Var går gränsen?

Mamma ringde förut och undrade om jag inte tänkte komma på mors dag.

Suck. Förklarade tålmodigt att den var förra söndagen, och att vi allihop varit hos henne då. Hon trodde mig fortfarande inte, det märkte jag, hon suckade insinuerande, som om jag försökte luras. Det hjälpte inte ens att jag frågade om de presenter hon fått av mig, vilka hon ju helt klart visste att hon hade fått. "Ja, dina bröder vet i alla fall att det är mors dag, för de skulle komma sa de", fortsatte hon i sin förnärmade ton.

Ringde mina bröder sedan, ingen av dem hade pratat med henne i dag. Vi suckar unisont och undrar hur det här ska gå egentligen. Vad ska vi göra? Vad KAN vi göra?

Det går åt ett visst håll just nu, frågan är bara var vi ska dra gränsen, var går gränsen? För mamma? För pappa? För oss?

Vi tar en dag i taget just nu. Vad kan vi annars göra?

Ingen idé att jag tänker på morgondagen. Jag vet ju inte mycket. Jag är i händerna på SJUKVÅRDEN. Jag följer helt enkelt med till sjukhuset i morgon och så får jag se vad som händer. Jag har ingen kontroll över någonting, det har ingen av oss.

Om jag ska vara ärlig, jag ORKAR inte ha någon kontroll heller.

Har i alla fall fått lite gjort här hemma i dag. Har inte ens varit ute ännu, fast det är så underbart väder. Ska nog gå ut en stund nu.

Söndagskram