Skrattar ihjäl mig

Höll på att skratta ihjäl mig för en stund sedan. Först läste jag mina galna kollegors kommentarer till varandra på fejjan, tack Maria, Samuel, Mia, Cecilia och Monika för att ni underhåller med er fantastiska humor! Ni får absolut inte sluta, ni vill väl inte ha på ert samvete att jag sitter här och tynar bort i depression!?

Sedan ringde plötsligt telefonen och jag hör en metallisk, sprakande röst, liksom fördröjd i ultrarapid, i mitt öra. "Det låter så konstigt!" gastar jag, rösten pratar vidare och då bara exploderar jag av garv. Helt sjukt, men jag registrerar ändå på något konstigt vis, att det måste vara min mellanbror som talar, hur i hela friden kunde jag höra det!!! (ASG igen) Rösten var ju helt oigenkännlig. Jag byter frustande telefon och nu blir det äntligen normalt. "Vet du hur du lät?" frågar jag min bror, "Du lät som Stig-Helmer i Sällskapsresan, när någon hade lagt in folie i luren och han pratar med sin mor, och hon säger misstänksamt "Är du full Stig-Helmer!?" Obetalbart kul. Fast detta lät ännu värre in fact.

Jag har en kurslitteraturbok; Språk och påverkan, läst under tiden jag läste svenska på universitetet, som handlar om kommunikation. När jag läste den boken fick jag flera så kallade aha-upplevelser, av den sorten jag verkligen kommer ihåg, så den boken är lite av en favorit. Där lärde jag mig varför det är så fruktansvärt kul när reglerna för kommunikation rubbas och sätts ur spel. Det är min favoritform av humor, alla kategorier.

Vad står på schemat i dag då måntro? Det är SOL ute och SOL inne i sinnet i dag. Tänk vad solen kan göra underverk med mitt humör. Fast tyvärr har jag en hel del inne-grejer att pyssla med först i dag... Attans då. (Förresten, skriver ni också kollegor men grejer?).

HumoristiskKRAM