Att välja ut ögonblick att berätta om är inte det lättaste, har jag märkt. Det finns ju några stycken.
Sorteringsprocessen sätter igång i huvudet för fullt, som i en fabrik ungefär tror jag. I minnesfabriken startar bandet med minnen och en griparm tar tag i dem och slänger i olika lådor: "kan inte berätta om det är för privat-bandet", "för ledsamt-bandet", "för lyckligt och provocerande-bandet", och vad det nu kan vara för fler band.
Det enda jag kan göra i det här läget är att blunda och vänta på att ett gripbart minne, som känns okej att berätta om, dyker upp. Det är alltså väldigt slumpartat.
Ett minne, och ett ögonblick, som har återkommit till mig många gånger är detta:
Jag gick på lågstadiet. Jag var ett energiskt och temperamentsfullt barn. Jag rusade ofta på utan eftertanke. Jag skulle vara först, jag skulle vara bäst. Jag hördes och syntes. Fast jag var så liten som en teskedsgumma ungefär. Och ofta var jag väldigt liten.
Det här ögonblicket jag tänker på är när vi tjejer i klassen är i omklädningsrummet efter en gympalektion. Jag har väl som vanligt varit ganska hetsig i någon match eller vad det kunnat vara, det minns jag inte. Men jag minns hur alla i omklädningsummet plötsligt börjar kännas som mina fiender. De är emot mig allihop. En av mina bästa vänner är värst mot mig, hon är upprörd och skriker något åt mig. Det är då jag plötsligt tappar all kontroll och i ren desperation griper tag i min väska och slänger den mot henne. Jag ser hur väskan flyger som i slow motion, den gör verkligen det! och sedan plötsligt slår, bang! i huvudet på henne. Hennes huvud slungas baklänges och hennes glasögon far i golvet med ett kras. Jag hade tydligen en hård hårborste i den annars ganska tomma väskan. Jag kommer ihåg att väskan var grön. Hårborsten var beige i hård plast.
Efteråt var värst. Hon grät och alla tröstade henne. De vände sig mot mig med kalla, hårda ögon. Anklagande. Jag var ett monster. Och det fanns ingen ursäkt i hela världen som kunde hjälpa.
Vi blev vänner igen. Jag sa förlåt och jag menade det av hela mitt hjärta. Det var därför vi blev vänner igen.
Och jag visste, efter detta ögonblick, att jag aldrig, aldrig någonsin mer vill känna mig som detta monster.
Ögonblickskram
Sorteringsprocessen sätter igång i huvudet för fullt, som i en fabrik ungefär tror jag. I minnesfabriken startar bandet med minnen och en griparm tar tag i dem och slänger i olika lådor: "kan inte berätta om det är för privat-bandet", "för ledsamt-bandet", "för lyckligt och provocerande-bandet", och vad det nu kan vara för fler band.
Det enda jag kan göra i det här läget är att blunda och vänta på att ett gripbart minne, som känns okej att berätta om, dyker upp. Det är alltså väldigt slumpartat.
Ett minne, och ett ögonblick, som har återkommit till mig många gånger är detta:
Jag gick på lågstadiet. Jag var ett energiskt och temperamentsfullt barn. Jag rusade ofta på utan eftertanke. Jag skulle vara först, jag skulle vara bäst. Jag hördes och syntes. Fast jag var så liten som en teskedsgumma ungefär. Och ofta var jag väldigt liten.
Det här ögonblicket jag tänker på är när vi tjejer i klassen är i omklädningsrummet efter en gympalektion. Jag har väl som vanligt varit ganska hetsig i någon match eller vad det kunnat vara, det minns jag inte. Men jag minns hur alla i omklädningsummet plötsligt börjar kännas som mina fiender. De är emot mig allihop. En av mina bästa vänner är värst mot mig, hon är upprörd och skriker något åt mig. Det är då jag plötsligt tappar all kontroll och i ren desperation griper tag i min väska och slänger den mot henne. Jag ser hur väskan flyger som i slow motion, den gör verkligen det! och sedan plötsligt slår, bang! i huvudet på henne. Hennes huvud slungas baklänges och hennes glasögon far i golvet med ett kras. Jag hade tydligen en hård hårborste i den annars ganska tomma väskan. Jag kommer ihåg att väskan var grön. Hårborsten var beige i hård plast.
Efteråt var värst. Hon grät och alla tröstade henne. De vände sig mot mig med kalla, hårda ögon. Anklagande. Jag var ett monster. Och det fanns ingen ursäkt i hela världen som kunde hjälpa.
Vi blev vänner igen. Jag sa förlåt och jag menade det av hela mitt hjärta. Det var därför vi blev vänner igen.
Och jag visste, efter detta ögonblick, att jag aldrig, aldrig någonsin mer vill känna mig som detta monster.
Ögonblickskram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar