Gula tulpaner

Fredag. När jag kommer till mamma stöter jag, utanför hennes dörr, turligt på just den sköterska som jag precis fått namnet på av LAH som den som de haft vårdplanerarsamtal med förra veckan. Nu lyckas jag äntligen få klarhet i olika oklarheter som självklart uppstått på den tid mamma nu bott där.

Om det är något jag lärt mig under de år mamma varit sjuk så är det vikten av att få tag på rätt person. Plötsligt går allt som man fått intrycket av var omöjligt att lösa, att lösa!

Det om något borde ju kallas nyckelpersoner.

Jag ser mycket i sköterskans ögon dock. Misstänksamhet och avvaktan. Jag har lärt mig att känna igen den blicken också. Mamma är på krigsstigen igen. När jag kommer in till henne säger hon inte hej utan börjar direkt sitt brandtal om att alla är emot henne och inte vet ett dugg om något och att hon minsann tänker åka hem.

Jag lugnar och börjar prata om annat. Har med en tidning som jag bläddrar i och försöker få henne intresserad av några av nyheterna i. Jag småpratar om barnen och mitt jobb. Det som får henne lugn till slut är nog de gula vackra tulpanerna som jag köpt och nu sätter i en vas vid hennes bord. Det är hennes favoriter. Och att hon blivit lyssnad på. Vi dricker kaffe och äter den mörka choklad jag tagit med, det är ju fredag. Då får jag höra att hon varit på konsert tidigare på dagen i samlingsrummet och att det varit jättebra. Jag blir glad och sänder en stilla tacksamhetstanke till de som anordnar sådant.

Hennes naglar ser förskräckliga ut och jag sätter igång med nagelvård och målar dem slutligen fint. Mamma har alltid varit så noga med sina naglar, alltid haft så fina, långa och lackade.

Jag lämnar henne strax innan det är dags för hennes middag. Vi kramas och hon sänder hälsningar till barnen.

Jag hoppas tulpanerna gör att hon kommer ihåg att hon inte är ensam.

Kram