att få vara ute hela dagarna (nåja, inte HELA kanske, många korta pass får det bli i kylan och sedan in och värma och hämta nya krafter), det är så skönt att röra på sig och GÖRA något tillsammans med barnen och maken.



Vinkade av svärmor och hennes man i morse, så nu har vi stugan själva ett par dagar. Det har verkligen gått så bra att dela med dem, det har varit riktigt mysigt och trevligt =). Känner mig lyckligt lottad att ha en så bra svärmor, det är det inte alla som har, har jag hört... Det som är bra, har jag tänkt på nu, är att jag kan känna mig så avslappnad och vara mig själv ihop med henne, så skönt.

Svärmors man tog förresten med oss ut i längdspåren häromdagen, var väl 100 år sedan sist! Det var riktigt bra och skönt för kroppen! Funderar på att skaffa utrustning nu faktiskt!

Fick beröm för min teknik och det var då jag insåg att jag nog kan tacka min far för den. Jag minns min barndom och turerna i skogen med min tvillingbror och min far, både i Småland på besök hos farmor och i Vidingsjö och Sätravallen. Det är lätt att glömma saker, och detta är något som jag faktiskt minns nu som något som min far gjort för mig =).

Han är för övrigt 76 i år, och enligt rapporterna är han ute dagligen i spåren en vinter som denna, mycket välgörande för hans hälsa!

Nu in i bastun innan pasta carbonaran!

VälmåendeKram!

Fjällkyla

Befinner mig uppe i Idre nu sedan i lördags em och tänkte ge några snabba tankar härifrån.

Resan hit gick trots klass två varningar om snökaos förvånansvärt smärtfritt. Det var värst runt Östergötland faktiskt, sedan var det inte värre än vanligt tycker jag. Alla nära och kära var tyvärr oroliga pga alla varningar, så det kanske var värre för dem att behöva vänta på att vi till slut meddelade att det gått bra. Att barnen blivit större var också ett faktum som märktes helt klart. De var lugna och glada (nästan) hela resan (tack datorer och filmer...).

När vi väl var framme och vi, efter snabb installation i stugan, stack iväg för att hyra skidutrustning, slog mig insikten att det var ett konstigt år i år. Ingen som paralyserades av förvåning av fjällkylan. Ingen som uppgivit glädjetjut över att äntligen ha fått se snö. Oj, oj, vad snabbt man glömmer hur det var förra året...

Nästa sak som blev en ny insikt var att min dotter nu passerat sin mor i skostorlek. Ska det verkligen vara så här?

Efter att vi varit ute en stund i backarna idag piskades dock någon annan slags insikt in i oss. Nämligen insikten om den Smärtsamma FjällKylan. Den hade jag visst också glömt. Så här kallt har jag inte varit med om att det varit uppe på fjället sedan 1987. -47 uppe på toppen, varnade de för i den nedre liften som vi bor vid (tänk på förfrysningsrisken, håll koll på varandras ansikten! läste min dotter med stigande förfäran på skyltar). Raskt tog vi oss till närmaste skishop och inhandlade fleecerånarluvor. Bra köp! Bara det att det inte är lätt att ha sådana på sig när man har långt hår som jag och dottern, efter en stund såg vi båda rätt roliga ut med håret som snorigt trasselsudd i det lilla hålet i ansiktet (plus kvävande munnen), och intrasslat i de immiga skidglasögonen.

"Jag fryser" kom det till slut ynkligt från dottern, och nästa insikt var att vi bara var tvungna att köpa nya skidkläder till henne, de hon hade var gamla och tålde inte alls denna kyla (vi hade försökt få med henne innan resan för att göra detta, men då var intresset Noll). Då vågade jag erkänna att det var samma för mig, så ett par kompletteringsköp blev även något jag gjorde.

Med nuvunnet självförtroende begav vi oss ut på nytt. Det gick mycket bättre! Tyvärr var vi ute en liten stund för länge vilket resulterade i att jag ylande slet av mig pjäxorna när vi kom hem och hoppade runt som en galning och svor, jag kände verkligen det som om att jag höll på att förlora mina tår, de var isklumpar som smärtsamt tinade under mitt jämrande. Antagligen behöver jag TVÅ storlekar större pjäxor eller så, eller vad f*n är det här!?

Hela sällskapet intog sedan bastun med ett par öl och sedan var kylan ett minne blott!

FjällkyldKram!

Sju saker om mig som ni inte redan vet...

Maria N, som har en mycket skön blogg med härlig självdistans, stor igenkänningsfaktor och ett roligt språk (http://fjantan.blogspot.com/), fick en utmärkelse för en kreativ blogg av en läsare och en utmaning om att skriva sju saker om sig själv som ingen vet. Denna utmaning skickade hon vidare till mig och några till =P


Oj, oj vad svårt! Det är faktiskt en utmaning för mig, för jag är väl som en öppen bok och har redan berättat allt ;-) Ska människan berätta ännu mer nu? Tack Maria för att du vill veta mer!

Frågan är vad man förväntas berätta om egentligen? Helst skulle det väl vara något smaskigt hemligt, men där går min gräns... (oj, oj vad mycket hemligheter det finns..). Sedan är det väl en balans mellan om det ska vara roliga saker eller något seriöst. Det kanske rent av ska vara något intressant?

Näh, nu funderar du för mycket igen, som vanligt. Det är väl bara att kasta ner några punkter, strunt samma om det är roligt, seriöst eller ens det minsta intressant!

1. Jag sjöng i kyrkans kör när jag var barn upp till 14 års ålder... Jag älskade det och har en hemlig sorg över att jag var tvungen att sluta för att inte verka töntig. Innerst inne när jag en tanke om att jag kanske kan sjunga...

2.Apropå sjunga så sjunger jag alltid högt och skamlöst med till radion i bilen. Min dotter försäkrar, med en liten förstulen blick åt sidan, att hon inte skäms inför sina kompisar...

3.Jag är osäker på hur man sätter på tv:n (har aldrig fått ha hand om fjärrkontrollen) och vet inte hur man kopplar om till DVD eller x-box eller liknande... blir kallsvettig om sonen ber mig hjälpa honom och han har kompisar hemma. Tittar aldrig på tv om jag är ensam.

4.Torkar av diskbänkar, bänkar och liknande minst 100 gånger om dagen. Byter disktrasa var tredje dag eller så, hatar äckliga disktrasor intensivt. Har en släng av bacillskräck...

5.Springer gärna upp och ner i trapporna hemma och hämtar hjälpsamt saker, bara för att jag i hemlighet tänker att jag ska få fast rumpa då...

6.Är beroende av naturgodis, cashewnötter och tuggummi (och vin och kärlek...men det är väl ingen nyhet) .

7.Skjuter ofta upp det jag borde göra i dag till i morgon... tills jag bara måste göra det, och då gör jag det snabbt och effektivt. Hmph.

Så där ja. Lite kul var det, för jag inser att jag skulle kunna göra en till lista, och då finns det alltså lite mer att ta någon annan gång således... ;-)

Nu får utmaningen gå vidare till Lotta, Anna, Elin, Julia och Victoria!

UtmanadKram!

Den här veckan får jag absolut inte bli sjuk

Det finns sådana veckor när man vet att just den veckan kräver att jag är på jobbet. Den här veckan var en sådan. Utvecklingssamtal, tillbakalämnande av prov, viktigt möte på universitetet, sista veckan innan lovet etc etc.

Söndag natt vaknar jag av oerhörda smärtor i magen. Det är som knivar som vrider runt i mitt inre. Smärtan är som en koncentrerad glödgad boll, går inte att ignorera eller komma undan från. Jag ligger där som ett litet barn och gnyr och gnäller hjälplöst.

Måndagen innebär hög feber, magsmärtor och en förlamande svaghet i hela kroppen. Ligger som en padda, nerbäddad hela dagen nästan. Försöker gå upp då och då för att känna om det börjar bli bättre, yrseln och huvudvärken är som ett syndastraff.

På kvällen ger maken mig kycklingsoppa, den tas emot lite avvaktande misstänksamt av magen, men godkänns sedan. Yippe. Jag är på bättringsvägen. Får lite klarare blick (eller om maken bara vill uppmuntra mig...).

Men hur går det med den viktiga jobbveckan nu då? Den som jag absolut inte kunde vara borta ifrån? Ja, vad ska man göra? Gå till jobbet fast man har maginfluensa? Gå till jobbet och ta 20 föräldrar och barn i hand på samtalen? Ursäkta sig mitt i och säga att jag måste på toa en stund?

Nej, det finns vissa saker som inte går att ignorera här i livet. En av dem är maginfluensa.

Hade jag bara varit lite förkyld hade det ju varit helt ok att gå till jobbet och ta 20 föräldrar och barn i hand. Förkylning är inte något som accepteras som en ursäkt för att ställa in, om man inte har den allvarliga varianten med feber och symptom gånger tre. Den vanliga varianten kör man ju med året om...

Jag mår lite bättre i dag, magsmärtorna har minskat i smärtomfång, febern har gått ned en grad. Jag tvingade i mig lite kaffe för att se om huvudvärken skulle blidkas, den är djävulusisk. Har försökt äta lite. Är darrig och svag så det förslår, höll på att bryta ihop när jag inte fick upp korken på filpaketet. Vad är det här?! Har ingen kraft. Men mår faktiskt ännu lite bättre efter lite fil och kaffe, även om magen mullrar dovt och ödesmättat och små retsamma smärtstick börjar göra sig påminda nu.

Nu är den största oron hursomhelst att detta ska smitta familjen. Det vore en ännu större katastrof. Maken kan absolut inte vara sjuk denna vecka, en riktigt viktig jobbvecka har han...

Men framförallt får ingen vara sjuk på lördag (eller under nästa vecka), då vi ska åka på den så efterlängtade fjällsemestern, det är absolut otänkbart och en ännu, ännu större katastrof.

Det enda man kan göra är att tvätta händerna och hoppas.


MagsjukKram (på avstånd)

Sol!

Solen skiner och det är underbart vackert ute!

Tänk om vi kunde få det så här härligt när vi åker till fjällen på sportlovet, vill så gärna ha sol och klar himmel för en gångs skull! Bara tanken på att stå uppe i backen i sol och sedan kasta sig ut i gnistrande snö får det att pirra i mig av längtan! Sedan en öl sittandes ute i solen skulle vara himmelriket. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var med om det, men det var in ancient times, helt klart. En dag som denna idag får mig att känna förtröstan iaf :-)

Annars håller jag nu på och funderar på vad min mamma ska tänkas få av mig i morgon när hon fyller 70. Måste inhandlas ikväll, sen som vanligt är jag. Men, men det löser sig nog, kommer väl på något smart snart.

SoligKram!

Veckans problem

Dagens höjdpunkter:

Jag har avhållit mig från att vara öppet otrevlig, trots provokation! Jag jobbar på med mitt inre lugn, jag räknar till 100 (och lite mer...) och fokuserar på något helt annat en stund, lyckat! Inget blir ju i detta fall bättre av att jag tappar humöret och ger provokatören det denne vill ha. I don´t give a damn, honestly. Så skönt att bara veta att jag inte tänker bry mig. La la la la.

Kom hem till en härligt lugn stämning där familjen satt vid köksbordet och gjorde färdigt läxorna efter middagen. Joinade in och hjälpte till att fundera på veckans matteproblem: Det sitter ett antal kajor i en björk och några kajor i en tall. En kaja flyger från björken till tallen och då blir det dubbelt så många kajor i tallen som i björken. Om däremot en kaja flyger från tallen till björken så blir det lika många kajor i båda träden. Hur många kajor sitter det i tallen och björken?

Det där var sådana där problem som jag hatade att lösa när jag var barn (och långt upp i åldern faktiskt...). Jag blev som paralyserad, tänkte "det här FATTAR jag bara INTE!", istället för att försöka tänka logiskt. Jag tänkte att det var MATTE istället för LOGIK. Nu för tiden har jag lättare för detta p g a att jag tänker just att det är logik och inte matte, och jag vill ju inbilla mig att jag är logisk ;-). Det sitter mycket i ens inställning. Det är skönt när man märker att det går framåt för ens barn :-)

Tog en lång, härlig promenad nere vid ån i den vackra, vita, kalla kvällen.

Godnattkram

Måndagsgnäll

Måndag igen och fortfarande trött. Så fort jobbveckan börjar igen känner jag huvudvärken och tröttheten som vill lamslå mig. Kanske dags att fundera på vad detta beror på... Men å andra sidan verkar många med mig känna så här.

Jag har alltid haft svårt för februari. Hörde på radion idag att detta var månaden då flest vård av sjuka barn-dagar tas ut av föräldrar, försäkringskassan är överhopad (när är de inte det förresten?).

I fredags hade jag sådan huvudvärk att jag mådde illa, men den blev bättre till kvällen, och sedan har jag mått bra hela helgen, förutom lite seghet efter den härliga middagen, melodifestivaltittandet och utekvällen med roliga tjejkompisar på lördagen :-).

Men sedan kommer måndagen och plötsligt har jag den där huvudvärken, stelheten i nacken (kanske beror på dansandet...) och tröttheten.

Eller trötthet, jag vet inte om det bara är trötthet. En tomhet, rastlöshet eller jag vet inte vad. Kanske är det vetskapen om att februari och mars ligger framför mig länge till, och att det är så pinande långt till sommaren. Så här års har jag svårt att låta bli att tänka på alla långa arbetsdagar som ligger framför mig innan jag blir frisläppt igen.

Det går åt att ha något att se fram emot för att stå ut. En rolighet som jag såg fram emot har ju redan varit nu, lördagen, så nu måste jag hitta nya rolighetsmål att sätta upp.

Men, detta är bara lite vanligt måndagsgnäll, mina tankar går till de som har det värre, som är utmanade av lite tuffare saker än bara lite tristess. Så jag rycker upp mig och tar tag i mig själv igen (åååheeej).

I morgon är en ny dag, med nya möjligheter, som en av mina kära kollegor brukar säga uppmuntrande (och lite ironiskt).

GnällKram!

Lätt fånget, lätt förgånget

Jag känner mig ofta så oerhört tom efter att jag precis läst färdigt en riktigt fångande bok. Det tråkiga är att det är alltför sällan som avslutandet av boken ger mig lust och lugn, alltför ofta känner jag snarare olust och otillfredställelse (jag pratar om bokläsning alltså!).

Precis så kände jag igår kväll när jag läst ut "Hypnotisören" av Lars Kepler.

Det som däremot kännetecknat själva läsandet av boken var en ihållande stark lust att få fortsätta läsa och se vad som skulle hända, en riktig s k "pageturner" alltså.

Så, tyckte jag att boken var bra då? Den var ju tydligen så oerhört spännande att den hållit mig vaken på nätterna.

Jag säger så här: Jag känner mig Lurad, Sviken och Dum.

Den här sortens böcker lurar mig att bli fången i deras värld, men sviker mig i sin avslutning och får mig att känna mig dum och fånig som lagt in hela mitt väsen i detta läsande. Just att själva paketerandet av historien vill utge sig för att vara något extraordinärt, inte bara ett Hollywoodfilmmanus, får mig att bli extra sur; för det är ju bara det ändå.

Men jag får skylla mig själv. En bok som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig är sällan en riktigt bra bok. Den är bara full av alla dessa knep som en skicklig författare kan använda sig av för att hålla läsaren fången. Det är ett hantverk.

En bok som efter avslutningen gör mig uppfylld och tillfredställd är nästan alltid en bok som har utmanat mig under läsningen. Det har kanske tagit emot då och då att läsa, ibland har jag kanske inte ens tyckt om det jag läst, har kanske känt obehag, uttråkning, ilska eller oförståelse. Ibland kanske jag tycker om allt och bara njuter hela tiden, men då är det nästan alltid en långsam, eftertänksam och rofylld njutning; jag smakar om och om igen på orden och betydelsen. Fast det är klart, vissa böcker är underbara för att man skrattar, gråter och blir arg -i ett slags igenkänningens härliga skimmer, de är inte komplicerade, och utger sig inte heller för att vara det, de är bara lojt sköna helt enkelt, med en mjuk, syrlig eftersmak.

Ja, det hela går väl att kort sammanfatta med ordspråket "Lätt fånget, lätt förgånget".

Så är det.

BokKRAM

Fröken Josephines känsla för snö

Gääääsp, gääsp. Onsdagar är så svåra att älska just nu. Jag börjar klockan åtta med konferens och jag är alltid sen. Dålig början. Jag vet att jag antagligen är sen med flit för att jag hatar att konferera, det är min lilla chans till att vara hemligt obstinat, en riktig rebell! Eller kanske inte. Är kanske bara lat och ovillig.

Fast det är konstigt att man kan ha ett sådant yrke som jag har, där man måste vara planerad och ha framförhållning varenda minut, och ändå vara så urkass på att planera att jag ska gå ut till bilen minst en kvart tidigare när det är decimetertjock snö ute att ta bort och forcera. Det är kanske inte en överraskning att det tar bra mycket längre tid att åka genom staden i snököer och halkandes som på bananskal i kurvorna? Nej, det kan det ju inte vara, men tydligen är det det för mig, varje gång.

Alla verkar väldigt upprörda över snön just nu för övrigt. Det är nästan som en masshypnos, ALLA verkar tröttna just i dag. I dag var det droppen liksom.

Fast jag vet inte. JAG är faktiskt inte trött på snön (fast min man kanske är tröttare, det är mest han som skottar i ärlighetens namn). Själv tänker jag mest på det underbara i att slippa tvätta leriga overaller och kläder vareviga dag, eller plaska omkring i blötlerig snö som dras in i hela huset. Denna vinter har varit clean på något vis, vit, lugn, ljus och vacker. Jag har inte fått min vanliga vinterdeppighet (men den kan ju komma fortfarande).

Just for the records: Jag älskar snö! Vanliga vintrar (de vi haft de senaste 15? åren), brukar jag längta ihjäl mig och vilja att snön ligger så länge som möjligt, eller i alla fall mellan december och mars.

Jag tänker nämligen mest på ALMANACKAN, inte snön. Det är bara februari och jag vet att våren inte kommer förrän tidigast i april. Det är bara att härda ut!

SnöigKram!

Nu är klockan halvsex

Nu är klockan halv sex och jag sitter kvar på jobbet, fast jag slutade för en halvtimme sedan. Normalt? Nej, men jag vara "bara" tvungen att avsluta det ena och det andra och nu var det ju lika bra att gå in på bloggen och skriva så det är gjort också. Annars är det kanske mindre populärt att det första jag gör när jag kommer hem är att sätta mig vid datorn? Nej, det brukar inte hinnas med när man väl kommit hem och är inne i "hemmaracet", så då blir det ju inget inlägg (fast med tanke på kvaliteten på detta inlägg kunde det kanske varit detsamma...)

Har jag lärt mig något av värde i dag då? Jo, ett par saker tänker jag på faktiskt.

*Vi ska få en ny elev till vår klass i morgon och jag kunde ta på spänningen när jag meddelade detta. De höll andan i väntan på informationen. Luften gick snabbt ur dem när jag meddelade elevens namn. "Vi vill ha en svensk till vår klass", sa en elev besviket.

(Notering i minnet: -diskutera vad "svenskhet" är egentligen i klassen).

*Jag satt och beklagade mig över att vi har det lite jobbigt inför en av mina kollegor på lunchen. På em kom hon och la armen om mig och gav mig en kram, "jag blir så ledsen när jag hör att du inte trivs", säger hon och plötsligt känns det inte så farligt längre, vad var det jag gnällde över egentligen? Har glömt.


HemåtåkandeKram!

Flexibilitet...

Hade som vanligt trott att jag kanske skulle hinna med något annat än att bara jobba idag på min flexibla måndag. Oj, så fel jag alltid har.

Efter att jag vinkat av barnen på morgonen parkerar jag mig framför datorn med en kopp kaffe, sedan blir jag kvar där fram till att jag hör dottern komma hem från skolan plötsligt. Oj då, är klockan så mycket?! Jag har varken ätit lunch eller tagit paus, inte ens kommit ur pyamasen. Tur att hon inte hade med sig kompisarna hem som hon sagt, de skulle visst träffas senare när de skulle till buggträningen. Lite pinsamt med en mamma i pyamas kl halvtre kanske... Nu blir det bråttom innan sonen kommer hem, han skulle ha en kompis med sig hem iaf, det vet jag bestämt. Skyndar runt och städar upp, diskar, bäddar lite snabbt och samtidigt som de kommer hem är det dags att handla till middagen.

Det är tur att man inte är administratör på heltid, jag skulle inte må bra av att sitta still så mycket framför en dataskärm! Jag känner mig alldeles konstig efter måndagen, det sitter i hela veckan. Huvudvärken dunkar och verkligheten är suddig på något vis. Jag har också svårt att släppa jobbet, "bara ett mail till", pockar det i huvudet, "kanske har jag fått svar redan?", fortsätter det mala. Fast jag vet att detta är ett uppdrag som aldrig känns avklarat efter en dag, det fortsätter och fortsätter, varje rast som jag kollar mailen.

Det låter kanske som om jag inte gillar uppdraget som fältmentor på lärarutbildningen? Jo, det gör jag visst! Jag gillar möjligheten att ändå kunna vara lite flexibel i min arbetstid, jag KAN göra något annat en stund på måndagen, och jobba ifatt en kväll eller på rasterna resten av veckan.

Nästa måndag kanske jag har tid att svänga förbi mamma på lunchen? Eller hälsa på min son i skolan som han bett mig om? Bara jag jobbar igen ordentligt så...

OptimistiskKram!

Teknisk revolution?

Så nu har vi gjort det. Fullt ut. Ja, inte riktigt fullt ut kanske, vi har ju precis börjat...

Vad har vi gjort? Jo, vi har börjat införskaffa modern teknik till hemmet. En teknisk revoltion har skett här hemma.

Det känns som att man börjat ett Nytt Liv. Eller, nja kanske inte...

Det känns ändå mycket ovant, det kommer att dröja länge innan jag vänjer mig vid mitt Nya Moderna Jag. Jag tror det kan vara som för en person som varit mycket tjock och bantat, men som fortfarande känner sig tjock i sinnet, hjärnan hänger inte med.

Följaktligen känner jag mig fortfarande som en person som endast äger en gammal tjocktv, endast har jobbdatorer hemma som det inte går att spela spel på (bara Barnuniversitetets "Josefin lär sig engelska" och liknande), endast har ett mobilt bredband samt inte vet vad Playstation eller X-Box är för något.

Hur går det nu med alla mina gamla konservativa, envisa åsikter om att det är onödigt och barnsligt med en massa tekniska prylar, sådant som ger vuxna män en anledning att slänga ut pengar och sitta och leka? Och att barnen inte ska ha tillgång till för mycket teknik som håller dem borta från böcker och läsning? Har jag övergivit min åsikt att vi ska UMGÅS med våra barn och göra saker tillsammans?

Hm... tydligen har jag TOTALT gjort det. Det är så SKÖNT med teknik som fungerar. Det är lyxigt och praktiskt. Och vadå? Man kan ju ha REGLER för användandet, eller hur?

Vad gäller tv-spelandet, så räckte det tyvärr som övertalning med det gamla klassiska "alla andra har, utom jag...". Sådant har jag alltför svårt att stå emot, sorgligt men sant.

Så, dagen har gått i degenereringens tecken, framför Star Wars lego-tv-spelet tillsammans med sonen och en av hans kompisar. Läsläxan ligger i köket och väntar. Ok, dags att ta tag i den nu... snart...

TeknikKram!

Konferera mera...

Jag har lika mycket ångest varje måndag över att tisdagen snart är kommen. Tisdagar är riktiga fisdagar, helt klart. En del hatar måndagar eller någon annan dag, men min hatdag är tisdag.

Vad det beror på? Ja, för det första är det min första dag i veckan med lektioner, då jag jobbar med annat på måndagar! Så tisdag är ju nästan som min måndag...

Men framförallt innebär tisdagarna att jag måste sitta sista timmarna på dagen i konferenser. Efter timmar av konfererande är man oftast som en blöt trasa, både fysiskt och mentalt. Jag tror det handlar om att jag tycker att det är så jobbigt att sitta stilla så här länge, jag är inte van vid det.

I dag blev vi informerade i en timme om hur vi på kommunens web ska ha "självservice" i ett datasystem kallat "Heroma". Om vi förväntas klara det kan de väl lika gärna maila oss infon? För övrigt undrar jag vad det är för slags "övertid" och "ledigheter" som jag ska knappa in där? Jag är ju lärare och håller inte på med sådant där!

KonferensKram!

Och helgen var lugn?

Har fått en liten fånig önskan om att det kanske skulle vara trevligt att få till ett blogginlägg om dagen, som de "riktiga" bloggarna. Tänk att det stod "31 inlägg" under januari t ex, det har aldrig hänt mig att jag fyllt en månad. Fast januari är ju kört så jag får satsa på februari då, det är 28 dagar, eller?


Problemet när det går några dagar mellan inläggen är att jag inte vet vad jag ska välja att skriva om, vilket spår jag ska ta, så att säga. Även om det inte händer mycket här i livet, så finns det mycket att skriva om (brukar jag inpränta i mina stackars elever när de ska skriva och de påstår att de inte "gjort något", sedan kör jag mitt exempel på en bok som jag läste i julas som hette "Saturday", den var tjock och handlade bara om en enda dag; en lördag...).

Ja, vad ska jag säga om helgen som gått då? Ja, det var en sådan där helg som när jag tittade på helgens schema i fredags, så kände jag att det skulle bli en jobbig helg, som vanligt. Så där så man (lite i smyg) nästan vill dröja sig kvar på jobbet bara för att man våndas över allt som ska göras.

Men det märkliga är att nu när helgen har gått, så inser jag att jag haft en väldigt bra helg. Det var likadant förra helgen, och den innan. Problemet är alltså att jag TROR att helgen ska bli jättestressig, att jag inte ska kunna koppla av något, men det blir inte så.

Jag tror att det beror på att jag ser alla inbokade tider och aktiviteter bara, det är de som stressar mig, att jag inte känner att jag har möjlighet att själv bestämma, att VÄLJA vad jag ska göra. Sedan att det inte är så jobbigt egentligen, allt flyter på och det känns bra när man väl gör det, det är ennan sak. Och jag hinner ta det lugnt också, det gör jag faktiskt, och jag GÖR det.

Men nu för tiden har jag blivit helt sjukt fixerad vid att jag måste få en sovmorgon, åtminstone EN enda i veckan, jag har ju inga småbarn längre som jag måste rusa upp på natten eller kl sex med (hmm...inte så ofta iaf). Lördagen är min enda, och vad händer då? Min far och mor ringer kl sex och undrar om jag har ringt dem kl halv fyra på natten! Morr! Grrrrr! Varför skulle jag ha gjort det!? Säg en enda anledning till att jag skulle gjort det! Och måste man ringa kl sex och fråga om jag gjort det?!!! Kände mig sur hela dagen över detta, fast jag vet att de inte menade något illa, men i alla fall! Som sagt, både jag och mannen har bivit helt fixerade vid att vi ska få sova lite längre någon enda gång i veckan, så sådant där blir vi onormalt sura över...

(snälla Bror, läs inte upp detta för min mor...eller, jag står förresten för det jag tycker...men, men...).

Hur som helst var lördagen stressig men trevlig, dottern var nöjd med sina resultat på friidrottstävlingen, jag var mindre nöjd med uddamålsförlusten i innebandymatchen, sonen var rätt nöjd trots att han var så hes och snorig att han fick hoppa över bandyträningen; han fick kolla på en Star Wars-film på kvällen, brorsdottern, som fyllde arton, verkade nöjd med presenten och vi var nöjda med kalaset. Söndagen inleddes tidigt för mig och dottern i ishallen och för min man och sonen på fotbollsträning. Sedan blev det en rätt lugn dag (vi städade hela huset och hivade in tvätt...). Kvällen avslutades framför "Damernas detektivbyrå" (vad hände med reprisen av "Stjärnorna på slottet" förresten!?) me like!

MåndagsKram

Uruselt humör

Var på sådär uruselt humör igår. Kanske att det inte märktes på jobbet, eftersom min lärarstudent genast deklarerade att hon var på uruselt humör, så kändes det inte som att det var läge för mig att grotta ner mig i mitt humör.

Att vara på uruselt humör på jobbet brukar innebära att det blir en dålig dag med elever och kollegor. I värsta fall blir man onödigt irriterad på småsaker, säger överilade saker och blir osams med någon, väldigt onödigt. Tyvärr brukar dåligt humör smitta av sig, så jag försöker maskera det på jobbet, det måste man.

Men när jag kom hem, då började plötsligt mitt dåliga humör märkas... Suck, det är alltid de nära och kära som får lida.

Det som händer är att jag börjar fräsa och snäsa. Jag kommer med obehagliga antydningar om att det bara är jag som har hand om alla uppgifter i hemmet och med barnen. Allt som man ber mig om är jobbigt. Allt jag måste göra är jobbigt. Istället för att på ett lugnt, pedagogiskt vis tala med min dotter, som än en gång glömt sin gympapåse, så blir jag kritisk. I stället för att lugnt och pedagogiskt hjälpa min son, så blir jag irriterad när han tappar ett legolasersvärd bakom elementet när han står och kissar, vilket tar en stund att fiska upp.

Irritationen kan snabbt övergå i ilska en sådan här dag. En trigger brukar vara att min man säger ordet "pms".

Irritationen kan även övergå i låghet. Plötsligt känns ingenting roligt. Jag har ingenting att se fram emot, bara jobb, jobb, jobb. Och inte orkar jag hitta på något roligt heller, det känns ännu jobbigare.

Är det alltså hormonerna som styr mig bara, är det så simpelt? Är jag så simpel?

IrriteradKram

I-landsproblem

I fredags lämnade vi äntligen över vårt gamla hus i de nya ägarnas händer! Än så länge känner jag bara lättnad, inte ens någon nostalgi eller något, jag tror det beror på att jag är trött på hela flyttandet och allt, nu är det bara skönt att det över och jag vill försöka få till en vanlig vardag igen!

Det är konstigt hur bortskämd man blir snabbt och hur snabbt lyxproblem kan uppstå dock...

Det jag tänker på är att vi nu har tre toaletter, jämfört med bara en förut (nu har vi en på varje våningsplan). Frid och fröjd eller? Jo, det är klart att det är riktigt skönt och jag är såå nööjd!

Men. Följande "problem" uppstår (s k "I-landsproblem...):

1. Ett himla spring upp och ner och transporterande av diverse hygien-, hår- och sminkartiklar uppstår. Var är den och den nu då?
2. Jag, som tyckte att det smartaste var att jag hade alla mina sminkgrejer etc, på entréplan, nära kök och långt ifrån sovrummen, då jag lägger mig senast och går upp tidigast, tvingas vänta på dottern, som ändå ockuperar just den toaletten! Varför!? Jo, det är den bästa spegeln där, som hon kan se håret bakifrån i också. Suck.
3. Istället för en toalett har jag tre att städa...
4. Istället för en toalett att fylla på toarullar, tvål, byta handdukar och tömma papperskorgar på, har jag tre att göra det på...


Jag vet, jag vet, det borde inte bara vara jag som sköter toaletterna... Vi ska ta tag i det där nu och göra en ansvarslista, det har vi redan pratat om...

Men, fast jag klagade lite nu, så måste jag få säga att jag faktiskt mest är nöjd! Har man bara en toalett blir den så smutsig att man måste städa varje dag, det behöver jag inte göra med de tre nu!

I-landsproblemKRAM

Väldoftande disk?

Och så tror folk att man har ett skitjobb, när det i själva verket är så att jag mötte mina elever för första gången sedan lovet idag och några av mina killar i sjuan säger: "Hej Josephine, jag har saknat dig hela lovet!", och kommentarer som; "Hej! Hur mår du? Har du haft ett bra lov? och "Vad fin du är i håret! Har du färgat det?".

Social kompetens. Artighet. Trevlighet. Hjälpa till att skapa ett bra klimat och få andra att trivas. Jag blir varm i kroppen av glädje av sådana yttringar från deras sida, då vet jag att det kommer att gå bra på något vis, allt kommer att ordna sig. En elev sa t ex, i uppmuntrande ton, till min lärarstudent, som höll i en lektion; "Du är duktig, du kommer att bli en bra lärare!", det är bara helt enkelt underbart, och jag sparar sådant här i min lilla ask med "Tröst för svårare dagar"

Apropå ingenting så rusade jag in på Ica innan jag kom hem, för de dagliga, obligatoriska kompletteringsköpen, och när jag skulle grabba tag i maskindiskmedlet såg jag att jag kunde köpa det "parfyrmerat med äppelblom". Eh? Varför skulle jag vilja parfyrmera min maskindisk med äppelblom?! Är det någon som vill det? Träd fram i så fall! Själv vill jag bara att det ska bli RENT.

ParfyrmeradKRAM!

Goda intentioner

Ok, har jag några tankar inför året 2010? Jag är INTE en sådan som ger nyårslöften, det slutade jag med redan i tonåren, blev cynisk tidigt...

Jag har nog aldrig känt mig så "löftesfri" någonsin som jag gör just nu, vet inte varför faktiskt. Kanske beror det på att förra året kändes så fullt av händelser på något sätt, jag har absolut NOLL LUST att tvinga på mig själv några måsten.

Men är det något jag BORDE ta tag i kanske? Det finns det ju alltid, eller!? Pust och stön... jag vet inte faktiskt... Det finns ju de där gamla vanliga tankarna om att jag: 1. borde träna mer och vara mer hälsosam, 2. borde vara mer tålmodig och ge mer av mig själv till mina barn, 3. borde hjälpa mina föräldrar mer, 4. borde vara mer kreativ och ge mer på jobbet, 5. borde vara mer social och träffa vänner oftare och ha mer roligt, 6. borde bli mer äventyrlig och typ resa till Himalaya och bestiga berg... etc etc bla bla bla.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska försöka bli bättre på det ena och det andra, och det brukar ALDRIG fungera. Surprise.

Men ibland händer det att jag blir bättre på en del saker vissa perioder, känner mig nöjdare med mig själv och det jag gör, det beror ALDRIG på de där löftena jag gett (eller inte gett). Jag tror att det mest beror på att saker och ting ibland råkar sammanfalla till något som blir oväntat bra. Menar jag SLUMPEN då? Att det inte är någon idé att själv försöka? Nej, det menar jag inte. JAG styr mitt liv, och JAG kan påverka mitt liv, men saker och ting måste likafullt samverka på ett högre plan för att det ska utfalla bra, så tror jag.

Därför tror jag på att ha GODA INTENTIONER, och sedan försöka slappna av och invänta "the flow". Någon gång, någon liten period, kommer det säkert till mig, precis som till andra. I väntan på det, försöker jag leva så gott jag kan.

Hur som helst är jag väldigt stolt över att jag, "lilla duktiga flickan", svalde det lutherska och beställde en flyttstäd. Det hade jag aldrig gjort om jag inte förändrats rätt mycket på sistone. Jag tänkte på mig själv, utan att skämmas. Det är en god intention inför framtiden.

LyxigKRAM!

Summering

De flesta verkar summera hela decenniet istället för bara året 2009 denna gång. När jag tittar i min backspegel nu, så känns det som om just året 2009 varit ett väldigt viktigt och på många sätt ett mycket omvälvande år för mig, så jag börjar med att minnas det.

Det hemska: 2009 började i chock på nyårsdagen. Min mamma låg på neurologen med hjärnblödning efter ett fall. Fruktansvärda månader följde med sjukdom som följde på sjukdom. Den mamma som jag känt, och trott mig känna, fanns inte kvar. Vem var den där sjuka, hjälplösa, förvirrade och arga kvinnan? Var det min mamma? Jag brottades med förbjudna tankar, jag kände mig låg och rutten som människa. Efter många månaders inre kämpande kom jag fram till någon slags försoning med mig själv och mina känslor, jag tror jag gjort det i alla fall. Men det har varit så smärtsamt och jag har lärt mig så mycket, men det är inte den sortens kunskap jag velat ha eller efterfrågat, det jag har lärt mig hade jag helst velat slippa lära mig. Jag är ledsen att behöva berätta det, men jag har blivit hårdare. Jag var tvungen att bli det för att klara mig.

Det roliga: Jag reste till Cypern, Spanien, Grekland och Gotland! Jag tillät mig själv att ha det bra och njuta!

Det professionellt utvecklande: Jag började jobba viss del av min tid på Lärarutbildningen på universitetet. Det har faktiskt mestadels bara vara roligt och utvecklande! Så klart har jag jobbat mycket periodvis, men också kunnat göra min arbetstid lite mer flexibel då jag kunnat jobba ifatt på lite andra tider.

Det stora beslutet: Vi bestämde oss för att flytta till Tannefors, där barnen redan går i skolan och har sina kompisar. Vi köpte hus, fixade i ordning och sålde vårt hus och fixade i ordning mycket i vårt nya hus, flyttade dit och fortsatte att fixa. Jag är stolt över allt arbete vi gjort.

Den stora glädjen: Jag insåg att jag faktiskt kan mer än vad jag trodde att jag skulle kunna. Jag har klarat av så mycket det här året.

De älskade barnen: Jag vill inte berätta för mycket om dem i min blogg, men 2009 var året då de, båda två, gick mycket framåt på många olika plan! T ex i sina olika sportaktiviteter som de utövar! Det har varit så kul att se dem vara så glada och hängivna när de gått på sina träningar, matcher, läger etc! De har båda också tagit stora kliv i sin kunskapsutveckling! Bådas sociala liv har även blivit mer rikt, och det tror jag kan bara bli bättre nu när vi flyttat :-)

Kärleken: Brukar jag inte skriva om i bloggen, så det gör jag inte nu heller ;-)

Kort summering av Josephines decennium -00 slutligen (utan inbördes ordning i viktighet!):

Varit mammaledig med två barn.
Fött ett barn.
Fått ett missfall.
Jobbat kvar på samma arbetsplats... (trivs ju ju!!!).
Varit fackombud.
Startat magisterutbildning.
Blivit fältmentor.
Flyttat tre gånger.
Köpt två hus och sålt ett.
Gift mig.
Suttit i en styrelse.
Fått en cancersjuk och sjuk mamma.
Haft tre katter, ingen kvar :-(
Köpt fem bilar, har kvar två.
Blivit påkörd en gång.
Fått en fortkörningsbot.
Fått tre parkeringsboter.
Varit nära att bli utbränd.
Vunnit korpserien i fotboll en gång och cupen en gång.
Halkat ner i tvåan och tagit oss upp i ettan igen i korpserien i innebandyn.
Köpt en Soda Stream.
Blivit facebook-användare och bloggare.

Jag tror jag stoppar där (trots att det hänt liiite mer)!

Årskrönikekram!

Jul Jul

Dags att summera julen 2009 innan man börjar summera året 2009. Jag har varit totalt datorfri sedan den 23 december, så det är några dagar att återge (det har gått bra, jag har bara känt ett litet oroligt sug i kroppen efter att bli uppdaterad på allas statusar och bloggar...).

Det har varit en riktigt härlig jul. Den har på många sätt varit ovanlig i år, varför den varit det ska jag försöka utröna nedan.

1.För det första så har vi flyttat och detta var första julen i vårt nya hus. Jag ger vårt nya hus en tia i betyg vad gäller julmysighet i år! (oväntat!)

2. Det var första gången hela la familia Boman (makens mor och man, bröder och sambos etc) firade hemma hos oss på juldagen, istället för att vi åkte till Småland, det var riktigt lyckat! det får gärna bli en tradition! Likaså var det mysigt att mina föräldrar och min tvillingbror och hans fru kom till oss på Annandagen, det brukar vara hos mina föräldrar, som nu inte orkar sådant längre, men det blev mysigt det med!

3. Julafton var hellyckat hemma hos min mellanbror med hela min härliga familj (föräldrar, bröder med fruar och barn, samt några till, vi är över 20 när vi träffas!). Det är en annan slags jul nu när äldsta broderns barn är ungdomar och sitter och dricker julöl och umgås med oss samt att mina och mellanbroderns barn är så stora nu så att det bara är avkopplande och mysigt. Julklappshasarden var en succé för mig, då jag vann tillbaka alla mina klappar jag köpt...

4. Men den allra största succén med denna jul är ändå att jag inte stressat upp mig någonting alls! Alla julförberedelser har jag och barnen klarat av utan några missöden (nuförtiden har jag stor hjälp av min underbara dotter!), och mannen har klarat av alla sina galant!

5. Jag har klarat av att inte gräva ner mig i några negativa tankegångar där jag bara tycker att allt är jobbigt och ser problem, tvärtom har jag varit glad, lugn och positiv (i alla fall mestadels). Denna erfarenhet skulle jag vilja ta med mig till nästa år, så vill jag vara.

Julen fortsätter och jag ska försöka komma med lite nyårstankar snart. På återseende!

JulhärligKRAM

Inställt pga sjukdom...

Var hos läkaren förra veckan efter att ha febrat, hostat och snörvlat och haft ont i bröstet en tid, kände mig så fruktansvärt svag och eländig så det var sorgligt. "Det är bäst att du är hemma en vecka", sa läkaren.

Att vara sjuk brukar aldrig finnas några bra lägen för, men att vara sjuk precis samtidigt som man flyttat, har sista veckan på jobbet i skolan samt då julen närmar sig med stormsteg -det är extra oläglig tid, har jag bittert fått erfara.

Som om det inte vore nog med allt detta som stod på schemat, så var det också dags för att jobba i ishallen under konståknings-SM, ta tag i insamlingen av pengar och ev julavslutning i sonens klass i egenskap av klassförälder, samt diverse trevliga fester och sociala sammankomster.

Allt det senare fick jag stryka pga min sjukdom. Vad gällde jobbet fick det ju också strykas, i alla fall fysiskt, psykiskt är man ju där ändå...

Men även om man är riktigt sjuk och eländig så finns det vissa saker som man inte kan stryka. Som att vara mamma t ex. Och ha ett hem som ska skötas. Och det är rent av omöjligt att ignorera att hemmet är i kaos i kartonger och att ingen hittar något... Det är också omöjligt att ignorera att julen närmar sig.

Jag har faktiskt ändå verkligen försökt att ta det så lugnt jag bara kan, vila och bli frisk. Förra veckan var jag i flera dagar tvungen att göra något jag inte gjort på mycket länge: gå och lägga mig efter att barnen gått till skolan och bara sova några timmar, jag hade inget val och det var precis vad jag behövde.

Jag mår bättre nu! Det vände i söndags ordentligt, då jag vaknade och inte hostade och kände mig så lätt i kroppen. Men så kommer bakslaget, jag börjar varva upp igen och så plötsligt märker jag hur svag och trött jag blir snabbt. Inte kul. Jag är trött på att känna mig svag och dålig så fort jag anstränger mig lite!

Nåväl, julstökat med barnen har jag i alla fall gjort, det bara måste göras! Vi har haft det riktigt mysigt, något bra kommer i alla fall av att man är hemma mer.

I morgon är det avslutning och jag ska till jobbet för att försöka göra något slags avslut tillsammans med eleverna och mina kollegor, som jag verkligen saknat. Tyvärr är det nu inte jag som gjort något bra och mysigt för vare sig de ena eller de andra, det känns så konstigt och tråkigt! Men så är det ibland i livet, man är inte alltid på topp på jobbet...

JullängtandeKram!

Hemma

"Men mamma, vi har ju pulkorna kvar hemma!" påminde sonen mig i morse när vi konstaterat att det var ännu mer snö på marken. "Var ska vi förresten åka pulka här?" undrade han vidare.

"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.

När blir ett hem till hemma egentligen?

Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?

Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.

Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?

Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.

Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.

Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.

Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!

Hemmakärkram!

Prylar och skräp

Nu var det länge sedan jag skrev något inlägg och det beror på att jag varit så upptagen med att flytta hela mitt bohag till vårt nya hus. Det känns faktiskt lite svårt att sätta sig och skriva här igen, har varit så uppe i varv en längre period nu och det enda jag kunnat fokusera på har varit just att flytta.

Själva storflytten gick av stapeln i lördags och den gick riktigt smidigt, då alla våra fem bröder (och en svägerska) slöt upp mangrant med sin muskelkraft (stort TACK till er!).

Men sedan har flyttandet fortsatt och fortsätter, tyvärr. Eftersom vi varit så upptagna på sistone med att måla, lägga golv, tapetsera etc i nya huset, så hade själva packandet och planeringen av den fått stryka på foten (har aldrig varit så opackad någonsin inför en flytt). Således var inte allt packat och eftersom vi har "gamla" huset kvar till i januari så kändes det inte så farligt att låta "oviktiga" prylar vara kvar där så länge. Hm. Det är ändå rätt jobbigt att hålla på och fortsätta hämta prylar varje dag, har jag märkt. Inte kul.

Just nu känner jag bara att jag är helt förstummad över hur mycket prylar vi trots allt har, jag trodde inte det... Jag trodde att vi var rätt slimmade i prylväg, men det var vi INTE! Usch, jag blir lite deppad (eller mycket deppad faktiskt)över alla dessa saker som ska placeras någonstans. Jag borde slängt ännu mer än vad jag gjort, men samtidigt tycker jag att jag redan har slängt så mycket...

Det är märkligt att man känner att nästan allt man har är skräp när man flyttar, man vill bara byta ut och ha nytt, SLÄNGA. Saker man haft och tyckt var helt ok, kan plötsligt i en ny miljö kännas som SKRÄP. Det är lite farligt, så jag ska lugna mig lite med att slänga nu, och fundera över det hela ett slag, innan jag börjar slänga igen (och köpa nytt..).

FörflyttadKRAM!

Know how

Fy, vad jobbigt det är att göra något nytt, som du aldrig gjort förut, och samtidigt känna pressen att prestera!

Det är Ångest (med stort Å)!

Jag hade tagit på mig uppgiften att tapetsera fondväggar, utan att någonsin ha tapetserat förut. Oron i maggropen har följt mig i ett par veckor över detta. Jag vet. Man ska inte lova att göra saker som man inte kan, och undanhålla det faktumet att det hela gör en skräckslagen.

Men, nu är det gjort!

Det blev helt ok, dessutom!

Så här i efterhand är jag mer intresserad över min reaktion och mitt beteende, (som vanligt... det kallas "självreflektion"...).

Å ena sidan är jag medveten om att jag lider av någon slags prestationsångest, det har jag alltid gjort, därav min vånda över att göra sådana här uppgifter, vilka jag uppenbarligen inte är expert på. Jag får ont i magen av att visualisera konsekvenserna av mitt misslyckande.

Å andra sidan vill jag vara en "doer". Jag vill vara en person som inte slutar att utmana mig själv och som vill fortsätta att utvecklas och lära mig saker. Vilket innebär att jag måste ge mig på och försöka lära mig sådant som jag inte kan. Jag måste riskera att misslyckas.

Mitt problem är ju då tyvärr att jag inte gillar att misslyckas, tävlingsmänniskan i mig vägrar att ge sig (hon är nästan lika barnsligt envis som alltid förr...). Men, verkligheten har ju trots allt nött ner det mesta av de gamla hetssporrarna, vilket antagligen är tur... (för omgivningen).

Jag har ändå lärt mig skillnaden mellan en riktig hantverkare och en envis novis som jag: jag vet inte hur jag kan förenkla jobbet för mig. Jag tar den svåra vägen. Den tidsödande, frustrerande vägen.

Att ha "know how" innebär att man vet hur man gör jobbet mest effektivt, både för sig själv och för resultatet. Man vet att man måste investera i verktyg och material, man vet VILKA verktyg och VILKET material man ska använda. Man har ERFARENHETEN av många timmars jobb i kroppen, och därmed kompetensen. Man känner sig trygg och säker.

Så känner jag inför mitt jobb som lärare.

Dock inte för mitt jobb som hantverkare.

Men, vilken känsla, vilken tillfredställelse, att klara av att ha prövat detta som jag aldrig gjort. Jag kunde ju! Nästa gång gör jag det bättre!

TapetserandeKRAM!

Ihoptrasslade sladdnästen

I mitt huvud är det just nu som det där ihoptrasslade sladdnästet bakom teven eller datorn hemma hos oss.

Jag har än så länge inte lyckats ta tag i det där med raka fina sladdar som göms i sladdvindor eller var man nu gömmer dem. I alla år har det alltid sett hemskt ut med de där sladdnästena som jag lite fruktlöst försöker peta bakom någon pryl eller möbel. Jag tror att jag fortfarande håller på med någon slags barnslig revolt mot min ungdomspojkvän, som var expert på att göra perfekta, raka sladdanordningar i vår dåvarande gemensamma lägenhet.

Men jag tror att jag äntligen är redo för att försöka få till lite snygga sladdlösningar i vårt nya hus. Ett nytt liv börjar.

Varför känns det som om jag hade ett ihoptrasslat ormbo i mitt huvud då? Jag får hela tiden tag i en massa lösa ändar som jag försöker reda ut, men de väser och slingrar sig och bråkar, och det dyker hela tiden upp nya som jag lägger åt sidan så länge. Det trasslar ihop sig rejält.

Jag tycker egentligen om raka trådar som jag följer till dess slut och blir färdig med. När man har för mycket att göra är det svårt att få till det på det sättet, märker jag.

Men, jag vet faktiskt inte vem som sa det till mig, och när (var det inte mamma förresten?), men det ringer i mitt huvud just nu som ett mantra: "En sak i taget".

Så, jag gillar raka trådar (sladdar), men är fortfarande inte så förtjust i listor, så jag gör ingen lista att bocka av utan fortsätter väl att nysta i mitt garn.

IhoptrassladKRAM!

Lugn?

Efter förra veckans sjukdom så tvingades jag ta det lugnare under helgen än vad jag gjort på mycket länge, vilket jag insåg när jag väl hade lugnat ner mig.

Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.

Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.

Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:

Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.

Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.

LugnadKRAM!

Influensatider

Här kommer några snabba uppdateringar om sakernas tillstånd hemma i det bomanska hemmet.

I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).

Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.

För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.

Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).

Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.

Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...

För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.

Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.

SjukligKRAM

Uppenbarelser

Ibland drabbas jag av uppenbarelser. Det är inte vanligt, vilket ligger i själva definitionen av en uppenbarelse, de är rätt ovanliga. Det handlar inte heller om den gudomliga sorten, de är så ovanliga att jag inte ens har drabbats av dem mer än någon enda gång i mitt liv.

Hur vet man att man fått en uppenbarelse?

Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.

Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.

En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.

I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.

Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.

Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.

För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?

UppenbaradKRAM!

Böljande planer

Fram och tillbaka böljar planerna inför vår förestående förflyttning från villaförorten intill "nära stan-orten".

Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.

Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.

Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...

När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...

Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.

Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...

Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.

Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...

"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".

Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.

Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)

VankelmodigKRAM!

I rörelse

Måndag igen och jag känner inte ens att jag haft helg. Denna trötthet som förföljer mig, jag känner mig halvsjuk hela tiden. Men inte beter jag mig som om jag var halvsjuk, tvärtom. Jag är i gång hela tiden, det är som en ständig rörelse, som aldrig avstannar.

Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.

Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.

Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.

Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...

RörligKRAM!

Något är förstört

Jag är rädd. Hela tiden rädd.

Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.

Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.

Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.

Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.

Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.

Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.

Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.

Så, please, be careful out there.

SkakadKRAM

Manlig domän

Trots att man är en jämställd, modern, utbildad kvinna (!?) så råkar man ständigt ut för sådana där tillfällen då man känner sig som en liten förtryckt kvinna som står och gömmer sig bakom en man...

Nehej, det händer kanske inte dig?! Men mig händer det då och då, så är det.

Vad är det för tillfällen jag tänker på då? Ja, ett exempel är när jag ska prata med hantverkare.

Förra veckan hade jag bestämt möte med en hantverkarfirma som ev ska hjälpa oss med att tapetsera, måla och lägga golv i vårt nya hus. Jag kände mig väldigt duktig som hade fixat och ordnat med det hela och jag var förberedd med en detaljerad lista på vad vi ville ha gjort.

Det som händer är att hantverkarmannen och den manliga ägaren av huset, som också är där för att släppa in oss, börjar föra en dialog över huvudet på mig. Det andra som händer är att hantverkarmannen börjar ta över min beställning; ändrar, ifrågasätter och kommer med nya förslag. Det är kanske inte konstigt att han kommer med förslag, det är själva sättet han gör det på som inte känns bra. Med växande obehag inser jag att han tror att det är han som bestämmer, både över min beställning och hur det ska genomföras och när. Det mest obehagliga är att jag inser att jag inte vet hur jag ska återfå initiativet, jag sitter fast i ett rollmönster som jag inte för tillfället vet hur jag ska ta mig ur. Jag ler, nickar, bekräftar honom och blir vag med vad jag vill.

Det värsta är att jag, när jag kommer hem till min man, inser att jag känner någon slags lojalitet till hantverkarmannen, jag har verkligen fått för mig att det är han som bestämmer och att jag nu måste försöka få det att bli som han vill. Jag har ångest när jag hör hur jag försöker få in min man i dessa nya tankegångar, fast jag känner att det inte stämmer; det var inte så här jag hade tänkt egentligen.

Tyvärr blev lösningen på det hela att jag lät min egen man kliva fram och sköta kommunikationen i stället. Nederlag. Igen.

Vid nästa möte igår hade jag och min man ånyo pratat ihop oss om hur vi ville ha det och nu höll jag mig i bakgrunden och lät männen prata. I början försökte hantverkarmannen vända sig till mig, han hänvisade till vårt förra samtal etc, men jag vek skickligt undan med blicken och ställde mig lite bakom. Till slut gav han upp och jag såg hur en manlig maktkamp satte igång i stället. Den är råare, utan samma insmickrande manipulativa sätt. "Det är det här som gäller, tar ni det? Annars tar vi någon annan". Fortfarande samma muskeluppvisning från hantverkarmannen; "vi är så upptagna och viktiga etc, vi har bra rabatter som vi delar med viktiga kunder etc", men nu mer uppgivet inför det ovedersägliga (kunden ger ordern och utföraren tar uppdraget- eller inte).

Varför blir det så här för mig i dessa situationer (det händer även alltid på bilverkstäder, bilaffärer och i byggaffärer eller teknikaffärer, men faktiskt också på banken...)?

Ja, det är väl så enkelt att jag får dåligt självförtroende när jag vet att jag är okunnig på ett område. Jag är livrädd för att verkligen visa min enorma okunskap och därför vill jag helst träda tillbaka. Det är lite fegt, jag vet... Kanske försöker jag skylla på könsmönster, när det egentligen bara handlar om att jag varit för ovillig att ta reda på mer fakta, så som min man gjort.

Men nog är det ändå så att dessa typiskt manliga domäner (de är ju de fortfarande, det är ett faktum), verkligen kräver mycket mer av en kvinna för att vinna respekt inom, inget ges direkt gratis, som i viss mån för mannen.

TillbakadragenKRAM!

Bekräftelse nog?

Ibland kan man inte stoppa längtan efter ett tredje barn. Den finns där som en skugga hos mig hela tiden, den vill inte riktigt försvinna trots att jag inte har ett enda logiskt argument för det hela.

Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.

Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?

Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.

Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.

För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.

Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.

Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.

När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.

Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.

Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.

Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.

När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...

Bekräftelsesjuk KRAM!