Äntligen! Kände mig så stark att jag gav mig ut och sprang en ca 7.5 km! I regnet. Men, det var så skönt och jag kände att jag skulle kunnat ha sprungit i all evighet. Lite isbakhalt var det allt dock.
Hoppas jag inte får något bakslag nu, för jag var tvungen att snyta mig ca tusen gånger när jag kom hem. Min näsa är röd och sårig. Men det varma badet efteråt gjorde susen. Jag vägrar att vara sjuk mer, det är bara så.
I dag har allt liksom börjat också. Sonens tidiga bandyträning. Min jobbångest etc etc. Dottern höll på att bryta ihop när hon insåg här ikväll att det bara var en sovmorgon kvar nu.
Men jag håller kvar i ledighetskänslan så länge jag bara kan. Förtränger kan man kalla det. Eller har det skönt.
Annars är ju sanningen den också att jag har det så fruktansvärt jobbigt med mina föräldrar. Jag orkar inte ens prata om det, jag vill bara krypa ner under täcket och vakna när allt är över.
KRAM!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som ...
-
Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om... -
Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar