Sanera

Har sedan vi lämnade katten till ett nytt hem i lördags försökt sanera huset från kattallergener.

Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.

Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.

Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.

1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...

2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.

Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...

Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)

Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.

Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.

Sanerad KRAM!

Att lämna ifrån sig en katt

När vi skulle skaffa våra katter för två-tre år sedan så började vi med att ta våra barn till Allergicentrum för testning. Det låter som en enkel sak, men alla som har insikt i sjukvårdsapparaten vet att detta tar lång tid. Det visade sig att de var allergiska, men dock inte mot katter, någon av dem.

Sålunda införskaffades två fina kattungar, och de har varit till underbar glädje för oss, även om en av dem har avvikit och vi inte vet vart (till dotterns stora sorg).

Efter att ha noterat att sonen alltid är snorig så fick jag en ny remiss till Allergicentrum (tar minst ett halvår...). Förra veckan fick vi veta att han utvecklat allergi mot både katt och hund under den här perioden.

Först inträder en lättnad; äntligen förstår jag VARFÖR han alltid är snorig och förkyld. Jag är ändå lättad över att det inte är kvalsterallergi. Nummer två är en INSIKT om att vi måste göra oss av med Filip.

Ni som älskar katter kan fortsätta att läsa, ni som inte gör det kan gå till del 2:

Del 1. Jag har i stort sett alltid haft katt. Perioder utan har oftast berott på att personer i min närhet haft allergi eller liknande. Det har varit svåra perioder i mitt liv, när jag tvingats anpassa mig till andra personer. Jag har varit tvingad att förstå och acceptera (nu mer än någonsin annars): jag kan aldrig mer ha katt. När denna insikt verkligen drabbar mig är jag orolig för att att jag ska bli verkligt ledsen, men ännu har verkligheten inte drabbat mig på det sättet.

Just nu är jag bara så glad över att vi funnit en underbar familj och ett härligt hem till katten, det känns så bra! V i åkte till Huskvarna idag och lämnade honom på landet där. Den nya ägaren verkar minst sagt dedikerad:-)

En sak har jag redan noterat dock. Det är så tomt i huset utan i katten. Riktigt TOMT. Jag vet bara att det är svårt att kopiera den hemtrevligheten som en katt kan förmedla bara med sin utslagna kropp i en soffa.

Jag vet inte varför jag älskar katter så högt. Jag vet bara att jag gör det, totalt utan gränser. Jag vet också att jag är irrationellt känslomässigt bunden till det lilla djuret, på ett sätt som jag inte kan förklara på något sätt. Jag bara älskar honom så mycket helt enkelt. Det är ömsesidig RESPEKT, på hög nivå.

Hur hanterar jag mina känslor då? Jo, just nu är jag praktisk, för det måste jag vara för min sons skull. Det gör det hela enklare också, på det viset. Men mina RIKTIGA känslor har jag stoppat undan för en stund..

(för annars ser jag hur han kommer springande mot mig på em när jag kommer från jobbet och han vill komma in. Annars ser jag hur han sitter på fönsterbläcket och vill komma in. Annars ser jag hur han tassar på min säl och vill gosa. Annars ser jag hur han jamar uppfordrande och vill ha Whiskas anka).

Del 2. Ett hem är inte ett verkligt hem utan en katt. Nu är det upp till oss att se till att det kan vara det!

Kattkram!

En olycka kommer sällan ensam...

Sista tiden har varit så intensiv och full av händelser. Så här års brukar jag annars vanligtvis gå omkring och vara livrädd för den annalkande grå novembertristessen som jag VET alltid kommer.

Mina barn tycker synd om mig som fyller år i november, och deras empati grundar sig på att jag berättat att månadersången man lärde sig som barn (och som de fortfarande får lära sig!) satte djupa spår i mig. För att citera slutet på sången så går den så här: "...men oktober och november och december är så GRÅ!" (alla andra månader är ok eller rent av härliga..). Redan i låg ålder fick man alltså veta att de månaderna var hemska och grå. Kanske har vi kommit på roten till svenskarnas höst-vinter-depression denna period!

Detta hektiska, händelserika liv har alltså resulterat i att jag inte har vare sig TID eller LUST att grotta in mig i någon annalkande depression. Det har även resulterat i att jag mött fler olyckor och bedrövelser än vanligt, men ändå klarat dem med humöret i behåll!

Detta tål att reflekteras över en smula. "En olycka kommer sällan ensam" heter det ju, nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om att man lever på sådant sätt att man UTSÄTTER sig för fler risker, helt enkelt. Köper och säljer jag hus t ex så utsätter jag mig för en massa obehagliga, kostsamma, arbetsamma utgifter och uppgifter, med risk för OLYCKOR. Har jag ett stressigt liv, med familj och fullt av aktiviteter, utsätter jag mig för OLYCKOR.

Ponera att jag bestämmer mig för att leva ett lågriskliv i stället, jag stänger in mig och agerar sällan, visst, då blir ju risken lägre, men SLUMPEN finns ändå där som ett förtäckt hot...

Vi har helt klart utsatts för några tråkiga händelser på senare tid, men det märkliga är, att om vi summerar så har ändå de roliga, LYCKO-händelserna övervägt!

Jag har en hemlig tro som säger att plus och minus i livet alltid måste gå ihop på något vis. Det ska man vara beredd på, och vara ödmjuk inför. Får jag mycket lycka måste jag vara beredd på mycket olycka, det är enkel matematik. Annars kan jag välja lagomlivet därimellan.

Olycksaliglyckokram!

Framflyttade förväntningar

Det har varit hemskt att få ta del av budgivningens psykologiska strategier från säljarens perspektiv...

Fram till nu har man ju varit med några gånger på den andra sidan, köparens, och det har varit nervpirrande nog, men inte alls på samma sätt.

Några av de olika psykiska stadierna har varit dessa:

1. Den dagen då budgivningen förväntades komma igång var HEMSK. Fast att jag intalat mig själv att jag inte skulle förvänta mig en massa bud, så blev jag djupt orolig och fick så dåligt självförtroende när de inte direkt började trilla in.

2. LÄTTNAD! När första budet kom. Någon VILL köpa vårt hus! Yes!

3. När det fortsatte att vara segt och lite snålt med buden så blev jag plötsligt ännu djupare deprimerad... Det kändes så OVÄRDIGT på något vis... Riktigt B..

4. Plötsligt tar det fart! Buden kommer! Jag känner en sådan LÄTTNAD igen och nu känns det värdigt också. Detta kan jag leva med och vara NÖJD.

5. När det sedan plötsligt börjar stiga upp på de nivåerna jag inte vågade drömma om, då blir det nästan OVERKLIGT... Jag är så GLAD!

6. Plötsligt börjar jag bli GIRIG, inser jag... jag går och räknar och TÄVLAR nästan... Jag inser att jag nästan glömt hur glad och lättad jag är. Det är märkligt hur snabbt man slutar vara ödmjuk och tacksam om chansen ges... Så, jag besinnar mig och försöker återta känslan av GLÄDJE och LÄTTNAD.

7. Det lyckas! För övrigt verkar det hela vara klart nu, och jag inser att det är det enda jag verkligen vill just nu egentligen! Jag väntar med den riktigt sköna känslan tills allt är på papper! LÄNGTAR!


Oerhört lättad och lycklig KRAM!

Svartsjukt bevakande älskare...

Det var en så otroligt märklig situation som jag var med om idag. Jag vet inte om jag kan beskriva den rättvist faktiskt.

Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.

I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.

Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)

Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?

Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!

Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...

Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.

Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!

Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!

TRÖTT KRAM!!!

Skadedrabbat

Min son tillhör den där kategorien av barn som, när det är något som är riktigt roligt (läs sport och tävling), kan blockera bort smärta och obehagligheter.

Han tillhör också den sorts människor som så totalt kan gå upp i en tävlingssituation, så att han tar mycket ogenomtänkta, dumdristiga beslut, utan någon helst slags form av konsekvensanalys och vilka därmed kan vara totalt hälsofarliga...

Oj..det låter som om han är lik någon...

Fast han är helt klart mest lik min man som barn (och hör sen!)! Här pratar jag KOPIA (enligt säker källa: svärmor).

Denna gång kom jag för att hämta sonen från fritids på em, de var i idrottshallen och hade gympa. Jag lade ganska snart märke till att något var konstigt. Sonen spelade "spökboll" (eller vad det heter) hoppandes på ett ben. Fritidsfröken såg att jag såg fundersam ut och kom och berättade att han på morgonens gympatimme fått en bänk på stortån.

Nu vet jag att du som läser detta ryser i hela kroppen, eller hur!? Vilket minne som sitter etsat i kroppen av denna fasansfulla bänk på tån, är det någon som INTE varit med om detta? Och ändå står dessa åbäken kvar!? Varför?!

Efter examination av foten hemma upptäcktes dock att tån var i dubbel storlek, blå, intryckt och att sonen skrek så fort man närmade sig med handen. Han kunde inte stödja på den. Oj, allvarligt! tänkte jag.

Vi väntade dock någon dag för att se om svullnaden skulle gå ner och sonen skulle börja kunna använda den. Noggrant observerade jag hur han reagerade vid undersökning. En av sonens kompisars mamma är läkare, och efter konsultation av henne visste jag att stortån ändå var den tå som man faktiskt gör något åt om den är bruten eller har spricka i, om det är illa. "Nej, i morgon får vi låta en läkare kolla den", fastslog jag på kvällen, efter att ha studerat hur sonen hoppade uppför trappan på ett ben.

Nästa morgon såg tån faktiskt mycket bättre ut plötsligt. Men sonen skrek fortfarande i högan sky bara jag närmade mig med handen. "Hmm..." tänkte jag. Jag hade redan ringt vid åtta prick, då de öppnar, för att få en så tidig tid som möjligt.

Nu händer det märkliga att så fort läkaren frågar sonen hur det är med tån så säger han inte att det gör ont! Hon får klämma och ha sig utan att han skriker. Själv står jag där och känner mig som en sådan där hysterisk mamma som tar sina barn till läkaren stup i kvarten utan att de är sjuka (det har ALDRIG hänt förut!). Läkaren frågar hur det känns och han berättar att han visst tänker spela fotbollscup på lördag, det ska nog gå bra.

"Det är nog en spricka", säger läkaren, "men den är nog inte bruten". Sedan säger hon vidare, när jag frågar om han kan vara som vanligt, "inte ska vi behandla dig som handikappad bara för en tå! Var som vanligt du!".

Dessa ord gjorde sonen så lycklig att han haltade in till sin klass och sedan var i full gång hela dagen. Jag fann honom spelandes bandy på eftermiddagen, och han berättade glatt att han faktiskt vunnit en snabbhetstävling med kompisarna under dagen.

Ja, jag vet inte vad jag lärt av denna historia... att barn är sjukare hemma hos mamma, eller att professionell bedömning kan lugna...

Lättad kram!

Dockhus

Jag har upptäckt något mycket märkligt hos mig själv... jag är obehagligt intresserad av att sitta och titta på mitt eget hus på hemnet...

Är det inte lite snuskigt på något sätt? Sitta och smygtitta på sig själv, som i tredje person, eller jag förstår inte alls denna fascination, det är som att jag får för mig att jag ska se något nytt, något som jag inte vetat förut. Det är verkligen annorlunda att se sitt hem fotograferat och utlagt på det här viset!

Men på något sätt har jag ju rätt, det ÄR inte mitt hem. Så här undanplockat, utrensat, avpersonifierat, är inte mitt hem annars. Men samtidigt är det skönt, och bra mycket lättare att blotta sitt hem, när man har avpersonifierat det, för det innebär ju att det faktiskt inte är OSS man ser, utan bara ett skal.

Och jag förstår tanken bakom, den är helt rätt. När man sitter och tittar på hus, så vill man kunna tänka sig in i att man själv befolkar det, att man själv lägger in sitt liv där, som i dockhusen man lekte med när man var barn.

Så alla är välkomna att titta in i dockhuset på Orkanvägen! Vi är nämligen inte där...

Samtidigt vågar jag inte kolla på mitt hus så många gånger, jag vill ju inte att statistiken på antal klick på huset ska bli missvisande... Det räknar jag noga!

DockhusKRAM!

Tudelade känslor

När man har så mycket att göra att man märker att man springer i stället för att gå, hela tiden, då kan man antingen känna att det är fruktansvärt och hemskt, eller att det faktiskt är KUL (om man får erkänna det...).

Jag förvånas hela tiden över detta faktum att man klarar press så bra, bara man är motiverad och har lust, finns detta inte är det däremot farligt för ens hälsa.

Vad är det för press jag syftar på då? Jo, jag tycker att det är oerhört jobbigt att sälja hus, har jag förstått. Det är extremt pressande för mig.

Det är väldigt motstridiga känslor som dyker upp inom mig, ena stunden känner jag någon slags exalterad egokick, "titta på vårt hus, se hur fint vi har!", andra stunden känner jag "nej, måste jag visa upp allt det här!?" Jag känner mig nästan våldförd på...

Hur som helst har det verkligen varit en tid av hårt arbete, vi har rensat, röjt, målat, fixat, reparerat, piffat, fixat, you name it. Det är märkligt att man får sådan fart, och så mycket gjort, när man är på väg bort, varför har vi inte gjort detta tidigare? Plötsligt ser jag ju hur fint vi kan ha det, vad vi skulle kunna göra!

Nu är min största, fruktansvärda rädsla att ingen ska vilja köpa vårt härliga, charmiga hus, som jag har älskat, och fortfarande älskar. Vårt hus är värt att få en lika ödmjuk och dedikerad köpare, en som vill bevara husets gamla charm och själ. Men, som sagt, helst av allt vill jag ju att någon ska vilja köpa, och betala bra ;-) Mardrömmen är att inte få någon köpare, sådant vet man ju aldrig! Huhaaa!!! Svettas!!!! Jobbigt!!

Om det är så att någon undrar varför vi ska sälja det hus jag älskar, så kommer argumenten nedan:

1. Vi vill flytta till det område där barnen går i skolan och har sina kompisar. Anledningen till att vi bor på ett ställe och har barnen i skola på ett annat, är att vi halkade in i en superbra förskola där, ett föräldrakooperativ, och sedan har det rullat på, med skolvalet, vilket betyder att vi bor på ett ställe och har hela barnens liv på ett annat.

2.Jag har alltid älskat att bo centralt, likaså min man. Vi gillar att bo i blandade områden, där alla slags människor bor.

3. Huset vi köpt känns så bra! Det kan verligen bli något fantastiskt!

Utsliten (men glad) Kram!

Känslobeslut

Oj, oj nu händer det spännande saker mitt i den hektiska, stressade vardagen... Förnyelse och förändring känns faktiskt absolut välkommet i det här fallet, även om det innebär mycket jobb...

Det är konstigt hur essentiellt det är att ett viktigt beslut KÄNNS rätt, på alla omöjliga och möjliga sätt och vis. Vad är det som gör att ett beslut känns rätt då egentligen? Vad är det som gör att ett beslut känns rätt för mig?

För mig måste det först och främst finnas BRA ARGUMENT för mitt beslut. De argumenten finslipar jag genom ältande och ältande, först inför mig själv och sedan på andra, jag noterar noggrant deras reaktioner.

För det andra, och det är tyvärr inte mindre viktigt än det första, måste jag KÄNNA att det är rätt. Det är någon konstigt, odefinierad känsla i magtrakten som sätter igång och sänder ut signaler till mig: "Det är såå rättt! skriker den ibland. "Ja, jag vill, jag vill, jag vill! (den är rätt barnslig faktiskt...), andra gånger blir det: Neeejjj! Jag hatar, aldrig, vill inte, vill inte! Ibland är känslan bara rätt likgiltig: "Jaha? , men det är väldigt sällan, det brukar bara betyda att jag är trött och inte orkar bry mig.

De där känslorna brukar ackompanjeras av att jag visualiserar BILDER. Jag får bilder i huvuvdet, det spelas som en liten film med mig i huvudrollen, där jag ser mig själv på platser och i olika situationer som beslutet rör. Känns bilderna TROVÄRDIGA, och rentav EFTERLÄNGTADE, så förstår jag att beslutet har möjlighet att få positiva följder.

Jag antar att den där KÄNSLAN kan vara ganska godtycklig, och att den är väldigt beroende av olika omständigheter, men det gör den tyvärr inte mindre viktig för det. Kanske är det förresten bra, det är kanske den som räddar en i de flesta fall från att ta dumma beslut.

För det tredje, och detta är heller inte rangordnat lägre, måste mina nära och kära ge mig god respons på mina viktiga beslut, jag vill höra, se och känna att de tycker att jag gör rätt (och förhoppningsvis har jag lärt mig att tolka deras sätt att respondera vid det här laget...så att jag kan lita på min känsla). Jag vet ju att de vill mig väl och att jag ska göra rätt.

Men framför allt, och nummer ett, skulle jag naturligtvis ha svårt att ta ett viktigt beslut utan att göra det tillsammans med min man. Jag litar (kanske alldeles för mycket?) på honom och hans omdöme. I alla fall beslut som rör hela familjen, och det tenderar ju de flesta viktiga beslut att i slutändan göra...

Beslutsam KRAM

Motiverad ansiktslyftning?

Just nu är jag helt fixerad vid att måla, reparera och fixa hemma. Min man likaså.

Det är konstigt vad MOTIVATION kan göra med en.

Ena stunden är man så seg att man knappt orkar masa sig upp ur soffan, allt är jobbigt, och plötsligt, andra stunden, är man uppe och springer och grejar som en liten iller. Kan inte sluta.

I helgen har vi målat, och målat (fast inte bara, sonen hade fotbollscup och dottern konståkningsträning samt att båda skulle hålla på och skjutsas till kompisar hit och dit också...). Även i kväll har vi målat. Oj, vad mycket vi fått gjort!

Men så är det också mycket att göra när man håller på och förbereder sig, både mentalt och fysiskt (och då menar jag husets fysik), på att förflytta sig från vårt kära gamla hus till centralare breddgrader.

Det är än så länge en idé på avstånd, men ack så nära ändå, man vet aldrig vad man springer på för chanser, bäst att börja förbereda sig (och huset...). Även om jag vet att sådant här kan ta lååång tid (har ändå till viss del varit med förr).

Känner mig lite falsk dock. Vårt stackars hus, som vi inte riktigt gjort allt vad vi kunnat för ännu, får nu en liten kittlande ytlig massage (och ansiktslyftning) med mersmak, men kommer nog att överges för någon annan, om tycke uppstår...

Så, motivation, är som vanligt den effektivaste nyckeln till att få något gjort här i världen, en sanning som består...

Motiverad kram

Flyktiga minnen

Du vet hur man ibland bara kan råka springa på ett sådant där MINNE, ett sådant som träffar en rakt in i ens innersta och plötsligt är man DÄR, tillbaka till just den känslan, platsen, tiden.

Oftast är det kanske en doft, en smak eller något man känner på, som får en att få den där rena minnesträffen. Den härligaste, eller hemskaste för den delen, får man via dessa fysiska sinnesförnimmelser.

Alltid när det händer finner man sig förgäves famlandes efter att hålla det kvar, kunna uppleva det igen, som en skön dröm man sakta vaknar upp ur och tror sig vara kvar i, tills man besviket inser att man håller på och regisserar det hela, att man inte alls drömmer längre, man styr och tvingar.

I söndags kastades jag plötsligt tillbaka till den tidiga tjugoårstiden på ett ögonblick. Då var det ett gammal glömt, men i kroppen välkänt, minne av en situation som triggade igång det. Det är faktiskt lite fånigt, men men. Jag hade plötsligt fått en helt oemotståndlig lust efter att se filmen "Män som hatar kvinnor", vilken jag inte sett ännu. Vi bestämde oss för att hyra två filmer, en till oss och en till barnen. Nu råkade det bli så att just vår film inte fanns i butiken, så vi åkte hem och tittade först på en rolig familjefilm, och sedan åkte jag och mannen själva iväg för att hyra filmen i en annan butik.

Till saken hör att vi nästan aldrig hyr film, inte heller har vi någonsin laddat ner någon (jag vet, vi borde visas upp på museum). Tittar vi på film gör vi det hemma i soffan, med det utbud som finns på våra kanaler.

Jag stod inne i videobutiken, utan barn och med endast en vuxenfilm i handen, lät blicken glida över hyllorna och över min man som plockade lösgodis åt oss, tittade ner på mina jeans, min luvtröja och converseskor och drabbades av den där känslan av att jag var tillbaka, tillbaka till ungdomstiden igen. Jag kände mig så UNG, så där så att jag nästan var rädd för att möta någons blick, som skulle bekräfta att jag var en sådan där lat, oansvarig ungdom "som inte hade något vettigt för sig utan bara låg hemma och glodde på film". En sådan som skamlöst kunde låta tiden bara gå. En sådan som kunde bara vara.

Så som jag var då.

Jag märkte att jag blev förtjust i minnet, jag märkte att jag försökte fuska, som vanligt, och hänga mig kvar, hålla fast. Men, så klart var det lika snabbt försvunnet som det hade dykt upp, det räckte med att snedda över gatan samtidigt som jag på håll låste upp bilen.

Minnesvärd KRAM

Fyra bröllop och en begravning...

Jag tillhör den där skaran som inte varit på vare sig så många bröllop som begravningar. Inte heller på så särskilt många dop, om man nu ska gå igenom cv:t.

Nu har jag plötsligt fått delta på både ett par bröllop, och idag även en begravning, under det senaste året. Bröllop är mycket välkomna, men självklart inte begravningarna, även om jag inser att det är något oundvikligt som måste ske förr eller senare. I dag var det en anhörig till min man som begravdes, och vi for till småland för detta.

Min personliga erfarenhet av begravningar sträcker sig annars till min egen mormors och farmors i stort sett, men jag ångrar djupt att jag inte gick på min kusins ( även om vi inte stod varandra nära). Jag ångrar det eftersom jag i dag inser huir viktigt det är att släkten samlas och verkligen hjälps åt att stötta varandra, även om man har problem i sina relationer eller bara inte umgås. Begravningen blir ett tillfälle att hela, förhoppningsvis.

Något stort sker vid en begravning. Med en själv, med ens förståelse och förmåga till empati för andra. Jag tror det handlar om att man befinner sig i ett slutet rum tillsammans och att ingen kan fly. Vi sitter där tillsammans och vi kan inte undvika de känslor och minnen som tränger fram. Vi kan inte undvika att se de andra och deras känslor, jag sitter där och tvingas SE och FÖRSTÅ, jag kommer inte undan. Det är jobbigt, det är kanske omvälvande, men ack så välgörande, så helande, tror jag.

Så, jag borde ha gått på min kusins begravning, jag borde ha gått dit för att komma min släkt närmre och för att kunna förstå dem mer. Jag tror man blir mer hel av det.

För övrigt var det en oherhört finstämd, vacker och respektfull begravning. Jag frågade mina barn vad de tyckte, om de kanske tyckte att det var otäckt eller skrämmande att se att alla var så ledsna, men de tittade bara förvånat på mig, klart det inte var otäckt, det var väl inget konstigt, bara bra att man var ledsen så att man sen kan bli glad igen.

Kram

Laddad för fest

Var bjuden på en stor kräftskivefest i lördags hos vänner vi inte varit på fest hos ett tag. Jag hade verkligen sett fram emot det hela. Vad händer?

Efter att ha masat mig upp i ottan på lördagen, försökt hänga med i mannens och sonens tempo ut till fotbollsplanerna i Emmalund till dagens cupspel, pratat och pratat och tittat och hejat hela dagen, kom så DEN STORA hysterin sakta smygande vid hemkomsten. Huset i kaos, smutsigt och rörigt (i mina ögon) osv osv, så började jag springa omkring och städa och röja muttrandes fula ord för mig själv. En handling inför festen var också tvungen att snabbt genomföras i flygande fläng.

Efter det var det dags att tvaga och tvätta, både kläder och barn och mig själv. Alltjämt på hysterins brant.

När hysterin till slut når sin kulmen, och jag låter den brisera, så säger min man lugnt att det är väldigt konstigt prioriterat av mig att genomföra städning och diverse just nu, när jag i stället borde gå upp och vila, ta det lugnt och ladda inför festen. Det där kan vi göra i morgon, menar han.

Jag lugnar mig och börjar till slut fokusera på festen, klart vi ska ha trevligt. Men, så klart var det alldeles för sent.

Det räckte med ett par glas vin och en snaps i stort sett, sedan var jag så trött att det var lika bra att åka hem. Trevligt.

Vad kan man lära av denna historia?

Ingenting, som vanligt.

Suckkram

Baxade cyklar

Den här veckan har jag fått en obehaglig inblick i och insikt om mina elevers liv och vardag. Ofta tror jag att jag redan är expert på det, att jag faktiskt visst förstår, men plötsligt inser jag hur naiv och oförstående jag trots allt är, sittandes i mitt trygga välordnade villaområde.

Det hjälper inte ens längre att jag kör med min gamla käpphäst om att jag är uppvuxen i förorten, herregud det var en annan tid, en helt annan tid (fast man inbillar sig ju att det inte var så länge sedan...).

Mina elever hade i uppgift att beskriva sina cyklar på engelska. En enkel uppgift kan tänkas. Men, nehej, inte alls. De flesta hade nämligen inga cyklar, för det är ingen idé att äga någon eftersom de bara blir "baxade" (=stulna). Sedan var berättelserna igång, alla hade ett otal historier om stulna cyklar att berätta. Jag hade pedagogiskt börjat med att beskriva min cykel, vilket resulterade i flin och menande blickar när en elev spontant utbrast "åh, den ska jag baxa, var bor du?".

Resten av lektionen fick bli ALLVARSAMTAL. Det som börjat med ett skämtsamt hot, som jag vägrade att ta skämtsamt, blev fler och fler riktigt viktiga diskussioner kring etik och moral och vägval vi gör i livet. De kunde inte sluta berätta.

Jag fick höra riktigt otäcka historier från deras liv, kanske hade jag egentligen inte velat höra dem om jag fått välja, men nu har jag hört dem.

Dessa barn behöver de här samtalen, jag kände i hela kroppen att det här var så välgörande för dem, så viktigt att en vuxen lyssnade och sa att det var fel, att det inte ska vara så här, att man kan välja att göra på ett annat sätt. Även om alla andra gör fel kan jag välja att göra rätt, det betyder något för framtiden, inte bara för min utan för allas.

En elev berättade, med förundran i rösten, hur han och några kompisar varit i ett annat område vid en fotbollsplan, där barnens cyklar hade stått helt olåsta medan de spelade... Alla i klassen tittade på varandra med uppenbar oförställd häpenhet. Hur kan man vara så naiv, tänkte de (fast de tänkte nog "dumma") att man inte låser, klart den blir stulen då, det är ju serverat!

"Blev du avundsjuk då?" frågade jag honom. Han tittade frågande på mig. "Ja, skulle inte du också vilja ha det så att du skulle kunna lita på alla omkring dig, kunna känna dig så trygg i att ingen vill dig illa?", frågade jag. "Jo", svarade han, efter en stunds tystnad.

I Corren i dag läser jag ett heluppslag som handlar om de ökande cykelstölderna i vår stad. Jag ska ta med den på måndag och visa. Är det så här vi vill ha det i vårt samhälle? Finns det något vi kan göra? Ja, vi kan prata med våra barn.

Sorgsen KRAM

Paus i vardagsträsket

Att man ska ha så mycket omkring sig att man inte ens orkar sätta sig vid datorn och skriva ett litet ynka blogginlägg!

Jag måste helt enkelt ta tag i det där jag skrev för länge sedan att jag ska försöka varva mina mer genomtänkta inlägg med korta ogenomtänkta (eller i alla fall ogenomtänkta...), som kanske inte har något direkt tema...

Det är inte det att jag inte har något att skriva om, det är verkligen tvärtom! Men, jag har sällan tid att sätta mig och verkligen fokusera på en tanke nuförtiden. Det låter inte bra, det hör jag ju själv...

I helgen däremot hade jag verkligen tid att plötsligt kaskadreflektera när jag var på besök hos min allra bästa väninna i Stockholm då vi hade tjejfest och härlig myshelg i hop.

Jag blir nästan som en tonåring på nytt när jag får den möjligheten, det är så livgivande! Plötsligt sitter man och gör djupdykningar i sitt och de andras liv och livsval, man ser sig själv (och de andra!) så klart och känner sådan tillförsikt och energi inför att ta tag i sitt liv när man kommer hem. Det är en sådan här paus, och en sådan här distans, man behöver för att plötsligt se vad man har och känna lycka över vad man har.

Hemmablindhet och en känsla av hopplöshet och maktlöshet drabbar så lätt när man står mitt i vardagsträsket och bara vill hoppa av.

Så, jag behöver MER och FLER tjejsammankomster och festligheter överhuvudtaget, jag mår ju så BRA av dem! (fast så satans trött man blir av att ha kul också, det är ett tråkigt straff tycker jag som borde förbjudas...det är ju vetskapen om detta som gör att man alltid tvekar att ha kul...).

Festlig KRAM!

Romantik och strumpor

En romantisk dröm. Det var vad bruden såg ut som i lördags när jag var på bröllop. Ja, allt såg ut som det faktiskt, även brudgummen, tärnor, bestmen, brudnäbb, ja alltihop var som taget från en bröllopstidning. Sedan fortsatte kvällen i ett likadant perfekt skimmer, vackra tal hölls och underhållningen var finstämd.

Det var ett sådant där bröllop som jag inte ens vågade drömma om själv när jag var yngre, det hade varit att be om för mycket på något sätt, tänkte jag.

Det som även var kul för mig och min familj personligen, var att vi fick tillfälle att träffa hela släkten på min mans sida, vilken vi inte träffar i helhet på det här sättet så ofta precis. Det är också något jag beundrar alla dem som ordnar stora bröllop eller högtidsfester för, att de faktiskt ger alla en möjlighet att träffas och komma närmare varandra.

Själva hade vi fått hjälp med barnvakt också på kvällen, något som är mycket lyxigt och ovanligt för oss att vi fixar. Jag inser att vi nog borde låta barnen ha det oftare, både för deras och vår skull, de hade haft så kul och mysigt med min bror och hans fru! (TACK!)

Dagen efter gick dock i den obligatoriska TRÖTTHETENS och KOMALÄGETS tecken, trots att jag inte drack några mängder (SUCK).

Följaktligen låg en mängd sysslor, vilka borde ha tagits tag i i helgen, ogjorda idag, vilket alltid resulterar i en kaotisk måndag. Några exempel: glömt att kolla barnens veckobrev (oj, skulle den boken slagits in tills idag?!), glömt att köpa present till dagens kalas, glömd rygga med frukt och loggbok till skolan, ostrukturerad plan över hur dagens pussel med alla aktiviteter skulle genomföras, oinköpt ny mobil till mannen (gått sönder och man klarar sig ju inte utan, eller?), otvättade konståkningskläder till morgondagens träning (ner och riva i tvätthögen...), tomt i kylen, otankad bil, etc etc.

När jag på kvällen står över tvätthögen och sorterar så känner jag mig så förbannad över att INGEN kan tänka sig att vända strumporna åt rätt håll innan man lägger dem i tvätten. Det får jag göra åt ALLA i familjen. Hur många strumpor vänder jag åt rätt håll då, per år, om vi är fyra och alla gör av med ett par om dagen?! (Någon kan få räkna ut det...). (NEJ, de blir inte rena om de inte är åt rätt håll!).

Ja, sådana tråkiga tankar kan stress och trötthet resultera i... Verkligen småttigt och trist...

Romantisk KRAM!

Ofokuserad

Det har varit en så hysteriskt stressig vecka att jag inte ens kan fokusera på något ämne att skriva om nu. Allt bara snurrar i huvudet och jag har svårt att sortera ut viktiga saker.



Jag hoppas och tror att det ska bli bättre om ett par veckor när allt nytt lagt sig, annars måste jag börja oroa mig för hur jag ska klara av det här...



OK, fokus nu. Jag försöker fånga några tankar i flykten:



Mitt nya uppdrag på Lärarutbildningen sväljer fruktansvärt mycket tid och inte alls 20% av min tid som det är tänkt... Hm... Är jag lurad nu igen? Antagligen...

När jag jobbar så mycket med datorn på jobbet som jag gjort på sista tiden är jag så trött på den så jag inte orkar sitta för nöjes skull längre vid datorn... Betyder det att de som gör det inte finns med på facebook?!

Igår hade jag mitt första uppdrag på lärarutbildningen som innebar att jag skulle föreläsa för en studentgrupp. Det var intressant att jag inte kände någon större skillnad i min roll som PEDAGOG mot när jag är framför mina högstadieelever. Hm, det kräver vidare reflektion framöver som jag inte orkar med just nu...

Annars är det skönt att det är VM i friidrott just nu, så jag kan koppla av framför tv:n en stund i alla fall... Min dotter är nog lite av ett löfte i den sporten (tror jag iaf...) så efter Sportcampen hon var på förra veckan har vi tillsammans beslutat att hon även ska äntra denna sport! Sonen är helt uppslukad av fotbollssäsongen, i morgon är det cup! Jag är så lycklig över att mina barn är så idrottsintresserade! Ju mer jag tänker på det desto lyckligare blir jag :-)) (även om det innebär otroligt merjobb för mig som förälder...).

Nu till orosmomentet. Jag ska på bröllop i morgon. Min mans underbart vackra och härliga kusin ska gifta sig. Mitt problem: jag har varit så upptagen och trött på sistone så jag har inte hunnit köpa någon klänning eller planera för min festklädda uppenbarelse... SUCK. Jag kan inte låta bli att känna den där barnsliga tanken att jag inte vill gå. Den där "jag ger upp jag skiter i det"-känslan. D et är inte kul att gå på finfest och inte vara förberedd.

Men jag är vuxen och mogen och måste väl skärpa mig... Jag får ge mig iväg till affärerna i morgon när de öppnar helt enkelt...

Ofokuserad KRAM!

Antingen-eller

Det är konstigt vad snabbt man kastas tillbaka till allt när man börjat jobba, barnen börjat skolan och alla aktiviteter har börjat rulla igång igen.

Slut på lata sovmorgnar och tom kalender som man fyller som man vill. Konstigt nog känner man alltid först samma motvilja och oro, som sedan förbyts till en känsla av att det ändå är rätt skönt när vardagen återgår i sina spår. Jag antar att det kallas överlevnadsinstinkt.

Jag tror att jag kanske är lite av en sådan där "antingen-eller"-människa. Antingen vill jag kunna vara bara lat och nöjeslystet ego, eller så vill jag vara väldigt upptagen, ju mer jag har att göra desto mer effektiv kan jag vara.

Eller så inbillar jag mig bara att jag fungerar så. Förresten vet jag att jag brukar ta slut allt för fort, som den där Duracellkaninen som plötsligt bara slutar springa... Och inte springer mer alls sedan kanske...

Det är väl helt enkelt så att jag skulle vilja ha ett liv som har lite mer jämvikt. Jag VILL helst INTE behöva vara antingen eller, jag vill kunna välja att vara mer mittemellan, men det känns inte som om jag har det valet direkt.

Så, det är tur att det än så länge känns bra att vardagen rullat igång, nu ska jag försöka behålla den känslan så länge det bara går!

Igångrullad KRAM!

Det börjar igen

Efter att ha haft en riktig dipp i humöret i slutet på förra veckan, "slut- på-semesterångest" antagligen, så blev sedan helgen riktig skön och härlig :-) Vi undvek nogsamt allt som kunde störa våra sista dyrbara timmar i frihet.

Kanske var jag rätt trött också förra veckan, då jag varit tvungen att masa mig upp halv sju-sju varje dag för att skjutsa dottern till konståkningslägret i Stångebro som började åtta. Fast egentligen trodde jag nog att det skulle vara jobbigare, att bryta sommarens lata sovmorgonvana, än vad det blev.

I dag har jag i alla fall klarat av första jobbdagen, utan problem med att gå upp tidigt, skönt, men i morgon är jag säkert tröttare, då känns väl den obligatoriska sömnlösa "natten-innan-man -börjar-jobba" av.

Hur var det att komma tillbaka till jobbet då?

Overkligt på något vis. Framför allt var alla, inklusive jag själv, så otroligt sega och märkligt introverta. Någonting har hänt med oss alla, för det var ovanligt lite socialt prat och stoj, tyckte jag. Eller så var det bara jag som kände så, vad vet jag. Jag fick en känsla av att vi var som målstyrda robotar, effektiva i våra rörelser när vi fixade med allt praktiskt och effektiva när vi styrde undan från sommarprat och skvaller. Ovanligt.

Kanske var det bara trötthet och ovilja att bryta den härliga sommarsemesterkänslan, kanske väntar vi alla till i morgon, när vi vant oss vid jobbkänslan, eller så var det den dystra "vi-måste-spara-vi får inga pengar-vi måste knapra på ramarna-stämningen", vilken rektorerna tvingades förmedla, som lade sordi på stämningen.

Det verkade också som om många haft en sommar med mycket fix och arbete på hus och hem, kanske beroende på vädret. Sådant är både kul och stimulerande, men också arbetsamt och uttröttande, tycker jag.

Min kväll avslutades dock med en skön vinst ute på fotbollsplanen, och några nya blåmärken, men åh så skönt!

Motvilligjobbkram!

Tillägg, onsdag:

Det VAR verkligen så att många hade sparat sig till dagen därpå då vi (eller jag?) var mer sociala och det började kännas som den där härliga arbetsplatsstämningen som vi faktiskt har hos oss! Kvällens kick off-middag hjälpte absolut till, även om den kanske inte hjälpte just det syfte den utgav sig för att ha...

Glad KRAM!

Flykt?

Jag har nu gått och funderat lite på mitt förra inlägg angående resande. Så här i efterhand känns det lite som ett försvarstal som vare sig behövs, eller är korrekt.

Självklart ska man resa så mycket man bara kan, om man VILL och har MÖJLIGHET.

Det är det där med VARFÖR man vill resa bort som jag inte känner mig helt färdigreflekterad över.

Ett citat brukar poppa upp i mitt huvud lite då och då (vet inte vem som sagt det dock...): "Det är lika jävligt att ha det jävligt med sig själv i Paris, som att ha det jävligt med sig själv i Borås." Det som jag tänker på då, är att ibland vill man FLY helt enkelt. Men att byta plats kanske inte löser några problem, eftersom man har sig själv med sig...

Semester, och att resa bort, innebär en chans att för en tid FLY från vardagen och dess eventuella problem. Man hamnar i en slags bubbla, skapar nya rutiner och beteenden, det blir en möjlighet att nästan starta på nytt. Tror man i alla fall.

Vad är det jag eventuellt skulle vilja fly från då? Det vet jag inte riktigt... Sådant som alla vill fly från kanske till att börja med; plikter, vardag, måsten, men kanske också något mer.. en känsla av något, en inre oro som jag inte kan definiera.

Jag tror att semester, och att resa bort, också handlar mycket om LÄNGTAN. Kanske som när man var barn och somrarna var oändliga och fulla av möjligheter. Man var nästan som en ny människa varje gång skolan började och man satt där i bänken och förundrat tittade på alla kompisar, som också de var som nya. Finns det ett litet naivt hopp inom mig som fortfarande tänker sig att något ska vara NYTT och FÖRÄNDRAT (till det bättre så klart) när semestern är slut och allt börjar igen? Att jag ska ha blivit en bättre människa som klarar allt bättre kanske? Att min man plötsligt ska börja älska mig på ett helt nytt fantastiskt sätt, som får mig att känna mig som världens mest älskade kvinna kanske? Eller att min arbetsplats har förvandlats till en fantastiskt kreativ och inspirerande plats och gör mig till detsamma?

Eftersom jag är äldre och mer cynisk nu för tiden, har jag kommit på mig med att börja ta ut besvikelser alldeles för mycket i förskott, utan att ens ge det en chans. Kanske ÄR mycket förändrat efter ett antal veckors lugn och reflektion, man kan bara inte se det på en gång. Något är kanske i alla fall påbörjat, och det är det som är det svåraste.

Nu är min verklighetsflykt avslutad för den här gången. Tack och adjö och på återseende!

Flyktbenägen KRAM!

Reslängtan

Jag har verkligen kommit ner i varv denna sommar. Nu är det bara några dagar kvar innan allt drar igång igen och det jag känner är en lätt ångest i magen bara. Ingen hysteri eller uppvarvning ännu, bara en slags begynnande förlamning. Som om jag rör mig i ultrarapid för att dra ut på semestern så länge som möjligt. Så fort tankarna på att jag snart är fast i det galet snurrande ekorrhjulet igen vågar sig fram, slår förträngningsmekanismen till med full kraft.



Denna sommar har vi nästan inte varit hemma här i stan någonting, bara några dagar här och där. När vi varit hemma har det varit fullt upp med att tvätta, packa upp, packa igen och sköta om huset och trädgården. "Ni har rest mycket i sommar" konstaterade min far igår när han ringde för att höra om vi levde. "Ja, det har vi", svarade jag bara. Jag vet förresten inte om det var en fråga han menade att ställa, eller en anklagelse eller kanske bara förundran. Mina föräldrar reste aldrig någon särskild stans på sina semestrar när jag växte upp, vi bodde i sommarstugan och gjorde som högst någon resa till Göteborg eller Stockholm och till släkten i småland. Min mor brukar nu ägna somrarna åt att bocka av hemkomna barn och barnbarn, och oroa sig över de som är bortresta. Jag undrar om man själv kommer att bli så där paniskt skräckslagen över att familjemedlemmar är ute på vägar, på havet eller i luften när man blir äldre? Det otäcka verkar vara just att man är BORTREST och reser, annars reser man ju mest hela tiden tycker jag ju, i alla fall på vägarna.

Jag kan känna av en viss MISSTÄNKSAMHET mot allt detta resande, varför reser ni bort hela tiden egentligen? verkar de undra. Ja, det kan man ju fråga sig.

1. Jag erkänner en viss inneboende RASTLÖSHET. Något nytt måste hända, och jag blir galen av att gå omkring här hemma och plocka, städa, servera mat, fixa och passa eller skjutsa på egna barn och deras kompisar.
2. Det är ju på sommaren man har TID och MÖJLIGHET att se något annat än den djävulstriangel man är fast i annars (hemmet-barnens skola-jobbet).
3. Det är när man är ledig som man har ORK att göra något annat, vara social och träffa vänner.
4. En del människor prioriterar att lägga pengar på huset, materiella ting eller kläder. Jag vill resa och kunna GÖRA något.
5. Jag reste aldrig som barn, ungdom eller ung vuxen. När jag var ung studerade jag (=inga pengar) och sedan fick vi barn. Nu har vi fått börja uppleva hur kul och givande det kan vara! Jag vill att barnen ska få upplevelser och vidgade vyer.

Reselängtande KRAM!

I´m back...

Yassas! Hello! Hej!

Vi kom hem i torsdags efter två veckor på underbara Kreta! Det tar några dagar att landa i verkligheten igen (särskilt om man festar välkommen hem med bror och svägerska så att man mår illa i ett par dagar...). Om jag ska vara ärlig så har jag även grym träningsvärk efter ett par dagars hårt arbete med ogräs i grusgången och rabatter och städning av huset...

Jag saknade bloggandet och facebook under min utlandsvistelse, det kändes som lite abstinensberoende faktiskt... men det gick bra och var rätt skönt med datorsemester också, helt klart.

Min man tyckte att jag egentligen borde ha resebloggat, skrivit typ recensioner om det vi gjorde, men jag kände ingen lust att sitta i hotelllobbyn och göra det... Jag vet inte heller hur stort intresset egentligen är för att läsa sådana reflektioner? Det är kanske de som planerar att åka dit eller har varit där?

Jag tänkte att jag väljer ut några minnen i alla fall:

1. Det är VARMT och SOLIGT hela tiden. Det är så underbart att slippa tänka på vädret, det är bara bra helt enkelt! Jag inser att jag lätt kan bo i ett land där det är varmt hela tiden, jag hatar dåligt väder (jag ska bli spanienbo när jag blir pensionär...)!
2. Man får STÄDAT varje dag... (utom söndagar).
3. Man äter ute varje dag (bara lite frukostdisk...).
4.Dagens dilemma kan vara av slaget, vart ska vi åka och bada? Eller, var ska vi äta? Härliga problem...
5. Barnen lärde sig att beställa och prata lite på engelska! Det är så här man motiverar till engelskinlärning (Hilda ska ju börja nu i fyran). Gustav råkar tacka på engelska hela tiden nu...

Hände det något riktigt smaskigt och ckockerande då? Nej, det gjorde det inte, vi hade det bara sååå sköööönt! Ingen av oss ville faktiskt åka hem, och det är ovanligt när man är borta två veckor tycker jag, men vi tog det så lugnt och dagen som den kom.

Det enda var väl trafiken när vi körde omkring i vår hyrbil, grekerna har ju lite egna regler... Och mannen gillade inte riktigt alla "kamakis" ("harpunfiskare"), dvs strandraggarna, som är övertygade om att kvinnliga besökare är ute efter en genuin, grekisk, semesterflört (enligt vår guidebok....)... Kanske att man blir lite trött på den grekiska, ganska ensidigt smakande, maten samt att man i smyg längtar efter en rioja...

Jag har inte varit på Kreta förut, och jag är helt klart förälskad!

Solbränd KRAM!

Semesterbesvär...

I dag har jag tre tankar om semester som måste ut. Jag börjar med den enklaste och ytligaste:

Jag HATAR att packa inför semesterresor. I morgon åker vi till Kreta och jag har inte börjat packa ännu. Jag försöker alltid skjuta upp det till sista stund, går omkring och gör annat som är så mycket viktigare hela tiden... Jag vet att det handlar om beslutsångest över vad som ska med samt ångest över att glömma viktiga saker. Det brukar också bli lite dålig stämning här hemma och tjafs om att jag och barnen tar med oss oviktiga saker och för mycket av allt... Suck. Ska snart börja i alla fall, måste ju...

Andra tanken: Så fruktansvärt besvärligt det är att få till det med kattvakt när man resor bort på längre resor. Jag ÄLSKAR verkligen min katt, men hm... det är inte kul att behöva vara till besvär för andra, det AVSKYR jag verkligen. Tyvärr har jag skjutit upp det här problemet alldeles för länge också, gått och velat och haft lite halvlösningar (fast dåliga) på G. Ringde ett kattpensionat häromdagen som lite torrt meddelade att man bör ta kontakt med dem i januari om man vill ha plats i juli... Inte var det billigt heller... Inte skulle katten gillat det heller, utekatt som han är... Som tur är löste min älskade bror upp denna ångestknut genom att försäkra mig om att de skulle ta ansvar för att katten får omsorg på ett eller annat sätt, hallelujah!!! Tack!!!

Alla förståsigpåare brukar ju alltid lite förnumstigt prata om att det är helt NATURLIGT och NORMALT att man som par kan få en del bad moments under semestern. Det handlar om att man plötsligt är lediga och får tid att tänka på sig själv och relationen. Gamla olösta känslor och tankar poppar upp igen. Man får även en massa jobbiga förväntningar på varandra, som kanske inte direkt infrias... Jag tycker bara att det är så TRIST att man är så förutsägbar att man åker dit på det där, fast man vet om det! Så banalt på något vis. Suck.

Nu ska jag i alla fall försöka skärpa mig och se POSITIVT framöver. Ja, vara POSITIV (egentligen hatar jag det där ordet... varför ska man alltid vara det? Fast jag vet att man mår bättre om man försöker... Men det är lättare att vara det om man har rett ut en del saker först, det tror jag ändå fullt och fast på).

Positiv KRAM!

Slarvern

För det första måste jag bara reflektera över den märkliga egenheten jag har att inte kunna lära mig att ta med mig pet-flaskor och burkar till affären och panta regelbundet. Det verkar omöjligt. Så även att åka till återvinningsstationen med allt glas, metall, plast, kartong och tidningar som jag så duktigt sorterar hela tiden.

Varför gör jag det inte? Jag hatar nämligen att ha en massa skräp hemma, så det är okaraktäristiskt för mig. Den som har någon teori får gärna slänga fram den, för själv har jag ingen aning.

Det är så otroligt skönt, när jag tagit mig i hampan och gjort det, som i dag. Det är rena rama katharsis, jag känner mig pånyttfödd (eller.. nja...).

Jag är inte ensam om detta dock, det såg jag tydligt i dag. Det vallfärdade folk (främst kvinnor, lade jag märke till..?) in på Maxi med sina fullastade vagnar.

Reflektion nummer två i denna historia är hur jag beter mig när jag pantar. Jag försöker hitta knep så att ingen förstår exakt hur MYCKET pant jag faktiskt har med mig. Jag lastar i omgångar och försöker se till så att ingen ser att jag kommer in flera gånger med mina säckar. Vid ett tillfälle gömde jag mig lite så att en person jag kände inte skulle se att jag var på väg ut för att hämta mer... Jag är till och med så klurig att jag byter automat när jag börjar misstänka att den ska bli full, så att nästa stackare som kommer får ringa på klockan för att kalla på personal...

Så baaarnsligt! Ja, visst. Jag känner mig bara så billig på något vis, och som en SLARVER... Men nu ska jag börja ett nytt liv (det gör jag i och för sig varje gång...) och börja panta varje vecka (promise...). Eller skaffa soda stream kanske (och varför i hela friden har jag inte en sådan redan!?).

Återvunnen KRAM!

Inlåsning-frihet?

Tydligen dricker alla som vet något om vad som är inne rosévin just nu, så nu håller jag på att lära mig det... Jo, Gott!

Jag har den senaste tiden funderat en del på det här med att känna sig låst eller inte låst i livet.

Man kan ha semester och tomt på måsten i kalendern men ändå känna sig låst. Man kan ha utbildning och ett bra jobb men ändå känna sig låst på arbetsplatsen. Man kan ha helt underbara små barn men ändå känna sig låst i livet. Man kan ha en fantastisk, jämställd man men ändå känna sig låst i relationen. Man kan ha trygga, fina föräldrar och syskon men ändå känna sig låst vid familjen.

Varför känner man sig så här ibland? Handlar det om det klassiska dilemmat att man aldrig är nöjd med det man har, att man undrar om inte gräset är grönare på andra sidan staketet?

Tyvärr brukar man inte veta vad man har förrän men riskerar att förlora det, eller redan har förlorat det...

Det jag tänker om inlåsning är ändå att det är en känsla som trots allt drabbar mig hela tiden. Trots att jag vet att jag inte skulle vilja vara helt frikopplad och svävande i ett stort universum utan fasta hållpunkter, så kan jag inte låta bli att i smyg längta ibland... Efter total frihet...

Men sedan besinnar jag mig och vet att jag aldrig skulle vilja vara ensam med hela universum frilagt framför mig. Vad skulle jag ta mig till med det? Hur skulle det gå för lilla mig?

Förankrad Kram

Gotland

Det var många år sedan jag var på Gotland, och nu undrar jag varför jag dröjt så med att komma tillbaka.

Visserligen är vackert väder väldigt smickrande för de flesta platser, men Gotland i sol och värme är nästan magiskt. Jag sitter och bara tittar ut över havet, äter vyn med mina ögon. Ljuset. Det är så osvenskt här på något vis, jag antar att det är naturen och det oändliga havet framför en som gör det.

I kväll när vi cyklade längs med stranden in till Visby kunde jag inte se mig mätt, höll på att köra på folk som gick där. Staden med dess ringmur och historien ständigt närvarande, det är fantastiskt helt enkelt.

Hit vill jag komma tillbaka snart, och då ska det vara soligt igen! Och då vill jag att vi bara har semester, ingen som jobbar... Tack.

GotlandsKRAM!

Nostalgi

Jag är egentligen inte en så himla nostalgisk person. I alla fall tror jag inte det... Jag är nog mer praktiskt sinnad... Hm... Eller jag vet inte... Beror på tillfället kanske...

Senaste veckan har jag dock överfallits av nostalgiska känslor, de har bara översköljt mig som vågor på en strand vid Medelhavet....

Vadan detta då?

Jag har tillbringat veckan i min barndoms sommarstuga. Varje sommar, från att vi fick sommarlov till att vi började skolan igen, bodde jag i denna stuga vid sjön Stora Rängen. Familjen gjorde bara några små utflykter hit och dit, annars var det där vi var. Där hade jag en mängd kompisar (och en allra bästa) och vi lekte från morgon till kväll, de vuxna såg oss knappt (de brukade kalla oss barn till mat via olika signaler bara).

När jag är tillbaka i stugan, och bor där, kommer alla minnen och känslostämningar till mig som pärlor på ett band. Jag bevarar dem som dyrbara stenar i mitt inre.

Det är inget lyxigt sommarlantställe med flashig inredning direkt. Nej, det är enklast möjligast, och nuförtiden i behov av stor uppfräschning på alla möjliga sätt. Mina föräldrar har de senaste åren inte varit i stånd att investera i detta...

Vi barn diskuterar således vad som ska ske med stugan i framtiden egentligen... Även inom min lilla familj diskuteras detta...

Jag tror att det kanske är just jag som har de starkaste, mest underbara minnen från denna lilla sommarstugeby, och därför är det jag som känner så otroligt mycket för det. Det var här jag hade min lyckliga barndom, ingen annanstans... Det var här jag och min blivande man åkte och hade det romantiskt den första tiden... Det var här jag och min lilla nya familj, med mina barn, åkte och levde lantliv...

Nuförtiden när jag och familjen ligger nere vid badet, kommer föräldrarna till mina forna barndomskompisar ner dit och tycker sig se mig där, när det i själva verket är min dotter eller son. Och jag ser detsamma; jag ser mig själv springa där i en ändlös underbar sommar, hoppandes, skrattandes och dykandes från bryggan.

Det är detta som är nostalgi, jag inser det. Jag älskar denna plats, så är det.

Nostalgisk KRAM!

Midsommarrapport

Först midsommarrapport:

Min lilla familj och hela min stora familj förenade våra krafter för att göra midsommar så fin och traditionsfull som den brukar, ute i mina föräldrars sommarstuga. Det lyckades vi med, trots diverse hinder i år, som vädret, och att vår mor behövde mycket stöttning. Men det gick! =-)

Midsommarkvällen och natten brukar dock också avnjutas på landet, där logdansen är min favorit! Men den fick vi avstå i år.

Vi förflyttade hela den yngre generationen till brödernas Sturefors i stället, där vi fortsatte firandet framtill småtimmarna, så härligt, avkopplande och mysigt! Vädergudarna där var snälla mot oss också :-)

Men det var länge sedan jag var så trött dagen efter, så att jag bara låg i soffan och glatt tittade på film tillsammans med barnen och mannen... Disken, plocket och stöket fick breda ut sig ogenerat... Synd bara att det är man själv som får sota för lättjesynden ändå tillslut...

I dag har jag dock tagit igen lättjan genom att städa och dona som en galning. Mannen tog sin lott och gav sig ut i trädgården och fejade. Storhandling, och då menar jag verkligen STORhandling, vilket vi inte gjort på månader har också genomförts.

Nu njuter vi arbetets lön genom att ligga och mysa i sommarstugan. Nu är det AVKOPPLING som gäller!

SemesterKRAM!

LOV!

Nu har jag faktiskt tagit lov!

Yeeeeaaaaahhhhh!!!!

Det innebär att jag efter denna veckas slit nu bestämt mig för att jag inte ska infinna mig mer på min arbetsplats förrän i augusti. Yeeeah! (att jag har en del kvar att göra får jag nu ignorera en tid...)

Jag vet att somliga människor undrar vad man gör på skolan efter att att eleverna slutat (jag ÄLSKAR den där reklamen om vad man gör i banken efter kl tre...).

Jag tänker I NTE trötta ut er genom att berätta vad man faktiskt kan vara sysselsatt med under denna period, utan jag antar att ni är smarta människor och förstår att det finns en uppsjö av uppgifter och uppdrag som fortsätter för lärarna efter elevernas slutdatum.

Faktiskt så tänker jag ofta i det här sammanhanget på en strip men Kalle och Hobbe där han råkar träffa sin fröken under sommarlovet och blir helt perplex och utbrister "sover inte ni lärare i kistor under sommaren!".

Jag är i alla fall nu redo att ta tag i midsommarfirandet! Det ska bara bli superkul helt enkelt, för saker och ting är alltid så kul som man bestämmer sig för att de ska bli!

Semesterkram!

Ångest!

Jag känner verkligen ångest just nu. Jaha, varför då? Vad är det nu då? Är det "tackatavminniaångest", "slutajobbaångest", "vadskavi göra påsemesternångest" eller kanske "jagbliraldrigfriskångest"?

Ja, klart är att det finns många ångestar att välja på just nu (det där var bara ett axplock), trots att midsommar snart är här och glädjen borde stå högt.

Det jag har mest ångest över just nu är att min dotter håller på att bli som en tonåring. Det är INTE kul. På sista tiden har det varit en del strul och konstigheter kring henne (och eftersom det inte varit något strul alls förut, så är det så ovant och läskigt nu). Jag känner inte igen henne. Jag blir så fruktansvärt rädd.

Det jag blir mest rädd för är att hon inte ska prata med mig och inte komma till mig om det är något. Hur gör man egentligen för att se till så att det inte blir så? Ja, i teorin är det lätt, så kom inte med den till mig.

En blandning mellan sött och salt, som det så vackert sjungs, det är ju det jag praktiserar just nu, och det är inte genomtänkt, tro mig. När det kommer till ens egna barn är det lätt att det blir ryggmärgsreflexerna som agerar. Jag är ömsom för arg och ömsom för vek, tror jag i alla fall. Så kommer jag på mig och vet att det är TID och UMGÄNGE och SAMTAL som måste till.

Och nu ska mina barn få det.

Ångestladdadkram

...och vilket avslut det blev!

Jag är så trött nu så att jag verkligen ser i kors, måste kisa.

Men jag känner att jag måste avsluta det här med avslut nu.

Jag skrev häromdagen om vilken ångest jag känner inför avslutet av terminen, men att jag vet hur viktiga bra avslut är. Här kommer rapporten av årets avslut:

Det blev så fruktansvärt BRA!

Jag är så NÖJD och GLAD och LÄTTAD.

Det jag nu kommer ihåg och inser är, att vid varje avslut händer det något fantastiskt med varje individ. Det är många stegs UTVECKLING i galoppfart. Ungefär som när livet passerar revy när man är döende kanske, vad vet jag?

Alla känslor kommer verkligen på en och samma gång (vem påstår att Gessle är banal?), och jag visste inte ens att jag kände sådan kärlek till mina nuvarande (nej, det är de ju inte längre!) nior som jag verkligen gör. Det kommer att bli tomt efter dem och jag kommer att SAKNA dem.

Min KÄRASTE vän och klassföreståndarkollega sa de ack så sanna orden: "Det är först med lite distans som man kan se tillbaka och se vad man verkligen lärt sig", jag kände att jag fick den distansen blixtsnabbt och började SE vilka kvaliteter mina elever haft och hur mycket jag tycker om dem.

Det är verkligen sant att AVSLUTEN är viktiga och måste bli bra, de måste det för att vi ska kunna gå vidare.

Jag tror och hoppas att eleverna känner sig redo för att gå vidare nu.

AvslutandeKRAM!

Avslut

Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som man lever.

De flesta människor lever på detta vis under begränsade perioder i sina liv, främst när man själv studerar, men kanske även i viss mån när ens egna barn studerar (man drabbas ju sekundärt i alla fall...).

Vad finns det för symptom och biverkningar på detta liv? Ja, man har t ex en kalender som börjar med augusti och slutar med juni... Vad sägs om den tideräkningen? Folk skulle ju kunna tro att man tillhör någon skum religion som inte anser att året börjar med januari.

Och det här med att börja och sluta precis hela tiden, det är ju verkligen inte normalt! Andra människor tar några veckors semester och sedan FORTSÄTTER de jobba.

När vi BÖRJAR varje nytt läsår så beter vi lärare oss som de där nyårslöftesgivarna, vi gör NYSTART, börjar på nytt och kommer med energiska, förhoppningsfulla idéer om det nya läsåret (i alla fall vi/de som inte gett upp...). Och alla ska ha NY information om allt.

När vi SLUTAR ett läsår så ska allt AVSLUTAS på alla upptänkliga sätt och vis. Det ska summeras, dokumenteras, utvärderas, reflekteras och uppmärksammas. Det ska lekas, firas och festas.

Jag måste erkänna att jag inte mår bra av alla dessa avslut. Det tar sådan energi från mig. Jag får prestationsångest helt enkelt. Jag vet hur man själv kände det i skolan, riktigt bra avslut var helt underbara! Vilken kick, vilken känsla av lycka och tillförsikt inför framtiden de kunde ge! Jag tror på att man kan bli "avslutningsknarkare". Antagligen är vi lärare det hela bunten...

Följaktligen kan riktigt dåliga avslut ge motsatt effekt... En bitter eftersmak i munnen och viss obehagskänsla i magen. Var det inte mer än så här? Vad var det här egentligen värt? Var det meningsfullt? Det kan avgöra den personliga historieskrivningen och lägga sordi på framtidskänslan.

Så, suck och pust. Jag kommer väl inte undan årets avslut, det måste ju bara göras. Inte bara för deras skull, utan även för min skull...

AvslutningsKRAM!

Tala

Enligt vissa rapporter är en del människor mer rädda för att hålla tal än t ex att dö...

I går hade vi den årliga avslutningssommarfesten på jobbet. Några av mig mycket kärt hållna kollegor har nu uppnått den respektingivande åldern då pensionen infaller. Det som är lite speciellt för mig vad gäller dem, är att jag själv haft dem som antingen egna lärare under min egen högstadietid, eller mentor under långpraktiken på lärarutbildningen. Jag känner så otroligt starkt för dem. Att de ska lämna oss och inte längre vara en del av vår skola och gemenskap känns så fruktansvärt, det är tomhet och förskräckelse blandat med vemod och sorg.

Vad är det som känns så jobbigt då egentligen? Jag vet inte riktigt... Förutom att jag älskar dem så har de liksom alltid funnits där, de har varit trygga, stabila och pålitliga mitt i allt kaos som skolan genomgått och genomgår. De har stannat kvar. Man har kunnat lita på deras engagemang och professionalitet och kunskap i alla lägen. Ju mer tiden går och ju längre man jobbat desto mer inser man att det är just dessa människor som verkligen behövs på en arbetsplats. Det är så skrämmande att de inte kommer att vara kvar längre, jag inser att det är en ny era som inleds.

Vilka ska stå för den stabiliteten och tryggheten nu? Ve och fasa... är det JAG?

Mitt i festen inser jag att det är jag som måste hålla tal för dem. SKRÄCK! Men jag reste mig och talade.

Det finns de som tänker att för den eller den är det väl inget problem att hålla tal, för dem är det lätt. Men det är fel. Det är aldrig lätt att hålla tal, inte för någon. I alla fall inte för den som gärna vill att talet verkligen ska träffa rätt och vara betydelsefullt för den som det tillägnas. Jag tror det var talarnas Mästare, Churchill, som sa att ett tal på några minuter kräver veckors förberedelse. Jag tycker att han har rätt. Tyvärr har man ju aldrig den tiden och då får man försöka göra så gott man kan helt enkelt, för ett oförberett tal från hjärtat är bättre än inget alls!

Jag fick så otroligt fin respons på mitt tal så jag blev generad och förvånad. Men åh vad jag är glad och lycklig över att jag vågade mig på det. De jag talade till är nämligen värda tusenfalt mer efter alla sina år på vår skola. Hoppas de får något mer än bara mitt lilla tal.

Talandekram!

Lagra energi

Slutet på maj och början på juni är verkligen en helt galen tid för oss som arbetar i skolans värld. Har man ett par barn som också går i skolan får man följaktligen addera ännu några maj-juni-aktiviteter till den redan fullspäckade och energikrävande kalendern.

Eftersom detta inte är någon överraskning nu för tiden, så har jag verkligen försökt att både mentalt och fysiskt förbereda mig denna gång.

Hur har jag gjort och hur har det gått?

*Jag och familjen åkte på solsemester och lagrade energi i april, en månad som brukar kunna knäcka mig annars, både pga att det varit så hemskt i jan-mars och även för att allt ska hända den månaden, med födelsedagar, påsk, sociala aktiviteter och omdömen och utvecklingssamtal på jobbet.

*Jag åkte på jobbresa till Spanien med väldigt kära kollegor. Det gav mycket mer energiboost än jag hade föreställt mig. Man får förnyad LUST till sitt jobb och sina kollegor. Oslagbart!

*Jag har umgåtts med allra käresta väninnan, hitrest från Stockholm, förra helgen! Mannen och barnen åkte bort och jag hade tjejhelg med henne, sötaste svägerskan och underbara väninnan till henne och numer även till mig också! Det var LYX! Och så KUL vi hade! Vi dansade vidare till Harry´s och dansade och dansade. Det ger sådan lycka och ENERGI! Vädret var fantastiskt också, vilken tur vi hade =). Ibland blir allt bara helt RÄTT.

*På jobbet åkte jag på läger med de härliga ungdomarna i vår Värdegrundsgrupp i början på veckan. Det ger en sådan kick att få umgås med dem så är så glada, goa och positiva. Fina ungdomar ger mig otrolig energi!

Så, då kan man ju undra varför jag ändå sitter här och känner mig alldeles SLUT?! Helt MATT och SVAG är jag. Fick faktiskt gå till lilla doktorn i går...

Ja, jag antar att det beror på att man kan lagra hur mycket positiv energi som helst, men tyvärr bryter stress ner dig i alla fall...

Nåväl, nu är det bara dagar kvar tills jag kan ta hand om min halvsjuka, trötta lekamen och försöka tillföra ny härlig energi igen.

SparlågeKRAM!

Bortförklaringar...

Oj, nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag skrev i bloggen... Varför?!

1. Min bärbara dator funkar inte! Jag är så irriterad, för den har jag inte haft så himla länge. Det stör bloggandet väldigt mycket faktiskt...

2. Jag var i Spanien några dagar förra veckan med några av mina kära kollegor och jobbade faktiskt (JA, det gjorde vi FAKTISKT! Så DUKTIGA). Helt underbart mysigt och fint också för övrigt =)

3. Jag har så osunt mycket på jobbet just nu. Dessa sista veckor med avgående klass tär på en...

4. Familjen och Familjen. Ja, ni vet...

5. Sommaren dundrar in i trädgården... Vad snabbt det kan se risigt ut...

Hm, men jag antar att jag bara varit lite lost från cyberspace, helt enkelt. Får se om jag hittar någon väg tillbaka!

Förlorad KRAM

Gräsänkeliv

En riktigt härlig tjejkväll i går framför Eurovision Song Contest! Det var jag, dottern och min svägerska som frossade i schlager. Sonen var i och för sig också med rätt länge, innan sömnbehovet tog ut sin rätt.

När mannen är bortrest märker jag att jag passar på att ägna rätt mycket mer tid med min övriga familj och vänner. Det handlar nog om att just vår lilla familjs projekt och göromål i de lägena får ligga på is, och då blir tid frilagd.

Men, det skulle vara lögn att säga att jag tar det mer lugnt när jag är gräsänka, tvärtom! Jag är helt slut av allt jag slitit med i helgen, lägg därtill sömnbristen pga sena kvällar. Har så svårt att varva ner när jag är "ensam". Ser bara allt jag borde göra (gjort) och stressar upp mig.

Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite ont i ryggen i morgon, och det beroende på ett dåligt lyft av en barkmullspåse... Så dumt!


Uttröttad kram

Skurgumma

Åh, vad vi älskar när våren och sommaren kommer till vår kalla nord! Den korta, korta perioden av ljus, grönska och någorlunda värme är den tid vi lever för här.

Men, jag minns nu också varför jag ofta med en viss lättnad, men i smyg, brukar välkomna hösten faktiskt. Det är allt detta JOBB som våren och sommaren kräver...

Redan nu, och det är fortfarande bara maj, har mina händer blivit alldeles torra och naglarna fnasiga av allt städande och fejande. Och ändå har jag ännu inte ens givit mig ut i trädgården på allvar... I dag har jag, mina bröder och svägerskor, vår- och sommarstädat och fixat i sommarstugan, så nu är händerna i akut behov av omsorg.

Det som känns lite tröstlöst är ju att det snart ser smutsigt ut igen, det är det fantastiska ljuset som obarmhärtigt avslöjar allt.

Så, det enda rätta är väl att blunda lite för det som ljuset avslöjar och istället bara ge sig hän denna korta tid. Jag ska försöka!

Skurgummekram

Tonårsliv

Idag är jag så fruktansvärt trött!

Varför? Har jag partajat hela natten, eller?

Nej, jag har umgåtts med niondeklassare en hel dag i Stockholm igår, från arla morgonstund till kväll.

Vad är det som gör att man blir så trött av det?

Eftersom jag är en inkännande människa (tycker jag iaf...) så BLIR jag nästan som en tonåring själv, känslomässigt, när jag umgås så tätt med dem. Har man varit tonåring så vet man ju hur tröttsamt det var...

1. Tonåringar är så INTENSIVA, det finns inga dödpunkter, något händer eller sägs HELA TIDEN, som måste REAGERAS på. Puh..

2. Tonåringar är så KROPPSLIGA, de ska kramas, knuffas, buffas, brottas, klappas, pussas HELA TIDEN, och vet ännu inte varandras gränser... Dessutom är de flesta inte småväxta längre (som vissa andra...).

3. Tonåringar har ofta dåligt TÅLAMOD, de blir fruktansvärt rastlösa och otåliga när de måste VÄNTA, t ex i köer... Sitta still i en buss och vara lugn, är för många omöjligt...

4.Tonåringar är så NÖJESLYSTNA. Allt ska vara ROLIGT och ha en poäng HELA TIDEN. Phuuuh...

5.Tonåringar är så SOCIALA. Då menar jag med varandra. Det är en socialt experimentell tid, alla och allt ska TESTAS på olika sätt...

Hm...oj då.. uppenbarligen smittar detta verkligen. På vissa plan känner jag mig inte bara som en tonåring, jag ÄR visst en...

Tonårskram

Utvecklande samtal

Hade idag utvecklingssamtal med båda mina barn, dock inte samtidigt, utan direkt efter varandra.

Känslan innan var: lätt malande oro i magen inför vad jag ska få höra om min vildbatting till son... Lugn tillförsikt inför vad jag ska få höra om min dotter.

Vad bygger känslorna på? För det första har jag inte haft någon direkt kontakt eller fått någon förhandsinformation inför sonens samtal, för det andra bygger oron på empiriska studier i hemmet... Vad gäller dottern har vi fått utvecklingsplan samt resultat av de Nationella proven hemskickade redan.

Känslan efter var: viss lättnad över att fröken säger att hon är säker på att sonen kommer att klara skolan bra i framtiden, men fortfarande med viss oro i magen över vissa detaljer som togs upp. Dotterns samtal var bra, tydligt och pedagogiskt, som förväntat.

Resultat av samtalen: jag har tagit alla kontakter som jag känner att jag måste ta, satt bollen i rullning, vad gäller sonen.

Reflektion 1: I förskoleklassen fokuseras samtalet på barnet socialt och på de färdigheter som man behöver för att klara skolan i framtiden, som att kunna koncentrera sig, förstå och följa instruktioner. Det är så braa!

Reflektion 2: Det är lika intressant och lärorikt varje gång att vara med på utvecklingssamtal som förälder och inte som lärare. Den kunskapen man får borde kanske vara med som en pluspost när lönerna ska sättas...

Utvecklad kram

Känner mig som en idiot

Nu när min mamma varit totalt beroende av vård sedan nyårsafton så känner jag att jag börjar bli ganska luttrad inom vårdsystemet.

Många är de känslor och tankar som flutit under mina broar under den här perioden. Jag känner mig inte redo för att dissekera dem ännu, men någon reflektion kan jag ändå göra.

Den handlar om information. När ens föräldrar är äldre och blir allvarligt sjuka så innebär det att det är en massa information, av mer eller mindre viktig art, som hela tiden måste införskaffas, bearbetas samt föras vidare till alla berörda.


Så här kommer några tankar om information och sjukvård:

1. Det är fruktansvärt att behöva jaga efter ansvarig läkare som en kärlekskrank tonårig efter skolans snygging. Lika idiotisk känner man sig och lika osedd blir man... När man väl har fått en stund med nämnde person är man så tacksam att man blivit förblindad och därmed helt okritisk till allt som sagts...

2.Informationen ska sedan stötas och blötas mellan alla berörda i familjen. Detta är tidskrävande och framförallt energikrävande. Ofta har man uppfattat information på olika sätt, vilket kräver analys. Jag oroar mig ständigt över att vi på något vis missat det viktiga, att vi inte ser en eventuellt dold agenda som vi borde se. Det handlar om att man inte känner tillit, detta pga den knapphändiga informationen man får.

3.Är det kanske inte meningen att jag ska jaga efter information? Kanske den bara kommer till mig av sig självt? Ja, det kan jag lova att den gör! Förr eller senare. Men konsekvenserna av att jag/vi varit oinformerad/e/ kan vara att det blir sämre för min mamma. Jag kan inte sluta tro att en patient med aktiva anhöriga får bättre information och därmed inflytande över vården.

4. Jag har hela tiden en gnagande känsla av oro över om alla olika vårdavdelningar som min mamma passerat igenom de senaste två åren har någon informationsöverlämning sinsemellan. Hur görs detta egentligen? Jag kommer på mig själv med att spotta ur mig så mycket historik som möjligt på så kort tid som möjligt (en ny sport?) varje gång man pratar med ny ansvarig personal.

5. Jag är så trött på all information som ges och inte ges att jag bara vill stänga av. Bli lyckligt ovetande helt enkelt.

Informeradkram

Projektledaren...eller?

Har precis läst boken "Familjens projektledare säger upp sig". Boken lockar läsaren (kvinnan) genom att på framsidan visa upp det uppsägningsbrev som mamman i familjen (vilken är densamme som författaren) skrivit. En sådan där dag, ni vet vad för slags dag, och man råkar se boken och hugger den direkt, så klart.

För att kort beskriva bokens innehåll så har mamman kommit till den punkt där hon känner: "nu får det för f*n vara nog, jag vill inte längre vara huvudansvarig för allt det tråkiga som livet i en familj oundvikligen består av". Hon går igenom ett antal situationer som belyser hur det är just hon som är det, trots att hon har en fin, jämställd man, som inte alls vill vara en mansgris, tvärtom har han en mycket god vilja, vilket tyvärr inte hjälper så mycket.

Det är nästan så att det hade varit enklare att verkligen ha en riktig äkta mansgris till make och därmed veta att man var helt ensam och följaktligen ha premisserna klara för sig, menar mamman frustrerat.

Hon kommer fram till att mannen av ren lathet, men för all del också av passivisering och ovana på grund av kvinnans curlande och sopande, väljer den bekväma vägen. Det är alltså inte så att han inte skulle kunna.

Glöm nu inte bort att författaren menar att det är själva ANSVARET som hon inte vill ha själv. Utförandet är de två om. Det är det tänkvärda i boken, anser jag.

Så, är jag projektledaren i familjen? Jag kom nog fram till att jag faktiskt är det på många punkter (de tråkigaste, tycker jag...), men tack och lov inte på alla. Så här finns nog två projektledare, som tur är...

Lösningen då? Ja, författaren menar att vi mammor helt enkelt måste sluta fostra "duktiga flickor". Vi får alltså hoppas på nästa generation och under tiden fortsätta uppfostra männen och vara deras tändstift till handling.

Oduktiga flickan ger en KRAM

Moving on

När man får veta att en nära kollega plötsligt ska sluta för att börja någon annanstans kan man lätt drabbas av en del motstridiga känslor, har jag märkt...

Första impulsen är bara helt ego: NEJ! Den kommer från ryggraden bara, går inte att stoppa. Jag vill inte att han ska sluta, eftersom jag tycker om honom helt enkelt, och för att jag tycker att han är en bra kollega och att han behövs just hos oss!

Nästa tanke blir mer sansad: KUL för honom, vad bra att han får prova på det här!

Sedan kommer en gnagande, lätt orolig inåttanke: Jag borde kanske också försöka prova på något annat... Ska jag vara kvar här för evigt, eller vad har jag tänkt egentligen...?

Jag börjar även tänka på tidigare kollegor jag haft, som även de gått vidare. En del har lämnat en viss tomhet och saknad efter sig, som fortfarande kan kännas, medan en del förvånande lätt nästan har försvunnit utan att lämna ringar på vattnet. Jag ryser av obehag vid tanken. Så snabbt det kan gå att bli ersatt och glömd.

Men främst visar det sig att den oroliga känslan i magen, som säger: "Du är kvar, ska du verkligen hela tiden vara kvar, när andra går?" biter sig fast i mig.

Men, men. Misstolka mig inte nu. Jag trivs med mitt arbete och med min arbetsplats. Samtidigt vet jag att man antagligen skulle behöva prova på annat, det är väl så som det sägs. Däremot svårare i praktiken än i teorin. Man hålls kvar av behovet av trygghet och insikten om vad man har. Man hålls kvar av rädsla och insikten om att man inte vet vad man får...

Så jag blir nog vid min läst en stund till...

Lyckatillkram!

Blandade tankar i ledigheten

Lite blandade tankar kommer nu här:

1. Valborgsfirandet blev mycket lyckat! Först ute i Sturefors hos mellanbrodern och fira hans döttrar som fyllde år (inte samma dag, men firade samma dag). De är riktiga expertvärdar, alltid så fint ordnat :-D. Sedan hem till oss och tvillingbrodern och hans fru sov över! Länge sedan man hade en sådan helkväll... Jag vill bara säga att jag är så GLAD över att de ska flytta HIT! Sedan kan jag och brorsans fru sitta här och pimpla vin ihop...:-P LOVE YOU!

2.Första Maj. Trött och seg... Vad är nu detta, inget demonstrationståg i år! Har du övergett dina ideal och blivit en gammal borgarbracka eller!? Nej, men... känner nog som många andra, det är inte lätt att vara röd just nu... Stoppar huvudet lite i sanden och skäms...

3. Har idag tagit tag i fönsterputsningen, efter månader av neglegerande (hatar). Det som avgjorde var att jag funderat ett tag på att leja bort jobbet, men när grannens städfirma kom som vanligt på fredagen, fast att det var Första Maj! så mådde jag lite illa och tog tag i det idag. Jag är så DUKTIG, eller hur?! Konklusionen är dock att vi måste byta fönster, det är jobbigt med två fönster i varje rum samt att man måste öppna och putsa innanför också! Plus att de är GAMLA och SLITNA och blir inte fina fast jag putsar som en GALNING!

4. Trädgården KALLAR och ROPAR. Mannnen lyssnade och klippte gräset. Rosorna blev ohörda av mig idag, men jag tänker på dem i alla fall...

5. Man borde få vara ledig tors-sön lite oftare... Plus ha fint väder samtidigt, så UNDERBART!

Avslappad lördagskram!

Civilt motstånd...

Vi människor har ett behov av att göra motstånd mot en massa dumheter som bestäms ovanför våra huvuden, utan att vi varit delaktiga i beslutet. Det vi gör då är motstånd, antingen öppet aggressivt, eller i det tysta. Det senare är nog det vanligaste, för de flesta känns det lite för farligt att hamna i skottgluggen...

Ett exempel på detta är att vi lärare i Linköping nu ska genomgå kurser i praktisk internet och mediakunskap, sk PIM. Låter jättebra och intressant, eller hur?! Det är ju inte så att vi inte behöver detta, för tro mig när jag säger att många behöver...

Men, det är just sättet som detta bara bestäms ovanför våra huvuden och sedan bara läggs på oss, utan ordentlig plan för kompensation i tid, som gör att Det Tysta Arga Motståndet triggas igång.

Tänk om man inom skolans värld kunde lära sig åtminstone en smula om hur fortbildning och utvecklad kompetens måste ligga inom ramen för reglerad arbetstid, som det gör i andra yrken, t ex för läkare. År av missförhållanden har gjort lärarkåren till en motsträvig, luttrad, seg klump, detta för att freda sig mot utnyttjanden.

När man väl bitit i det sura äpplet och satt sig med kursen, inser man att det är en bra kurs, som jag faktiskt behöver. Synd bara att det måste gå så mycket negativ energi innan man kommer till den punkten.

Nu är det leeedigt!!!

Sollysten KRAM

Saknad i semester...

Man brukar ju säga att man kan vara saknad i krig... jag har visst varit saknad i semester...

Men nu är jag TILLBAKA!

Har tänkt lite på mitt bloggande i alla fall, nu när jag varit bortrest på Cypern. Jag kom fram till att jag nog ska börja blogga lite kortare inlägg, om det överhuvudtaget ska kunna bli några. Lite mer korta nerkastade tankar, eller bara lite händelserapportering, lite blandat helt enkelt. Då kanske jag kan skriva lite oftare, det har ju blivit väldigt sällan på sistone, eftersom jag varit så upptagen.

Här kommer en lista på saker som jag just nu tycker är värda att TYCKA OM!

1. Ligga vid poolen och dricka drinkar.
2. Läsa en bok vid poolen.
3. Ha barnvakt med sig till barnen, så att man kan göra ovanstående saker (tack svärmor och svärmors syster!).
4. Äta gott på restaurang varje dag.
5.Slippa städa och tvätta varje dag.

Med andra ord, så underbart skönt det var att åka på semester just nu på våren, det måste göras om!!!

Solad kram!!!

Grattis!

Vill bara meddela att det var svårare än jag trodde att hinna före sonen i alla fall i morse...

Trots att jag ställt alarmet på en okristligt tidig tid, hördes en otålig röst inifrån hans rum som ropade "hallå!", och det innan jag ens hunnit stiga upp.

Att försöka få upp övriga familjen så tidigt var inte ens att tänka på...men jag började förberedelserna och efter en stund fick vi även upp dottern.

Han lyckades i alla fall smålåtsas lite att han sov, när vi kom in och sjöng, men sedan studsade han med ett leende över hela ansiktet upp och blåste ut ljuset.

"Det här var den bästa födelsedagen nånsin!" blev betyget lite senare. Jag tror inte det berodde på presenterna enbart, utan även för att det är så underbart att få bli uppvaktad och vara i centrum och ha SIN DAG.

Hoppas nu han får en bra dag i skolan. Sådana här dagar är man ju också väldigt känslig och sårbar, man vill gärna att andra säger grattis. Glatt tågade han iväg med klasskompisarnas glass i högsta högg, och de nya fotbollsshortsen i gympapåsen, vilka naturligtvis skulle bäras på idrotten idag!

Dottern, som fyllde år på påskafton, hade inte lika stora förväntningar på firande idag, lite mer luttrad som hon är med åldern. Jag frågade om de kanske ändå skulle sjunga för henne idag i skolan, och det kanske kunde ske, svarade hon med ett litet leende.

Tyvärr blir det mindre och mindre av att man firar barnen i skolan ju äldre de blir, det vet jag ju eftersom jag jobbar på högstadiet. Det är tråkigt och jag får dåligt samvete när jag tänker på det. Varje människa borde bli uppmärksammad på sin födelsedag!

Grattis älsklingen och födelsedagskramar!

Hejdå påsken...

Oj, oj, oj vad man haft fullt upp nu de senaste dagarna... Påsklov, innebär sällan att jag ligger och gonar mig med en bok precis (inte med två barn som fyller år... fast lite har jag hunnit läsa ändå, som tur är...).

Vad har jag fyllt de påsklediga dagarna med då? Jo, både huset (rensat, fejat, pyntat, tagit mig ner till botten av tvätthögen...), framför allt barnen, men också vänner och familj :-D

Trots att jag haft gäster i stort sett varje dag nu och nästan bott i affärerna och i köket; inhandlandes födelsedagspresenter, mat, fika, dricka, tårtor, godis och sedan stått (och gått) och fixat och diskat och plockat osv osv, så har jag haft det så MYSIGT!

Solen har lyst på oss och våra gäster och vi har kunnat sitta ute, så SKÖNT! Allt blir så mycket lättare när det är fint väder vid sådana här tillfällen.

Sovmorgnar och avkopplande kvällar med familjen är så välgörande, och ack så beroendeframkallande... Men nu är det dags att möta verkligheten igen i morgon. Till att börja med inleds morgondagen med att försöka komma upp före sonen på hans födelsedag, och uppvakta med frukost och presenter. Det ska nog gå bra nu när det är skoltidsmorgon igen!

Påskskön KRAM

Andarna vaknar

Hej där! Jag vet att det var mycket länge sedan jag skrev...

Hur kommer det sig? Tänker jag avsluta bloggen eller? frågar en del av mina käraste vänner.

Jag vet inte riktigt ännu, men på senaste tiden har jag varit så fullt upptagen med jobb, familj och hus att det känts som att det inte varit rätt prioriterat att sätta sig och låta tiden gå vid datorn. Mitt i allt detta har jag kämpat med en ond hals och huvudvärk, trötthet, som aldrig går över...

Frågan är ju självklart vad syftet med mitt bloggande är och om det fyller någon funktion. Under höst och vinter har jag verkligen behövt sätta mig och skriva en liten stund, samla tankarna och fokusera dem i ett inlägg, det har känts nästan terapeutiskt faktiskt.

Hur har jag det nu då? Jo, våren, värmen och det gröna spirandet i trädgården är verkligen välgörande för mig. Planer på än det ena och än det andra sätts plötsligt i rullning. Huset pockar på min uppmärksamhet, det behövs verkligen sorteras, rensas och som sagt renoveras... Det är både skönt och jobbigt att behöva ta tag i en massa praktiskt...

April är annars barnens månad. De fyller båda år och därför blir det väldigt fokus på deras kalas och presenter, men också att bara umgås; med varandra och med vänner. Det jag har märkt denna vecka (nu har det ju redan hunnit gå många dagar av det härliga lovet), är att både jag och barnen verkligen haft behov av att bara ta det lugnt, inte ha något bokat utan bara spontant följa vår egen rytm.

Så, andarna vaknar, och verkligheten pockar på min uppmärksamhet. Det måste vara ett gott tecken. Men det är fortfarande skönt att samla sig en stund vid bloggen, märker jag...

See you later!

Vårvaken kram