2010

Kanske att jag skulle ta och minnas året som gått nu då på det nya årets första dag. Kan kanske vara passande.

Fast, nej, jag har ingen större lust faktiskt. Varför ska man göra det egentligen? Vi försökte göra det tillsammans med barnen i går vid supén och trots att vi gjort så mycket detta år kändes det bara torftigt på något sätt. Så kom jag på att jag brukar säga till mina elever att de hellre ska fokusera på en upplevelse och använda sinnena när de ska skriva och inte bara redovisa händelser. Precis därför blir det platt när man bara går igenom alla händelser under ett år.

Så vi struntar i det alltså.

Låt mig bara säga att för mig har 2010 varit ett omvälvande år. Det har varit ett år som kommer att få konsekvenser för min framtid. Det är jag säker på.

2011 har startat lugnt och stilla i alla fall. Ivanhoe på tv, åh, vad jag älskar den filmen! Jag har sett den nästan varje år på nyårsdagen sedan tidernas begynnelse. Jag kan nästan alla repliker utantill och sitter och säger dem njutningsfullt högt. Min dotter tittade konstigt på mig. Men språket! Vackert. Och kärleken! Vackert.

En bild på vår katt Filip som numer bor i småland på landet. Detta är en av alla bilder den nya matten skickar till mig då och då. Det är jag glad för att hon gör. Saknar min katt så! (se där något jag saknar alltså!).

Snart Hipp hipp! Så kul!

KRAM!

Happy New Year!

Nyårsafton. Lyssnar just nu på en favoritlåt med Ulf Lundell, mästaren; "Sanna", som sig bör på nyårsafton. Nyss lyssnade jag på "Happy New Year" med ABBA, börjar komma i stämning här. Den vita chokladpannacottan är förberedd och bären ligger och tinar (ja, ja de var inte färska). Mannen har förberett humrarna och havskräftan till dottern, de blir gratinerade. Huvudrätten väntar lite medan vi nu gör oss i ordning (jag ska snart). Bordet är dukat och i år valde jag silver som färg.

Och så en bild på den turkosa väggen i källaren, här nedan, som jag lovat. Fast den ser inte lika turkos på bilden som den verkligen blev. Den blev faktiskt helt fantastiskt fin! Sonen säger att den är poolblå. Själv sitter jag och tittar på den och tänker på hav och himmel i Grekland. Väggen gör mig glad nu när jag går nerför trappan och ser den, då måste det vara rätt.

Annars är jag dunderförkyld, perfekt så här till nyår. Det kom i natt. Nyser, snorar och sniffar. Kanske blir det bättre efter lite champagne till förrätten.

I morgon kan hända att jag känner för att göra en liten tillbakablick på året 2010. He who lives will see.

Gott Nytt År och ha en riktigt härlig afton! Ta hand om dig.

KRAM!

Ett sista ögonblick

Bye bye originaltapeten från 1980! Ett sista ögonblick hade den när jag fotade den här i dag, innan jag målade över den. Nu är de sista bruna vävtapeterna borta från huset. Jag fällde inte direkt någon tår.

Denna vackra fondvägg satt i källaren i gillestugan, tillsammans med de omgivande helbruna väggarna. Furutrappen ner till källaren har nu också fått samma vita och ljusgrå färg som den upp till övervåningen fick redan när vi flyttade in förra året. Det är inte förrän nu vi orkat ta tag i källarens furu-bruna mörker.

Nu blir det vitt och fondväggen blir turkos! När jag är klar kan jag lägga upp en bild på den turkosa väggen, om jag blir nöjd...

Nu ser jag fram emot att få sitta i den ljusa och färgglada gillestugan framför den öppna brasan på fårskinnsfällen, utan att behöva få ångest av de bruna vävtapeterna.

Vila i frid.

Kram!

Mina ambitioner

Näst sista temat på listan i dag. I morgon har jag skrivit efter listan i 30 dagar, varje dag, duktig flicka!

Kanske att det kommer att kännas tomt att inte ha en lista att följa i alla fall. Jag vet att det är svårare att känna inspiration att skriva helt fritt varje dag, särskilt om man känner att det inte direkt har hänt något spännande att skriva om.

Mina ambitioner alltså.

Det är skillnad på drömmar och ambitioner då, eller? Har du följt min blogg den senaste månaden har du sett den långa listan jag skrev på alla mina drömmar jag har.

Ambitioner... ska det handla om mitt yrkesliv eller privat? Både och? Jag känner mig lite förvirrad. Det kanske betyder att jag inte har några ambitioner! Hehe.

Jag har en ambition att jag hela tiden vill fortsätta utmana mig själv och fortsätta att utvecklas. Det vet jag. Jag vägrar nöja mig med att stå still och känner mig aldrig nöjd utan vill lära mig mer. Är det ambitioner?

Jag har en ambition att försöka vara en så bra mamma som jag bara kan för mina barn.

Jag har en ambition att försöka se till att jag kan stå ut med mig själv i livet. Jag vill kunna se mig själv i ögonen. Som chefspiraten sa i går i piratfilmen (det var för övrigt Keith Richards, sångaren och gitarristen i Rolling Stones!) till Jack Sparrow: "The trick is not to stay alive forever, the trick is to be able to live with yourself for the rest of your life".

Ambitiöskram!

Det här saknar jag

Jag är inte mycket för att hålla på och sakna saker som försvunnit. Jag försöker gå vidare helt enkelt.

Men i dag kan jag inte få bort detta ur huvudet:

Jag saknar min mamma.

Nej, hon är inte död, men hon är borta.

Jag saknar den mamma som jag älskade, jag gjorde faktiskt det, det minns jag bestämt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag någon gång i framtiden kan börja minnas min mamma igen. Som hon verkligen var.

Kram

Min favoritplats

För ett tag sedan skulle jag lätt ha sagt att min favoritplats var mina föräldrars sommarstuga vid sjön Rängen, i Kallvik, Svartmåla, utanför Linköping.

Det är min barndoms räddning att jag fick vara där varje sommar hela min barndom och ungdom. Många av mina vänner fick vara kvar i asfalten i förorten, men jag fick vara "lantunge", "barfotabarn" varje sommar tillsammans med min bror och ett tjugotal barn i samma ålder. Vi hade Bullerbyidyll, så var det. Vi badade, spelade fotboll, tennis, tältade, plockade bär, lekte äventyrslekar, gick och köpte mjölk och ägg hos bonden, var ute i naturen hela tiden. Jag och mina vänner umgicks från morgon till natt. Vi startade en tidning, en kiosk, vi anordnade tipspromenader, spelturneringar, fester, karnevaler, showuppspel you name it. Vi var så underbart kreativa. Det var en tid i mitt liv som jag är så otroligt lycklig över.

På "landet" kunde jag vara mitt sanna rätta jag. Den jag ville vara.

Och den underbara sjön. Vattnet. Att bada, åka båt, åka vattenskidor, fiska (nåja...), åka ut på öar. Vara vid vattnet helt enkelt, det är det jag älskar.

Nuförtiden är inte sommarstugan en favoritplats, tyvärr. Mina föräldrar är sjuka nu, den innebär bara extra jobb. Kanske att jag hade velat ta över den, men jag har tappat känslan efter alla år av besvär. Mina föräldrar har aldrig heller varit så givmilda med att låta oss barn använda stugan själva, så jag tappade lusten.

Det är lite tragiskt men jag har ingen favoritplats längre.

Kanske att det här med favoritplats har med trygghet att göra? När jag var barn behövde jag en plats att känna mig trygg på i all otrygghet jag upplevde.

Nu känner jag mig trygg i mig själv och tillsammans med mina barn. Det är min favoritplats: där mina barn är.

Kram!

Mina rädslor

Annandags jul. Hemma nu från svärmor och hennes man i Huskvarna. Vi hade det riktigt mysigt i går (och i dag) tillsammans med dem, mannens två bröder och familjer samt svärmors mans två barn med ett par av sina barn (lät krångligt kanske).

Det är tradition att fira med mannens släkt på juldagen och med min på julafton, det är riktigt skönt tycker jag. Och svärmor lagar en sådan underbar kalkon.

Ämnet i dag då, det var visst "mina rädslor".

Jag tänker inte skriva om de naturliga rädslorna, de som alla har så klart; som handlar om mina barns hälsa och välmående, eller min mans eller min familjs eller mina vänners. De är så starka och fruktansvärda så dem kan man inte ens våga ha. De rädslorna stoppar vi längst in i den innersta kammaren och låser om. Det är bäst så.

När jag var barn var jag väldigt mörkrädd. Jag var riktigt rädd för monster under sängen kommer jag ihåg. Jag brukade ta sats från dörren när jag skulle gå och lägga mig, löpa fram till sängen och kasta mig i den utan att låta fötterna nudda golvet vid sängen. Sedan insåg jag att jag var tvungen att ta tag i det här. Då stålsatte jag mig varje kväll och gick långsamt och provocerande fram till sängen med bultande hjärta. Satte mig och lät fötterna vara på golvet länge. En kväll hade min tvillingbror lagt sig under sängen och högg med ett vrål tag i dem medan jag satt där och övade mig på att komma över min rädsla...

Sedan var jag inte rädd mer.

Sedan gjorde jag likadant med alla mina rädslor, som t ex att gå själv i skogen i mörkret eller gå ut själv på kvällen där jag bodde etc. Jag övade mig på att möta fyllegubbars, eller utmanande tonårskillars blick med coolt lugn.

Jag övade mig på att prata inför klassen, prata med främmande människor, jag började spela teater för att komma över mitt dåliga självförtroende och våga framföra mig själv.

Så har jag gjort med alla mina rädslor. Jag har mött dem face to face.

Det är bara det här med ormar då. Jag är skräckslagen för ormar, jag har fobi och kan inte för mitt liv känna att jag måste bota den. Det får vara helt enkelt. Fast jag har lärt mig att gå omkring tillsammans med barnen och titta, men jag tittar inte, jag bara låtsas. Men då måste jag ha kontroll och vara beredd och ha bestämt mig för att klara av det. Händer det något oförutsett är jag på ruta noll igen.

En annan sak som är svårbotad är att jag har en släng av klaustrofobi också. Jag gillar verkligen inte att bli instängd, inlåst eller inträngd. Då slår min reptilhjärna till. Jag börjar hyperventilera faktiskt. Och gråta. Inte alltid men vid ogynnsamma tillfällen, då jag inte har kontroll.

Ja, så var det med mina rädslor då.

Ta kontroll över dina rädslor, låt inte dem styra dig, det är det jag försöker i alla fall.

Kram!

En första

Ja i år var det den första gången vi firade julafton hemma hos oss med! Och allt gick så bra! Maten var god, barnen var nöjda med sina julklappar, alla vara trevliga och glada , det gick bra med mina föräldrar, ja en riktigt härlig julafton!

Men vi glömde visst gröten, för det blev lite sent med allting, för vi tog det så lugnt med allt, och kanske för att vi var så mätta, men, men det blev alltså också en första; att glömma gröten.

Och det var första gången det hölls familjemästerskap i pingis på julafton. Och som det tävlades om vem som skulle vara tomte... För första gången vann jag fem paket i julklappshasarden, alla som jag ville ha!

Och det var första gången mannens bror och hans sambo var med på själva julafton, de sov över här, vi brukar annars umgås på juldagen hos svärmor i Jönköping, dit vi ska allihop nu snart. Och brorsdotterns pojkvän var här ett tag också.

Och det var första gången jag missade Kalle och hans vänner och Karl Bertil Jonssons julafton. Så blir det när man är värdinna. Undrar om det betyder att jag är vuxen nu.

Härliga, härliga julkramar!

Det här får mig att gråta

Julafton i dag. Vi har haft en så mysig morgon här med goda skinkmackor och barnen öppnade presenterna i strumporna. Vilken härlig dag det ska bli med hela min familj som kommer till oss.

Nu till temat gråt.

Jag är en sådan som gråter ofta och för allt möjligt. Skulle helt klart kunna jobba som professionell gråterska, a la Helena Bergström.

Mest av allt gråter jag av lycka och stolthet. När t ex barn och ungdomar framträder inför publik och övervinner sig själva på något vis. Det är så vackert.

Jag gråter floder till sorgliga filmer som vet hur de ska trycka på alla gråt-knappar. Det brukar vara skönt och rensande tycker jag.

Jag gråter alltid någon dag när jag har PMS. Och då vet jag inte riktigt varför jag gråter. Det är någon slags weltschmerz-känsla som kommer över mig då.

Jag gråter när jag blir riktigt förbannad också. Det var jobbigt när jag var barn, för då kände jag mig som en riktig looser varje gång de fick se tårar.

Jag gråter när jag blir ledsen. Så klart.

Och så gråter jag när det är kallt ute. Det är något med mina ögon. Och när jag håller på med vitlök.

Jag gråter sällan för att jag har ont, då biter jag mest ihop.

God Jul önskar jag dig i dag!

Kram!

Det här får mig att må bättre

Träning.

Ut och ta en löptur eller ge järnet i en innebandy- eller fotbollsmatch, sedan mår jag bättre. Alla kategorier bästa medicinen mot allt. Åka längskidor har jag upptäckt är suveränt också, men nu har jag då alltså ingen stav. Åka slalom är en lisa för själen. Att få vara ute i naturen och sporta är oslagbart för att må bättre.

Tyvärr tränar jag för sällan känner jag. Och kommer ut för sällan också tyvärr. Min kropp och själ skulle behöva mycket mer av den varan för att bli starkare.

Annars är det självklart mina barn, min man, min familj och mina vänner som får mig att må bättre. De är livsnödvändiga på ett sätt som inte går att beskriva.

När vi ändå pratar kärlek så får jag inte glömma att nämna den fysiska närheten, den får mig att må bättre, det är också bästa medicinen mot allt.

Nu ska jag skriva något politiskt inkorrekt här...men jag mår rätt bra av att ha min egna bil också. Lilla Pärlan. Den symboliserar min frihet, mitt oberoende. Det mår jag bra av också.

En god bok är inte dumt heller. Aldrig fel.

Och havet. Icke att förglömma. Se ut över havet och bara njuta av dess storslagenhet. Och solen, min vän.

Just nu kan jag tyvärr inte skriva att jul får mig att må bra... dan före dan som det är. Men i morgon runt kl 15 sisådär, kommer jag garanterat att tycka att jul får mig att må bra, då jag är tillsammans med hela min underbara familj.

Välmående kram

Det här upprör mig

Först måste jag bara hänvisa till inlägget om vilken månad det är nu. Och så kan man kolla in datumet också. Dan före dan före dan.

Så jag har inte riktigt tid med ett sådant här inlägg kan man säga. Och detta är ett ämne som jag skulle kunna skriva mycket om. Mycket.

Men jag tror att jag kommer att återkomma till detta många gånger, så oroa dig inte.

För jag blir nämligen ofta upprörd. Och den dagen jag inte blir det måste man skicka mig till sjukhuset, för då är jag inte frisk. Bara så du vet.

Men jag kan säga så här i alla fall:

Elakhet upprör mig mest av allt. När någon uppsåtligen vill skada en annan människa.

Och empatilöshet, småsinthet, fördomsfullhet, rasism och avundsjuka. Och alla avarter som hör därtill.

Jag kan aldrig i livet förstå eller förlåta att man vill göra någon annan illa med vilja. Och inte heller av taktlöshet eller okunskap.

Det upprör mig.

Upprördkram!

Ett annat ögonblick

Att välja ut ögonblick att berätta om är inte det lättaste, har jag märkt. Det finns ju några stycken.

Sorteringsprocessen sätter igång i huvudet för fullt, som i en fabrik ungefär tror jag. I minnesfabriken startar bandet med minnen och en griparm tar tag i dem och slänger i olika lådor: "kan inte berätta om det är för privat-bandet", "för ledsamt-bandet", "för lyckligt och provocerande-bandet", och vad det nu kan vara för fler band.

Det enda jag kan göra i det här läget är att blunda och vänta på att ett gripbart minne, som känns okej att berätta om, dyker upp. Det är alltså väldigt slumpartat.

Ett minne, och ett ögonblick, som har återkommit till mig många gånger är detta:

Jag gick på lågstadiet. Jag var ett energiskt och temperamentsfullt barn. Jag rusade ofta på utan eftertanke. Jag skulle vara först, jag skulle vara bäst. Jag hördes och syntes. Fast jag var så liten som en teskedsgumma ungefär. Och ofta var jag väldigt liten.

Det här ögonblicket jag tänker på är när vi tjejer i klassen är i omklädningsrummet efter en gympalektion. Jag har väl som vanligt varit ganska hetsig i någon match eller vad det kunnat vara, det minns jag inte. Men jag minns hur alla i omklädningsummet plötsligt börjar kännas som mina fiender. De är emot mig allihop. En av mina bästa vänner är värst mot mig, hon är upprörd och skriker något åt mig. Det är då jag plötsligt tappar all kontroll och i ren desperation griper tag i min väska och slänger den mot henne. Jag ser hur väskan flyger som i slow motion, den gör verkligen det! och sedan plötsligt slår, bang! i huvudet på henne. Hennes huvud slungas baklänges och hennes glasögon far i golvet med ett kras. Jag hade tydligen en hård hårborste i den annars ganska tomma väskan. Jag kommer ihåg att väskan var grön. Hårborsten var beige i hård plast.

Efteråt var värst. Hon grät och alla tröstade henne. De vände sig mot mig med kalla, hårda ögon. Anklagande. Jag var ett monster. Och det fanns ingen ursäkt i hela världen som kunde hjälpa.

Vi blev vänner igen. Jag sa förlåt och jag menade det av hela mitt hjärta. Det var därför vi blev vänner igen.

Och jag visste, efter detta ögonblick, att jag aldrig, aldrig någonsin mer vill känna mig som detta monster.

Ögonblickskram

Den här månaden

Ja vad ska man säga om den här månaden? Det är december.

Jag brukar faktiskt tycka bra om december, den här nedräkningen till julafton som pågar, den är så handfast. Spänningen och julmyset som stegras dag för dag. Traditioner att hålla fast vid i mörkret och bland de tända ljusen.

Och när det är så här mycket snö är det magiskt på något vis (förlåt alla som skottar och halkar omkring på vägarna, jag vet, men ändå).

Jag tycker om jul. Förr skulle jag ha sagt att jag älskar jul, men nu är det mer ett stilla vänskapsförhållande. Den eldigt sprakande kärleken har förbytts till en lugnt glödande och varm känsla. Den pressar och stressar mig inte längre heller, jag tar det lite som det kommer, om lusten faller på. Det viktiga för mig i år är att vi får vara tillsammans i familjen och umgås och ha det mysigt. Ingenting behöver vara perfekt känner jag, jag vill bara ha det mysigt. Det är det enda jag önskar.

I morgon är det skolavslutning med den årliga julshowen och efter det kommer jag att kunna ägna mig helhjärtat åt familjen och julen. Jag har rätt många julklappar kvar att köpa och jag har fått svårare och svårare för det här med att gå i affärerna och trängas, jag blir alldeles matt och klaustrofobisk. Och i år är barnens önskelistor lååååånga och det är så hemskt att välja bort önskningar, där är jag helt hopplös. Sedan har vi mat att laga, men det är det visserligen mest mannen som står för, men ändå. Lite mer julgodis ska det också bli. I morgon kväll ska granen kläs!

Eftersom vi ska vara hemma hos oss i jul, alla kommer till oss =D, så behöver huset städas också, så är det ju. Och tomtarna och det sista pyntet ska fram.

Men, men, som sagt, vi tar det lite stillsamt (you wish).

Just nu har jag lite bestyr med och tankar på det här med att mamma ska klara av att komma hit. Jag hoppas vi tänker rätt med det här och att det ska fungera.

Jag vill som sagt bara ha en mysig, skön jul. Please.

Månadens kram!

Detta ångrar jag

Ingenting. What's the point anyway? Ibland gör jag sådant jag inte är stolt över och självklart hade det varit bättre om jag inte gjort det. Men vad ska man göra? Försöka lära sig och bättra sig till nästa gång helt enkelt. Det försöker jag i alla fall.

När jag tänkte på det här temat insåg jag att det som jag eventuellt skulle ångra, om jag nu höll på med sådant, det handlar ofta om att jag inte sagt nej när jag egentligen borde ha gjort det. Nej. Nej. Det får jag fortsätta öva på tror jag. Något mer jag bör träna på är att tygla mitt humör och inte bli så upprörd. Sådant kan jag faktiskt ångra, att jag tappade humöret, lugnet.

Men, som sagt, det är ingen idé att ångra något. Det ligger bakom dig och kan inte ändras. Det är hur du går vidare som är det viktiga.

Kram

Min favoritfödelsedag

Haha nu kom den där favoritfrågan igen! Oh my God! Och jag tänker inte svara något vettigt på den frågan, som man frågar får man svar som det fina ordspråket lyder.

Självklart är det min egen födelsedag som är favorit. Och det tänker jag inte skämmas för att tycka, när om någon gång får man vara ego om inte på den dagen. Så det så.

För övrigt var det tur att det var ett sådant trist ämne i dag för jag har inte tid att skriva ändå. Nu ska jag nämligen iväg på en riktig tjejdag och kväll (=D) med mina fina vänner som jag inte gått ut med in ages.

Så vi ska ha riktigt mysigt och kul helt enkelt! =D

KRAM

Mitt favoritminne

Åh, nej! Jag som har så svårt för att välja ut en favorit av någonting what so ever. Det lyckas jag aldrig med, fråga mig om en favoritbok, -maträtt, -färg eller vad som helst och du får ett antal alternativ som svar.

Så vad ska jag göra nu då med detta ämne?

Nej, jag har ingen inspiration alls här! Det är fredag och jag vill bara ha helg nu.

Det enda jag tänker på är egentligen när jag för första gången fick höra orden "jag älskar dig" av den jag älskar.

Nu tar jag fredag här.

Minneskram!

Min första kyss

Min första kyss? Eller puss? Det står ju kyss. Talar vi tungor i varandras munnar här alltså?

Jag måste vara ärlig och säga att jag inte riktigt minns. Och när jag insåg det blev det riktigt intressant detta ämne. Varför i hela friden minns jag inte den första kyssen riktigt!? Jag som har ett riktigt hästminne och sällan glömmer något, och aldrig något första! Jag är den där ältande typen som kan hålla på och minnas i all oändlighet.

Sedan slog sanningen ner i mig som en bomb. Herregud den första kyssen inföll ju helt säkert under tonårstiden, då jag började dricka alkohol. Minnet är lite suddigt från de där första hångelsessionerna med en kille. Så sorgligt.

Nej, det där blev plötsligt inte kul att fördjupa sig i.

Men, vänta lite, nu kommer jag ihåg den första kyssen plötsligt!

Vi gick i tredje klass och vi hade börjat ha s k FF-fester (föräldrafria-fester). Vi var hos Åsa eller Sanna kommer jag ihåg (haha aldrig att vi skulle kunna ha varit hemma hos mig). Festerna planerades noggrant på så sätt att vi ordnade upp alla par innan festen. En punkt på festen brukade vara "kysstävling". Den gick ut på att man skulle tävla om vilket par som kysstes längst, med tungorna i varandras munnar, allltså. Vi var avancerade värre inser jag. Första gången vi vågade oss på just kyssen så fick varje par lägga sig under Åsas säng och öva på att kyssas. Jag övade på Mattias (inte min bror alltså! Vi hade typ tre-fyra Mattias i klassen).

Det var trevligt kommer jag ihåg att jag tyckte. Det var bra att det var han, för vi hade varit som bästa vänner sedan vi gick på dagis. Kanske att vi t o m hade provat kyssar tidigare, fast jag minns inte om det var med tungan just, men vi brukade bygga kojor och ligga mellan madrasser och pussas, han och jag.


Kyss och kram!

Mina drömmar

Nu har man slängt in ett riktigt köttben åt mig här! Jag vet att jag skulle kunna go on like forever med det här ämnet. Så det är bäst att jag försöker fokusera lite här.

Jag måste nog börja med att berätta att jag är född i Skyttens stjärntecken. Jag råkade se en liten text om Skytten i går och där står det att "Skyttens behov av frihet och drastisk för­ändring är nästan allenarådande. Den som har solen i denna del av Skytten har mål som hägrar långt i fjärran och den allra största iver att få dem förverkligade". Vidare stod det också: "Skytten mår nästan illa av status quo och ser fram mot förändring även om den kanske inte är till det bättre".

Så det så. Och det som står om stjärntecknen är ju sant.

Jag drömmer om (utan inbördes ordning):

Att bli författare en dag. Jag vill skriva en bok.
Att göra hat-trick i en fotbollsmatch (sonens sju mål i en cup-match i somras når jag aldrig).
Att vara lika fit-for-fight som t ex Lill-Babs när jag är 70.
Att bli litteraturvetare på riktigt.
Att besöka alla kontinenter. Eller ett par till i alla fall. Jag har bara varit i Europa.
Att bo och arbeta i England någon gång (det kan duga med ett annat engelskspråkigt land).
Att äga en sommarstuga (eller nåt) vid havet.
Att ha vita tänder.
Att bli färdig gymnasielärare.
Att ha en walk-in-closet som Pernilla Wahlgren ungefär.
Att klara magisterutbildningen i pedagogik.
Att klara vattenskidbanan på Skara sommarland (då måste de skaffa mindre skor).
Att bli konståkningsprinsessa (eller, nej kanske inte en dröm längre).
Att kunna dansa salsa.

Nej, stopp här nu.

Det finns ju självklara drömmar som jag har som rör mina barns framtid och lycka, och min egen så klart, men de är helt enkelt så självklara att jag inte skriver dem här.

Drömmande kram!

Det här hade jag på mig i dag

Är det sant att detta ska behöva upprepas!? Jag måste nog gå och handla lite nya spännande kläder om det här ska vara ett återkommande tema.

Jag har ljusa, slitna, trasiga jeans i dag (de var nästan lite trasiga när jag köpte dem, alltså).
Jag har en rosa-orange-randig jumper med någon slags v-ringning, modell sportig, tycker jag.
Jag har rosa-randiga strumpor.
Underkläderna tänker jag inte nämna här.

Skönt att återigen få stilla er enorma nyfikenhet.

(Kanske att jag ska ta en bild också? Få se senare.)

Kram!

Nej, det blev så sent så jag fick ta bild på sockarna jag har nu på kvällen när jag går och lägger mig...

Godnattkram!

Den här veckan

Vadå den här veckan? Ska jag skriva om veckan som varit eller den som håller på? Är det presens eller imperfekt som gäller? Relevant fråga till temapåhittaren, tycker jag.

Jag antar att min fråga uppkommer p g a det faktumet att det är måndag i dag. Hade temat infallit i fredags hade det varit självklart att skriva om veckan som varit. Filosofiskt värre här, eller hur?

Jag väljer härmed att tolka detta som ett framåtsyftande tema.

Det är (i stort sett) sista veckan med eleverna före jullovet. Det räcker kanske att säga det. Jag förväntar mig detta av veckan (efter denna dag):

*frågor om betyg.
*frågor om vi kan få sluta tidigare.
*frågor om vi kan få se på film.
*frågor om vi kan leka något.

I dag startade jag med att vara tärna med glitter i håret och jag och eleverna i min klass sjöng luciasånger. De sjöng riktigt fint måste jag få säga.

På det privata planet förväntar jag mig:

*julklappshandlande.
*mer julgodisgörande.
*städ och tvätt.
*besöka mor och far.
*ut och äta och fest x 2 =D

Ja, det blir en härligt intensiv vecka alldeles säkert. Det lackar ovedersägligt mot jul.


När jag packade upp min lilla tärna och stjärngosse ur julpyntslådan visade det sig att den stackars tärnan låg doppad med ansiktet rakt ner i en av barnens hemgjorda geléljuslyktor. Så hon är väldigt röd i ansiktet. Men hon är söt ändå, tycker jag.

Veckanskram!