Oj, nu får jag major prestationsångest här. Hur ska jag kunna göra detta ämne rättvisa?
Jag vill inte börja med att skylla ifrån mig men jag sitter här och känner mig yr och har blodsmak i munnen efter min längdskidåkning tidigare. Kanske har jag vätskebrist också, känner mig inte ok. Föret gjorde att jag fick springa med skidorna med stora isklumpar som byggde upp sig under. Och så gick staven av. Men jag ska inte ge mig, jag ska åka längdskidor från och med nu (och när det finns snö), så härligt det var! Ska ordna lite annan utrustning bara kanske, för stora pjäxor var visst inte så bra för balansen... Kanske ska ha Vasaloppet som mål? Varför inte! (Nu ska du kanske ta och lugna ner dig lite).
Mina syskon betyder så mycket för mig så jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara det bra. De är det käresta jag har förutom mina barn och min man. Vi är väldigt nära varandra alla fyra, jag tror att alla skriver under på hur viktiga vi är för varandra i livet. Jag älskar dem så mycket.
Min äldsta bror var femton år när jag föddes, så det tog ett tag innan vi lärde känna varandra. Jag vet att jag undrade över vem den där långhåriga, arga personen som bodde i det bruna rummet med den orangea fåtöljen var när jag var liten. Han som sällan var hemma för han jämt spelade hockey eller var med tjejer och sedan kom hem och åt upp all mat och hamnade i bråk med pappa. Sedan började jag dyrka honom och jag var så stolt över honom, att han var min bror. Nu har vi lärt känna varandra och i stället för en idol på avstånd är vi nu nära.
Min mellanbror var nio år när jag föddes och han fick vara mycket barnvakt åt oss, om jag förstått det hela rätt. Han har alltid funnits där för mig på något sätt. När jag läste om asa-gudarna i skolan kom jag på att min bror var som Balder, ljusets gud. Och det är så jag ser på honom. När han är hos dig känns det som om mörkret skingras och allt är bra igen. Han är så fin.
Min tvillingbror och jag är som ett. Vi är de båda sidorna på ett mynt, tillsammans blir vi ett helt. Jag har aldrig, aldrig behövt vara ensam. Jag har min bror. Många brukar undra om vi är lika, och jag svarar ja och nej. När vi var små slogs vi vildsint några gånger varje dag, jag vet att vi (eller jag...) sparkade hål i ett par dörrar... På landet kunde man få se oss rulla nerför backen i ett sådant där riktigt grindslantenslagsmål. Är man så nära och känner varandra så väl, så måste man lära sig att vara varsam med varandra, och det har vi gjort. Vi vet att vi alltid har varandra.
Jag är lycklig som har mina bröder och nu när våra föräldrar är så sjuka känner jag en sådan tacksamhet över oss.
Syskonkärlekskram!
Jag vill inte börja med att skylla ifrån mig men jag sitter här och känner mig yr och har blodsmak i munnen efter min längdskidåkning tidigare. Kanske har jag vätskebrist också, känner mig inte ok. Föret gjorde att jag fick springa med skidorna med stora isklumpar som byggde upp sig under. Och så gick staven av. Men jag ska inte ge mig, jag ska åka längdskidor från och med nu (och när det finns snö), så härligt det var! Ska ordna lite annan utrustning bara kanske, för stora pjäxor var visst inte så bra för balansen... Kanske ska ha Vasaloppet som mål? Varför inte! (Nu ska du kanske ta och lugna ner dig lite).
Mina syskon betyder så mycket för mig så jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara det bra. De är det käresta jag har förutom mina barn och min man. Vi är väldigt nära varandra alla fyra, jag tror att alla skriver under på hur viktiga vi är för varandra i livet. Jag älskar dem så mycket.
Min äldsta bror var femton år när jag föddes, så det tog ett tag innan vi lärde känna varandra. Jag vet att jag undrade över vem den där långhåriga, arga personen som bodde i det bruna rummet med den orangea fåtöljen var när jag var liten. Han som sällan var hemma för han jämt spelade hockey eller var med tjejer och sedan kom hem och åt upp all mat och hamnade i bråk med pappa. Sedan började jag dyrka honom och jag var så stolt över honom, att han var min bror. Nu har vi lärt känna varandra och i stället för en idol på avstånd är vi nu nära.
Min mellanbror var nio år när jag föddes och han fick vara mycket barnvakt åt oss, om jag förstått det hela rätt. Han har alltid funnits där för mig på något sätt. När jag läste om asa-gudarna i skolan kom jag på att min bror var som Balder, ljusets gud. Och det är så jag ser på honom. När han är hos dig känns det som om mörkret skingras och allt är bra igen. Han är så fin.
Min tvillingbror och jag är som ett. Vi är de båda sidorna på ett mynt, tillsammans blir vi ett helt. Jag har aldrig, aldrig behövt vara ensam. Jag har min bror. Många brukar undra om vi är lika, och jag svarar ja och nej. När vi var små slogs vi vildsint några gånger varje dag, jag vet att vi (eller jag...) sparkade hål i ett par dörrar... På landet kunde man få se oss rulla nerför backen i ett sådant där riktigt grindslantenslagsmål. Är man så nära och känner varandra så väl, så måste man lära sig att vara varsam med varandra, och det har vi gjort. Vi vet att vi alltid har varandra.
Jag är lycklig som har mina bröder och nu när våra föräldrar är så sjuka känner jag en sådan tacksamhet över oss.
Syskonkärlekskram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar