Potpurri i avslutningstider...

Oh please nu är det så där igen att det gått några dagar och jag vet inte vilket av allt som hänt som jag ska skriva om...

Det får bli potpurritankar =)

Mina barns avslutning i kyrkan i går var så fin, och som vanligt kan jag inte hålla tårarna borta.. Det är så vackert, ALLA barn är med och sjunger, och ALL personal är också med i en sång, så vackert med deras samspel! Var allt lite stolt när min dotter fick gå fram och få medalj! =) Och så sjöng de så fint och var så vackra! GLÄDJE!

Sista veckan i skolan är annars alltid helt crazy. Ibland börjar jag tänka efter lite, lite sådär seriöst och undrar hur "folk" egentligen skulle uppfatta oss lärare om de såg oss...? ehehum..?

För, är det normalt att gå i gång på att man ska spela fotbollsmatch mot skolans elever i årskurs nio? Det gör jag nämligen... Inte så att jag tränar innan eller så, men innan, under matchen och efteråt är det så kul =) Det där med att gå och larva sig om att vi är bäst innan, och själva nerven under matchen och efteråt när man säger snälla saker till varandra, för det gör vi faktiskt! Oslagbart. Det handlar om att vi MÖTS. På riktigt på något vis. Där vi kan spela på samma arena, samma spel så att säga. Inget annat än FOTBOLLEN spelar någon roll. Det är inte för inte som man älskar fotboll. Det är en fredshandling.

Och, är det normalt att bli tillfrågad, typ på kvällen innan sent, om man vill vara Shakira i WM-fotbollslåten och dansa och mima dagen efter på scenen inför hela skolan på 4-500 pers? Och är det normalt att tycka att det är så kul att man sitter och kollar den vidoen på you-tube och försöka härma movesen i köket inför förvånade egna barn? Och låna sonens Brasilien-T-shirt och ha på sig? Och en alltför kort kjol, tydligen, till vissas belåtenhet.... och kanske vissas förfasande...vad vet jag, men det blev ju en del rumpvickande om man ska vara Shakira alltså!? Ja, ja det BJUDER JAG PÅ, som jag brukar säga. Det var kul att många elever sa snälla saker till mig i alla fall, jag blev kallad "Shakira" av väldigt många i ett par dagar sedan... (kan bli kallad värre saker...).

Den årliga sommarshowen var för övrigt annars helt superbra, som vanligt blev man varm i hjärtat över elevers framträdanden, de är helt fantastiska! Fast, om jag får vara ärlig så var lärarbandet "ClasVictors" helt klart BÄST! Deras låt, där Victor sjöng, var så bra att jag vill ha den på CD! =) (rektor Fredrik och även Jonas är också medlemmar i detta eminenta band). Tyckte eleverna med, tror jag allt, eftersom de har sjungit den refrängen sedan dess, som en neverending fotbollsklack springer de omkting i korridorerna. Det var SAMBA all the way til the bitter end! =)

Fast jag inte hade undervisat några nior detta år så kunde jag inte låta bli att dras med i stämningen när de ömsom grät och ömsom sjöng och dansade och tjoade i korridorerna innan avslutet var ett faktum.

Alla dessa känslor. Jag tror ändå att det är lite speciellt att få uppleva det här varje år, som man får göra i skolans värld.

Idel trevligheter har det varit denna vecka i alla fall. I tisdags var jag och min svägerska ute och tog en drink på stan och förgyllde vår vardag. Jag är så lycklig att jag fått en så underbar svägerska, jag känner mig som RENAD och UPPFRISKAD efter en träff med henne .

I kväll hade vi den årliga afterworken på torget efter vår avslutning med eleverna. Den var ovanligt välbesökt i år, jag tror nästan ALLA, typ, tittade förbi en stund. Folk kommer och går och vi har så mysigt så att det nästa borde vara beskattat.

Men, lite avbrutet känns det allt att gå hem när det är som trevligast... men antagligen stärkande för min moral..


AvslutningsKRAM!