Man borde...

En jobbdag kvar, sedan LOV! Man borde vara lättad och överlycklig så klart. Borde. Men otacksamma människan känner just nu en mycket märklig blandning känslor, ännu har jag inte kunnat diagnostisera känslorna riktigt heller.

Vad är det för FEL egentligen?

Jag kan inte koppla av och njuta ännu i alla fall, jag går omkring som en osalig ande, känner mig nästan speedad, fast jag får inte mycket vettigt gjort.

Och så oron, den river, rafsar och retar mig. Blandat med någon slags tomhet och olustkänsla.

Vad är det jag känner egentligen? Och varför?

Antar att jag har någon slags postavslutningstidstresssyndrom, typ. När man ätligen nått den där härliga avslutningsdagen och kramat adjö till eleverna så märker man ganska snart att man har blivit som en urkramad svamp. Jag känner mig helt dränerad.

Och ändå har den här sista tiden varit ovanligt ok i år faktiskt, jag borde inte känna så här i år. Kan man tycka.

Kanske oroar jag mig helt enkelt över den härliga, långa semestern som ligger framför mig nu. Tanken på att aktivera mig och barnen på ett bra sätt känns på något sätt prestationsångestskapande... Och all mat som ska lagas och fixas och trixas med hela sommaren... Och alla regler och uppfostransstrategier som utmanas... Hallå, nu kommer vi att umgås med varandra HELA TIDEN...

Får lätta kvävningskänslor...

NEJ, dags att skärpa sig, fösa undan oron och börja känna GLÄDJEN över att få vara ledig.

(Det är bara det att det brukar ta ett rätt långt tag innan jag kommit in i den känslan...attans slöseri med ledighet..)

Oroskram