Min tro

Jag har en tro. Så är det. Men jag kan inte riktigt sätta en religionsetikett på den och den får heller inte plats i en särskild kyrka.

Jag har alltid varit väldigt sökande. I barndomen hade jag den enkla, självklara barnatron, präglad av kyrkans barntimmar och kyrkokör. Jag älskade att vara i kyrkan, alla traditioner var något tryggt och skönt att ty sig till. Och jag förundrades över alla stora, vackra ord som sas från prediksstolen. Jag har alltid älskat vackert språk och var om någonstans kan man hitta det än i Bibeln, Böckernas bok!?

När jag blev äldre blev jag medveten om hyckleriet som kunde finnas inom kyrkan. Ju mer jag lärde mig om historien, ju mer kritisk blev jag till kyrkan. Och inget var logiskt på något sätt! Jag tvivlade. Hur kan det finnas så mycket ondska i världen när Gud är god?

Så fick jag en underbar religionslärare på gymnasiet som vände upp och ner på hela min världsbild. Jag började se större än till religionerna, jag förstod att svaret var jag. Allt börjar och slutar med mig. Det är jag som väljer min väg, mitt liv, min tro. Och det är jag som får ta ansvaret. Även min filosofilärare hade stor betydelse för den här insikten jag fick.

Jag tog helt sonika och skapade min egen tro. Vem kan stoppa mig liksom?

Och jag Tror. Jag tror på en större makt som vakar över mig. Som är större än mitt jag och som jag kan lita på leder mig rätt, till slut. Jag kallar gärna denna större makt för Gud, varför inte? Det är bekvämt med ett namn.

Gud känner mig, mer än vad jag känner mig själv, därför måste jag lita.

Men jag tror på att jag skapar mitt liv, mina val är kanske ödesbestämda, men det är jag som väljer och jag som får ta ansvaret.

Jag tror på att allt gott startar hos mig, det är min uppgift på jorden, att välja gott. Men det är svårt i all min mänsklighet, och jag prövas.

Men en enkel seger är ingen seger, eller hur?

Troskram!