För ett tag sedan skulle jag lätt ha sagt att min favoritplats var mina föräldrars sommarstuga vid sjön Rängen, i Kallvik, Svartmåla, utanför Linköping.
Det är min barndoms räddning att jag fick vara där varje sommar hela min barndom och ungdom. Många av mina vänner fick vara kvar i asfalten i förorten, men jag fick vara "lantunge", "barfotabarn" varje sommar tillsammans med min bror och ett tjugotal barn i samma ålder. Vi hade Bullerbyidyll, så var det. Vi badade, spelade fotboll, tennis, tältade, plockade bär, lekte äventyrslekar, gick och köpte mjölk och ägg hos bonden, var ute i naturen hela tiden. Jag och mina vänner umgicks från morgon till natt. Vi startade en tidning, en kiosk, vi anordnade tipspromenader, spelturneringar, fester, karnevaler, showuppspel you name it. Vi var så underbart kreativa. Det var en tid i mitt liv som jag är så otroligt lycklig över.
På "landet" kunde jag vara mitt sanna rätta jag. Den jag ville vara.
Och den underbara sjön. Vattnet. Att bada, åka båt, åka vattenskidor, fiska (nåja...), åka ut på öar. Vara vid vattnet helt enkelt, det är det jag älskar.
Nuförtiden är inte sommarstugan en favoritplats, tyvärr. Mina föräldrar är sjuka nu, den innebär bara extra jobb. Kanske att jag hade velat ta över den, men jag har tappat känslan efter alla år av besvär. Mina föräldrar har aldrig heller varit så givmilda med att låta oss barn använda stugan själva, så jag tappade lusten.
Det är lite tragiskt men jag har ingen favoritplats längre.
Kanske att det här med favoritplats har med trygghet att göra? När jag var barn behövde jag en plats att känna mig trygg på i all otrygghet jag upplevde.
Nu känner jag mig trygg i mig själv och tillsammans med mina barn. Det är min favoritplats: där mina barn är.
Kram!
Det är min barndoms räddning att jag fick vara där varje sommar hela min barndom och ungdom. Många av mina vänner fick vara kvar i asfalten i förorten, men jag fick vara "lantunge", "barfotabarn" varje sommar tillsammans med min bror och ett tjugotal barn i samma ålder. Vi hade Bullerbyidyll, så var det. Vi badade, spelade fotboll, tennis, tältade, plockade bär, lekte äventyrslekar, gick och köpte mjölk och ägg hos bonden, var ute i naturen hela tiden. Jag och mina vänner umgicks från morgon till natt. Vi startade en tidning, en kiosk, vi anordnade tipspromenader, spelturneringar, fester, karnevaler, showuppspel you name it. Vi var så underbart kreativa. Det var en tid i mitt liv som jag är så otroligt lycklig över.
På "landet" kunde jag vara mitt sanna rätta jag. Den jag ville vara.
Och den underbara sjön. Vattnet. Att bada, åka båt, åka vattenskidor, fiska (nåja...), åka ut på öar. Vara vid vattnet helt enkelt, det är det jag älskar.
Nuförtiden är inte sommarstugan en favoritplats, tyvärr. Mina föräldrar är sjuka nu, den innebär bara extra jobb. Kanske att jag hade velat ta över den, men jag har tappat känslan efter alla år av besvär. Mina föräldrar har aldrig heller varit så givmilda med att låta oss barn använda stugan själva, så jag tappade lusten.
Det är lite tragiskt men jag har ingen favoritplats längre.
Kanske att det här med favoritplats har med trygghet att göra? När jag var barn behövde jag en plats att känna mig trygg på i all otrygghet jag upplevde.
Nu känner jag mig trygg i mig själv och tillsammans med mina barn. Det är min favoritplats: där mina barn är.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar