Annandags jul. Hemma nu från svärmor och hennes man i Huskvarna. Vi hade det riktigt mysigt i går (och i dag) tillsammans med dem, mannens två bröder och familjer samt svärmors mans två barn med ett par av sina barn (lät krångligt kanske).
Det är tradition att fira med mannens släkt på juldagen och med min på julafton, det är riktigt skönt tycker jag. Och svärmor lagar en sådan underbar kalkon.
Ämnet i dag då, det var visst "mina rädslor".
Jag tänker inte skriva om de naturliga rädslorna, de som alla har så klart; som handlar om mina barns hälsa och välmående, eller min mans eller min familjs eller mina vänners. De är så starka och fruktansvärda så dem kan man inte ens våga ha. De rädslorna stoppar vi längst in i den innersta kammaren och låser om. Det är bäst så.
När jag var barn var jag väldigt mörkrädd. Jag var riktigt rädd för monster under sängen kommer jag ihåg. Jag brukade ta sats från dörren när jag skulle gå och lägga mig, löpa fram till sängen och kasta mig i den utan att låta fötterna nudda golvet vid sängen. Sedan insåg jag att jag var tvungen att ta tag i det här. Då stålsatte jag mig varje kväll och gick långsamt och provocerande fram till sängen med bultande hjärta. Satte mig och lät fötterna vara på golvet länge. En kväll hade min tvillingbror lagt sig under sängen och högg med ett vrål tag i dem medan jag satt där och övade mig på att komma över min rädsla...
Sedan var jag inte rädd mer.
Sedan gjorde jag likadant med alla mina rädslor, som t ex att gå själv i skogen i mörkret eller gå ut själv på kvällen där jag bodde etc. Jag övade mig på att möta fyllegubbars, eller utmanande tonårskillars blick med coolt lugn.
Jag övade mig på att prata inför klassen, prata med främmande människor, jag började spela teater för att komma över mitt dåliga självförtroende och våga framföra mig själv.
Så har jag gjort med alla mina rädslor. Jag har mött dem face to face.
Det är bara det här med ormar då. Jag är skräckslagen för ormar, jag har fobi och kan inte för mitt liv känna att jag måste bota den. Det får vara helt enkelt. Fast jag har lärt mig att gå omkring tillsammans med barnen och titta, men jag tittar inte, jag bara låtsas. Men då måste jag ha kontroll och vara beredd och ha bestämt mig för att klara av det. Händer det något oförutsett är jag på ruta noll igen.
En annan sak som är svårbotad är att jag har en släng av klaustrofobi också. Jag gillar verkligen inte att bli instängd, inlåst eller inträngd. Då slår min reptilhjärna till. Jag börjar hyperventilera faktiskt. Och gråta. Inte alltid men vid ogynnsamma tillfällen, då jag inte har kontroll.
Ja, så var det med mina rädslor då.
Ta kontroll över dina rädslor, låt inte dem styra dig, det är det jag försöker i alla fall.
Kram!
Det är tradition att fira med mannens släkt på juldagen och med min på julafton, det är riktigt skönt tycker jag. Och svärmor lagar en sådan underbar kalkon.
Ämnet i dag då, det var visst "mina rädslor".
Jag tänker inte skriva om de naturliga rädslorna, de som alla har så klart; som handlar om mina barns hälsa och välmående, eller min mans eller min familjs eller mina vänners. De är så starka och fruktansvärda så dem kan man inte ens våga ha. De rädslorna stoppar vi längst in i den innersta kammaren och låser om. Det är bäst så.
När jag var barn var jag väldigt mörkrädd. Jag var riktigt rädd för monster under sängen kommer jag ihåg. Jag brukade ta sats från dörren när jag skulle gå och lägga mig, löpa fram till sängen och kasta mig i den utan att låta fötterna nudda golvet vid sängen. Sedan insåg jag att jag var tvungen att ta tag i det här. Då stålsatte jag mig varje kväll och gick långsamt och provocerande fram till sängen med bultande hjärta. Satte mig och lät fötterna vara på golvet länge. En kväll hade min tvillingbror lagt sig under sängen och högg med ett vrål tag i dem medan jag satt där och övade mig på att komma över min rädsla...
Sedan var jag inte rädd mer.
Sedan gjorde jag likadant med alla mina rädslor, som t ex att gå själv i skogen i mörkret eller gå ut själv på kvällen där jag bodde etc. Jag övade mig på att möta fyllegubbars, eller utmanande tonårskillars blick med coolt lugn.
Jag övade mig på att prata inför klassen, prata med främmande människor, jag började spela teater för att komma över mitt dåliga självförtroende och våga framföra mig själv.
Så har jag gjort med alla mina rädslor. Jag har mött dem face to face.
Det är bara det här med ormar då. Jag är skräckslagen för ormar, jag har fobi och kan inte för mitt liv känna att jag måste bota den. Det får vara helt enkelt. Fast jag har lärt mig att gå omkring tillsammans med barnen och titta, men jag tittar inte, jag bara låtsas. Men då måste jag ha kontroll och vara beredd och ha bestämt mig för att klara av det. Händer det något oförutsett är jag på ruta noll igen.
En annan sak som är svårbotad är att jag har en släng av klaustrofobi också. Jag gillar verkligen inte att bli instängd, inlåst eller inträngd. Då slår min reptilhjärna till. Jag börjar hyperventilera faktiskt. Och gråta. Inte alltid men vid ogynnsamma tillfällen, då jag inte har kontroll.
Ja, så var det med mina rädslor då.
Ta kontroll över dina rädslor, låt inte dem styra dig, det är det jag försöker i alla fall.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar