April Fools' Day

Vårsolen lyser ute och man vill bara gå ut! I går em, när jag och dottern var och handlade de sista presenterna till sonens födelsedag i morgon, var det så varmt att man var tvungen att ta av sig jackan. Vi såg folk som gick omkring i bara linne.

Hemma har jag planterat lite vårblommor i utekrukorna och utemöblerna är på plats i trädgården. När solen och värmen kommer fram så här års så blir man så rastlös, allt annat än jobba vill jag göra just nu. Solen och ljuset lurar mig att tro att sommaren är nära. Jag får bilder av mig själv i lätta kläder, sittandes på verandan smuttandes på ett glas vin framför grillen och barnen lekandes i trädgården. Jag ser mig själv flanerandes på stan, med en väninna, med paus på något kafé. Uppenbarelser av stränder, hav, getingsurr och läsning i en solstol kastar sig obarmhärtigt över mig, och får mig att tappa fokus.

Hallå, vakna! Det är APRIL. Månaden som alltid luras. Inte är det konstigt att den inleds med att man ska lura varandra, så där fortsätter det sedan hela månaden ut.

Så, jag vänder den narrande solen ryggen, stirrar ner i min rättningshög, låter blicken fortsätta över till min inbox, där mejlen trillar in, och vidare till planeringslistan. Var ska jag börja? Jag griper rödpennan och sätter igång.

AprilKram!

Måndagsblues

Dottern fyllde år i går och fick helt och hållet bestämma över allt. En riktigt mysig dag, och hon var nöjd med sina presenter.

Som vanligt känner inte födelsedagsbarnet av att ha blivit ett år äldre (en klassisk fråga som måste ställas), men tyvärr så tycker jag att det känns för mamman i fråga. Herregud vad fort det går, när hon blir ett år äldre blir helt klart jag det med...

Och så är lovet slut och det känns som om en dörr till friheten stängs abrubt. Tillbaka till stress och ansvarsuppgifter. Borta är de loja dagarna när lusten får styra, tillbaka är alla tider som måste passas och uppgifter som måste genomföras. Så, det är väl inget att gnälla över, that´s life baby! Ja, jag VET, men kan jag inte få sura lite i alla fall.

Under lovet har jag varit så avslappnad att jag kommit in i den där "drömma-om-framtiden-känslan", vilken är en mycket sällsynt känsla, utrotningshotad minsann, skulle jag tro. Ett sådant tillstånd kan bara uppnås om man fått ta det riktigt lugnt en längre period, så att man nästan kommit in i en uttråkningsfas faktiskt. Då börjar jag plötsligt se saker som i ett förklarat ljus, jag ser skogen och inte bara träden, för att använda ett slitet uttryck.

Fast det är lite farligt det där tillståndet...för plötsligt har nuet hunnit ifatt mig och slagit ner som en yxa i nacken igen, och vad händer då med alla mina planer och drömmar? Det är lätt att bli lite låg och desillusionerad då, tänka att det finns aldrig en chans i världen att jag kommer att orka att göra något, inte ett jota utöver allt det jag bara måste göra. Som vanligt.

Ja, ja. Det är måndagsblues. Bara hjulen börjar rulla igång igen är jag (o)lyckligt vetande om att jag har några behov över huvudtaget. Det är bara att springa på i hjulet. Man får i alla fall gratis motion.

MåndagsKRAM

Det som är botten i dig...

Både i går och i dag låg jag kvar en stund i sängen och drönade och lyssnade på P1. Programmet var det där lyssnare ringer in och säger sin åsikt och diskuterar med en programledare. Ett av de ämnen som diskuterades flitigt var "barnuppfostran".

En man vid namn Mats ringde in i går och menade, i korthet, att somliga barn behöver våld i sin uppfostran. De förstår inget annat språk. En kvinna från Kalmar, Malin, ringde lite senare in och tog upp att det otäcka med Mats samtal var att han låtit så normal, ja rent av klok. Mats var verbal, lugn och samlad -man lyssnade på honom. Det var skönt att Malin ringde in och sa detta kände jag, för hon hade precis rätt i sin iakttagelse. Mats lät riktigt sympatisk, trots att han de facto uppmuntrade till kriminella handlingar. Mot barn. Ungefär som Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson lät trevlig och klok i Lars Adaktussons debattprogram på tv8 häromkvällen.

Det gäller att vi lyssnar på verbala, smarta människor med öronen på skaft. Det är farligt lätt att vaggas in i psykopaters världsbild. Kanske för att, för att citera poeten Gunnar Ekelöf: Det som är botten i dig, är botten också i andra. Vi har alla ett mörkt rum inom oss. En del människor hittar nyckeln dit.

Men det är klart, man kan bli rätt trött när man hör en del klämkäcka människor ringa in och säga saker som: "man ska uppfostra barn med kramar!", "man ska vara DÄR", "man ska ha KÄRLEK och RAMAR". Ja, visst är allt detta absolut sant! Något annat säger jag inte. Men alla som har barn vet att man ibland inte orkar vara så som man vet att man borde vara. Det är lika bra att erkännas.

Vad gör du när du inte orkar vara en svenskt perfekt och pedagogisk förälder?

A: Blir MARTYR? (nu har du gjort mamma ledsen och jag orkar inte längre).
B: HOTAR? (om du inte slutar genast så tar jag ditt x-box-spel, eller kanske ; om du inte slutar genast skickar jag bort dig på uppfostringsanstalt?)
C:FRYSER UT? (ser inte, hör inte, pratar bara med syskonet).
D: AVSKILJER? (nu går du upp på ditt rum och stannar där tills du förstått vad du gjort).
E: SKRÄMMER? (höjer rösten, blir iskall, får svart blick, blir hysterisk etc).
F: KRÄNKER VERBALT? (jag vill inte ens skriva de fula ord som en del kanske tar till här...).
G: ANGRIPER BARNET SOM PERSON? (du är alltid så slarvig och klumpig, du är hopplös etc).

Men det är klart, detta är ju inget som vi svenskar gör mot våra barn alls. Aldrig. Vi har KÄRLEK och RAMAR.

Det som den där Mats sa, som lät klokt innan man skärskådade det, var bl a: vilken metod man än väljer att använda så innebär all form av uppfostran en slags kränkning, där den vuxne utövar makt. Vilket är då skadligast för barnet, en snabb örfil eller en mamma som ständigt är martyr och ger barnet dåligt samvete? Men, nehej du Mats. Nu försöker du jämföra äpplen och päron, det där har nämligen inget med varandra att göra, eftersom båda metoderna är lika förkastliga. Men det är precis så där som de går tillväga, manipulerarna, ställer saker som inte har med varandra att göra mot varandra. Så se upp med retoriken!

Mitt mål är i alla fall att vara en trygg, harmonisk mamma. En som lyssnar på och resonerar med mina barn. Jag vill ha tydliga regler med konsekvenser, jag vill vara bara kärleksfull och ha roligt med mina barn. Och så är det. Oftast.

KärleksfullKram

Pilates

Jaha ja, då har man införskaffat en pilatesmatta och en pilatesboll. Körde lite övningar på bollen i går och det var ju riktigt roligt :-) Roligare än att köra utan boll, så att säga. En push up-stång hängde vi upp i källaren i en dörr också, så nu ska minsann de svaga armarna få sig en omgång ibland. Skivstången med tyngder känner jag inte kommer att bli den jag leker mest med, men en del "utfall" kan enligt maken vara ok om jag gör. Ja, visst kan jag börja lyfta tyngder, om det gör någon gladare, men det är inte det jag känner mest för så att säga. Lite enkla övningar för rygg, stuss, mage, rumpa och armar är det jag är ute efter. Naturligtvis kompletterat med löprundorna (hallå, man KAN springa nu, det är fint ute, sätt igång!).

Har även bestämt mig för att börja träna innebandy, nu när seriespelet är över. Snart börjar fotbollen också, så kan jag bara hålla på med detta som jag har bestämt, så ska nog träningskvoten kännas mer tillfredställande uppfylld.

Och jag känna mig starkare och friskare, förhoppningsvis.

BestämdKRAM

Godis vs hembakt

Jobbar man deltid på universitetet så får man bara deltids påsklov. Hmm, har visst upptäckt en nackdel med jobbet. Nu ska jag lägga av för i dag i alla fall. Blir väl en liten stund om dagen resten av veckan, antar jag.

Annars funderar jag just nu starkt på att ta alla påskägg (med innehåll) och kasta dem i soporna. Det är helt enkelt inte friskt att ha så mycket godis kvar efter påsken. Mina barn har tröttnat på godis för mycket länge sedan, så nu är det bara de vuxna som äter. Min dotter ber enträget att vi ska baka en bärpaj eller en kaka av något slag. Tänk, själv är jag uppvuxen UTAN godis (nästan i alla fall), men med hur mycket hembakt som helst. Där ser man återigen att det man växer upp utan som barn, vill man så mycket mer ha sedan när man blir vuxen. Så därför kommer mina barn bli mästerbagare som vuxna, eller?!

Ska se om jag kan skärpa till mig och ta och baka lite med barnen nu under lovet. Det är egentligen jättekul, tycker jag. Bara man har handlat hem ingredienserna så.

Något annat jag funderar starkt på nu är att börja med de där löprundorna som jag tänkt så länge på. Eller börja på Friskis eller något. TRÄNA i alla fall, på ett eller annat sätt. Kanske kan jag b li friskare och mer motståndskraftig då. Jag är så trött på den eviga förkylningen, huvudvärken och halsontet.

Ja, i kväll ska det bli av!

GodiströttKRAM!

Vårtecken

När vi kom hem från småland i dag så sken solen fortfarande och sände små strömmande vibbar av varma vårkänslor genom kroppen. Jag parkerade mig på balkongen med en tidning och en kopp kaffe efter att alla akuta "måsten" var avklarade. Grannar runt om i området har tagit fram sina grillar, hade jag noterat under den tidigare promenaden till affären, och en del har planterat blommor i sina utekrukor. Andra vårtecken, förutom den uppenbart uppvaknande naturen, är barn ute på gatan spelandes landhockey och par på promenad. Människorna tittar ut ur sina iden.

Men något annat är också omistligt att känna igen som vårtecken; RASTLÖSHETEN i kroppen. Den brukar man glömma bort varje år, men känna igen direkt när den kommer.

Det är så mycket jag vill, känner jag, men tyvärr är också ett annat vårtecken den bleka tröttheten. Energinivån har inte riktigt kommit ifatt själva viljenivån, jag är som ett batteri som inte laddat upp ännu... Då är det lätt att känna sig sådär lite hopplös, jag är lite som den längtande åskådaren i fönstret, jag vill gå ut, ta tag i saker, men blir kvar.

Fast jag vet inte...vad är det som jag så absolut måste ta tag i egentligen? Som jag MÅSTE göra? Ingenting, just nu i alla fall... Fast det finns ju mycket som skulle vara KUL att göra.

Ja, ja, jag får se när energin har laddat upp till apassad nivå för mina ambitioner. Tills dess tror jag att jag helt enkelt tar och relaxar lite här i kväll med min älskade lilla familj.


VårkänsloKRAM

On the road

Äntligen påsklov och det är så otroligt skönt att veta att man inte behöver jobba förrän nästa tisdag :-D

En riktigt skön början på lovkänslan fick jag, eftersom vi var bjudna ner till min barndomskompis och hennes familjs sommarstuga i småland. Nu sitter vi i bilen därifrån, mätta, avslappnade och nöjda efter trevlig samvaro. Att träffa henne skulle kunna vara lite farligt, då hon har den mest bedårande lilla dotter på 20 månader, och då är det ju lätt att bli sugen, så sugen... men det brukar räcka med att jag återkallar vaknätter och en envis liten illbatting till sons småbarnsår så tappar jag snabbt lusten... Det går inte att komma ifrån att man nu blivit lite bortskämd och bekväm...

Hursomhelst så har vi bokat semester ihop på Gotland i sommar under Almedalsveckan, då våra män ska jobba där, och det ska bli så supermysigt att få umgås lite mer, på ett lite mer vardagligt sätt. Tänk att vi varit kompisar sedan vi gick i fyran, även om det gått lite upp och ner i frekvensen av umgänget under åren så har vi alltid hållit ihop på något sätt, trots att vi inte alls varit i samma livsfaser, det är starkt!

Nu är vi på väg till svärmor och hennes man i Huskvarna, där även mannens bror och fru är. Ska bli fortsatt mysigt! Undrar om vi får årets första påskbord? Annars är min tanke att vi ska bjuda hem mor och far annandagen på lite sådant, får se hur de mår, men jag har lite dåligt samvete, som alltid, för att jag är on the road just nu, och inte alls med dem. Högtider är alltid lite kruxiga på det sättet... Men, men, lovet innehåller ju några dagar till, och då kan jag ta igen detta!

Nu kör vi nerför här och ser en underbar utsikt i solen mot Vättern, så vackert! Först en liten tur till A6... Men, oj, vilken bilkö! Det är visst Elmiamässa här...

PåskKRAM

Maratonhelg

Ännu en maratonhelg till ända och knappt en lugn stund som vanligt. Fast mycket har varit roligt och det är ju så konstigt att man tycker det är jobbigt fast man har roligt.

Tänk vad jobbigt jagt tyckte det skulle bli att ordna disco för föräldrarna på barnens skola och så KUL och LYCKAT det blev sedan! Vi hade gjort det så fint i matsalen där vi var, att det såg ut som en cool club i storstan eller något, och alla föräldrar släppte loss och bjöd på sig själva, mycket på grund av det superbraiga bandet som spelade (som en av papporna på skolan spelade i)! Och jag hade tänkt att det var jobbigt att be om barnvakt och hålla på, men det gick så bra med min bror och hans fru (mannen var inte med på discot utan på jobbmiddag), barnen tycker också att det kul att slippa oss ibland, tror jag!

Och så TRÖTT som jag var på lördagen, det berodde inte på för mycket alkohol, utan på all dans och den sena timmen och all anspänning och en jobbig vecka där jag inte varit frisk. Datorn, som jag tydligen kört en tid utan virusskydd, var totalinfeketerad, men bror min lyckades fixa den också, och jag som av ren trötthet bara hade tänkt hiva den på tippen.

Sedan dags att börja leta efter sovsäcken, var f*n är den nu då? Jag förstår inte att det har försvunnit så mycket prylar i flytten! Återigen räddad av bror min som sticker och hämtar deras (hur ska det bli sedan när de flyttar längre bort?). Efter fortsatt stresspack sticker jag och dottern iväg till hennes friidrottsläger på Katedral. Saknar henne hela kvällen sedan. Vi gör en riktigt FIN middag hemma för att skärpa till oss lite, så GOTT.

Nästa morgon har jag, tror det eller ej, lyckats förtränga att det är sommartid och vi får kasta oss iväg till Campushallens tävlingar utan frukost. Dottern går till final i en gren, vilket gör att vi får slänga oss hem och hiva i oss lunch, sedan släppa av sonen hos en kompis som kör dem till innebandyträningen medan vi åker tillbaka till tävlingen och hejar. Efter det är det bara att snabbt dra vidare till fars födelsedagskalas där vi är snabbtrevliga mot familjen, och sedan till Fridtunaskolan och kolla in sonens träning och hämta (tydligen glömde vi hans väska där, suck).

Sedan är dottern så trött (och hungrig) att hon bara ligger och stönar i soffan framför en film vi fixat, medan mannen åker och tvättar bilen. Innan vi duschat och fixat (och städat och hängt tvätt) så hinner barnen av ren trötthet irritera varandra och jag håller på att tappa humöret, fast vi skulle MYSA ihop, men, men godnatt och puss alla mina små älsklingar.

MaratonKram

Vuxendisco???

Det började som ett förslag från en mamma, på mina barns skola, i det skolråd som jag sitter med i: "Vore det inte en bra idé att försöka få föräldrarna på skolan att lära känna varandra bättre? Vi kan anordna ett skoldisco!"

Hm, hmmm.... herregud, tänkte jag, menar hon ALLVAR? Ja, ni kan tänka er själva vad det är för bilder som börjar flimra förbi i ens huvud när man tänker på:

Nummer 1: DISCO i vuxen ålder. Hallå, är det inte det som är det fina med att bli äldre, så att man slipper uppleva den tortyren igen? Själv kommer minnen av att man var fånigt klädd, liten och löjlig (mager och utan bröst) och att man fasade för att inte bli uppbjuden under tryckarna och att man fasade för att man dansade fel och löjligt till tempolåtarna.

Nummer 2: FESTA ihop med de andra föräldrarna på skolan. Hmmmm... tänk om, tänk om... ja, ni vet, ibland när det känns ytterst pinsamt och obekvämt med saker och ting håller folk sig i glaset så att säga... Bilder av fulla föräldrar som skämmer ut sig inför varandra så att barnen tvingas byta skola rullar utan pardon upp på min näthinna. Bilder av MIG... NEJ, nej säger jag bara. Jag ska vara trevlig och ordentlig. Fast det är klart det blir ju tråkigt om alla bara är TREVLIGA och ORDENTLIGA hela kvällen... Hur i hela friden ska man se till att alla är LAGOM trevliga och ordentliga egentligen? Så att vi får KUL också?

Men, jag tror faktiskt att det kommer att gå alldeles utmärkt! Det är min förortsbakgrund som spökar lite ibland bara. Det där man växte upp med, att alkohol var något man drack för att bli full, inte för att vara trevlig. Fast fylleri finns väl i alla "klasser"...

Jag tycker tanken är alldeles lysande, att vi som föräldrar ska lära känna varandra mer och därmed motverka t ex mobbning och utanförskap. Fast problemet kan jag genast se här, vilka är det nu som har anmält sig till discot tror ni? Inte de föräldarar vars barn kanske är eller riskerar att komma utanför i gemenskapen. Då kan detta leda till ännu mer utanförskap för dem efter discot, i värsta fall.

Nej, jag vet inte om det är den motiveringen som tilltalar mig med idén med discot. Däremot tycker jag att det är verkligt KUL att de som VILL och har LUST kommer och har trevligt och lär känna varandra, helt enkelt. För inte ges man många stunder till detta i skolans värld, och än färre chanser blir det ju äldre barnen blir.

Nu är i alla fall kvällen för discot här, och vi har i alla fall uppnått målantalet anmälda, med över 70 st! För övrigt har vi ordnat ett levande band, en massa små tävlingar och annat bus, så det kommer verkligen att bli som att gå på DISCO igen, fast med lite värmande dryck och utan de där fasansfullt ångestfyllda ögonblicken när The Lady in Red började spelas...

DiscoKRAM

Synden straffar sig

Efter att jag skrivit mitt inlägg i går började jag plötsligt känna en lätt oroande känsla som började mola långt inne i magen. Den blev värre och värre för att till slut slå ut i full blom i form av ångest under natten. Jag sov faktiskt inte en endaste blund i natt. Ovanligt, för en liten blund brukar det kunna bli, även om man känner sig sömnlös.

Halsen värkte och var tjock och igensvullen, kändes som om jag hade en golfboll där, som svaldes upp och ner mödosamt. Huvudet värkte, hammarslagen slog ner över pannan och grus krasade i ögonen. F*n. Nu hade den där halsen och allt det där hunnit i fatt mig i alla fall, fast jag trott att jag sprungit ifrån det förra veckan.

Men det var det där inlägget i går, det där hädande inlägget, som antagligen satte i gång det. Jag visste det, och det ganska snabbt efter att jag tryckt på publicera, att detta skulle komma tillbaka till mig i någon form.

Vad jag menar egentligen? Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, jo visst. Nej, det är inte så mystiskt som jag vill få det till, det betyder bara att jag är rädd för att utmana ödet genom att tänka att jag har det bra. (Har jag det bra? Det är klart att jag har, allting är relativt och allt det där, det finns millions and millions som har det sämre så klart, det är en meningslös diskussion).

Tyvärr hade jag satt igång en process, och jag började plötsligt komma på många saker som inte var bra med den här åldern. Jag tar dem en annan gång... Men allt som hände sedan under dagen, jobbet och allt annat jag var tvungen att ta tag i, gjorde det bara än tydligare, jag hade återigen varit så där naiv. Eller jag försökte väl egentligen bara vara lite positiv... är det så farligt...?

Sitter nu och bläddrar förstrött i en gammal Amelia, ska snart hasa mig upp och försöka vila lite innan dottern kommer hem. Där finns en artikel om vardagsstress -och om KBT-behandling-som ska vara så bra. En fråga och en lite faktaruta är uppspikad: "Känner du igen dig? -vanliga stress-symptom:"

• Känslomässiga: ångest, oro, rädsla, panik, nedstämdhet, skuld/skam.



• Kognitiva/tankemässiga: koncentrationssvårigheter, beslutsångest, glömska.



• Kroppsliga: hjärtklappning, synrubbningar, darrighet, spänningsvärk, onormal trötthet, infektionskänslighet, magproblem, sömnproblem.



• Beteendemässiga: lättväckt ilska/frustration, pedanteri, överdrivet kontrollerande, hetsigt tempo, passivitet, ältande, isolering.

"Passar något eller några stress-symptom in på dig? Om inte, grattis!" Står det sedan att läsa.

Hmmm, hmmm... Och om, typ alla, passar in då (inte: panik och rädsla dock. Och inte isolering, hur skulle det gå till?), jag som trodde att det bara var jag... min PMS-personlighet eller så...

Suck. Jag försöker intala mig själv att jag inte är stressad, eller jag är medveten om att jag lätt kan hamna där och försöker jobba med detta hela tiden, om det är KBT eller vad det är jag gör, men inte är det lätt. Man glider förrädiskt lätt in i det igen. I värsta fall märker man det inte ens.

KBT-Kram

Den här åldern...

Undrar om det är just den här åldern, som jag är i just nu, som är själva den bästa?! Jag har börjat upptäcka några riktiga fördelar och inte hittat några nackdelar faktiskt...

1. Jag har kommit förbi ungdomstidens komplexfyllda ångest över att inte DUGA som jag är (åtminstone har man inte den ångesten 24x7, som förr...).

2. Jag har skaffat familj redan och nu är det gjort. Så det så... (vill INTE börja om med detta, absolut INTE). Jag har kommit förbi småbarnsårens instängdhet.

3. Jag har bra mycket bättre ekonomi än förr (även om det inte beror på min höga lön...utan snarare på bättre ekonomiskt sinne...elller på att min man har bättre ekonomiskt sinne om jag ska vara ärlig...). Men faktiskt handlar det också om att man förvärvar bankers och företags förtroende genom att sköta ekonomin i många år, åt de som har skall bli givet...

4. Jag har fått så pass mycket rutin och erfarenhet på jobbet, så att jag känner mig relativt TRYGG, både i min yrkesroll och bland mina kollegor och i nya situationer som jag stöter på. Jag kan våga hoppa på sidoprojekt som jag tycker verkar roliga. Jag kan säga nej till sidoprojekt som jag tycker verkar vara sk*t...

5. Det är inte lika ofta nu för tiden som jag blir ombedd att "hämta pappa", när någon ringer hem till oss... Dessvärre är det inte heller lika ofta som jag får visa leg på systemet... måste byta bolag tror jag... Eller börja köpa cider eller coolers eller något... Men, ärligt talat, så är det SKÖNT att inte behöva börja alla nya möten med att övertyga om att jag inte är någon ung snärta som måste bevisa vad jag kan innan jag tas på allvar.

6.Eftersom jag uppnått den ålder jag uppnått är det helt ok att bete sig riktigt omoget ibland, äntligen! Man kan t ex ha middag med några vänner, som vi hade i lördags, och bara sitta hela kvällen och välja låtar på spotify, sjunga med och jazza runt, utan att behöva sitta och PRATA hela kvällen. Back to basics!

Ja, just i dag kommer jag inte på något dåligt med den ålder jag är i, så jag passar på att stanna i den känslan och njuta lite (ålderskrisen är miles away....). Fast... det där uttrycket milf... alltså jag vet inte om det är något man längtar efter direkt, men Pernilla Wahlgren och många andra verkar tycka att det är supernice... Fast det är klart, de är ju mycket äldre än jag....!


MogenKram!

Lyckligt lottad

Hmrpfh nu har det visst gått sådär länge sedan jag skrev igen, INTE kul. Det blir så svårt att sortera i hjärnan och bestämma mig för vad jag egentligen ska förmedla av allt det som faktiskt händer på drygt en vecka. Min målsättning med bloggen har alltid varit att det ska vara ganska dagliga inlägg, då kan jag varva mellan högt och lågt på ett naturligt sätt. Tyvärr sätter mitt själva liv käppar i hjulet för mina mål, jag fattar inte att man ska behöva känna sig så fruktansvärt UPPTAGEN hela tiden.

Så fort jag får den minsta lilla chans nuförtiden så försöker jag vara lat, men tillfällena yppar sig inte så ofta...

I tisdags tog jag tillfället i akt att vara lite dekadent, genom att vara på after work med mina kollegor i arbetslaget och några till (utanför arbetslaget menar jag!). Vi åt gott och inmundigade några öl under trevligt samspråkande. Det som slog mig under kvällen var faktiskt hur mycket jag verkligen uppskattar mina kollegor och hur mycket jag tycker om dem. Jag inser att jag är lyckligt lottad och född under en lycklig stjärna, och allt man brukar säga i de här fallen.

Det är nämligen inte alla som trivs på sitt jobb. Det är inte heller alla som tycker om sina kollegor, eller chefer... Det kan ju också vara så att man inte heller gillar sina klienter/kunder eller i mitt fall elever. Men plötsligt där vid bordet ( inte alls under alkoholens inverkan, absolut inte!) så tänker jag just på detta; jag tycker så mycket om dem! Det är inte så att jag är så naiv att jag vill påstå att vi har helt friktionsfria relationer och dagligen höjer glaset i skål till varandra (bildligt talat alltså!), utan, precis som i verkliga, äkta relationer, blir vi ibland lite sura, gnälliga, okunstruktiva eller rent av nasty mot varandra, men det som är det bästa är att vi lyckas gå vidare från detta och nå nya höjder igen. Det är vackert faktiskt.

Det var lite intressant också att en av mina kollegor bjöd in en man till vårt bord, den mannen hade föreläst för vår skola tidigare om ämnet "Effektiv skola". Det blev så att han kom att sitta precis bredvid mig. "Hmmm, oj då..." tänkte jag. "Ska jag prata SKOLA nu när jag är på after work... och med en forskare också... hmmm.. avslappnat liksom". Det roliga och överraskande var att det inte blev så (kanske pga att jag inte ville prata sådant...)! Mannen, som var irländare originally, visade sig vara en mycket intressant litteraturdiskussionspartner! Så när kvällen var över var jag några bra engelska skönlitteraturtips rikare.

Det var också han som lite förundrat konstaterade att det var kul att se att det fanns lärare som kunde gå ut tillsammans och ha kul en tisdag, han verkade genuint förvånad.

Veckan har efter detta varit som en klubba i nacken dock. Jag känner mig helt däckad av allt. Helgen hägrar.

KärleksfullKRAM!

Seriös eller?

Jaha, funderar på om jag bara ska skriva en massa strunt här i kväll, absolut bara strunt alltså, undrar om jag klarar det?

Visserligen är huvudet fullt av en massa tankar kring dagens eftermiddagsseminarie, anordnat i samarbete med Skolverket, som jag och en kär kollega var på, det var riktigt intressant faktiskt, fast än så länge vet jag inte riktigt på vilket sätt det var intressant... Måste nog fundera vidare lite innan jag skriver något om det, ska för övrigt på två sådana möten till, så jag kan väl samla på mig lite i stället.

Ibland oroar jag mig över att jag förlorat förmågan att skriva om riktiga nonsenssaker, alltså bara skriva om små roliga vardagsbetraktelser som poppar upp, typ som fotbollsfrun och krönikören Malin Wollin, hon har förmågan att med små medel få fram det komiska i tillvaron, utan att för den skull göra ner sig själv, SÅ vill jag kunna skriva! Jag fnissar alltid när jag läser hennes krönikor och ser de otroligt träffande små bilderna hon har har med som illustration.

Jag ska alltid vara så himla SERIÖS så jag bara vill spy på mig själv ibland. Jag försöker verkligen tona ner det där draget, så ibland kanske det blir för mycket åt det andra hållet, säkerligen lurar jag NOLL personer med för den delen. SUCK.

Nu kan jag inte låta bli att återgå till dagens seminarie i alla fall, SÅ TRÖTTSAM jag är... För det var precis detta som hände. Jag hade bestämt mig för att hålla en låg profil och inte prata så mycket på gruppseminariet efter föreläsningen. Det som händer, of course är att jag sitter där och upptar hur mycket talutrymme som helst i alla fall. Fast jag inte ens vill. Jag kan bara inte tona ner mig själv, det verkar omöjligt. Jag fick frågor på frågor och jag märker hur väldigt många vänder sig till mig hela tiden, jag kan ju bara inte stå emot då. Där i mellan händer det också att jag bara måste säga min åsikt och dela med mig av mina erfarenheter. Suck.

Jag är kanske obotlig.

Ska jag försöka skriva något rent av tramsigt nu då? Något kul? För alla som känner mig väl vet att jag kan vara hur tramsig som helst, hopplöst tramsig. Hm...

Nej, i kväll ger jag upp med det målet. Läxa blir det!

SeriösKram!

Kvinnokampen lever, eller?

Jag är verkligen besviken på mig själv. För inte så många år sedan stod jag på barrikaderna för kampen för kvinnors rätt till ett jämställt och jämlikt liv. Jag läste litteraturen, läste om genus, läste om könsstrukturer, läste historian, reflekterade hela tiden och drog paralleller till verkligheten. Jag kunde vara ARG, jag kunde vara PÅSTRIDIG. Jag gav mig aldrig.

Vad hände med FEMINISTEN Josephine? Den Josephine som sitter här i kväll, på Kvinnodagen, för att skriva ett inlägg, gör det ytterst motvilligt faktiskt. Motvilligheten kommer väl av att jag känner dåligt samvete på något vis. Jag är inte alls arg längre, inte ens envis och inte det minsta påstridig. Jag har gett upp eller bara blivit så trött. Eller så har jag kommit på andra tankar. Det värsta är nog att jag inte ens orkar reda ut vad det egentligen beror på att jag inte orkar vara någon Gudrun Schyman eller Ebba Witt Brattström. Om det är så att jag lärt mig något nytt om livet eller om jag bara blivit bekväm och sitter fast i min egen lilla bubbla nu för tiden.

Hur ser min lilla bubbla ut då? Jo, men den är ju faktiskt rätt jämställd! Jag jobbar på en arbetsplats där vi har både kvinnor och män som jobbar, vi har det rätt likvärdigt (tjänar lika skitdåligt med samma crappy arbetsvillkor ;-)), och där sexuella trakasserier eller härskartekniker mot kvinnor inte existerar. Skolan är en liten jämställd värld, i alla fall högstadiet där jag jobbar. Och i alla fall för oss vuxna. Visst tänker jag hela tiden på flickorna och att de ska få samma möjligheter att stå upp och ta plats som pojkarna, men på en sådan mångkulturell skola som vi har så kan jag säga att flickorna minst sagt tar för sig... Även om man har exempel på den riktigt tråkiga varianten med hederskulturer och inskränkta liv för flickor också, så är det ändå inte det jag tänker på i vardagen med eleverna. Tråkigt nog är det också något som känns så långt från min förmåga att kunna göra något åt... Men vi jobbar på så gott vi kan. Det största problemet för tonårsflickor måste jag få säga är risken de hela tiden löper att få ryktesspridning mot sig. Ofta är de andra flickor som är de största och mest hängivna ryktesspridarna dock...

Kanske är det dit jag kommit. Kanske har min trötthet kommit av att jag så många gånger har stött på flickor och kvinnor som hela tiden förstör för varandra, sätter krokben för varandra och inte tillåter att det går bra för någon annan av kvinnligt kön. Hela tiden ska de sättas på plats och fösas tillbaka in i fållan. Kvinnor ställer så mycket högre krav på andra kvinnor än vad de gör på män. Kvinnor ställer så höga krav på sig själva. Där är den stora boven.

Själv blev jag jag uppvaktad av mannen i dag med ett glas rosa champagne (eller var det rosé?), jag blev nöjd. Hur ser vårt jämställda samliv ut då? Vi delar på i stort sett allt, så är det, vi delar ansvar för barn och hem. Sedan kanske vi har lite olika expertområden, men det är ändå ett delat ansvar. Ibland får jag för mig att jag gör allt, och ibland får nog han för sig att han gör allt, det är då man behöver sätta sig ner och reflektera en smula. Då brukar det egentligen handla om att vi haft dålig kommunikation eller så.

Men självklart finns det så mycket kvar att göra för kvinnornas situation, även här i Sverige. Det handlar om mer subtila saker, de är svårare i dag att få syn på. Det farligaste av allt är att man nästan har tystnat, det pratas inte längre om detta, det är "ute" helt enkelt. Ingen vill längre benämna sig som feminist eller tala om "de alltför svåra" begreppen "könsmaktsordning". I ju fler planer begreppen pliktskyldigt står med, ju mer urvattnas begreppen och blir meningslösa.

Sedan frossade jag i Svenska Hollywoodfruar i kväll. Det är väl jämställdhet om något? Svenska, plastikopererade 50-åriga kvinnor, som smaskar och dreglar, klämmer på och kommenterar de unga jobbsökande killarnas kroppar. Eller nej, det kanske visst bara handlade om pengar och makt. Som vanligt.

Kram på er alla KVINNOR!

Det du inte ens visste att du ville ha...

När man varit ledig en vecka och bara frossat i just ledigheten, så får man naturligtvis äta upp det sedan. Självklart, of course.

Det räckte att öppna inboxen på måndag morgon för att helvetet skulle vara löst. Hur mycket jobb kan man samla på sig egentligen alltså, suck. En titt i kalendern berättade att det var idel dubbelbokningar överallt också, början på magsåret sved till.

Och som vanligt handlar det inte heller bara om jobbet, det är ju allt det andra med, själva LIVET, allt som ska ske efter kl 17. Ibland känns det som om man skulle ge upp allt och bara ta och bli hemmafru helt enkelt... (förlåt Gudrun).

Sedan var det det där med jobbintervjun också. "Va?!" frågade mina vänner, "ska du byta jobb?!!" Det trodde garanterat ingen om mig. Och nej, det skulle jag väl heller inte, typ (så spännande var det inte alltså). Men på ett vis ändå, ja, för mitt uppdrag på lärarutbildningen, som jag jobbar deltid på, har sagts upp (inte bara för mig alltsåå, utan för alla de andra med, ny organisation och nya avtal) och man har fått söka jobbet på nytt och bli utsatt för KONKURRENS, som det så fint heter. Vilket innebär att man får känna på att fundera på om man verkligen DUGER och är BRA NOG, kanske väljer de någon annan, moahoaaaaooaa. Spännande, för när jag hoppade på jobbet i somras trodde jag nästan att det var DE som skulle vara tacksamma för att jag ville ta jobbet... Så, jag antar att det är bra för hela organistionen att röra om i grytan och få oss att VILJA HA jobbet i stället. Smart och bra (och jag är lurad)!

Nej, men allvarligt talat så var det fruktansvärt jobbigt att bli intervjuad. Jag inser att jag i stort sett aldrig behövt söka ett jobb sedan jag blev färdigutbildad, bortskämd och rätt åt mig att få sitta där och svettas under förhöret!

Jag, som är en tävlingsinriktad människa, känner just nu att jag hellre går och hänger mig än inte får jobbet, dör av skam eller något. Förlorat ansiktet och hela baletten. Märkligt, för bara några dagar sedan visste jag inte ens att jag tyckte att det var så viktigt att ha det där uppdraget, det var kul och jag gillade det, men det skulle inte vara någon fara om jag inte skulle ha det, då skulle jag ju bara kunna hoppa på något annat eller så. Men så känns det inte nu, för då skulle jag känna mig RATAD...

Nu, Halvåtta hos mig! Kram!!!

Hemkomst och söndagsmys

Jaha, då är man hemma i Linkeboda igen då. Riktigt supertrist att mötas av en smältande snösjö, vill inte! Nu är vi alltså där, i den gråblötslaskiga smutsvintern som jag avskyr som pesten och har varit så lycklig över att vi sluppit, tills nu. tydligen. It´s a long way to spring, suck. Saknar redan det hårda knarrandet i snön och den smärtsamma kylan som biter i kinderna. Har redan lagt en overall i tvätten efter dagens utevistelse...


Maken har spenderat en stor del av dagen med att försöka transportera bort snö från tomten, men det har blivit härliga pölar framför trappan och i gången ändå. Själv har jag spenderat en stor del av dagen i tvättstugan och plockandes febrilt med alla prylar som ska till "sina" platser. Det är också konstigt att huset lyckas bli smutsigt av sig självt i sin ensamhet, underligt det där. Blommorna har också faktiskt surat till ordentligt och flera stycken har, antagligen i rent hämdbegär,bestämt sig för att släppa alla blad och blommor på en ynka vecka.

Men, gårdagens kväll framför melodifestivalen med barnen (maken vid OS...) var så mysig! Vi stannade uppe rätt sent sedan och njöt av att vi inte skulle behöva gå upp tidigt dagen efter, typ den sista sovmorgonen på länge nu när alla aktiviteter ska återupptas igen. Skööönt att bara koppla av och mysa, kändes rent av rebelliskt!

Härlig lugn, skön söndagskväll nu med film och godis (och 5-milen så klart...)! Tänker absolut INTE på morgondagen.

MysKram!

Fjällliv

Nu har jag bara tio minuter på mig att kasta ner några ord innan vi ska in i bastun =), så bara några kortisrader här.



Jag NJUTER verkligen av att vara i fjällen och att få vara ute hela dagarna (nåja, inte HELA kanske, många korta pass får det bli i kylan och sedan in och värma och hämta nya krafter), det är så skönt att röra på sig och GÖRA något tillsammans med barnen och maken.



Vinkade av svärmor och hennes man i morse, så nu har vi stugan själva ett par dagar. Det har verkligen gått så bra att dela med dem, det har varit riktigt mysigt och trevligt =). Känner mig lyckligt lottad att ha en så bra svärmor, det är det inte alla som har, har jag hört... Det som är bra, har jag tänkt på nu, är att jag kan känna mig så avslappnad och vara mig själv ihop med henne, så skönt.

Svärmors man tog förresten med oss ut i längdspåren häromdagen, var väl 100 år sedan sist! Det var riktigt bra och skönt för kroppen! Funderar på att skaffa utrustning nu faktiskt!

Fick beröm för min teknik och det var då jag insåg att jag nog kan tacka min far för den. Jag minns min barndom och turerna i skogen med min tvillingbror och min far, både i Småland på besök hos farmor och i Vidingsjö och Sätravallen. Det är lätt att glömma saker, och detta är något som jag faktiskt minns nu som något som min far gjort för mig =).

Han är för övrigt 76 i år, och enligt rapporterna är han ute dagligen i spåren en vinter som denna, mycket välgörande för hans hälsa!

Nu in i bastun innan pasta carbonaran!

VälmåendeKram!

Fjällkyla

Befinner mig uppe i Idre nu sedan i lördags em och tänkte ge några snabba tankar härifrån.

Resan hit gick trots klass två varningar om snökaos förvånansvärt smärtfritt. Det var värst runt Östergötland faktiskt, sedan var det inte värre än vanligt tycker jag. Alla nära och kära var tyvärr oroliga pga alla varningar, så det kanske var värre för dem att behöva vänta på att vi till slut meddelade att det gått bra. Att barnen blivit större var också ett faktum som märktes helt klart. De var lugna och glada (nästan) hela resan (tack datorer och filmer...).

När vi väl var framme och vi, efter snabb installation i stugan, stack iväg för att hyra skidutrustning, slog mig insikten att det var ett konstigt år i år. Ingen som paralyserades av förvåning av fjällkylan. Ingen som uppgivit glädjetjut över att äntligen ha fått se snö. Oj, oj, vad snabbt man glömmer hur det var förra året...

Nästa sak som blev en ny insikt var att min dotter nu passerat sin mor i skostorlek. Ska det verkligen vara så här?

Efter att vi varit ute en stund i backarna idag piskades dock någon annan slags insikt in i oss. Nämligen insikten om den Smärtsamma FjällKylan. Den hade jag visst också glömt. Så här kallt har jag inte varit med om att det varit uppe på fjället sedan 1987. -47 uppe på toppen, varnade de för i den nedre liften som vi bor vid (tänk på förfrysningsrisken, håll koll på varandras ansikten! läste min dotter med stigande förfäran på skyltar). Raskt tog vi oss till närmaste skishop och inhandlade fleecerånarluvor. Bra köp! Bara det att det inte är lätt att ha sådana på sig när man har långt hår som jag och dottern, efter en stund såg vi båda rätt roliga ut med håret som snorigt trasselsudd i det lilla hålet i ansiktet (plus kvävande munnen), och intrasslat i de immiga skidglasögonen.

"Jag fryser" kom det till slut ynkligt från dottern, och nästa insikt var att vi bara var tvungna att köpa nya skidkläder till henne, de hon hade var gamla och tålde inte alls denna kyla (vi hade försökt få med henne innan resan för att göra detta, men då var intresset Noll). Då vågade jag erkänna att det var samma för mig, så ett par kompletteringsköp blev även något jag gjorde.

Med nuvunnet självförtroende begav vi oss ut på nytt. Det gick mycket bättre! Tyvärr var vi ute en liten stund för länge vilket resulterade i att jag ylande slet av mig pjäxorna när vi kom hem och hoppade runt som en galning och svor, jag kände verkligen det som om att jag höll på att förlora mina tår, de var isklumpar som smärtsamt tinade under mitt jämrande. Antagligen behöver jag TVÅ storlekar större pjäxor eller så, eller vad f*n är det här!?

Hela sällskapet intog sedan bastun med ett par öl och sedan var kylan ett minne blott!

FjällkyldKram!

Sju saker om mig som ni inte redan vet...

Maria N, som har en mycket skön blogg med härlig självdistans, stor igenkänningsfaktor och ett roligt språk (http://fjantan.blogspot.com/), fick en utmärkelse för en kreativ blogg av en läsare och en utmaning om att skriva sju saker om sig själv som ingen vet. Denna utmaning skickade hon vidare till mig och några till =P


Oj, oj vad svårt! Det är faktiskt en utmaning för mig, för jag är väl som en öppen bok och har redan berättat allt ;-) Ska människan berätta ännu mer nu? Tack Maria för att du vill veta mer!

Frågan är vad man förväntas berätta om egentligen? Helst skulle det väl vara något smaskigt hemligt, men där går min gräns... (oj, oj vad mycket hemligheter det finns..). Sedan är det väl en balans mellan om det ska vara roliga saker eller något seriöst. Det kanske rent av ska vara något intressant?

Näh, nu funderar du för mycket igen, som vanligt. Det är väl bara att kasta ner några punkter, strunt samma om det är roligt, seriöst eller ens det minsta intressant!

1. Jag sjöng i kyrkans kör när jag var barn upp till 14 års ålder... Jag älskade det och har en hemlig sorg över att jag var tvungen att sluta för att inte verka töntig. Innerst inne när jag en tanke om att jag kanske kan sjunga...

2.Apropå sjunga så sjunger jag alltid högt och skamlöst med till radion i bilen. Min dotter försäkrar, med en liten förstulen blick åt sidan, att hon inte skäms inför sina kompisar...

3.Jag är osäker på hur man sätter på tv:n (har aldrig fått ha hand om fjärrkontrollen) och vet inte hur man kopplar om till DVD eller x-box eller liknande... blir kallsvettig om sonen ber mig hjälpa honom och han har kompisar hemma. Tittar aldrig på tv om jag är ensam.

4.Torkar av diskbänkar, bänkar och liknande minst 100 gånger om dagen. Byter disktrasa var tredje dag eller så, hatar äckliga disktrasor intensivt. Har en släng av bacillskräck...

5.Springer gärna upp och ner i trapporna hemma och hämtar hjälpsamt saker, bara för att jag i hemlighet tänker att jag ska få fast rumpa då...

6.Är beroende av naturgodis, cashewnötter och tuggummi (och vin och kärlek...men det är väl ingen nyhet) .

7.Skjuter ofta upp det jag borde göra i dag till i morgon... tills jag bara måste göra det, och då gör jag det snabbt och effektivt. Hmph.

Så där ja. Lite kul var det, för jag inser att jag skulle kunna göra en till lista, och då finns det alltså lite mer att ta någon annan gång således... ;-)

Nu får utmaningen gå vidare till Lotta, Anna, Elin, Julia och Victoria!

UtmanadKram!

Den här veckan får jag absolut inte bli sjuk

Det finns sådana veckor när man vet att just den veckan kräver att jag är på jobbet. Den här veckan var en sådan. Utvecklingssamtal, tillbakalämnande av prov, viktigt möte på universitetet, sista veckan innan lovet etc etc.

Söndag natt vaknar jag av oerhörda smärtor i magen. Det är som knivar som vrider runt i mitt inre. Smärtan är som en koncentrerad glödgad boll, går inte att ignorera eller komma undan från. Jag ligger där som ett litet barn och gnyr och gnäller hjälplöst.

Måndagen innebär hög feber, magsmärtor och en förlamande svaghet i hela kroppen. Ligger som en padda, nerbäddad hela dagen nästan. Försöker gå upp då och då för att känna om det börjar bli bättre, yrseln och huvudvärken är som ett syndastraff.

På kvällen ger maken mig kycklingsoppa, den tas emot lite avvaktande misstänksamt av magen, men godkänns sedan. Yippe. Jag är på bättringsvägen. Får lite klarare blick (eller om maken bara vill uppmuntra mig...).

Men hur går det med den viktiga jobbveckan nu då? Den som jag absolut inte kunde vara borta ifrån? Ja, vad ska man göra? Gå till jobbet fast man har maginfluensa? Gå till jobbet och ta 20 föräldrar och barn i hand på samtalen? Ursäkta sig mitt i och säga att jag måste på toa en stund?

Nej, det finns vissa saker som inte går att ignorera här i livet. En av dem är maginfluensa.

Hade jag bara varit lite förkyld hade det ju varit helt ok att gå till jobbet och ta 20 föräldrar och barn i hand. Förkylning är inte något som accepteras som en ursäkt för att ställa in, om man inte har den allvarliga varianten med feber och symptom gånger tre. Den vanliga varianten kör man ju med året om...

Jag mår lite bättre i dag, magsmärtorna har minskat i smärtomfång, febern har gått ned en grad. Jag tvingade i mig lite kaffe för att se om huvudvärken skulle blidkas, den är djävulusisk. Har försökt äta lite. Är darrig och svag så det förslår, höll på att bryta ihop när jag inte fick upp korken på filpaketet. Vad är det här?! Har ingen kraft. Men mår faktiskt ännu lite bättre efter lite fil och kaffe, även om magen mullrar dovt och ödesmättat och små retsamma smärtstick börjar göra sig påminda nu.

Nu är den största oron hursomhelst att detta ska smitta familjen. Det vore en ännu större katastrof. Maken kan absolut inte vara sjuk denna vecka, en riktigt viktig jobbvecka har han...

Men framförallt får ingen vara sjuk på lördag (eller under nästa vecka), då vi ska åka på den så efterlängtade fjällsemestern, det är absolut otänkbart och en ännu, ännu större katastrof.

Det enda man kan göra är att tvätta händerna och hoppas.


MagsjukKram (på avstånd)

Sol!

Solen skiner och det är underbart vackert ute!

Tänk om vi kunde få det så här härligt när vi åker till fjällen på sportlovet, vill så gärna ha sol och klar himmel för en gångs skull! Bara tanken på att stå uppe i backen i sol och sedan kasta sig ut i gnistrande snö får det att pirra i mig av längtan! Sedan en öl sittandes ute i solen skulle vara himmelriket. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var med om det, men det var in ancient times, helt klart. En dag som denna idag får mig att känna förtröstan iaf :-)

Annars håller jag nu på och funderar på vad min mamma ska tänkas få av mig i morgon när hon fyller 70. Måste inhandlas ikväll, sen som vanligt är jag. Men, men det löser sig nog, kommer väl på något smart snart.

SoligKram!

Veckans problem

Dagens höjdpunkter:

Jag har avhållit mig från att vara öppet otrevlig, trots provokation! Jag jobbar på med mitt inre lugn, jag räknar till 100 (och lite mer...) och fokuserar på något helt annat en stund, lyckat! Inget blir ju i detta fall bättre av att jag tappar humöret och ger provokatören det denne vill ha. I don´t give a damn, honestly. Så skönt att bara veta att jag inte tänker bry mig. La la la la.

Kom hem till en härligt lugn stämning där familjen satt vid köksbordet och gjorde färdigt läxorna efter middagen. Joinade in och hjälpte till att fundera på veckans matteproblem: Det sitter ett antal kajor i en björk och några kajor i en tall. En kaja flyger från björken till tallen och då blir det dubbelt så många kajor i tallen som i björken. Om däremot en kaja flyger från tallen till björken så blir det lika många kajor i båda träden. Hur många kajor sitter det i tallen och björken?

Det där var sådana där problem som jag hatade att lösa när jag var barn (och långt upp i åldern faktiskt...). Jag blev som paralyserad, tänkte "det här FATTAR jag bara INTE!", istället för att försöka tänka logiskt. Jag tänkte att det var MATTE istället för LOGIK. Nu för tiden har jag lättare för detta p g a att jag tänker just att det är logik och inte matte, och jag vill ju inbilla mig att jag är logisk ;-). Det sitter mycket i ens inställning. Det är skönt när man märker att det går framåt för ens barn :-)

Tog en lång, härlig promenad nere vid ån i den vackra, vita, kalla kvällen.

Godnattkram

Måndagsgnäll

Måndag igen och fortfarande trött. Så fort jobbveckan börjar igen känner jag huvudvärken och tröttheten som vill lamslå mig. Kanske dags att fundera på vad detta beror på... Men å andra sidan verkar många med mig känna så här.

Jag har alltid haft svårt för februari. Hörde på radion idag att detta var månaden då flest vård av sjuka barn-dagar tas ut av föräldrar, försäkringskassan är överhopad (när är de inte det förresten?).

I fredags hade jag sådan huvudvärk att jag mådde illa, men den blev bättre till kvällen, och sedan har jag mått bra hela helgen, förutom lite seghet efter den härliga middagen, melodifestivaltittandet och utekvällen med roliga tjejkompisar på lördagen :-).

Men sedan kommer måndagen och plötsligt har jag den där huvudvärken, stelheten i nacken (kanske beror på dansandet...) och tröttheten.

Eller trötthet, jag vet inte om det bara är trötthet. En tomhet, rastlöshet eller jag vet inte vad. Kanske är det vetskapen om att februari och mars ligger framför mig länge till, och att det är så pinande långt till sommaren. Så här års har jag svårt att låta bli att tänka på alla långa arbetsdagar som ligger framför mig innan jag blir frisläppt igen.

Det går åt att ha något att se fram emot för att stå ut. En rolighet som jag såg fram emot har ju redan varit nu, lördagen, så nu måste jag hitta nya rolighetsmål att sätta upp.

Men, detta är bara lite vanligt måndagsgnäll, mina tankar går till de som har det värre, som är utmanade av lite tuffare saker än bara lite tristess. Så jag rycker upp mig och tar tag i mig själv igen (åååheeej).

I morgon är en ny dag, med nya möjligheter, som en av mina kära kollegor brukar säga uppmuntrande (och lite ironiskt).

GnällKram!

Lätt fånget, lätt förgånget

Jag känner mig ofta så oerhört tom efter att jag precis läst färdigt en riktigt fångande bok. Det tråkiga är att det är alltför sällan som avslutandet av boken ger mig lust och lugn, alltför ofta känner jag snarare olust och otillfredställelse (jag pratar om bokläsning alltså!).

Precis så kände jag igår kväll när jag läst ut "Hypnotisören" av Lars Kepler.

Det som däremot kännetecknat själva läsandet av boken var en ihållande stark lust att få fortsätta läsa och se vad som skulle hända, en riktig s k "pageturner" alltså.

Så, tyckte jag att boken var bra då? Den var ju tydligen så oerhört spännande att den hållit mig vaken på nätterna.

Jag säger så här: Jag känner mig Lurad, Sviken och Dum.

Den här sortens böcker lurar mig att bli fången i deras värld, men sviker mig i sin avslutning och får mig att känna mig dum och fånig som lagt in hela mitt väsen i detta läsande. Just att själva paketerandet av historien vill utge sig för att vara något extraordinärt, inte bara ett Hollywoodfilmmanus, får mig att bli extra sur; för det är ju bara det ändå.

Men jag får skylla mig själv. En bok som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig är sällan en riktigt bra bok. Den är bara full av alla dessa knep som en skicklig författare kan använda sig av för att hålla läsaren fången. Det är ett hantverk.

En bok som efter avslutningen gör mig uppfylld och tillfredställd är nästan alltid en bok som har utmanat mig under läsningen. Det har kanske tagit emot då och då att läsa, ibland har jag kanske inte ens tyckt om det jag läst, har kanske känt obehag, uttråkning, ilska eller oförståelse. Ibland kanske jag tycker om allt och bara njuter hela tiden, men då är det nästan alltid en långsam, eftertänksam och rofylld njutning; jag smakar om och om igen på orden och betydelsen. Fast det är klart, vissa böcker är underbara för att man skrattar, gråter och blir arg -i ett slags igenkänningens härliga skimmer, de är inte komplicerade, och utger sig inte heller för att vara det, de är bara lojt sköna helt enkelt, med en mjuk, syrlig eftersmak.

Ja, det hela går väl att kort sammanfatta med ordspråket "Lätt fånget, lätt förgånget".

Så är det.

BokKRAM

Fröken Josephines känsla för snö

Gääääsp, gääsp. Onsdagar är så svåra att älska just nu. Jag börjar klockan åtta med konferens och jag är alltid sen. Dålig början. Jag vet att jag antagligen är sen med flit för att jag hatar att konferera, det är min lilla chans till att vara hemligt obstinat, en riktig rebell! Eller kanske inte. Är kanske bara lat och ovillig.

Fast det är konstigt att man kan ha ett sådant yrke som jag har, där man måste vara planerad och ha framförhållning varenda minut, och ändå vara så urkass på att planera att jag ska gå ut till bilen minst en kvart tidigare när det är decimetertjock snö ute att ta bort och forcera. Det är kanske inte en överraskning att det tar bra mycket längre tid att åka genom staden i snököer och halkandes som på bananskal i kurvorna? Nej, det kan det ju inte vara, men tydligen är det det för mig, varje gång.

Alla verkar väldigt upprörda över snön just nu för övrigt. Det är nästan som en masshypnos, ALLA verkar tröttna just i dag. I dag var det droppen liksom.

Fast jag vet inte. JAG är faktiskt inte trött på snön (fast min man kanske är tröttare, det är mest han som skottar i ärlighetens namn). Själv tänker jag mest på det underbara i att slippa tvätta leriga overaller och kläder vareviga dag, eller plaska omkring i blötlerig snö som dras in i hela huset. Denna vinter har varit clean på något vis, vit, lugn, ljus och vacker. Jag har inte fått min vanliga vinterdeppighet (men den kan ju komma fortfarande).

Just for the records: Jag älskar snö! Vanliga vintrar (de vi haft de senaste 15? åren), brukar jag längta ihjäl mig och vilja att snön ligger så länge som möjligt, eller i alla fall mellan december och mars.

Jag tänker nämligen mest på ALMANACKAN, inte snön. Det är bara februari och jag vet att våren inte kommer förrän tidigast i april. Det är bara att härda ut!

SnöigKram!

Nu är klockan halvsex

Nu är klockan halv sex och jag sitter kvar på jobbet, fast jag slutade för en halvtimme sedan. Normalt? Nej, men jag vara "bara" tvungen att avsluta det ena och det andra och nu var det ju lika bra att gå in på bloggen och skriva så det är gjort också. Annars är det kanske mindre populärt att det första jag gör när jag kommer hem är att sätta mig vid datorn? Nej, det brukar inte hinnas med när man väl kommit hem och är inne i "hemmaracet", så då blir det ju inget inlägg (fast med tanke på kvaliteten på detta inlägg kunde det kanske varit detsamma...)

Har jag lärt mig något av värde i dag då? Jo, ett par saker tänker jag på faktiskt.

*Vi ska få en ny elev till vår klass i morgon och jag kunde ta på spänningen när jag meddelade detta. De höll andan i väntan på informationen. Luften gick snabbt ur dem när jag meddelade elevens namn. "Vi vill ha en svensk till vår klass", sa en elev besviket.

(Notering i minnet: -diskutera vad "svenskhet" är egentligen i klassen).

*Jag satt och beklagade mig över att vi har det lite jobbigt inför en av mina kollegor på lunchen. På em kom hon och la armen om mig och gav mig en kram, "jag blir så ledsen när jag hör att du inte trivs", säger hon och plötsligt känns det inte så farligt längre, vad var det jag gnällde över egentligen? Har glömt.


HemåtåkandeKram!

Flexibilitet...

Hade som vanligt trott att jag kanske skulle hinna med något annat än att bara jobba idag på min flexibla måndag. Oj, så fel jag alltid har.

Efter att jag vinkat av barnen på morgonen parkerar jag mig framför datorn med en kopp kaffe, sedan blir jag kvar där fram till att jag hör dottern komma hem från skolan plötsligt. Oj då, är klockan så mycket?! Jag har varken ätit lunch eller tagit paus, inte ens kommit ur pyamasen. Tur att hon inte hade med sig kompisarna hem som hon sagt, de skulle visst träffas senare när de skulle till buggträningen. Lite pinsamt med en mamma i pyamas kl halvtre kanske... Nu blir det bråttom innan sonen kommer hem, han skulle ha en kompis med sig hem iaf, det vet jag bestämt. Skyndar runt och städar upp, diskar, bäddar lite snabbt och samtidigt som de kommer hem är det dags att handla till middagen.

Det är tur att man inte är administratör på heltid, jag skulle inte må bra av att sitta still så mycket framför en dataskärm! Jag känner mig alldeles konstig efter måndagen, det sitter i hela veckan. Huvudvärken dunkar och verkligheten är suddig på något vis. Jag har också svårt att släppa jobbet, "bara ett mail till", pockar det i huvudet, "kanske har jag fått svar redan?", fortsätter det mala. Fast jag vet att detta är ett uppdrag som aldrig känns avklarat efter en dag, det fortsätter och fortsätter, varje rast som jag kollar mailen.

Det låter kanske som om jag inte gillar uppdraget som fältmentor på lärarutbildningen? Jo, det gör jag visst! Jag gillar möjligheten att ändå kunna vara lite flexibel i min arbetstid, jag KAN göra något annat en stund på måndagen, och jobba ifatt en kväll eller på rasterna resten av veckan.

Nästa måndag kanske jag har tid att svänga förbi mamma på lunchen? Eller hälsa på min son i skolan som han bett mig om? Bara jag jobbar igen ordentligt så...

OptimistiskKram!

Teknisk revolution?

Så nu har vi gjort det. Fullt ut. Ja, inte riktigt fullt ut kanske, vi har ju precis börjat...

Vad har vi gjort? Jo, vi har börjat införskaffa modern teknik till hemmet. En teknisk revoltion har skett här hemma.

Det känns som att man börjat ett Nytt Liv. Eller, nja kanske inte...

Det känns ändå mycket ovant, det kommer att dröja länge innan jag vänjer mig vid mitt Nya Moderna Jag. Jag tror det kan vara som för en person som varit mycket tjock och bantat, men som fortfarande känner sig tjock i sinnet, hjärnan hänger inte med.

Följaktligen känner jag mig fortfarande som en person som endast äger en gammal tjocktv, endast har jobbdatorer hemma som det inte går att spela spel på (bara Barnuniversitetets "Josefin lär sig engelska" och liknande), endast har ett mobilt bredband samt inte vet vad Playstation eller X-Box är för något.

Hur går det nu med alla mina gamla konservativa, envisa åsikter om att det är onödigt och barnsligt med en massa tekniska prylar, sådant som ger vuxna män en anledning att slänga ut pengar och sitta och leka? Och att barnen inte ska ha tillgång till för mycket teknik som håller dem borta från böcker och läsning? Har jag övergivit min åsikt att vi ska UMGÅS med våra barn och göra saker tillsammans?

Hm... tydligen har jag TOTALT gjort det. Det är så SKÖNT med teknik som fungerar. Det är lyxigt och praktiskt. Och vadå? Man kan ju ha REGLER för användandet, eller hur?

Vad gäller tv-spelandet, så räckte det tyvärr som övertalning med det gamla klassiska "alla andra har, utom jag...". Sådant har jag alltför svårt att stå emot, sorgligt men sant.

Så, dagen har gått i degenereringens tecken, framför Star Wars lego-tv-spelet tillsammans med sonen och en av hans kompisar. Läsläxan ligger i köket och väntar. Ok, dags att ta tag i den nu... snart...

TeknikKram!

Konferera mera...

Jag har lika mycket ångest varje måndag över att tisdagen snart är kommen. Tisdagar är riktiga fisdagar, helt klart. En del hatar måndagar eller någon annan dag, men min hatdag är tisdag.

Vad det beror på? Ja, för det första är det min första dag i veckan med lektioner, då jag jobbar med annat på måndagar! Så tisdag är ju nästan som min måndag...

Men framförallt innebär tisdagarna att jag måste sitta sista timmarna på dagen i konferenser. Efter timmar av konfererande är man oftast som en blöt trasa, både fysiskt och mentalt. Jag tror det handlar om att jag tycker att det är så jobbigt att sitta stilla så här länge, jag är inte van vid det.

I dag blev vi informerade i en timme om hur vi på kommunens web ska ha "självservice" i ett datasystem kallat "Heroma". Om vi förväntas klara det kan de väl lika gärna maila oss infon? För övrigt undrar jag vad det är för slags "övertid" och "ledigheter" som jag ska knappa in där? Jag är ju lärare och håller inte på med sådant där!

KonferensKram!

Och helgen var lugn?

Har fått en liten fånig önskan om att det kanske skulle vara trevligt att få till ett blogginlägg om dagen, som de "riktiga" bloggarna. Tänk att det stod "31 inlägg" under januari t ex, det har aldrig hänt mig att jag fyllt en månad. Fast januari är ju kört så jag får satsa på februari då, det är 28 dagar, eller?


Problemet när det går några dagar mellan inläggen är att jag inte vet vad jag ska välja att skriva om, vilket spår jag ska ta, så att säga. Även om det inte händer mycket här i livet, så finns det mycket att skriva om (brukar jag inpränta i mina stackars elever när de ska skriva och de påstår att de inte "gjort något", sedan kör jag mitt exempel på en bok som jag läste i julas som hette "Saturday", den var tjock och handlade bara om en enda dag; en lördag...).

Ja, vad ska jag säga om helgen som gått då? Ja, det var en sådan där helg som när jag tittade på helgens schema i fredags, så kände jag att det skulle bli en jobbig helg, som vanligt. Så där så man (lite i smyg) nästan vill dröja sig kvar på jobbet bara för att man våndas över allt som ska göras.

Men det märkliga är att nu när helgen har gått, så inser jag att jag haft en väldigt bra helg. Det var likadant förra helgen, och den innan. Problemet är alltså att jag TROR att helgen ska bli jättestressig, att jag inte ska kunna koppla av något, men det blir inte så.

Jag tror att det beror på att jag ser alla inbokade tider och aktiviteter bara, det är de som stressar mig, att jag inte känner att jag har möjlighet att själv bestämma, att VÄLJA vad jag ska göra. Sedan att det inte är så jobbigt egentligen, allt flyter på och det känns bra när man väl gör det, det är ennan sak. Och jag hinner ta det lugnt också, det gör jag faktiskt, och jag GÖR det.

Men nu för tiden har jag blivit helt sjukt fixerad vid att jag måste få en sovmorgon, åtminstone EN enda i veckan, jag har ju inga småbarn längre som jag måste rusa upp på natten eller kl sex med (hmm...inte så ofta iaf). Lördagen är min enda, och vad händer då? Min far och mor ringer kl sex och undrar om jag har ringt dem kl halv fyra på natten! Morr! Grrrrr! Varför skulle jag ha gjort det!? Säg en enda anledning till att jag skulle gjort det! Och måste man ringa kl sex och fråga om jag gjort det?!!! Kände mig sur hela dagen över detta, fast jag vet att de inte menade något illa, men i alla fall! Som sagt, både jag och mannen har bivit helt fixerade vid att vi ska få sova lite längre någon enda gång i veckan, så sådant där blir vi onormalt sura över...

(snälla Bror, läs inte upp detta för min mor...eller, jag står förresten för det jag tycker...men, men...).

Hur som helst var lördagen stressig men trevlig, dottern var nöjd med sina resultat på friidrottstävlingen, jag var mindre nöjd med uddamålsförlusten i innebandymatchen, sonen var rätt nöjd trots att han var så hes och snorig att han fick hoppa över bandyträningen; han fick kolla på en Star Wars-film på kvällen, brorsdottern, som fyllde arton, verkade nöjd med presenten och vi var nöjda med kalaset. Söndagen inleddes tidigt för mig och dottern i ishallen och för min man och sonen på fotbollsträning. Sedan blev det en rätt lugn dag (vi städade hela huset och hivade in tvätt...). Kvällen avslutades framför "Damernas detektivbyrå" (vad hände med reprisen av "Stjärnorna på slottet" förresten!?) me like!

MåndagsKram

Uruselt humör

Var på sådär uruselt humör igår. Kanske att det inte märktes på jobbet, eftersom min lärarstudent genast deklarerade att hon var på uruselt humör, så kändes det inte som att det var läge för mig att grotta ner mig i mitt humör.

Att vara på uruselt humör på jobbet brukar innebära att det blir en dålig dag med elever och kollegor. I värsta fall blir man onödigt irriterad på småsaker, säger överilade saker och blir osams med någon, väldigt onödigt. Tyvärr brukar dåligt humör smitta av sig, så jag försöker maskera det på jobbet, det måste man.

Men när jag kom hem, då började plötsligt mitt dåliga humör märkas... Suck, det är alltid de nära och kära som får lida.

Det som händer är att jag börjar fräsa och snäsa. Jag kommer med obehagliga antydningar om att det bara är jag som har hand om alla uppgifter i hemmet och med barnen. Allt som man ber mig om är jobbigt. Allt jag måste göra är jobbigt. Istället för att på ett lugnt, pedagogiskt vis tala med min dotter, som än en gång glömt sin gympapåse, så blir jag kritisk. I stället för att lugnt och pedagogiskt hjälpa min son, så blir jag irriterad när han tappar ett legolasersvärd bakom elementet när han står och kissar, vilket tar en stund att fiska upp.

Irritationen kan snabbt övergå i ilska en sådan här dag. En trigger brukar vara att min man säger ordet "pms".

Irritationen kan även övergå i låghet. Plötsligt känns ingenting roligt. Jag har ingenting att se fram emot, bara jobb, jobb, jobb. Och inte orkar jag hitta på något roligt heller, det känns ännu jobbigare.

Är det alltså hormonerna som styr mig bara, är det så simpelt? Är jag så simpel?

IrriteradKram

I-landsproblem

I fredags lämnade vi äntligen över vårt gamla hus i de nya ägarnas händer! Än så länge känner jag bara lättnad, inte ens någon nostalgi eller något, jag tror det beror på att jag är trött på hela flyttandet och allt, nu är det bara skönt att det över och jag vill försöka få till en vanlig vardag igen!

Det är konstigt hur bortskämd man blir snabbt och hur snabbt lyxproblem kan uppstå dock...

Det jag tänker på är att vi nu har tre toaletter, jämfört med bara en förut (nu har vi en på varje våningsplan). Frid och fröjd eller? Jo, det är klart att det är riktigt skönt och jag är såå nööjd!

Men. Följande "problem" uppstår (s k "I-landsproblem...):

1. Ett himla spring upp och ner och transporterande av diverse hygien-, hår- och sminkartiklar uppstår. Var är den och den nu då?
2. Jag, som tyckte att det smartaste var att jag hade alla mina sminkgrejer etc, på entréplan, nära kök och långt ifrån sovrummen, då jag lägger mig senast och går upp tidigast, tvingas vänta på dottern, som ändå ockuperar just den toaletten! Varför!? Jo, det är den bästa spegeln där, som hon kan se håret bakifrån i också. Suck.
3. Istället för en toalett har jag tre att städa...
4. Istället för en toalett att fylla på toarullar, tvål, byta handdukar och tömma papperskorgar på, har jag tre att göra det på...


Jag vet, jag vet, det borde inte bara vara jag som sköter toaletterna... Vi ska ta tag i det där nu och göra en ansvarslista, det har vi redan pratat om...

Men, fast jag klagade lite nu, så måste jag få säga att jag faktiskt mest är nöjd! Har man bara en toalett blir den så smutsig att man måste städa varje dag, det behöver jag inte göra med de tre nu!

I-landsproblemKRAM

Väldoftande disk?

Och så tror folk att man har ett skitjobb, när det i själva verket är så att jag mötte mina elever för första gången sedan lovet idag och några av mina killar i sjuan säger: "Hej Josephine, jag har saknat dig hela lovet!", och kommentarer som; "Hej! Hur mår du? Har du haft ett bra lov? och "Vad fin du är i håret! Har du färgat det?".

Social kompetens. Artighet. Trevlighet. Hjälpa till att skapa ett bra klimat och få andra att trivas. Jag blir varm i kroppen av glädje av sådana yttringar från deras sida, då vet jag att det kommer att gå bra på något vis, allt kommer att ordna sig. En elev sa t ex, i uppmuntrande ton, till min lärarstudent, som höll i en lektion; "Du är duktig, du kommer att bli en bra lärare!", det är bara helt enkelt underbart, och jag sparar sådant här i min lilla ask med "Tröst för svårare dagar"

Apropå ingenting så rusade jag in på Ica innan jag kom hem, för de dagliga, obligatoriska kompletteringsköpen, och när jag skulle grabba tag i maskindiskmedlet såg jag att jag kunde köpa det "parfyrmerat med äppelblom". Eh? Varför skulle jag vilja parfyrmera min maskindisk med äppelblom?! Är det någon som vill det? Träd fram i så fall! Själv vill jag bara att det ska bli RENT.

ParfyrmeradKRAM!

Goda intentioner

Ok, har jag några tankar inför året 2010? Jag är INTE en sådan som ger nyårslöften, det slutade jag med redan i tonåren, blev cynisk tidigt...

Jag har nog aldrig känt mig så "löftesfri" någonsin som jag gör just nu, vet inte varför faktiskt. Kanske beror det på att förra året kändes så fullt av händelser på något sätt, jag har absolut NOLL LUST att tvinga på mig själv några måsten.

Men är det något jag BORDE ta tag i kanske? Det finns det ju alltid, eller!? Pust och stön... jag vet inte faktiskt... Det finns ju de där gamla vanliga tankarna om att jag: 1. borde träna mer och vara mer hälsosam, 2. borde vara mer tålmodig och ge mer av mig själv till mina barn, 3. borde hjälpa mina föräldrar mer, 4. borde vara mer kreativ och ge mer på jobbet, 5. borde vara mer social och träffa vänner oftare och ha mer roligt, 6. borde bli mer äventyrlig och typ resa till Himalaya och bestiga berg... etc etc bla bla bla.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska försöka bli bättre på det ena och det andra, och det brukar ALDRIG fungera. Surprise.

Men ibland händer det att jag blir bättre på en del saker vissa perioder, känner mig nöjdare med mig själv och det jag gör, det beror ALDRIG på de där löftena jag gett (eller inte gett). Jag tror att det mest beror på att saker och ting ibland råkar sammanfalla till något som blir oväntat bra. Menar jag SLUMPEN då? Att det inte är någon idé att själv försöka? Nej, det menar jag inte. JAG styr mitt liv, och JAG kan påverka mitt liv, men saker och ting måste likafullt samverka på ett högre plan för att det ska utfalla bra, så tror jag.

Därför tror jag på att ha GODA INTENTIONER, och sedan försöka slappna av och invänta "the flow". Någon gång, någon liten period, kommer det säkert till mig, precis som till andra. I väntan på det, försöker jag leva så gott jag kan.

Hur som helst är jag väldigt stolt över att jag, "lilla duktiga flickan", svalde det lutherska och beställde en flyttstäd. Det hade jag aldrig gjort om jag inte förändrats rätt mycket på sistone. Jag tänkte på mig själv, utan att skämmas. Det är en god intention inför framtiden.

LyxigKRAM!

Summering

De flesta verkar summera hela decenniet istället för bara året 2009 denna gång. När jag tittar i min backspegel nu, så känns det som om just året 2009 varit ett väldigt viktigt och på många sätt ett mycket omvälvande år för mig, så jag börjar med att minnas det.

Det hemska: 2009 började i chock på nyårsdagen. Min mamma låg på neurologen med hjärnblödning efter ett fall. Fruktansvärda månader följde med sjukdom som följde på sjukdom. Den mamma som jag känt, och trott mig känna, fanns inte kvar. Vem var den där sjuka, hjälplösa, förvirrade och arga kvinnan? Var det min mamma? Jag brottades med förbjudna tankar, jag kände mig låg och rutten som människa. Efter många månaders inre kämpande kom jag fram till någon slags försoning med mig själv och mina känslor, jag tror jag gjort det i alla fall. Men det har varit så smärtsamt och jag har lärt mig så mycket, men det är inte den sortens kunskap jag velat ha eller efterfrågat, det jag har lärt mig hade jag helst velat slippa lära mig. Jag är ledsen att behöva berätta det, men jag har blivit hårdare. Jag var tvungen att bli det för att klara mig.

Det roliga: Jag reste till Cypern, Spanien, Grekland och Gotland! Jag tillät mig själv att ha det bra och njuta!

Det professionellt utvecklande: Jag började jobba viss del av min tid på Lärarutbildningen på universitetet. Det har faktiskt mestadels bara vara roligt och utvecklande! Så klart har jag jobbat mycket periodvis, men också kunnat göra min arbetstid lite mer flexibel då jag kunnat jobba ifatt på lite andra tider.

Det stora beslutet: Vi bestämde oss för att flytta till Tannefors, där barnen redan går i skolan och har sina kompisar. Vi köpte hus, fixade i ordning och sålde vårt hus och fixade i ordning mycket i vårt nya hus, flyttade dit och fortsatte att fixa. Jag är stolt över allt arbete vi gjort.

Den stora glädjen: Jag insåg att jag faktiskt kan mer än vad jag trodde att jag skulle kunna. Jag har klarat av så mycket det här året.

De älskade barnen: Jag vill inte berätta för mycket om dem i min blogg, men 2009 var året då de, båda två, gick mycket framåt på många olika plan! T ex i sina olika sportaktiviteter som de utövar! Det har varit så kul att se dem vara så glada och hängivna när de gått på sina träningar, matcher, läger etc! De har båda också tagit stora kliv i sin kunskapsutveckling! Bådas sociala liv har även blivit mer rikt, och det tror jag kan bara bli bättre nu när vi flyttat :-)

Kärleken: Brukar jag inte skriva om i bloggen, så det gör jag inte nu heller ;-)

Kort summering av Josephines decennium -00 slutligen (utan inbördes ordning i viktighet!):

Varit mammaledig med två barn.
Fött ett barn.
Fått ett missfall.
Jobbat kvar på samma arbetsplats... (trivs ju ju!!!).
Varit fackombud.
Startat magisterutbildning.
Blivit fältmentor.
Flyttat tre gånger.
Köpt två hus och sålt ett.
Gift mig.
Suttit i en styrelse.
Fått en cancersjuk och sjuk mamma.
Haft tre katter, ingen kvar :-(
Köpt fem bilar, har kvar två.
Blivit påkörd en gång.
Fått en fortkörningsbot.
Fått tre parkeringsboter.
Varit nära att bli utbränd.
Vunnit korpserien i fotboll en gång och cupen en gång.
Halkat ner i tvåan och tagit oss upp i ettan igen i korpserien i innebandyn.
Köpt en Soda Stream.
Blivit facebook-användare och bloggare.

Jag tror jag stoppar där (trots att det hänt liiite mer)!

Årskrönikekram!

Jul Jul

Dags att summera julen 2009 innan man börjar summera året 2009. Jag har varit totalt datorfri sedan den 23 december, så det är några dagar att återge (det har gått bra, jag har bara känt ett litet oroligt sug i kroppen efter att bli uppdaterad på allas statusar och bloggar...).

Det har varit en riktigt härlig jul. Den har på många sätt varit ovanlig i år, varför den varit det ska jag försöka utröna nedan.

1.För det första så har vi flyttat och detta var första julen i vårt nya hus. Jag ger vårt nya hus en tia i betyg vad gäller julmysighet i år! (oväntat!)

2. Det var första gången hela la familia Boman (makens mor och man, bröder och sambos etc) firade hemma hos oss på juldagen, istället för att vi åkte till Småland, det var riktigt lyckat! det får gärna bli en tradition! Likaså var det mysigt att mina föräldrar och min tvillingbror och hans fru kom till oss på Annandagen, det brukar vara hos mina föräldrar, som nu inte orkar sådant längre, men det blev mysigt det med!

3. Julafton var hellyckat hemma hos min mellanbror med hela min härliga familj (föräldrar, bröder med fruar och barn, samt några till, vi är över 20 när vi träffas!). Det är en annan slags jul nu när äldsta broderns barn är ungdomar och sitter och dricker julöl och umgås med oss samt att mina och mellanbroderns barn är så stora nu så att det bara är avkopplande och mysigt. Julklappshasarden var en succé för mig, då jag vann tillbaka alla mina klappar jag köpt...

4. Men den allra största succén med denna jul är ändå att jag inte stressat upp mig någonting alls! Alla julförberedelser har jag och barnen klarat av utan några missöden (nuförtiden har jag stor hjälp av min underbara dotter!), och mannen har klarat av alla sina galant!

5. Jag har klarat av att inte gräva ner mig i några negativa tankegångar där jag bara tycker att allt är jobbigt och ser problem, tvärtom har jag varit glad, lugn och positiv (i alla fall mestadels). Denna erfarenhet skulle jag vilja ta med mig till nästa år, så vill jag vara.

Julen fortsätter och jag ska försöka komma med lite nyårstankar snart. På återseende!

JulhärligKRAM

Inställt pga sjukdom...

Var hos läkaren förra veckan efter att ha febrat, hostat och snörvlat och haft ont i bröstet en tid, kände mig så fruktansvärt svag och eländig så det var sorgligt. "Det är bäst att du är hemma en vecka", sa läkaren.

Att vara sjuk brukar aldrig finnas några bra lägen för, men att vara sjuk precis samtidigt som man flyttat, har sista veckan på jobbet i skolan samt då julen närmar sig med stormsteg -det är extra oläglig tid, har jag bittert fått erfara.

Som om det inte vore nog med allt detta som stod på schemat, så var det också dags för att jobba i ishallen under konståknings-SM, ta tag i insamlingen av pengar och ev julavslutning i sonens klass i egenskap av klassförälder, samt diverse trevliga fester och sociala sammankomster.

Allt det senare fick jag stryka pga min sjukdom. Vad gällde jobbet fick det ju också strykas, i alla fall fysiskt, psykiskt är man ju där ändå...

Men även om man är riktigt sjuk och eländig så finns det vissa saker som man inte kan stryka. Som att vara mamma t ex. Och ha ett hem som ska skötas. Och det är rent av omöjligt att ignorera att hemmet är i kaos i kartonger och att ingen hittar något... Det är också omöjligt att ignorera att julen närmar sig.

Jag har faktiskt ändå verkligen försökt att ta det så lugnt jag bara kan, vila och bli frisk. Förra veckan var jag i flera dagar tvungen att göra något jag inte gjort på mycket länge: gå och lägga mig efter att barnen gått till skolan och bara sova några timmar, jag hade inget val och det var precis vad jag behövde.

Jag mår bättre nu! Det vände i söndags ordentligt, då jag vaknade och inte hostade och kände mig så lätt i kroppen. Men så kommer bakslaget, jag börjar varva upp igen och så plötsligt märker jag hur svag och trött jag blir snabbt. Inte kul. Jag är trött på att känna mig svag och dålig så fort jag anstränger mig lite!

Nåväl, julstökat med barnen har jag i alla fall gjort, det bara måste göras! Vi har haft det riktigt mysigt, något bra kommer i alla fall av att man är hemma mer.

I morgon är det avslutning och jag ska till jobbet för att försöka göra något slags avslut tillsammans med eleverna och mina kollegor, som jag verkligen saknat. Tyvärr är det nu inte jag som gjort något bra och mysigt för vare sig de ena eller de andra, det känns så konstigt och tråkigt! Men så är det ibland i livet, man är inte alltid på topp på jobbet...

JullängtandeKram!

Hemma

"Men mamma, vi har ju pulkorna kvar hemma!" påminde sonen mig i morse när vi konstaterat att det var ännu mer snö på marken. "Var ska vi förresten åka pulka här?" undrade han vidare.

"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.

När blir ett hem till hemma egentligen?

Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?

Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.

Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?

Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.

Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.

Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.

Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!

Hemmakärkram!

Prylar och skräp

Nu var det länge sedan jag skrev något inlägg och det beror på att jag varit så upptagen med att flytta hela mitt bohag till vårt nya hus. Det känns faktiskt lite svårt att sätta sig och skriva här igen, har varit så uppe i varv en längre period nu och det enda jag kunnat fokusera på har varit just att flytta.

Själva storflytten gick av stapeln i lördags och den gick riktigt smidigt, då alla våra fem bröder (och en svägerska) slöt upp mangrant med sin muskelkraft (stort TACK till er!).

Men sedan har flyttandet fortsatt och fortsätter, tyvärr. Eftersom vi varit så upptagna på sistone med att måla, lägga golv, tapetsera etc i nya huset, så hade själva packandet och planeringen av den fått stryka på foten (har aldrig varit så opackad någonsin inför en flytt). Således var inte allt packat och eftersom vi har "gamla" huset kvar till i januari så kändes det inte så farligt att låta "oviktiga" prylar vara kvar där så länge. Hm. Det är ändå rätt jobbigt att hålla på och fortsätta hämta prylar varje dag, har jag märkt. Inte kul.

Just nu känner jag bara att jag är helt förstummad över hur mycket prylar vi trots allt har, jag trodde inte det... Jag trodde att vi var rätt slimmade i prylväg, men det var vi INTE! Usch, jag blir lite deppad (eller mycket deppad faktiskt)över alla dessa saker som ska placeras någonstans. Jag borde slängt ännu mer än vad jag gjort, men samtidigt tycker jag att jag redan har slängt så mycket...

Det är märkligt att man känner att nästan allt man har är skräp när man flyttar, man vill bara byta ut och ha nytt, SLÄNGA. Saker man haft och tyckt var helt ok, kan plötsligt i en ny miljö kännas som SKRÄP. Det är lite farligt, så jag ska lugna mig lite med att slänga nu, och fundera över det hela ett slag, innan jag börjar slänga igen (och köpa nytt..).

FörflyttadKRAM!

Know how

Fy, vad jobbigt det är att göra något nytt, som du aldrig gjort förut, och samtidigt känna pressen att prestera!

Det är Ångest (med stort Å)!

Jag hade tagit på mig uppgiften att tapetsera fondväggar, utan att någonsin ha tapetserat förut. Oron i maggropen har följt mig i ett par veckor över detta. Jag vet. Man ska inte lova att göra saker som man inte kan, och undanhålla det faktumet att det hela gör en skräckslagen.

Men, nu är det gjort!

Det blev helt ok, dessutom!

Så här i efterhand är jag mer intresserad över min reaktion och mitt beteende, (som vanligt... det kallas "självreflektion"...).

Å ena sidan är jag medveten om att jag lider av någon slags prestationsångest, det har jag alltid gjort, därav min vånda över att göra sådana här uppgifter, vilka jag uppenbarligen inte är expert på. Jag får ont i magen av att visualisera konsekvenserna av mitt misslyckande.

Å andra sidan vill jag vara en "doer". Jag vill vara en person som inte slutar att utmana mig själv och som vill fortsätta att utvecklas och lära mig saker. Vilket innebär att jag måste ge mig på och försöka lära mig sådant som jag inte kan. Jag måste riskera att misslyckas.

Mitt problem är ju då tyvärr att jag inte gillar att misslyckas, tävlingsmänniskan i mig vägrar att ge sig (hon är nästan lika barnsligt envis som alltid förr...). Men, verkligheten har ju trots allt nött ner det mesta av de gamla hetssporrarna, vilket antagligen är tur... (för omgivningen).

Jag har ändå lärt mig skillnaden mellan en riktig hantverkare och en envis novis som jag: jag vet inte hur jag kan förenkla jobbet för mig. Jag tar den svåra vägen. Den tidsödande, frustrerande vägen.

Att ha "know how" innebär att man vet hur man gör jobbet mest effektivt, både för sig själv och för resultatet. Man vet att man måste investera i verktyg och material, man vet VILKA verktyg och VILKET material man ska använda. Man har ERFARENHETEN av många timmars jobb i kroppen, och därmed kompetensen. Man känner sig trygg och säker.

Så känner jag inför mitt jobb som lärare.

Dock inte för mitt jobb som hantverkare.

Men, vilken känsla, vilken tillfredställelse, att klara av att ha prövat detta som jag aldrig gjort. Jag kunde ju! Nästa gång gör jag det bättre!

TapetserandeKRAM!