En jobbdag kvar, sedan LOV! Man borde vara lättad och överlycklig så klart. Borde. Men otacksamma människan känner just nu en mycket märklig blandning känslor, ännu har jag inte kunnat diagnostisera känslorna riktigt heller.
Vad är det för FEL egentligen?
Jag kan inte koppla av och njuta ännu i alla fall, jag går omkring som en osalig ande, känner mig nästan speedad, fast jag får inte mycket vettigt gjort.
Och så oron, den river, rafsar och retar mig. Blandat med någon slags tomhet och olustkänsla.
Vad är det jag känner egentligen? Och varför?
Antar att jag har någon slags postavslutningstidstresssyndrom, typ. När man ätligen nått den där härliga avslutningsdagen och kramat adjö till eleverna så märker man ganska snart att man har blivit som en urkramad svamp. Jag känner mig helt dränerad.
Och ändå har den här sista tiden varit ovanligt ok i år faktiskt, jag borde inte känna så här i år. Kan man tycka.
Kanske oroar jag mig helt enkelt över den härliga, långa semestern som ligger framför mig nu. Tanken på att aktivera mig och barnen på ett bra sätt känns på något sätt prestationsångestskapande... Och all mat som ska lagas och fixas och trixas med hela sommaren... Och alla regler och uppfostransstrategier som utmanas... Hallå, nu kommer vi att umgås med varandra HELA TIDEN...
Får lätta kvävningskänslor...
NEJ, dags att skärpa sig, fösa undan oron och börja känna GLÄDJEN över att få vara ledig.
(Det är bara det att det brukar ta ett rätt långt tag innan jag kommit in i den känslan...attans slöseri med ledighet..)
Oroskram
torsdag 17 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
Rastlös...
Kände mig lite konstig när jag kom hem från jobbet i dag. Frånvarande, absentminded, helskum.
Vad är det som händer?
Jag är tom, men ändå kryper det i hela mig. Kan bara inte fokusera.
Hjälper inte att träffa barnen, gå och handla, göra middag, lyssna på dagens alla händelser. Lägga i en tvätt, hänga en tvätt. Fortfarande kryper det i mig.
Jag drar på mig löparkläderna, drar iväg och tar en runda runt ån. Musiken i öronen är underbar. Att springa är underbart. Känns som om jag skulle kunna springa och springa, aldrig stanna. Det är jag, musiken och mina steg. Så skönt.
När jag springer tänker jag inte på något. Eller, jo kanske tänker jag på allt. Saker och ting blir mindre komplicerat plötsligt, eller klarare på något sätt.
Vad är det som händer?
Jag är tom, men ändå kryper det i hela mig. Kan bara inte fokusera.
Hjälper inte att träffa barnen, gå och handla, göra middag, lyssna på dagens alla händelser. Lägga i en tvätt, hänga en tvätt. Fortfarande kryper det i mig.
Jag drar på mig löparkläderna, drar iväg och tar en runda runt ån. Musiken i öronen är underbar. Att springa är underbart. Känns som om jag skulle kunna springa och springa, aldrig stanna. Det är jag, musiken och mina steg. Så skönt.
När jag springer tänker jag inte på något. Eller, jo kanske tänker jag på allt. Saker och ting blir mindre komplicerat plötsligt, eller klarare på något sätt.
Jag vet fortfarande inte vad känslan beror på dock. Blev bättre av löpningen, men ändå...
RastlösKRAM
måndag 14 juni 2010
Myshelg!
En helg går så fruktansvärt fort när man har roligt, och så var det måndag igen snabbare än man hann blinka. Och återigen måste jag påstå att roligheter tröttar ut en förvånande mycket.
Fast, det är klart, det var inte bara roligheter, för lördagen innebar städning av stora mått. Ja, jag vet att många, som känner mig, vill hävda att jag alltid har det städat, men detta STÄMMER INTE. Undanplockat, JA, men inte STÄDAT. Fy F vad vi gnodde på tre våningar och på tre toaletter, det har sannerligen varit försummat här hemma sista veckorna pga av all hysteri på jobbfronten. Men, åh! så skönt att ha det gjort. Tills man måste göra det igen, vilket är typ om några dagar, det blir så håvetes skitigt så här års (och under resten av året...).
Belöningen kom, i form av min underbara kompis och hennes familj, hitresandes från den Kungliga Huvudstaden. De intog gillestugan, med ungar och katter, och det är nu man känner att man är så glad över vårt nya boende =D
Framåt kvällen traskade jag och väninnan in till stan, gled in på Harry's och inmundigade lite vitt vin, tillsammans med mycket prat och mys. Dansen fick denna gång sparas, då hon är på rehabträning efter en brutet ben i knäet, men det var faktiskt nästan bara skönt att för en gångs skull inte stuffa loss ihop, mer tid till prat blev det ju då, och vi hade en hel del att ta igen.
Söndagen var lojt skön, med sovmorgon, sen frukost/brunch i trädgården, lite å-promenad och männen och barnen som gick iväg och spelade spontanfotboll med några av kvarterets barn.
Tänk om vi ändå kunde bo nära varandra! Jag vill ha mer av henne och hennes familj, oftare. Men, aja baja! Var nöjd i stället över hur mysigt vi hade det! Okej, det är det jag är också! Förresten ska vi faktiskt ses snart igen!
Måndagen slog dock ner som en bila i nacken. Fattar inte att man ska behöva ge sig av till Norrköping så okristligt tidigt som halv åtta en dag i mitten av juni... Hade vi inte sommarlov så här års förr!? Efter en dag med teambuilding, föreläsningar och konfererande kom jag hem som en blöt trasa vid ca sex-tiden. Vet att jag har några dagar kvar nu bara, står ut!
MysKRAM
Fast, det är klart, det var inte bara roligheter, för lördagen innebar städning av stora mått. Ja, jag vet att många, som känner mig, vill hävda att jag alltid har det städat, men detta STÄMMER INTE. Undanplockat, JA, men inte STÄDAT. Fy F vad vi gnodde på tre våningar och på tre toaletter, det har sannerligen varit försummat här hemma sista veckorna pga av all hysteri på jobbfronten. Men, åh! så skönt att ha det gjort. Tills man måste göra det igen, vilket är typ om några dagar, det blir så håvetes skitigt så här års (och under resten av året...).
Belöningen kom, i form av min underbara kompis och hennes familj, hitresandes från den Kungliga Huvudstaden. De intog gillestugan, med ungar och katter, och det är nu man känner att man är så glad över vårt nya boende =D
Framåt kvällen traskade jag och väninnan in till stan, gled in på Harry's och inmundigade lite vitt vin, tillsammans med mycket prat och mys. Dansen fick denna gång sparas, då hon är på rehabträning efter en brutet ben i knäet, men det var faktiskt nästan bara skönt att för en gångs skull inte stuffa loss ihop, mer tid till prat blev det ju då, och vi hade en hel del att ta igen.
Söndagen var lojt skön, med sovmorgon, sen frukost/brunch i trädgården, lite å-promenad och männen och barnen som gick iväg och spelade spontanfotboll med några av kvarterets barn.
Tänk om vi ändå kunde bo nära varandra! Jag vill ha mer av henne och hennes familj, oftare. Men, aja baja! Var nöjd i stället över hur mysigt vi hade det! Okej, det är det jag är också! Förresten ska vi faktiskt ses snart igen!
Måndagen slog dock ner som en bila i nacken. Fattar inte att man ska behöva ge sig av till Norrköping så okristligt tidigt som halv åtta en dag i mitten av juni... Hade vi inte sommarlov så här års förr!? Efter en dag med teambuilding, föreläsningar och konfererande kom jag hem som en blöt trasa vid ca sex-tiden. Vet att jag har några dagar kvar nu bara, står ut!
MysKRAM
fredag 11 juni 2010
Trevligt väder vi har i dag
Verkligen trevligt väder som första sommarlovsdagen bjöd på till mina barn, nehej inte alls. På barnens skolgård hade en stor sjö bildats i vilken jag hittade sonen plaskandes och spelandes fotboll. Dottern, som jag skjutsat till en kompis i morse, hade inte stuckit ut näsan i dag, utan det var inomhusspel av olika slag som gällt.
"Hoppas verkligen inte att det ska vara sånt här väder nu", sa dottern oroligt, och hoppades vidare att vädret blir bra när vi åker till Gotland. "Vad ska vi göra där annars?" "Ja, då får vi väl sitta inne i den pyttelilla stugan och spela spel, och titta på varandra eller nåt, ni får vara på loftet", svarade jag, och jag såg panik i hennes ögon. "Vi måste få BADA!" Ja, ja, annars kan vi ju ta på oss regnkläder och åka på utflykter, det är ju det man får göra helt enkelt, och hålla god min, som vanligt.
Nej, regniga somrar är en fara för familjelivet, det är ett faktum, så jag ber en stilla bön.
Det är synd om studenterna i dag i alla fall, det tycker jag verkligen. En regnig student är inte alls lika magisk som en solig student. Jag tänker på hur de laddat för den här dagen, allt som gjorts innan för att det ska bli en fantastiskt minnesvärd dag i deras liv. Deras fina kostymer och klänningar, studentmottagningar hemma och fester till kvällen. Allt detta som blir så mycket mindre fantastiskt i regn. Jag har några kollegor och vänner som har barn som tar studenten i dag, så jag sänder några varma kramar till dem! =)
Annars hoppas jag också på en fin kväll i morgon, då min allra bästaste kompis kommer till mig från Stockholm, äntligen! Ser så fram emot att få träffa henne och vara med henne ett dygn och ta igen allt vi missat på ett tag nu.
Nej, nu ska jag kolla in fotbollsmatchen! Kul att veta att man har fullt upp på tv ett tag nu... i fall det regnar menar jag... =)
RegnigKRAM
"Hoppas verkligen inte att det ska vara sånt här väder nu", sa dottern oroligt, och hoppades vidare att vädret blir bra när vi åker till Gotland. "Vad ska vi göra där annars?" "Ja, då får vi väl sitta inne i den pyttelilla stugan och spela spel, och titta på varandra eller nåt, ni får vara på loftet", svarade jag, och jag såg panik i hennes ögon. "Vi måste få BADA!" Ja, ja, annars kan vi ju ta på oss regnkläder och åka på utflykter, det är ju det man får göra helt enkelt, och hålla god min, som vanligt.
Nej, regniga somrar är en fara för familjelivet, det är ett faktum, så jag ber en stilla bön.
Det är synd om studenterna i dag i alla fall, det tycker jag verkligen. En regnig student är inte alls lika magisk som en solig student. Jag tänker på hur de laddat för den här dagen, allt som gjorts innan för att det ska bli en fantastiskt minnesvärd dag i deras liv. Deras fina kostymer och klänningar, studentmottagningar hemma och fester till kvällen. Allt detta som blir så mycket mindre fantastiskt i regn. Jag har några kollegor och vänner som har barn som tar studenten i dag, så jag sänder några varma kramar till dem! =)
Annars hoppas jag också på en fin kväll i morgon, då min allra bästaste kompis kommer till mig från Stockholm, äntligen! Ser så fram emot att få träffa henne och vara med henne ett dygn och ta igen allt vi missat på ett tag nu.
Nej, nu ska jag kolla in fotbollsmatchen! Kul att veta att man har fullt upp på tv ett tag nu... i fall det regnar menar jag... =)
RegnigKRAM
torsdag 10 juni 2010
Potpurri i avslutningstider...
Oh please nu är det så där igen att det gått några dagar och jag vet inte vilket av allt som hänt som jag ska skriva om...
Det får bli potpurritankar =)
Mina barns avslutning i kyrkan i går var så fin, och som vanligt kan jag inte hålla tårarna borta.. Det är så vackert, ALLA barn är med och sjunger, och ALL personal är också med i en sång, så vackert med deras samspel! Var allt lite stolt när min dotter fick gå fram och få medalj! =) Och så sjöng de så fint och var så vackra! GLÄDJE!
Sista veckan i skolan är annars alltid helt crazy. Ibland börjar jag tänka efter lite, lite sådär seriöst och undrar hur "folk" egentligen skulle uppfatta oss lärare om de såg oss...? ehehum..?
För, är det normalt att gå i gång på att man ska spela fotbollsmatch mot skolans elever i årskurs nio? Det gör jag nämligen... Inte så att jag tränar innan eller så, men innan, under matchen och efteråt är det så kul =) Det där med att gå och larva sig om att vi är bäst innan, och själva nerven under matchen och efteråt när man säger snälla saker till varandra, för det gör vi faktiskt! Oslagbart. Det handlar om att vi MÖTS. På riktigt på något vis. Där vi kan spela på samma arena, samma spel så att säga. Inget annat än FOTBOLLEN spelar någon roll. Det är inte för inte som man älskar fotboll. Det är en fredshandling.
Och, är det normalt att bli tillfrågad, typ på kvällen innan sent, om man vill vara Shakira i WM-fotbollslåten och dansa och mima dagen efter på scenen inför hela skolan på 4-500 pers? Och är det normalt att tycka att det är så kul att man sitter och kollar den vidoen på you-tube och försöka härma movesen i köket inför förvånade egna barn? Och låna sonens Brasilien-T-shirt och ha på sig? Och en alltför kort kjol, tydligen, till vissas belåtenhet.... och kanske vissas förfasande...vad vet jag, men det blev ju en del rumpvickande om man ska vara Shakira alltså!? Ja, ja det BJUDER JAG PÅ, som jag brukar säga. Det var kul att många elever sa snälla saker till mig i alla fall, jag blev kallad "Shakira" av väldigt många i ett par dagar sedan... (kan bli kallad värre saker...).
Den årliga sommarshowen var för övrigt annars helt superbra, som vanligt blev man varm i hjärtat över elevers framträdanden, de är helt fantastiska! Fast, om jag får vara ärlig så var lärarbandet "ClasVictors" helt klart BÄST! Deras låt, där Victor sjöng, var så bra att jag vill ha den på CD! =) (rektor Fredrik och även Jonas är också medlemmar i detta eminenta band). Tyckte eleverna med, tror jag allt, eftersom de har sjungit den refrängen sedan dess, som en neverending fotbollsklack springer de omkting i korridorerna. Det var SAMBA all the way til the bitter end! =)
Fast jag inte hade undervisat några nior detta år så kunde jag inte låta bli att dras med i stämningen när de ömsom grät och ömsom sjöng och dansade och tjoade i korridorerna innan avslutet var ett faktum.
Alla dessa känslor. Jag tror ändå att det är lite speciellt att få uppleva det här varje år, som man får göra i skolans värld.
Idel trevligheter har det varit denna vecka i alla fall. I tisdags var jag och min svägerska ute och tog en drink på stan och förgyllde vår vardag. Jag är så lycklig att jag fått en så underbar svägerska, jag känner mig som RENAD och UPPFRISKAD efter en träff med henne .
I kväll hade vi den årliga afterworken på torget efter vår avslutning med eleverna. Den var ovanligt välbesökt i år, jag tror nästan ALLA, typ, tittade förbi en stund. Folk kommer och går och vi har så mysigt så att det nästa borde vara beskattat.
Men, lite avbrutet känns det allt att gå hem när det är som trevligast... men antagligen stärkande för min moral..
AvslutningsKRAM!
Det får bli potpurritankar =)
Mina barns avslutning i kyrkan i går var så fin, och som vanligt kan jag inte hålla tårarna borta.. Det är så vackert, ALLA barn är med och sjunger, och ALL personal är också med i en sång, så vackert med deras samspel! Var allt lite stolt när min dotter fick gå fram och få medalj! =) Och så sjöng de så fint och var så vackra! GLÄDJE!
Sista veckan i skolan är annars alltid helt crazy. Ibland börjar jag tänka efter lite, lite sådär seriöst och undrar hur "folk" egentligen skulle uppfatta oss lärare om de såg oss...? ehehum..?
För, är det normalt att gå i gång på att man ska spela fotbollsmatch mot skolans elever i årskurs nio? Det gör jag nämligen... Inte så att jag tränar innan eller så, men innan, under matchen och efteråt är det så kul =) Det där med att gå och larva sig om att vi är bäst innan, och själva nerven under matchen och efteråt när man säger snälla saker till varandra, för det gör vi faktiskt! Oslagbart. Det handlar om att vi MÖTS. På riktigt på något vis. Där vi kan spela på samma arena, samma spel så att säga. Inget annat än FOTBOLLEN spelar någon roll. Det är inte för inte som man älskar fotboll. Det är en fredshandling.
Och, är det normalt att bli tillfrågad, typ på kvällen innan sent, om man vill vara Shakira i WM-fotbollslåten och dansa och mima dagen efter på scenen inför hela skolan på 4-500 pers? Och är det normalt att tycka att det är så kul att man sitter och kollar den vidoen på you-tube och försöka härma movesen i köket inför förvånade egna barn? Och låna sonens Brasilien-T-shirt och ha på sig? Och en alltför kort kjol, tydligen, till vissas belåtenhet.... och kanske vissas förfasande...vad vet jag, men det blev ju en del rumpvickande om man ska vara Shakira alltså!? Ja, ja det BJUDER JAG PÅ, som jag brukar säga. Det var kul att många elever sa snälla saker till mig i alla fall, jag blev kallad "Shakira" av väldigt många i ett par dagar sedan... (kan bli kallad värre saker...).
Den årliga sommarshowen var för övrigt annars helt superbra, som vanligt blev man varm i hjärtat över elevers framträdanden, de är helt fantastiska! Fast, om jag får vara ärlig så var lärarbandet "ClasVictors" helt klart BÄST! Deras låt, där Victor sjöng, var så bra att jag vill ha den på CD! =) (rektor Fredrik och även Jonas är också medlemmar i detta eminenta band). Tyckte eleverna med, tror jag allt, eftersom de har sjungit den refrängen sedan dess, som en neverending fotbollsklack springer de omkting i korridorerna. Det var SAMBA all the way til the bitter end! =)
Fast jag inte hade undervisat några nior detta år så kunde jag inte låta bli att dras med i stämningen när de ömsom grät och ömsom sjöng och dansade och tjoade i korridorerna innan avslutet var ett faktum.
Alla dessa känslor. Jag tror ändå att det är lite speciellt att få uppleva det här varje år, som man får göra i skolans värld.
Idel trevligheter har det varit denna vecka i alla fall. I tisdags var jag och min svägerska ute och tog en drink på stan och förgyllde vår vardag. Jag är så lycklig att jag fått en så underbar svägerska, jag känner mig som RENAD och UPPFRISKAD efter en träff med henne .
I kväll hade vi den årliga afterworken på torget efter vår avslutning med eleverna. Den var ovanligt välbesökt i år, jag tror nästan ALLA, typ, tittade förbi en stund. Folk kommer och går och vi har så mysigt så att det nästa borde vara beskattat.
Men, lite avbrutet känns det allt att gå hem när det är som trevligast... men antagligen stärkande för min moral..
AvslutningsKRAM!
måndag 7 juni 2010
Snäll dotter....
Varit på sjukhuset med mamma och hennes operation har gått bra =) Jag är nöjd med dagen, såå sköönt att få det gjort.
"Vilken snäll dotter du har", sa en av sköterskorna på kirurgen när vi höll på att ge oss av därifrån. "Ja", sa mamma och sköterskan fortsatte: "jag menar, det är det inte alla som har, de flesta som kommer hit är ensamma". Hon tittade lite på mig och jag log besvärat och undvek att titta henne i ögonen.
Jag skäms. Jag känner mig inte alls som en "snäll dotter". Och både mamma och jag vet att jag inte heller varit den dotter som jag brukat vara på länge nu. Hon är borta, den där snälla dottern.
Om allt kunde få gå lite bra nu, så kanske jag orkar lite mer igen. Kanske.
Fotbollsmatchen i kväll var så skön efter den här dagen. Riktigt blöt och skitig. Ibland är sådant skönt faktiskt. Gjorde ett mål också, blev själv förvånad över mitt fokus.
Jobbet hopar sig tyvärr, saker jag borde fått gjort i dag har redan tornat upp sig över mitt huvud, men jag sjunger lalalalala inombords och hoppas på att jag överlever ännu en oförberedd jobbdag.
SnällKRAM
"Vilken snäll dotter du har", sa en av sköterskorna på kirurgen när vi höll på att ge oss av därifrån. "Ja", sa mamma och sköterskan fortsatte: "jag menar, det är det inte alla som har, de flesta som kommer hit är ensamma". Hon tittade lite på mig och jag log besvärat och undvek att titta henne i ögonen.
Jag skäms. Jag känner mig inte alls som en "snäll dotter". Och både mamma och jag vet att jag inte heller varit den dotter som jag brukat vara på länge nu. Hon är borta, den där snälla dottern.
Om allt kunde få gå lite bra nu, så kanske jag orkar lite mer igen. Kanske.
Fotbollsmatchen i kväll var så skön efter den här dagen. Riktigt blöt och skitig. Ibland är sådant skönt faktiskt. Gjorde ett mål också, blev själv förvånad över mitt fokus.
Jobbet hopar sig tyvärr, saker jag borde fått gjort i dag har redan tornat upp sig över mitt huvud, men jag sjunger lalalalala inombords och hoppas på att jag överlever ännu en oförberedd jobbdag.
SnällKRAM
söndag 6 juni 2010
Var går gränsen?
Mamma ringde förut och undrade om jag inte tänkte komma på mors dag.
Suck. Förklarade tålmodigt att den var förra söndagen, och att vi allihop varit hos henne då. Hon trodde mig fortfarande inte, det märkte jag, hon suckade insinuerande, som om jag försökte luras. Det hjälpte inte ens att jag frågade om de presenter hon fått av mig, vilka hon ju helt klart visste att hon hade fått. "Ja, dina bröder vet i alla fall att det är mors dag, för de skulle komma sa de", fortsatte hon i sin förnärmade ton.
Ringde mina bröder sedan, ingen av dem hade pratat med henne i dag. Vi suckar unisont och undrar hur det här ska gå egentligen. Vad ska vi göra? Vad KAN vi göra?
Det går åt ett visst håll just nu, frågan är bara var vi ska dra gränsen, var går gränsen? För mamma? För pappa? För oss?
Vi tar en dag i taget just nu. Vad kan vi annars göra?
Ingen idé att jag tänker på morgondagen. Jag vet ju inte mycket. Jag är i händerna på SJUKVÅRDEN. Jag följer helt enkelt med till sjukhuset i morgon och så får jag se vad som händer. Jag har ingen kontroll över någonting, det har ingen av oss.
Om jag ska vara ärlig, jag ORKAR inte ha någon kontroll heller.
Har i alla fall fått lite gjort här hemma i dag. Har inte ens varit ute ännu, fast det är så underbart väder. Ska nog gå ut en stund nu.
Söndagskram
Suck. Förklarade tålmodigt att den var förra söndagen, och att vi allihop varit hos henne då. Hon trodde mig fortfarande inte, det märkte jag, hon suckade insinuerande, som om jag försökte luras. Det hjälpte inte ens att jag frågade om de presenter hon fått av mig, vilka hon ju helt klart visste att hon hade fått. "Ja, dina bröder vet i alla fall att det är mors dag, för de skulle komma sa de", fortsatte hon i sin förnärmade ton.
Ringde mina bröder sedan, ingen av dem hade pratat med henne i dag. Vi suckar unisont och undrar hur det här ska gå egentligen. Vad ska vi göra? Vad KAN vi göra?
Det går åt ett visst håll just nu, frågan är bara var vi ska dra gränsen, var går gränsen? För mamma? För pappa? För oss?
Vi tar en dag i taget just nu. Vad kan vi annars göra?
Ingen idé att jag tänker på morgondagen. Jag vet ju inte mycket. Jag är i händerna på SJUKVÅRDEN. Jag följer helt enkelt med till sjukhuset i morgon och så får jag se vad som händer. Jag har ingen kontroll över någonting, det har ingen av oss.
Om jag ska vara ärlig, jag ORKAR inte ha någon kontroll heller.
Har i alla fall fått lite gjort här hemma i dag. Har inte ens varit ute ännu, fast det är så underbart väder. Ska nog gå ut en stund nu.
Söndagskram
lördag 5 juni 2010
Sitter här och gömmer mig...
Sitter här vid datorn och gömmer mig. Försöker se osynlig ut. Eller försöker se ut som om jag gör något viktigt.
Gömmer mig från de RIKTIGA SYSSLORNA, kan man kanske säga. De som borde göras, ni vet. Just nu är de några stycken. De tenderar att hopa sig så här års. De har blivit väldigt ignorerade på sistone, det är nästan så att jag kan höra det hotfulla mullret av ogjorda sysslor som växer i styrka för varje minut som råkar gå av denna lördag.
Själv har man ägnat sig mestadels åt jobb under den gångna veckan. Visserligen trevligt jobb, sådant där jobb som innefattar lekar, spel, umgänge, sol och bad på annan ort, men likafullt faktiskt är jobb.
Maken målar fönster i detta nu. Går förbi mig ibland och tittar lite menande. Hemmets dammråttor och smutsgråa ytor tittar också lite sorgset åt mitt håll. Liksom den meterstora tvätthögen. För att inte tala om hur badrummen och de oputsade fönstrena glor. Eller de orensade rabatterna. Ytorna som behöver en omgång till av färg har gett upp, det ser jag tydligt. De slokar med listerna.
Och så vet jag att dottern kommer hem inom några minuter från friidrottsträningen, hon kommer inte att titta menande på mig, hon kommer att öppna munnen och undra var lunchen är. Sedan kommer hon att undra om jag kan skjutsa ut henne till kompisen i Sturefors. Sonen kommer att kvickna till efter x-box-koman och högljutt begära att få fylla huset med sina kompisar, för nu har han "stått ut" utan kompisar en hel förmiddag (han SA så häromdagen).
Sedan finns det några röster inom mig som viskande försöker få mig att förstå att jag borde ta och åka till mamma och pappa och hjälpa till med diverse saker. Hon fick komma hem från sjukhuset igår. Ska läggas in på kirurgen på måndag. Ny operation, denna gång en tumör.
Fast egentligen vill jag nog helst bara snöra på mig gympadojorna och ta ett varv runt ån, det ser fint ut ute. Kroppen värker på alla möjliga och omöjliga ställen efter veckans alla sportiga aktiviteter med eleverna (och jag kan ju inte bara sitta och titta på...).
Jaha, jaha, slut på gömmandet nu då.
Over and out KRAM
Smugit tillbaka här nu. Börjar kvällas och middagen är på förberedelse (härliga grill!), av min man måste påpekas. Fast jag brukar ju hjälpa till. Assistent kanske det kallas, eller vad jag nu är; diskare, städare, salladsgörare och diverse hantlangare etc. Men de behövs ju också.
Tänkte bara rapportera att dagen har fortsatt i degenerationens tecken.Efter ett litet, muttrande städryck, där jag transporterade saker till sina rätta platser mestadels, så kom jag och mannen överens om att vi "gör resten i morgon". DÅ ska vi minsann ta tag i ALLT som måste göras. Hahahhaha. Whatever.
Dottern blev i alla fall hämtad för övernattning hos kompis, och resterande familj gick in till stan i solen. Där var det någon slags internationell matmarknad, med en del spännande varor faktiskt, samt FULLT med folk. Trevligt att se folk, tycker jag. Efter hemkomsten fick sonen äntligen hem en kompis, de leker fortfarande, nu ute i trädgården. Själv la jag mig helt sonika på en filt i trädgården med en bok. Lyckades t o m få en liten lur där, trots att jag låg och försökte tjuvlyssna på grannens studentskiva över gatan.
Och inte har jag det minsta dåliga samvete över att jag bara latat mig i dag heller. Jag menar, ALLT kommer ju att bli gjort, I MORGON!
LatmaskKRAM
Gömmer mig från de RIKTIGA SYSSLORNA, kan man kanske säga. De som borde göras, ni vet. Just nu är de några stycken. De tenderar att hopa sig så här års. De har blivit väldigt ignorerade på sistone, det är nästan så att jag kan höra det hotfulla mullret av ogjorda sysslor som växer i styrka för varje minut som råkar gå av denna lördag.
Själv har man ägnat sig mestadels åt jobb under den gångna veckan. Visserligen trevligt jobb, sådant där jobb som innefattar lekar, spel, umgänge, sol och bad på annan ort, men likafullt faktiskt är jobb.
Maken målar fönster i detta nu. Går förbi mig ibland och tittar lite menande. Hemmets dammråttor och smutsgråa ytor tittar också lite sorgset åt mitt håll. Liksom den meterstora tvätthögen. För att inte tala om hur badrummen och de oputsade fönstrena glor. Eller de orensade rabatterna. Ytorna som behöver en omgång till av färg har gett upp, det ser jag tydligt. De slokar med listerna.
Och så vet jag att dottern kommer hem inom några minuter från friidrottsträningen, hon kommer inte att titta menande på mig, hon kommer att öppna munnen och undra var lunchen är. Sedan kommer hon att undra om jag kan skjutsa ut henne till kompisen i Sturefors. Sonen kommer att kvickna till efter x-box-koman och högljutt begära att få fylla huset med sina kompisar, för nu har han "stått ut" utan kompisar en hel förmiddag (han SA så häromdagen).
Sedan finns det några röster inom mig som viskande försöker få mig att förstå att jag borde ta och åka till mamma och pappa och hjälpa till med diverse saker. Hon fick komma hem från sjukhuset igår. Ska läggas in på kirurgen på måndag. Ny operation, denna gång en tumör.
Fast egentligen vill jag nog helst bara snöra på mig gympadojorna och ta ett varv runt ån, det ser fint ut ute. Kroppen värker på alla möjliga och omöjliga ställen efter veckans alla sportiga aktiviteter med eleverna (och jag kan ju inte bara sitta och titta på...).
Jaha, jaha, slut på gömmandet nu då.
Over and out KRAM
Smugit tillbaka här nu. Börjar kvällas och middagen är på förberedelse (härliga grill!), av min man måste påpekas. Fast jag brukar ju hjälpa till. Assistent kanske det kallas, eller vad jag nu är; diskare, städare, salladsgörare och diverse hantlangare etc. Men de behövs ju också.
Tänkte bara rapportera att dagen har fortsatt i degenerationens tecken.Efter ett litet, muttrande städryck, där jag transporterade saker till sina rätta platser mestadels, så kom jag och mannen överens om att vi "gör resten i morgon". DÅ ska vi minsann ta tag i ALLT som måste göras. Hahahhaha. Whatever.
Dottern blev i alla fall hämtad för övernattning hos kompis, och resterande familj gick in till stan i solen. Där var det någon slags internationell matmarknad, med en del spännande varor faktiskt, samt FULLT med folk. Trevligt att se folk, tycker jag. Efter hemkomsten fick sonen äntligen hem en kompis, de leker fortfarande, nu ute i trädgården. Själv la jag mig helt sonika på en filt i trädgården med en bok. Lyckades t o m få en liten lur där, trots att jag låg och försökte tjuvlyssna på grannens studentskiva över gatan.
Och inte har jag det minsta dåliga samvete över att jag bara latat mig i dag heller. Jag menar, ALLT kommer ju att bli gjort, I MORGON!
LatmaskKRAM
tisdag 1 juni 2010
Man vänjer sig...
Egentligen hade jag INTE tänkt skriva något nu. Jag SKA inte skriva när jag är ledsen och orolig, hade jag ju bestämt.
Så, nu är mamma inlagd igen och opereras i hjärnan igen. Jag fick inte veta förrän i kväll. Vet inte om familjen vill förskona mig från att veta sådant här, så länge som möjligt, eller om vi alla är så trötta och ledsna på det här så att vi inte ens tänker på att ringa varandra så snabbt som möjligt.
Jaha, nu måste det opereras igen. I hjärnan. Tänk, för bara ett år sedan skulle jag tyckt att det var overkligt. Att det var något jag inte skulle klarat av. Att det opererades, i min mamma.
Man vänjer sig konstigt snabbt vid hemska saker.
Nu säger vi saker som att det var ju bra att de upptäckte att shunten läckte. Det här kan ju bli bra.
Vi säger inte att vi vill skrika högt att VA FAN KAN INTE DET HÄR SLUTA OCH MAMMA VARA FRISK. KAN VI INTE FÅ TILLBAKA VÅR MAMMA.
Nej, vi säger, i peppande ton till varandra, att det här ska nog gå bra, det kanske blir bättre nu!
Ja, men det SKA nog gå bra. Så klart. Vi får se i morgon bitti vad de kan berätta om operationen.
(Inte tänka på pappa som ligger hemma ensam och oroar sig, han sover säkert i natt).
Godnattkram
Så, nu är mamma inlagd igen och opereras i hjärnan igen. Jag fick inte veta förrän i kväll. Vet inte om familjen vill förskona mig från att veta sådant här, så länge som möjligt, eller om vi alla är så trötta och ledsna på det här så att vi inte ens tänker på att ringa varandra så snabbt som möjligt.
Jaha, nu måste det opereras igen. I hjärnan. Tänk, för bara ett år sedan skulle jag tyckt att det var overkligt. Att det var något jag inte skulle klarat av. Att det opererades, i min mamma.
Man vänjer sig konstigt snabbt vid hemska saker.
Nu säger vi saker som att det var ju bra att de upptäckte att shunten läckte. Det här kan ju bli bra.
Vi säger inte att vi vill skrika högt att VA FAN KAN INTE DET HÄR SLUTA OCH MAMMA VARA FRISK. KAN VI INTE FÅ TILLBAKA VÅR MAMMA.
Nej, vi säger, i peppande ton till varandra, att det här ska nog gå bra, det kanske blir bättre nu!
Ja, men det SKA nog gå bra. Så klart. Vi får se i morgon bitti vad de kan berätta om operationen.
(Inte tänka på pappa som ligger hemma ensam och oroar sig, han sover säkert i natt).
Godnattkram
måndag 31 maj 2010
Fotboll, sol och omtanke
Söndagen startar med att alarmet ljuder hiskeligt tidigt och att min man studsar upp genast. Hm, det finns bara två saker som kan få min man att studsa upp på det där sättet; antingen ska vi ut på resa eller så har sonen fotboll.Det är det senare.
Jag slöt upp vid fotbollscupen någon timme senare, och där var vi parkerade hela dagen sedan. Som tur var så var dagen underbart solig och skön, så det var inga problem att sitta på en filt med de andra föräldrarna och småprata. Fast småpratandet höll vi inte på med under matcherna kan jag lova, det är så skönt att jag inte är ensam om att vara en sådan där "hejande-peppande-klappande" förälder, jag smälter bra in i det här sällskapet! Just for the records; jag klappar ordentligt åt alla barns fina bedrifter, inte bara vårt lags barn.
Fast jag var allt bra stolt över min egen lilla Messi... Det går ju inte att förneka... För att nämna något så satte han exempelvis en frispark rakt i krysset... =D
Ja, solen sken, men det hade varit bättre om jag suttit på ledarbänken, som min man, för det var i den riktningen solen sken... vi hade solen i ryggen hela dagen, och när det väl vände så gick den i moln... Så, jag är lika blek om nosen som förut, medan mannen bättrat på sin bränna ännu mer. Hm, hoppas inte det här med att solen inte riktigt vill skina på mig i år är något bestående...
Längtar så efter riktig värme och sol.
Så i väg till min Mor. Bröderna och familjerna kom samtidigt och mamma hade fixat så fint med fika. Jag blir så glad när jag ser att hon orkar hålla på traditionerna, de har alltid varit så viktiga för henne.
Ja, just det jag är ju också Mor ja. Sonen ropade, med en lite busig blick, på mig, när han och en kompis satt och fikade mellan ett par matcher; "mamma, kom ett tag!" "ja, vad är det? sa jag lite nyfiket. "Här får du en morsdagspresent!" deklarerade han och slängde åt mig skräpet efter en festis.
Nej, vi har väl inte riktigt anammat några traditioner vad gäller Mors dag i vår egen lilla familj ännu, jag är lite dubbel inför det där. När barnen är små är det ju verkligen inte barnen som håller på och ordnar och fixar med ev present eller så, jo på dagis, då hjälpte fröknarna till, men annars är det ju partnern som måste fixa. Som om det inte räckte med alla födelsedagar och allt. Men å andra sidan behövs ju ingen present, bara en liten extra omtanke kanske och en kram, och det fick jag senare på kvällen.
Men, så börjar en massa mammor man känner återberätta sina små morsdagshistorier, och då blir jag plötsligt orolig. Oj, är det deras barn som är så omtänksamma!? Varför gör inte mina barn sådant där? Ve och fasa har jag skämt bort dem!? Oj, oj, jag måste nog börja lära dem att visa mer uppskattning i livet, lära dem att inte ta allt för givet. Tankarna snurrar oroligt. Men sedan lugnar jag mig och inser att detta handlar om en påhittad kommersiell dag, herregud mina barn visar mig kärlek varje dag. På sitt sätt.
Riktigt, riktigt trött var jag i alla fall efter denna dag. Somnade mitt i ett tv-program.
FotbollshejandeKRAM
lördag 29 maj 2010
Lyckopiller
Det är så skönt att känna sig frisk igen! Nu måste jag bara försöka komma igång med träningen igen, kanske en löprunda i morgon? Fotbollsmatch på onsdag, så jag har nog inget val.
Gårdagen var ett riktigt lyckopiller! När man har sådana dagar inser man hur viktiga de är! Plötsligt känns allt så lätt i mitt bröst, hakuna matata, som vi sjöng tillsammans med våra nyfunna kenyanska vänner som var på besök hos oss i vårt arbetslag igår.
De var elva stycken, ledare, barn och ungdomar. En del kom ifrån Nairobi och barnen kom ifrån ett barnhem, som en av mina kollegor i arbetslaget har varit med och byggt! Under en tidigare dagsverkesdag samlades det in pengar till barnhemmet, och de överräcktes, i form av en stor "check", av eleverna under avslutningen av dagen. Dagen bestod av stationer, som kenyanerna ledde, där vi fick lära oss sjunga swahili, spela trummor och dansa. Under avslutningen dansade vi och sjöng alla tillsammans, magiskt! De bjöd också på uppvisning och ett överraskande akrobatiknummer, som helt fick oss att tappa andan av förvåning, de var så skickliga!
Det som var så underbart att se, var våra elever i samspel med varandra och kenyanerna. Jag blir varm i hjärtat. De tyckte det var så roligt, och de bjöd verkligen på sig själva. Nu har de plötsligt fått en sådan förståelse för hur man faktiskt KAN hjälpa till. Att man kan göra NÅGOT för andra barn som har det svårt.
Om jag ska vara ärlig så lärde JAG mig detta också.
Det viktigaste vi har att lära ut till våra barn är empati. Det är min fasta åsikt.
Nu till en egogrej. Det var så fruktansvärt kul att dansa afrikansk dans! Det var en ögonblicklig förälskelse! Jag blev så barnsligt glad när den kenyanska dansläraren kom fram till mig i slutet av dagen och gav mig komplimanger för min dans, hon sa att jag hade talang för det! Inte är det ofta man får komplimanger här i livet, jag tänker suga på den karamellen länge.
Jag blir så lycklig av att dansa, jag vet ju det. Det ger mig en sådan lyckoendorfinkick! Jag måste helt enkelt börja på dans, gärna afrikansk dans! Jag tror det skulle vara välgörande för mig, precis som fotbollen och innebandyn är det. Någon som vill hänga på?!
Kvällen toppades av en helt superhärlig personalfest! Gångavstånd hade jag också! =D Festkommittén hade ordnat så bra med allt; maten var supergod, min favo med grekisk buffé! De hade god fördrinksbål och mingeltipspromenad (inomhus) där man skulle gissa klassiska filmcitat, översatta till svenska, var de också, hehe, riktigt kul. Vann INTE.
Annars var kvällen precis så där som jag vill ha den, alla pratade, det sjöngs och spelades lite, det var så skön avslappnad stämning. Men det krävs en del jobb innan för att en fest ska bli så lyckad, och om jag förstått det hela rätt tänker nu den eminenta festkommittén tacka för sig, snyft =(. Det är väl bara att börja kavla upp ärmarna själv nu då...
Gårdagen var ett riktigt lyckopiller! När man har sådana dagar inser man hur viktiga de är! Plötsligt känns allt så lätt i mitt bröst, hakuna matata, som vi sjöng tillsammans med våra nyfunna kenyanska vänner som var på besök hos oss i vårt arbetslag igår.
De var elva stycken, ledare, barn och ungdomar. En del kom ifrån Nairobi och barnen kom ifrån ett barnhem, som en av mina kollegor i arbetslaget har varit med och byggt! Under en tidigare dagsverkesdag samlades det in pengar till barnhemmet, och de överräcktes, i form av en stor "check", av eleverna under avslutningen av dagen. Dagen bestod av stationer, som kenyanerna ledde, där vi fick lära oss sjunga swahili, spela trummor och dansa. Under avslutningen dansade vi och sjöng alla tillsammans, magiskt! De bjöd också på uppvisning och ett överraskande akrobatiknummer, som helt fick oss att tappa andan av förvåning, de var så skickliga!
Det som var så underbart att se, var våra elever i samspel med varandra och kenyanerna. Jag blir varm i hjärtat. De tyckte det var så roligt, och de bjöd verkligen på sig själva. Nu har de plötsligt fått en sådan förståelse för hur man faktiskt KAN hjälpa till. Att man kan göra NÅGOT för andra barn som har det svårt.
Om jag ska vara ärlig så lärde JAG mig detta också.
Det viktigaste vi har att lära ut till våra barn är empati. Det är min fasta åsikt.
Nu till en egogrej. Det var så fruktansvärt kul att dansa afrikansk dans! Det var en ögonblicklig förälskelse! Jag blev så barnsligt glad när den kenyanska dansläraren kom fram till mig i slutet av dagen och gav mig komplimanger för min dans, hon sa att jag hade talang för det! Inte är det ofta man får komplimanger här i livet, jag tänker suga på den karamellen länge.
Jag blir så lycklig av att dansa, jag vet ju det. Det ger mig en sådan lyckoendorfinkick! Jag måste helt enkelt börja på dans, gärna afrikansk dans! Jag tror det skulle vara välgörande för mig, precis som fotbollen och innebandyn är det. Någon som vill hänga på?!
Kvällen toppades av en helt superhärlig personalfest! Gångavstånd hade jag också! =D Festkommittén hade ordnat så bra med allt; maten var supergod, min favo med grekisk buffé! De hade god fördrinksbål och mingeltipspromenad (inomhus) där man skulle gissa klassiska filmcitat, översatta till svenska, var de också, hehe, riktigt kul. Vann INTE.
Annars var kvällen precis så där som jag vill ha den, alla pratade, det sjöngs och spelades lite, det var så skön avslappnad stämning. Men det krävs en del jobb innan för att en fest ska bli så lyckad, och om jag förstått det hela rätt tänker nu den eminenta festkommittén tacka för sig, snyft =(. Det är väl bara att börja kavla upp ärmarna själv nu då...
Lyckokram!
torsdag 27 maj 2010
Det är en konstig maj vi har i år
Jobbat i dag, fast på halvfart. Jag fattar inte vad det är med mig, jag är så trött och energilös, och värst av allt är att jag har så ont i bröstet, som ett tryck som känns mer eller mindre. Jag har lite fler krämpor, men orkar inte ens prata om dem nu. Det är ju bara sååå triiist med sådant.
Jag antar att mitt virus inte är borta , helt enkelt. Men sjuk länge kan man ju aldrig tillåta sig att vara, impossible.
Blev inget blodomlopp i kväll i alla fall. Skjutsade till sonens fotbollsträning i stället och tittade glåmigt på den regngråa himlen. Varför börjar det regna varje dag när jobbet tar slut, undrar jag? Solen skiner retsamt och det ser så underbart ut när man jobbar, och sedan bara poff kommer det grå och regnet i samma stund man sticker ut näsan.
Det är en konstig maj vi har i år.
Och så undrar jag faktiskt ärligt och rent varför vi ska plåga oss och barnen i ett par veckor till i skolan. Ingen av oss vill just nu. Jo, JAG skulle vilja om bara de ville lite mer. Tror jag.
Jo, JAG vill, för jag vet hur mycket de har kvar att lära sig. Men MOTIVATIONEN styr ju allt. Deras motivation ligger just nu i att leka och umgås bara. Kan vi inte bara göra som de vill och ha fritidsgård från och med nu? Nej, förlåt min cynism, den är inte klädsam.
Tyvärr blir det så att om man själv är låg och omotiverad så blir det än svårare att få eleverna motiverade. That´s a simple fact.
Det finns ett problem och det är detta: ponera att vi skulle sluta NU i stället, vad skulle resultatet bli då? Svaret är att då skulle eleverna lagt av för två veckor sedan! De verkar vara inprogrammerade till att sluta bry sig ca två veckor innan de slutar, spelar ingen roll när själva slutandedatumet ligger alltså.
Nu ska jag sluta i positiv anda, som sig bör! I går var vi och tittade på dotterns musikteater i skolan med tillhörande vårfest. Jag var helt förstummad, så imponerad var jag. De spelade upp historien om Gustav Vasas tid, med mycket sång och små scener ur historien. Det var otroliga textmassor de hade lärt sig utantill! ALLA var med och ALLA var så BRA! Än en gång undrar jag hur de gör!? De är så duktiga på den här skolan med teater, jag blir varm i hjärtat. Och fullsatt med föräldrar och mor- och farföräldrar var det. Det är så här det ska vara i slutet på en termin.
Och mina föräldrar kom även denna kväll och det gick bra med mamma! =)
I morgon ska vi ha temadag i vårt arbetslag med kenyaner på besök, det ska bli så spännande! Så, lite geist och hopp finns allt kvar i våra skoltrötta kroppar!
LitetröttmenändåhoppfullKRAM
Jag antar att mitt virus inte är borta , helt enkelt. Men sjuk länge kan man ju aldrig tillåta sig att vara, impossible.
Blev inget blodomlopp i kväll i alla fall. Skjutsade till sonens fotbollsträning i stället och tittade glåmigt på den regngråa himlen. Varför börjar det regna varje dag när jobbet tar slut, undrar jag? Solen skiner retsamt och det ser så underbart ut när man jobbar, och sedan bara poff kommer det grå och regnet i samma stund man sticker ut näsan.
Det är en konstig maj vi har i år.
Och så undrar jag faktiskt ärligt och rent varför vi ska plåga oss och barnen i ett par veckor till i skolan. Ingen av oss vill just nu. Jo, JAG skulle vilja om bara de ville lite mer. Tror jag.
Jo, JAG vill, för jag vet hur mycket de har kvar att lära sig. Men MOTIVATIONEN styr ju allt. Deras motivation ligger just nu i att leka och umgås bara. Kan vi inte bara göra som de vill och ha fritidsgård från och med nu? Nej, förlåt min cynism, den är inte klädsam.
Tyvärr blir det så att om man själv är låg och omotiverad så blir det än svårare att få eleverna motiverade. That´s a simple fact.
Det finns ett problem och det är detta: ponera att vi skulle sluta NU i stället, vad skulle resultatet bli då? Svaret är att då skulle eleverna lagt av för två veckor sedan! De verkar vara inprogrammerade till att sluta bry sig ca två veckor innan de slutar, spelar ingen roll när själva slutandedatumet ligger alltså.
Nu ska jag sluta i positiv anda, som sig bör! I går var vi och tittade på dotterns musikteater i skolan med tillhörande vårfest. Jag var helt förstummad, så imponerad var jag. De spelade upp historien om Gustav Vasas tid, med mycket sång och små scener ur historien. Det var otroliga textmassor de hade lärt sig utantill! ALLA var med och ALLA var så BRA! Än en gång undrar jag hur de gör!? De är så duktiga på den här skolan med teater, jag blir varm i hjärtat. Och fullsatt med föräldrar och mor- och farföräldrar var det. Det är så här det ska vara i slutet på en termin.
Och mina föräldrar kom även denna kväll och det gick bra med mamma! =)
I morgon ska vi ha temadag i vårt arbetslag med kenyaner på besök, det ska bli så spännande! Så, lite geist och hopp finns allt kvar i våra skoltrötta kroppar!
LitetröttmenändåhoppfullKRAM
onsdag 26 maj 2010
Darling
Börjar må bättre! Håller tummarna nu för att det är så också. Det är rätt stor skillnad på att vara hemma och ta det lugnt, och att vara på jobbet där allt går i 100.Såg en så bra film häromkvällen; Darling. Den var så bra gjord och den fick mig att tänka på en del saker.
I korthet handlade filmen om två huvudpersoner, vilkas vägar man aldrig kunde tänka sig skulle korsas. En blasé överklasstjej på Östermalm och en nyskild, nysparkad 60+ man som måste sälja sitt fina hus till underpris. Hans liv rutschar snabbt neråt, förnedring efter förnedring får han utstå. Men, den fina, bortskämda flickan får snart se sitt liv rutscha samma väg neråt. När vägen neråt börjat är den skoningslös. Ingen vill kännas vid en looser i deras världar, som visat sig vara lika ytliga. De möts och lär känna varandra, två sjunkande skepp som hjälps åt att komma upp till ytan. Äntligen börjar hon KÄNNA något. Men när hon väl börjat klättringen uppför igen är frågan den om hon vågar stå kvar vid hans sida, eller ska den stora förnekelsen ta vid?
En sak som fastnade i mig var mannens relation till sin dotter. Han ringde och ringde, undrade om han kanske kunde få komma och hälsa på henne och barnbarnen. Men, hon hade aldrig tid, hon var så upptagen så. Eftersom mannen var en sådan man som var alldeles för snäll och timid, så ifrågasatte han inte det hela. Han förstod. "Ja, de har ju så mycket med barnen och allt, och jag blir ju mest i vägen, så de blir irriterade på mig", säger han förklarande. Vid ett tillfälle nuddar han dock kärnans problem, när han säger: "det kanske beror på skilsmässan och så, hennes mor och hon har ju liksom alltid hållit ihop. Ja, jag har nog känt mig väldigt utanför...".
Allt detta slog mig i magen som en boxhandske. Det är så sorgligt så jag inte står ut. Det är ju inte bara något i en film det här, det är så det är.
Barnen som lever sina egna liv, så upptagna att de inte ens kan träffa sina föräldrar 40 minuter bort. Den äldre generationen som bara skuffas undan och blir till besvär efter ett helt liv av arbete och uppoffringar.
Och så detta med papporna som hålls utanför. Det händer fortfarande, här och nu.
Oj, det blev nästan lite av en recension det här, så bara för det slutar jag innan den är fullbordad.
På tal om föräldrar så var jag så lycklig i går över att min mor och far kunde vara med och titta på sonens teaterföreställning! Mamma orkade och det gick så bra, fast det var rätt stojigt med alla småsyskon som var där, så det var nog tröttande. De planerar att komma i kväll också, på dotterns musikal, vi får se hur hon mår i dag.
DarlingKram
tisdag 25 maj 2010
Majsjuka
Mådde alltså sämre i dag i alla fall. Inte så förvånande för mig, min hals är ett ständigt bekymmer, har varit så sedan övre tonåren. Börjar det kännas lite vet jag att det bara går åt ett håll, varenda gång, så säkert som amen i kyrkan.
Jag var ett så kallat öronbarn, hade öroninflammation jämt och ständigt från att jag bara var ett par månader. Fick operera mig flera gånger, sätta in dräneringsrör. När detta problem växte bort ersattes det av halsproblem, med ständiga halsinfektioner. Senaste åren har det faktiskt blivit bättre dock, jag får mest bara öm, svullen hals och lätt feber, det blir sällan någon behandlingsbar infektion (eller så har läkarna blivit mer restriktiva med penicillinet...). Men virus är ju lika j*t som infektion, det är bara det att det inte går att få bra medicin, så det slutar snabbt.
Det är inte särskilt lyckat att vara hemma från jobbet just nu i slutet av maj heller. De sista veckorna innan avslutningen är fullspäckade med dos and musts. Men jag vet vad som kan hända om jag ignorerar min kropps signaler, it´s not worth it, believe me.
Inte nog med att det är mycket i MIN skola, det är så klart mycket nu i BARNENS liv också. I kväll är det bara att proppa i sig ett par tabletter och bege sig till sonens klassuppvisning av teater och vårfest och i morgon är det dotterns tur, när de har musikalteater och vårfest. På torsdag har de sedan vernissage med sina alster, så då får man väl försöka hitta en lösning så man hinner dit innan den är slut.
På torsdag ska man visst springa blodomloppet också. Jag får verkligen hoppas jag är av med mitt virus då.
För att inte tala om vad som händer på fredag, då är det ju den årliga vårpersonalfesten. Den brukar vara riktigt kul, så då vill man ju vara fit for fight igen...
Ja, varför ska man alltid bli sjuk just när det finns som flest chanser till att få kul? Murphy´s lag är det. Ni vet lagen om alltings jävlighet? Att mackan alltid faller med pålägget neråt?
Jag fortsätter att kurera mig med vila och en god bok, så får vi se. He who lives will see.
Kurerande kram
Jag var ett så kallat öronbarn, hade öroninflammation jämt och ständigt från att jag bara var ett par månader. Fick operera mig flera gånger, sätta in dräneringsrör. När detta problem växte bort ersattes det av halsproblem, med ständiga halsinfektioner. Senaste åren har det faktiskt blivit bättre dock, jag får mest bara öm, svullen hals och lätt feber, det blir sällan någon behandlingsbar infektion (eller så har läkarna blivit mer restriktiva med penicillinet...). Men virus är ju lika j*t som infektion, det är bara det att det inte går att få bra medicin, så det slutar snabbt.
Det är inte särskilt lyckat att vara hemma från jobbet just nu i slutet av maj heller. De sista veckorna innan avslutningen är fullspäckade med dos and musts. Men jag vet vad som kan hända om jag ignorerar min kropps signaler, it´s not worth it, believe me.
Inte nog med att det är mycket i MIN skola, det är så klart mycket nu i BARNENS liv också. I kväll är det bara att proppa i sig ett par tabletter och bege sig till sonens klassuppvisning av teater och vårfest och i morgon är det dotterns tur, när de har musikalteater och vårfest. På torsdag har de sedan vernissage med sina alster, så då får man väl försöka hitta en lösning så man hinner dit innan den är slut.
På torsdag ska man visst springa blodomloppet också. Jag får verkligen hoppas jag är av med mitt virus då.
För att inte tala om vad som händer på fredag, då är det ju den årliga vårpersonalfesten. Den brukar vara riktigt kul, så då vill man ju vara fit for fight igen...
Ja, varför ska man alltid bli sjuk just när det finns som flest chanser till att få kul? Murphy´s lag är det. Ni vet lagen om alltings jävlighet? Att mackan alltid faller med pålägget neråt?
Jag fortsätter att kurera mig med vila och en god bok, så får vi se. He who lives will see.
Kurerande kram
måndag 24 maj 2010
Goda grannar
Underbar dag! Solen skiner och allt. Jag hör sommarljud utanför, fåglar och gräsklippare och den där särskilda försommarlukten tar sig in genom fönstren. I huset bredvid håller hantverkarna på och hamrar och jobbar. Grannkvinnan har sålt huset och nu ska vi få en ny barnfamilj från Stockholm som närmsta grannar, de har visst två små pojkar. Det blir lite annorlunda, antar jag, mot att ha en knäpptyst änka bredvid. Fast inte gör det mig något. Vi är inte direkt tysta vi.
När man har bott i ett gammalt hus på en 1300 kvm stor tomt med en syrénhäck hög som Törnrosas häck runt hela tomten, så har man lagt sig till med en del olater. Icke sedda och icke hörda av någon...
Själv växte man upp i en lägenhet i ett hyreshus där väggarna var som papper. Alla grannljud hördes och mina föräldrar gick alltid omkring och hyssjade åt oss barn. När det var konflikter hemma så skreks det inte, det var sammanpressade läppar kring väsande, muttrande ljud.
Som sagt, vi har lagt oss till med en del ovanor, som t ex att prata med varandra när vi är på olika våningar, eller prata...ropa, eller skrika till varandra. "Vi kanske ska försöka tänka på att gå till varandra, när vi vill säga något" sa jag lite oroligt häromdagen, när jag hört familjen på långt avstånd när jag kom tillbaka från affären. Fönstrena måste av nödvändighet vara öppna just nu, annars kvävs vi. En annan dålig vana jag har är att gå omkring halvklädd eller rent av naken. Ja, kanske inte gå omkring, men om jag duschat eller ska klä om eller så kan jag passera olika rum på vägen. Där vi bor nu har vi det inte insynsskyddat direkt... Familjen förfasar sig över mig och försöker uppfostra mig.
Vi har i alla fall satt upp vår megastudsmatta på vår lilla tomt nu. Så barnen kan studsa och kolla rakt in hos grannen, he he. Fast vi måste nog ordna en häck eller så, mellan våra tomter.
Hoppas i alla fall att det blir trevliga grannar. Kan bli lite jobbigt att dela parhus annars... Jag låg och tänkte på det lite i morse när jag vaknade av hantverkarljuden. Tänk om. Tänk om de är hur jobbiga som helst och börjar bråka om något eller liknande, Grannfejden nästa liksom.
Tyvärr vaknade jag också av en snufsig näsa, halsont och huvudvärk. Håller tummarna för att det inte blir värre utan bättre.
GrannKRAM
När man har bott i ett gammalt hus på en 1300 kvm stor tomt med en syrénhäck hög som Törnrosas häck runt hela tomten, så har man lagt sig till med en del olater. Icke sedda och icke hörda av någon...
Själv växte man upp i en lägenhet i ett hyreshus där väggarna var som papper. Alla grannljud hördes och mina föräldrar gick alltid omkring och hyssjade åt oss barn. När det var konflikter hemma så skreks det inte, det var sammanpressade läppar kring väsande, muttrande ljud.
Som sagt, vi har lagt oss till med en del ovanor, som t ex att prata med varandra när vi är på olika våningar, eller prata...ropa, eller skrika till varandra. "Vi kanske ska försöka tänka på att gå till varandra, när vi vill säga något" sa jag lite oroligt häromdagen, när jag hört familjen på långt avstånd när jag kom tillbaka från affären. Fönstrena måste av nödvändighet vara öppna just nu, annars kvävs vi. En annan dålig vana jag har är att gå omkring halvklädd eller rent av naken. Ja, kanske inte gå omkring, men om jag duschat eller ska klä om eller så kan jag passera olika rum på vägen. Där vi bor nu har vi det inte insynsskyddat direkt... Familjen förfasar sig över mig och försöker uppfostra mig.
Vi har i alla fall satt upp vår megastudsmatta på vår lilla tomt nu. Så barnen kan studsa och kolla rakt in hos grannen, he he. Fast vi måste nog ordna en häck eller så, mellan våra tomter.
Hoppas i alla fall att det blir trevliga grannar. Kan bli lite jobbigt att dela parhus annars... Jag låg och tänkte på det lite i morse när jag vaknade av hantverkarljuden. Tänk om. Tänk om de är hur jobbiga som helst och börjar bråka om något eller liknande, Grannfejden nästa liksom.
Tyvärr vaknade jag också av en snufsig näsa, halsont och huvudvärk. Håller tummarna för att det inte blir värre utan bättre.
GrannKRAM
söndag 23 maj 2010
Kattälskande sorten
Nu har vi äntligen varit och hälsat på vår katt Filip, som numer är boendes i småland på landet hos en ny familj. Han flyttade dit i november förra året, i alla fall tror jag det var i november. Tiden går fort. När man får veta att sonen är allergisk, så har man ju inte riktigt något val, det är bara att gilla läget; ett liv utan katt.
De nya ägarna, framför allt "matten", är av den där riktigt kattälskande sorten, ni vet sådana som pratar om sin katt som om den vore deras barn. Man blir underhållen vid lunchbordet och anekdoterna är av den arten som påvisar att katten förmodligen är helt otroligt speciell.
Ja, ja, jag vet. Jag vet att jag var likadan när jag hade katt. Det går inte att undvika helt enkelt om man älskar katter. Det är liksom mer ok också, det där att helt skamlöst sitta och skryta om sin katt och berätta om dess beteende, fast helst då för andra kattälskare, de andra får något jagat och stelt i blicken...
Ponera att jag skulle sitta och skryta och prata om mina barn på samma sätt... det är faktiskt inte ett beteende som är socialt accepterat. Om de inte är bebisar och skrytet är av den arten att man berättar att de sover sött och bara kräks en gång om dagen och att bajset har fin form. Det kan vara ok. Fast en del kan bli provocerade av det också och antingen börja berätta skräckhistorier om sina kolikbarn eller berätta solskenshistorier om barn som sovit hela nätter alltid, typ. Och i egen säng.
Nej, katthistorier är fina på så sätt att man kan mötas kring dem utan prestige. Man kan t o m skämta och få en riktigt fin och varm stämning mellan sig, man möts i sin enkla, rena kärlek till katter.
Barnen har faktiskt klarat av det här med att lämna bort katten väldigt bra. Förvånansvärt bra, tyckte jag i början. Men i veckan, när jag fått ett nytt litet mms på Filip av hans matte, blev de plötsligt så sugna på att få träffa honom. Ända sedan dess har de letat fram bilder och suttit och pratat minnen. Fast de har gjort det på ett glatt sätt, inte att de varit ledsna eller så. Jag tror att de behövt den här tiden på sig för att klara av att komma över saknaden, nu kan de träffa honom igen, på små besök, och så är de nöjda med det (jag måste säga att jag var chockad över hur mycket hår han fällde, har jag stått ut med det där!?).
Sedan vi kom hem nu i dag är vi riktigt söndagssega kan jag meddela (inget vettigt blir gjort alls). Den här helgen har sugit musten ur mig känner jag. Tänk att man kan bli lika trött av att ha ledigt och kul, som av att jobba och inte ha kul.
FiliplängtandeKRAM
De nya ägarna, framför allt "matten", är av den där riktigt kattälskande sorten, ni vet sådana som pratar om sin katt som om den vore deras barn. Man blir underhållen vid lunchbordet och anekdoterna är av den arten som påvisar att katten förmodligen är helt otroligt speciell.
Ja, ja, jag vet. Jag vet att jag var likadan när jag hade katt. Det går inte att undvika helt enkelt om man älskar katter. Det är liksom mer ok också, det där att helt skamlöst sitta och skryta om sin katt och berätta om dess beteende, fast helst då för andra kattälskare, de andra får något jagat och stelt i blicken...
Ponera att jag skulle sitta och skryta och prata om mina barn på samma sätt... det är faktiskt inte ett beteende som är socialt accepterat. Om de inte är bebisar och skrytet är av den arten att man berättar att de sover sött och bara kräks en gång om dagen och att bajset har fin form. Det kan vara ok. Fast en del kan bli provocerade av det också och antingen börja berätta skräckhistorier om sina kolikbarn eller berätta solskenshistorier om barn som sovit hela nätter alltid, typ. Och i egen säng.
Nej, katthistorier är fina på så sätt att man kan mötas kring dem utan prestige. Man kan t o m skämta och få en riktigt fin och varm stämning mellan sig, man möts i sin enkla, rena kärlek till katter.
Barnen har faktiskt klarat av det här med att lämna bort katten väldigt bra. Förvånansvärt bra, tyckte jag i början. Men i veckan, när jag fått ett nytt litet mms på Filip av hans matte, blev de plötsligt så sugna på att få träffa honom. Ända sedan dess har de letat fram bilder och suttit och pratat minnen. Fast de har gjort det på ett glatt sätt, inte att de varit ledsna eller så. Jag tror att de behövt den här tiden på sig för att klara av att komma över saknaden, nu kan de träffa honom igen, på små besök, och så är de nöjda med det (jag måste säga att jag var chockad över hur mycket hår han fällde, har jag stått ut med det där!?).
Sedan vi kom hem nu i dag är vi riktigt söndagssega kan jag meddela (inget vettigt blir gjort alls). Den här helgen har sugit musten ur mig känner jag. Tänk att man kan bli lika trött av att ha ledigt och kul, som av att jobba och inte ha kul.
FiliplängtandeKRAM
lördag 22 maj 2010
Blogglovers
Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske skriva lite kortare och mindre genomtänkta inlägg här, om jag någonsin ska kunna skriva mer kontinuerligt, vilket jag ju egentligen vill!Inspirerande till tusen var det i alla fall att gå på sk bloggmiddag i går kväll! Vad är nu det då!? Jo, en bloggare, vid namn Anna Drott, vars blogg jag följer, hade dragit ihop ett gäng, med den gemensamma nämnaren att de läser hennes blogg, på en middag på Riva. Alla bloggade också friskt, fast jag kände mig lite som fuskaren i sällskapet... För det första har jag inte bloggat så länge, och för det andra skriver jag inte så ofta... För det tredje, skulle jag kunna lägga till, så lägger jag inte upp så mycket bilder precis, och aldrig privata bilder, vilket jag kanske skulle börja med...? Det blir väldigt mycket roligare att läsa en blogg då. Saken är den att jag är så feg med sådant där som bilder (och så har jag ingen kamera...)...
En fjärde punkt på min bloggsjälvkritiska lista är just att jag nog skriver alldeles för långa inlägg. Det var lite kul när Anna gick igenom allas olika bloggar och gjorde en snabbrecension, refreshing! Alldeles sant som det var sagt, så sa Anna just att min blogg bör man ha lite tid för att läsa...
Fast å andra sidan, som jag sa i går, jag började blogga och skriva i ett absolut egosyfte; det är som en dagbok för mig, bloggen. En dagbok där jag försöker hålla igång mitt skrivande, man skriver inte så mycket annars nu för tiden, och det behöver man som svensklärare, tycker jag. Sedan har det blivit som en bonus, (verkligen, verkligen en bonus!) att min familj och nära vänner och kollegor kanske tittar in här ibland, de får en gräddfil rakt in i mitt liv och min tankevärld, det är sällan vi har tid att träffas och prata ordentligt annars.
Det är också därför som jag tycker att det är så kul att läsa vänners bloggar, jag får en fantastisk möjlighet att lära känna och förstå den människan bättre! Anna t ex, väjer inte för att berätta personligt, hon bjuder verkligen in dig, det är nog därför hon har så många läsare. Och många skriver så otroligt roligt och har ett fantastiskt språk! Jag minns hur förvånad och varm i hjärtat jag blev när jag hittade mina kollegor Mias och Marias olika bloggar, jag hade ju inte en aning om hur kul de var! Eller när jag läste min svägerskas blogg och insåg hur bra hon skrev! När jag började läsa min bästa kompis Lottas blogg blev jag inte förvånad, det var bara som att komma hem helt enkelt. Hem till henne och avståndet minskade till noll äntligen.
Efter den trevliga middagen (och alla trevliga drinkar!) släppte vi loss på dansgolvet en stund. Hmm, jag är lite rädd för att det togs en del kort på min hysteriska dans. Men, vadådå!? Jag kommer ju aldrig ut på dans, så så fort jag får chansen stuffar jag loss ordentligt! I don´t give a damn om någon misstycker... det bjuder jag på. Bara jag får ha kul så.
BloggälskandeKRAM
lördag 15 maj 2010
Life´s an escalator
Hello there!
Jag läser just nu en bok av Sophie Kinsella som heter "Twenties girl". Den är helt lovely. Blir lite inspirerad av stilen däri. Jag antar att det är chic lit men det är väl inget fel med det!? Den unga huvudpersonens far har försökt dela med sig av sin livsvisdom till sin dotter, som är lite "way out" i sitt kärleksliv. Han säger "life´s like an escalator, sometimes it goes up and sometimes it goes down".
Ja, så är det ju.
Jag vet inte vilken våning jag är på just nu, men jag vet att jag varit på väg ner och som tur är på väg upp på senaste tiden. jag hoppas att hissen inte börjar rasa neråt snart igen.
Inte blev liknelsen bättre av att jag tittade på filmen Speed i går kväll. Om ni nu inte vet vad det är för film så kan jag ändå säga att det var storaktörer med i filmen (t ex Keenue Reeves, Sandra Bullock). Hursomhelst så handlade det självklart om en utpressare med bomber tillhanda som hade ett gäng som gisslan i en hiss. Hissen gick sannerligen upp och ner kan jag meddela.
They survived. Hallelujah!
Jag antar att det är det man ändå gör. Även om det verkar som om man inte ska göra det så gör man ju det.
I dag åkte jag och min familj till Norrköping för att kolla in de olika utställningarna som nu presenteras på Arbetets museum. Vädret var underbart och vi hade en skön dag. Men, jag var lite besviken på museumet, det kändes som om de hade kind of promised att det skulle vara barnvänliga utställningar med t ex Lasse Majas stadsmysterium etc, men det blev inte riktigt så... Varför?! Jo, det som etsade sig fast i barnens huvud var nog snarare när vi tittade in på EWK:s utställning och råkade gå omkring där en stund och kolla in hans politiska, satiriska teckningar. Ofarligt hade jag tänkt (de förstår väl inte politisk satir?!). Tjena vad jag blev lurad.
Den första minan gick vi på när de stod och läste sig igenom serier som handlade om en tonårstjej som funderade kring problemen med sin mens; "det bästa med lingonveckan är att man slipper ha sex" stod det i bubblan samtidigt som en tecknad flicka försökte hålla ifrån sig en pojkes fingrar från sitt kön.
"Nu går vi", sa mannen resolut, när barnen stod och läste högt (sonen med stor förtjusning), "varför är det så mycket smulor i sängen? Det är jag som har bullfitta", uppenbarligen handlade det om någon slags kvinnlig uppgörelse. Fast jag är osäker på vilken slags frigörelse faktiskt.
Det här var ju lysande! kände jag när jag gick därifrån. Här försöker man vara kulturella och det enda som händer är att barnen lär sig nya könsord. Nästa tanke var: Jävla Norrköping! Typiskt! Ärligt talat så har jag fördomar mot dem och de blev ju infriade. Vi gick på stan en stund och dotterns omdöme var "vilka konstiga människor det finns här i Norrköping!". Det hon grundade omdömet på var diverse folk som tiggde, var konstigt klädda och betedde sig udda på stan.
Ja, det var den dagen.
Skönt med långledigt måste jag säga. Grannarna jobbar som galningar i trädgårdarna.
Uppochnerkram
Jag läser just nu en bok av Sophie Kinsella som heter "Twenties girl". Den är helt lovely. Blir lite inspirerad av stilen däri. Jag antar att det är chic lit men det är väl inget fel med det!? Den unga huvudpersonens far har försökt dela med sig av sin livsvisdom till sin dotter, som är lite "way out" i sitt kärleksliv. Han säger "life´s like an escalator, sometimes it goes up and sometimes it goes down".
Ja, så är det ju.
Jag vet inte vilken våning jag är på just nu, men jag vet att jag varit på väg ner och som tur är på väg upp på senaste tiden. jag hoppas att hissen inte börjar rasa neråt snart igen.
Inte blev liknelsen bättre av att jag tittade på filmen Speed i går kväll. Om ni nu inte vet vad det är för film så kan jag ändå säga att det var storaktörer med i filmen (t ex Keenue Reeves, Sandra Bullock). Hursomhelst så handlade det självklart om en utpressare med bomber tillhanda som hade ett gäng som gisslan i en hiss. Hissen gick sannerligen upp och ner kan jag meddela.
They survived. Hallelujah!
Jag antar att det är det man ändå gör. Även om det verkar som om man inte ska göra det så gör man ju det.
I dag åkte jag och min familj till Norrköping för att kolla in de olika utställningarna som nu presenteras på Arbetets museum. Vädret var underbart och vi hade en skön dag. Men, jag var lite besviken på museumet, det kändes som om de hade kind of promised att det skulle vara barnvänliga utställningar med t ex Lasse Majas stadsmysterium etc, men det blev inte riktigt så... Varför?! Jo, det som etsade sig fast i barnens huvud var nog snarare när vi tittade in på EWK:s utställning och råkade gå omkring där en stund och kolla in hans politiska, satiriska teckningar. Ofarligt hade jag tänkt (de förstår väl inte politisk satir?!). Tjena vad jag blev lurad.
Den första minan gick vi på när de stod och läste sig igenom serier som handlade om en tonårstjej som funderade kring problemen med sin mens; "det bästa med lingonveckan är att man slipper ha sex" stod det i bubblan samtidigt som en tecknad flicka försökte hålla ifrån sig en pojkes fingrar från sitt kön.
"Nu går vi", sa mannen resolut, när barnen stod och läste högt (sonen med stor förtjusning), "varför är det så mycket smulor i sängen? Det är jag som har bullfitta", uppenbarligen handlade det om någon slags kvinnlig uppgörelse. Fast jag är osäker på vilken slags frigörelse faktiskt.
Det här var ju lysande! kände jag när jag gick därifrån. Här försöker man vara kulturella och det enda som händer är att barnen lär sig nya könsord. Nästa tanke var: Jävla Norrköping! Typiskt! Ärligt talat så har jag fördomar mot dem och de blev ju infriade. Vi gick på stan en stund och dotterns omdöme var "vilka konstiga människor det finns här i Norrköping!". Det hon grundade omdömet på var diverse folk som tiggde, var konstigt klädda och betedde sig udda på stan.
Ja, det var den dagen.
Skönt med långledigt måste jag säga. Grannarna jobbar som galningar i trädgårdarna.
Uppochnerkram
lördag 8 maj 2010
Viva Italia
Nu är jag i det där läget igen att det var länge sedan jag skrev. Det beror mestadels på trevligheter, men också på att jag varit så upptagen helt enkelt.
I ett blogginlägg ska man ju försöka fokusera på ett ämne eller ett tema, men har det gått några dagar är detta jättesvårt.
Under de bloggfrånvarande dagarna har jag varit med om ganska mycket faktiskt. Så känns det. Så då måste jag antingen skriva lite om mycket eller mycket om lite...
Hmm. I mitt ofokuserade tillstånd får det bli det första.
Italien. Italia. Jag måste erkänna att jag hade fördomar innan jag åkte. Jag har aldrig varit i Italien förut. De bilder jag fått upp av Italien inför min inre syn har varit färgade av den bild som min ungdomspojkvän målade upp för mig när jag skulle på en planerad gymnasieavslutningsresa till just Rimini. Resan blev av olika anledningar inte av då. Hans farhågor levde kvar i mig insåg jag när jag beträdde Riminis gator första kvällen när vi kom fram. Itaienare är sådana som bara kastar sig över "blonda" svenskor, de flirtar med alla som har ögonkontakt och tappar respekten i samma ögonblick. Det var min inbyggda, lilla kvarglömda rädsla från ungdomen, insåg jag. Och inte spelade det någon roll att jag nu var äldre med mer skinn på näsan, som man kunde tycka, känslan var ändå att vi trots allt bara var tre rätt försvarslösa tjejer på vift.
Inte blev dessa mina fördomar bättre av att vi nästan genast, när vi skulle gå över ett övergångsställe, blev ivrigt påhälsade av ett litet gäng italienska män som gestikulerade vilt och försökte prata med oss. "No, no!" sa vi bara och skyndade över gatan utan att vända oss om. Efter ett par hundra meter känner jag till min fasa att någon grabbar tag i min bara arm, det är en av italienarna, dragandes på en cykel, som försöker få mig att stanna samtidigt som han pratar ivrigt på italienska med mig. OBEHAG. Jag HATAR när någon tar i mig utan att be om lov. Jag sliter loss armen och ilar vidare.
Jag vet inte vad männen ville, men jag vet nu att de var UNDANTAG. Vi hade trevliga dagar utan att överhuvudtaget bli antastade av några gränslösa italienare som försökte lura oss i fördärvet. Precis som svenska män accepterade de ett nej och tolkade undvikande beteende som en icke-invit.
Däremot blev jag underbart, positivt överraskad av många företeelser i Italien. Det var elegant, classy på något vis. Jag kände mig lyxig hela tiden, fast jag inte hängav mig åt några skenbart lyxiga aktiviteter. Men maten, kaffet, restaurangerna och framförallt människornas sätt att bemöta en, var av hög klass. Visserligen var en del otrevliga, men efter att vi förstått att det berodde på att vi inte visat välvilja och ödmjukhet nog som turister, så vände det. Vi började traggla fram italienska fraser och vips så var de så vänliga och hjälpsamma så, fast med integritetens aura omkring sig. När de vill så kan de få en att känna sig riktigt utvald och lyxig helt enkelt.
Semesterns mjuka, sköna bomullstäcke har inte riktigt lämnat mig ännu. Jag vill vara kvar i den sängen och ligga och dra mig.
Men, verkligheten har hunnit i fatt mig, minst sagt. Jobb, barn och hem. Mannen som åkte på sin jobbresa och nu lämnat över stafettpinnen till mig.
Jag har inte landat riktigt i verkligheten ännu, tror jag. Får se om jag klarar att kravla mig tillbaka. Helst vill jag bara fortsätta ha ett lyxigt sommarlov med mina underbara kompisar, som jag upptäckte var suveränt roliga och härliga som resesällskap! Sådant kan man inte veta innan man provat...
Fast det var så underbart skönt att få komma hem till barnen och mannen med. Då har man fått känna vad man saknat! =)
Italienkram!
I ett blogginlägg ska man ju försöka fokusera på ett ämne eller ett tema, men har det gått några dagar är detta jättesvårt.
Under de bloggfrånvarande dagarna har jag varit med om ganska mycket faktiskt. Så känns det. Så då måste jag antingen skriva lite om mycket eller mycket om lite...
Hmm. I mitt ofokuserade tillstånd får det bli det första.
Italien. Italia. Jag måste erkänna att jag hade fördomar innan jag åkte. Jag har aldrig varit i Italien förut. De bilder jag fått upp av Italien inför min inre syn har varit färgade av den bild som min ungdomspojkvän målade upp för mig när jag skulle på en planerad gymnasieavslutningsresa till just Rimini. Resan blev av olika anledningar inte av då. Hans farhågor levde kvar i mig insåg jag när jag beträdde Riminis gator första kvällen när vi kom fram. Itaienare är sådana som bara kastar sig över "blonda" svenskor, de flirtar med alla som har ögonkontakt och tappar respekten i samma ögonblick. Det var min inbyggda, lilla kvarglömda rädsla från ungdomen, insåg jag. Och inte spelade det någon roll att jag nu var äldre med mer skinn på näsan, som man kunde tycka, känslan var ändå att vi trots allt bara var tre rätt försvarslösa tjejer på vift.
Inte blev dessa mina fördomar bättre av att vi nästan genast, när vi skulle gå över ett övergångsställe, blev ivrigt påhälsade av ett litet gäng italienska män som gestikulerade vilt och försökte prata med oss. "No, no!" sa vi bara och skyndade över gatan utan att vända oss om. Efter ett par hundra meter känner jag till min fasa att någon grabbar tag i min bara arm, det är en av italienarna, dragandes på en cykel, som försöker få mig att stanna samtidigt som han pratar ivrigt på italienska med mig. OBEHAG. Jag HATAR när någon tar i mig utan att be om lov. Jag sliter loss armen och ilar vidare.
Jag vet inte vad männen ville, men jag vet nu att de var UNDANTAG. Vi hade trevliga dagar utan att överhuvudtaget bli antastade av några gränslösa italienare som försökte lura oss i fördärvet. Precis som svenska män accepterade de ett nej och tolkade undvikande beteende som en icke-invit.
Däremot blev jag underbart, positivt överraskad av många företeelser i Italien. Det var elegant, classy på något vis. Jag kände mig lyxig hela tiden, fast jag inte hängav mig åt några skenbart lyxiga aktiviteter. Men maten, kaffet, restaurangerna och framförallt människornas sätt att bemöta en, var av hög klass. Visserligen var en del otrevliga, men efter att vi förstått att det berodde på att vi inte visat välvilja och ödmjukhet nog som turister, så vände det. Vi började traggla fram italienska fraser och vips så var de så vänliga och hjälpsamma så, fast med integritetens aura omkring sig. När de vill så kan de få en att känna sig riktigt utvald och lyxig helt enkelt.
Semesterns mjuka, sköna bomullstäcke har inte riktigt lämnat mig ännu. Jag vill vara kvar i den sängen och ligga och dra mig.
Men, verkligheten har hunnit i fatt mig, minst sagt. Jobb, barn och hem. Mannen som åkte på sin jobbresa och nu lämnat över stafettpinnen till mig.
Jag har inte landat riktigt i verkligheten ännu, tror jag. Får se om jag klarar att kravla mig tillbaka. Helst vill jag bara fortsätta ha ett lyxigt sommarlov med mina underbara kompisar, som jag upptäckte var suveränt roliga och härliga som resesällskap! Sådant kan man inte veta innan man provat...
Fast det var så underbart skönt att få komma hem till barnen och mannen med. Då har man fått känna vad man saknat! =)
Italienkram!
lördag 1 maj 2010
Valborgstrevligheter
Oj, oj, oj vad det kokade och bubblade på skolan sista två dagarna i veckan. Firar våra ungdomar också valborg nu för tiden? Är det fortfarande amatörernas afton, med alkoholdebut? Inser att jag faktiskt inte vet längre. Hm, har nu kommit bort lite från deras snack, förr berättade det sådant för mig. Ett tydligt ålderstecken? Eller att jag inte riktigt orkar lyssna på det och bry mig längre? Ve och fasa...
Mannen visade sig vara i peaken på sin virusinfektion och fick stanna hemma och kurera sig inför flytthjälpen till sin bror i dag. Således gick bara jag och dottern på stort valborgsbaluns hos hennes kompis föräldrar. Underbar mat, trevliga människor, så kul att få lära känna nya som man inte träffat förut! I like.
Valborgselden vid ån var hur mysigt som helst, och jag träffade idel bekanta överallt. Så ska valborg vara! På hemmaplan i ens eget kvarter! Sonen slog följe med sitt lilla gäng och sprang omkring.
Men, nu. NU måste jag packa färdigt, för snart åker vi ju!
Rimini here we come!
(Dröjer kanske lite till nästa inlägg nu, så ha det så bra alla vänner som råkar läsa detta!)
PackandeKRAM
Mannen visade sig vara i peaken på sin virusinfektion och fick stanna hemma och kurera sig inför flytthjälpen till sin bror i dag. Således gick bara jag och dottern på stort valborgsbaluns hos hennes kompis föräldrar. Underbar mat, trevliga människor, så kul att få lära känna nya som man inte träffat förut! I like.
Valborgselden vid ån var hur mysigt som helst, och jag träffade idel bekanta överallt. Så ska valborg vara! På hemmaplan i ens eget kvarter! Sonen slog följe med sitt lilla gäng och sprang omkring.
Men, nu. NU måste jag packa färdigt, för snart åker vi ju!
Rimini here we come!
(Dröjer kanske lite till nästa inlägg nu, så ha det så bra alla vänner som råkar läsa detta!)
PackandeKRAM
tisdag 27 april 2010
Vill ha, behöver, måste ha...
Vill ha, behöver, måste ha, skulle vara bra om jag hade eller bara måste ha helt enkelt.
Vårkänslor, solljus och analkande resa till sydligare breddgrader tvingar fram en del egobegär hos mig...
(Paus i ämnet, eftersom jag råkade se en grannkatt komma hemspringande när han såg sin husse komma hem på cykeln. Svansen rakt upp och med ivriga ben. Det hugger till i mig av längtan efter min katt. Jag ser framför mig hur han brukade komma hemrusande när han hörde vår bil. Jag ser hur han sitter på fönsterbläcket och otåligt väntar på att bli insläppt. Går denna sorglängtan någonsin över? Känns inte så. Vill ha min katt igen, nu.)
Hur tänkte jag när jag bokade resa vid den här tiden egentligen? Smartass. April är fattigmånad för mig när båda barnen fyllt år. Vad kan jag packa med för chict måntro? Finns det några godbitar i min non existent walk in closet kanske? Det sorgliga, men sanna svaret är: nej. Och du som kluckar överlägset med höjt ögonbryn åt detta påstående och tänker "så säger alla kvinnor" kan sluta tänka så genast, för detta är absolut sant.
Några gamla solkiga kjolar med lösa trådar hängande och lös reså och dylikt. Några gamla dito linnen. Trista T-shirttoppar, som blivit omoderna efter ett år. Ett par småtrasiga koftor. Ingen klänning. Och det värsta av allt, INGA SKOR. Alla är trasiga och slitna på olika sätt.
Bikinin kan kanske duga, även om den inte är så rolig precis. Men å andra sidan är inte min chock-vit-blå-vinterbleka kropp det heller.
Jag erkänner, I admit, jag är skyldig. Skyldig till att försaka min egen garderob framför barnens.
Jag brukar ju mest vara på jobbet eller hemma, så varför lägga så mycket energi på min outfit? Who cares liksom. Och snart är det en annan årstid igen.
Men, hjälp! Mina resekompisar är typ rätt mycket yngre än jag och alltid så snyggt klädda! Yielp. Gulp. Vad ska jag göra? Se ut som lantistanten som är med som ett förkläde kanske?
Hade nog inte riktigt tänkt igenom det här inser jag.
Någon som kan bistå med en akutplan?
RuggslitenKram
Vårkänslor, solljus och analkande resa till sydligare breddgrader tvingar fram en del egobegär hos mig...
(Paus i ämnet, eftersom jag råkade se en grannkatt komma hemspringande när han såg sin husse komma hem på cykeln. Svansen rakt upp och med ivriga ben. Det hugger till i mig av längtan efter min katt. Jag ser framför mig hur han brukade komma hemrusande när han hörde vår bil. Jag ser hur han sitter på fönsterbläcket och otåligt väntar på att bli insläppt. Går denna sorglängtan någonsin över? Känns inte så. Vill ha min katt igen, nu.)
Hur tänkte jag när jag bokade resa vid den här tiden egentligen? Smartass. April är fattigmånad för mig när båda barnen fyllt år. Vad kan jag packa med för chict måntro? Finns det några godbitar i min non existent walk in closet kanske? Det sorgliga, men sanna svaret är: nej. Och du som kluckar överlägset med höjt ögonbryn åt detta påstående och tänker "så säger alla kvinnor" kan sluta tänka så genast, för detta är absolut sant.
Några gamla solkiga kjolar med lösa trådar hängande och lös reså och dylikt. Några gamla dito linnen. Trista T-shirttoppar, som blivit omoderna efter ett år. Ett par småtrasiga koftor. Ingen klänning. Och det värsta av allt, INGA SKOR. Alla är trasiga och slitna på olika sätt.
Bikinin kan kanske duga, även om den inte är så rolig precis. Men å andra sidan är inte min chock-vit-blå-vinterbleka kropp det heller.
Jag erkänner, I admit, jag är skyldig. Skyldig till att försaka min egen garderob framför barnens.
Jag brukar ju mest vara på jobbet eller hemma, så varför lägga så mycket energi på min outfit? Who cares liksom. Och snart är det en annan årstid igen.
Men, hjälp! Mina resekompisar är typ rätt mycket yngre än jag och alltid så snyggt klädda! Yielp. Gulp. Vad ska jag göra? Se ut som lantistanten som är med som ett förkläde kanske?
Hade nog inte riktigt tänkt igenom det här inser jag.
Någon som kan bistå med en akutplan?
RuggslitenKram
måndag 26 april 2010
Vulkanaskefaser
Överlevde helgens kalasande utan problem, riktigt smidigt var det. Köpa kalas på bortaplan är verkligen a blessing. Familjekalaset vi hade var i decimerat antal och riktigt lugnt och mysigt bara. Visserligen leder det till att småkalasfikande kommer att behöva planeras framöver, men det blir bara skönt och ett tillfälle att träffas och prata i ett mindre sällskap.
Nu ska jag berätta att jag varit lite låg sista veckan. Ja, om jag ska vara ärlig så sammanfaller deppigheten med insikten om att den där förb... askan från Islands vulkan bara fortsatte och fortsatte att sprida sig över Europas flygluftrum..
Jag gick igenom ett par faser inser jag nu, och kanske är jag fortfarande i en fas.
I fas 1 tänkte jag att "det där kommer inte att röra mig, det är väl över på ett par dagar". Det där var ANDRAS problem. Tänk vad man kan distansera sig från katastrofer, så fort man inte tror att det rör en själv. Man förfasar sig och ojar sig över alla personliga små tragedier man får höra om, men det är ändå inget som på riktigt kommer åt en.
I fas 2 insåg jag att"nej va f*n det här kan lika gärna pågå i all evighet!" Jag kände det som om ett straff från ovan verkligen bestämt sig för att falla över mig just i detta nu. För, om jag tänker på det; jag har aldrig gjort en resa bara för mitt eget personliga nöjes skull sedan jag blev vuxen. Klart att det inte ska kunna bli av då. Det är lite för mycket begärt. Faktiskt provocerande av mig att vara så lyxig.
I fas 3, (där är jag nu) så tänker jag"vad som helst kan hända nu och jag tänker bara helt enkelt tänka att allt kommer att gå bra!" Vulkaner, stormar och det ena och det andra kan väl hända igen så klart. Men jag kan väl inte gå här och oroa mig över det. Blir det problem så löser vi det då, helt enkelt.
Så nu är jag tillitsfull, laddad och förväntansfull inför min och mina väninnors lilla trip till Italien, Rimini, på lördag.
FörväntansfullKram
Nu ska jag berätta att jag varit lite låg sista veckan. Ja, om jag ska vara ärlig så sammanfaller deppigheten med insikten om att den där förb... askan från Islands vulkan bara fortsatte och fortsatte att sprida sig över Europas flygluftrum..
Jag gick igenom ett par faser inser jag nu, och kanske är jag fortfarande i en fas.
I fas 1 tänkte jag att "det där kommer inte att röra mig, det är väl över på ett par dagar". Det där var ANDRAS problem. Tänk vad man kan distansera sig från katastrofer, så fort man inte tror att det rör en själv. Man förfasar sig och ojar sig över alla personliga små tragedier man får höra om, men det är ändå inget som på riktigt kommer åt en.
I fas 2 insåg jag att"nej va f*n det här kan lika gärna pågå i all evighet!" Jag kände det som om ett straff från ovan verkligen bestämt sig för att falla över mig just i detta nu. För, om jag tänker på det; jag har aldrig gjort en resa bara för mitt eget personliga nöjes skull sedan jag blev vuxen. Klart att det inte ska kunna bli av då. Det är lite för mycket begärt. Faktiskt provocerande av mig att vara så lyxig.
I fas 3, (där är jag nu) så tänker jag"vad som helst kan hända nu och jag tänker bara helt enkelt tänka att allt kommer att gå bra!" Vulkaner, stormar och det ena och det andra kan väl hända igen så klart. Men jag kan väl inte gå här och oroa mig över det. Blir det problem så löser vi det då, helt enkelt.
Så nu är jag tillitsfull, laddad och förväntansfull inför min och mina väninnors lilla trip till Italien, Rimini, på lördag.
FörväntansfullKram
fredag 23 april 2010
Fredag, yeahh!
Yijaahaa, tillbaka hos mina älskade elever sedan i går! De ger mig sådan energi! Du saknar inte kon förrän båset är tomt, som ett gammalt ordspråk lyder. Om ni inte hört det förut och tycker att det verkar konstigt, så betyder det att man inte vet vad man har förrän man mist det, helt enkelt. Så brukar det alltid vara när jag varit borta ett tag från mina elever. Jag inser hur mycket jag tycker om att vara bland dem.
Tur är väl det! :-)
Nej, nu tänkte jag köra några vardagsbetraktelser helt enkelt.
Varför ligget det kvar en massa gamla "restburkar" med mat i kylen hela tiden, som ingen äter upp och som JAG måste slänga jämt, innan de kryper ur kylen? "Det luktar nåt" sa mannen förut, och sniffade misstänksamt i kylen.
Varför samlar sig hela familjens garderob i hallen?
Varför tar sig inte familjens smutstvätt ner till tvättstugan? De ligger på olika ställen som jag måste "snoka upp", som en slags detektiv.
Oj, vad svårt det var att cykla i snäv kjol och med ett paraply i handen! Det märkte jag förut när jag och sonen cyklade till affären. Han såg lite bestört ut när han råkade köra på mina ben när jag inte kom av i tid.
Varför tror man att någon som är hemma och "vabbar" inte kan följa med ut och äta och ta en öl? Inget ont om mina kompisar, för de trodde nog att de var finkänsliga, men de ringde mig inte i förrgår bara för att de trodde att jag "vabbade". Herregud, det gör jag väl inte på kvällen. Jag har en man, en far till barnen som jag bor med. Han är dessutom jämställd, även om få verkar tro på det. En liten obehaglig eftersmak i min mun blev det av det hela. "Tror de att jag inte FÅR gå ut om barnen är sjuka"? Mina barn är dessutom inte så små längre. Kanske jag måste "prata ut" med dem. Fast jag tror de redan förstått till nästa gång. HELP! Är i desperat behov att få umgås med mina väninnor.
Nu är den underbara helgen här! Den är ganska fullspäckad, kalas mestadels, men det ska bli KUL) och dyrt....
FredagsKRAM
Tur är väl det! :-)
Nej, nu tänkte jag köra några vardagsbetraktelser helt enkelt.
Varför ligget det kvar en massa gamla "restburkar" med mat i kylen hela tiden, som ingen äter upp och som JAG måste slänga jämt, innan de kryper ur kylen? "Det luktar nåt" sa mannen förut, och sniffade misstänksamt i kylen.
Varför samlar sig hela familjens garderob i hallen?
Varför tar sig inte familjens smutstvätt ner till tvättstugan? De ligger på olika ställen som jag måste "snoka upp", som en slags detektiv.
Oj, vad svårt det var att cykla i snäv kjol och med ett paraply i handen! Det märkte jag förut när jag och sonen cyklade till affären. Han såg lite bestört ut när han råkade köra på mina ben när jag inte kom av i tid.
Varför tror man att någon som är hemma och "vabbar" inte kan följa med ut och äta och ta en öl? Inget ont om mina kompisar, för de trodde nog att de var finkänsliga, men de ringde mig inte i förrgår bara för att de trodde att jag "vabbade". Herregud, det gör jag väl inte på kvällen. Jag har en man, en far till barnen som jag bor med. Han är dessutom jämställd, även om få verkar tro på det. En liten obehaglig eftersmak i min mun blev det av det hela. "Tror de att jag inte FÅR gå ut om barnen är sjuka"? Mina barn är dessutom inte så små längre. Kanske jag måste "prata ut" med dem. Fast jag tror de redan förstått till nästa gång. HELP! Är i desperat behov att få umgås med mina väninnor.
Nu är den underbara helgen här! Den är ganska fullspäckad, kalas mestadels, men det ska bli KUL) och dyrt....
FredagsKRAM
onsdag 21 april 2010
Planeten Vab
När man har varit hemma med sjukt barn i några dagar uppstår en konstigt overklig känsla av att befinna sig i en slags alternativ verklighet. Man är lika avskärmad och isolerad som när man är hemma och är sjuk, men utan den där avkopplande, tillåtande "jag ligger och latar mig för jag måste bli frisk-känslan".
I stället är man obehagligt rastlös, men man kan inte vara effektiv. Jag får INGET gjort. Inget vettigt i alla fall. Det resulterar i en lätt ångest faktiskt. Lite illamående.
När man vabbar (=vård av sjukt barn, ifall du inte råkar veta...) så är man LÅST. Även om barnen är större och man inte behöver sitta med dem i famnen längre när de mår dåligt, så är de väldigt mycket extra mindre då. Allt är känsligt.
Det är väl i och för sig inte konstigt, för när man själv är sjuk är man rätt ynklig och skulle helst vilja krypa upp i någons famn och bli ömkad med och servad. Det händer ju aldrig annars, så snälla åtminstone då!
Vi var på vårdcentralen i dag och nu har vi ett litet apotek här hemma igen. Förhoppningsvis ska min superaktiva son snart vara tillbaka, för jag saknar honom. Kompisarna på fotbollsträningen hade, enligt mannen som är deras tränare, ställt oroliga frågor i stil med "hur är det med honom egentligen?" (ciatat faktiskt) och konstaterat att de saknade hans målgester. Själv kom han på i går att han missat deras teaterträning i skolan i måndags och att en kompis inte hade haft något att ha på sig, eftersom han skulle tagit med rekvisita till honom.
Men, när man går här hemma och hasar så glömmer man lätt den där andra planeten Verkligheten. För här bor man på planeten Vab och går omkring och plockar lite håglöst, läser mail, svarar på mail, kollar fejjan, tar fram mat till sjukligen, städar toan, sätter på en ny film, ser att lampan är dammig, lägger in en tvätt, läser en bok, tar febern, ger medicin, plockar med papper, rättar lite, tar fram mat, diskar, hänger tvätt.
Jag längtar i alla fall ut i Verkligheten igen, även om det är tufft där ute.
VabKram
I stället är man obehagligt rastlös, men man kan inte vara effektiv. Jag får INGET gjort. Inget vettigt i alla fall. Det resulterar i en lätt ångest faktiskt. Lite illamående.
När man vabbar (=vård av sjukt barn, ifall du inte råkar veta...) så är man LÅST. Även om barnen är större och man inte behöver sitta med dem i famnen längre när de mår dåligt, så är de väldigt mycket extra mindre då. Allt är känsligt.
Det är väl i och för sig inte konstigt, för när man själv är sjuk är man rätt ynklig och skulle helst vilja krypa upp i någons famn och bli ömkad med och servad. Det händer ju aldrig annars, så snälla åtminstone då!
Vi var på vårdcentralen i dag och nu har vi ett litet apotek här hemma igen. Förhoppningsvis ska min superaktiva son snart vara tillbaka, för jag saknar honom. Kompisarna på fotbollsträningen hade, enligt mannen som är deras tränare, ställt oroliga frågor i stil med "hur är det med honom egentligen?" (ciatat faktiskt) och konstaterat att de saknade hans målgester. Själv kom han på i går att han missat deras teaterträning i skolan i måndags och att en kompis inte hade haft något att ha på sig, eftersom han skulle tagit med rekvisita till honom.
Men, när man går här hemma och hasar så glömmer man lätt den där andra planeten Verkligheten. För här bor man på planeten Vab och går omkring och plockar lite håglöst, läser mail, svarar på mail, kollar fejjan, tar fram mat till sjukligen, städar toan, sätter på en ny film, ser att lampan är dammig, lägger in en tvätt, läser en bok, tar febern, ger medicin, plockar med papper, rättar lite, tar fram mat, diskar, hänger tvätt.
Jag längtar i alla fall ut i Verkligheten igen, även om det är tufft där ute.
VabKram
tisdag 20 april 2010
En god natts sömn?
Efter att man kommit ut ur småbarnsårens ickesömn levande, så blir de nätter då man blir störd extra torterande helvetiska.
Förresten så är det väl säkert ett tecken på att man blir äldre också, man blir extra grinig över störd sömn, tycker sig aldrig få sova djupt.
Tänk själv på de äldre du känner. De vill väl aldrig erkänna att de någonsin sovit bra. Det är nästan som en tävling, vem har sovit sämst! "Nej men vad jobbigt", säger man falsk medkännande, samtidigt som man tänker illasinnat att du har väl tagit en massa små lurar under dagen, inte konstigt att du inte kan sova på natten då. Och för övrigt vet väl alla att ju äldre man blir ju mindre sömn behöver man faktiskt, man gör av med mindre energi, man växer inte och rör sig inte så mycket. Det är små barn och tonåringar som verkligen behöver sin sömn.
Sedan är det nog en personlighetsfråga det där med hur man uppfattar sin sömn. En del somnar ju faktiskt så fort de lägger huvudet på kudden och sover sedan natten lång, vaknar utvilade och glada. Fast jag måste tro att de är ovanliga. Jag tror faktiskt att det t o m är onormalt att ha en sådan sömn, fast det anses som ett tillstånd att sträva efter.
Således längtar alla efter en slags sömn som egentligen inte är det normala att ha.
När jag verkligen tänker noga efter, så har jag väl aldrig sovit riktigt bra. Egentligen. Var det inte ungefär så här?
*När jag var barn hade jag mycket mardrömmar, jag gick i sömnen och spände mig under natten så att jag fick migrän på dagarna. Jag kommer ihåg hur min hårt greppande hand lämnade avtryck på armen som tog lång tid innan det bleknade bort på morgonen. Mina käkar var så hårt sammanpressade att jag hade ont. Jag oroade mig över kompisar, mig själv, min familj. Eller oroade, snarare var allt som något mörkt, hukande, hotfullt i dunklet.
*När jag var tonåring hade jag så svårt att sova att jag knappt gick och la mig ibland. Jag var en nattuggla och brukade slutligen somna nästan mitt i en aktivitet, för att sedan sova oroligt och vakna med ett skräckslaget ryck tidigt för att gå till skolan. Jag oroade mig över mig själv, pojkvänner, mina studier, kompisar, idrottsresultat och framtiden.
*När jag var en ung vuxen satt jag uppe sent på nätterna och studerade, eller var ute och festade eller var med pojkvännen. Jag somnade oftast över en bok eller stupade efter en fest. Jag oroade mig över mig själv, min pojkvän, mina studier och framtiden.
*När jag blev vuxen sov jag bättre. Jag fick jobb, rutiner, regelbundna tider att passa, ansvar att sköta. Jag var så trött efter jobbet att jag somnade direkt när jag gick och la mig. Jag oroade mig för mitt jobb, min pojkvän, mig själv, min familj, men jag var så trött att jag mestadels sov bra.
*Sedan fick jag barn. Därefter är det som lite blurrigt i ca 10 år (!). Jag sov i regel aldrig mer än ett par timmar åt gången innan jag vaknade igen, av något verkligt eller inbillat barnaljud. Jag försökte stjäla åt mig sömn, som någon slags tjuv som skamset försökte sno åt sig nattvardsvinet i en kyrka. Men jag erkände inte riktigt hur det var, för det skulle man ju inte göra. Ingen orkar lyssna på alla dessa gnälliga småbarnsföräldrar heller, varför skaffade du då de där ungarna när du bara gnäller? tänker de illasinnat, eller så har de själva passerat det där stadiet och tänker att haha, JAG klarade minsann av det där så bra utan att gnälla. Under den här tiden oroade jag mig över mitt moderskap, mina barn, min sambo/man, mig själv, mitt jobb, min familj. Men jag sov så fort jag kunde.
Nu har jag som sagt passerat det där värsta. Jag behöver inte bli störd varje natt, så hur sover jag nu?
Jo, tack oftast helt ok. Men av gammal vana vaknar jag lätt, av verkliga och inbillade barnaljud. Vissa nätter kan jag inte sova alls. Jag ligger vaken och tankarna mal. Jag har mardrömmar ibland och kan vakna i skräck. Jag sover bäst när jag jobbat hårt och med tillfredställelse, och när jag tränat så jag blivit riktigt trött och svettig. Jag oroar mig över mina barn, mig själv, mitt jobb, min familj, mina gamla föräldrar, framtiden.
I natt hade jag en sådan där natt. Sonen vaknade hela tiden och när hans säng var blöt av febersvett fick han komma och sova hos mig. Big Mistake. Han snurrar alltid som en helikopter i sängen och är varm som en kamin. Jag gick och la mig i källaren. Läste, somnade inte. Dåsade till strax före sex, men vaknade genast när sonen kom dundrande ner för trappan, sökandes efter mig.
Så, det där med en god natts sömn; I really don´t believe in them. Det där förbenade uttrycket att ett gott samvete skulle vara en god kudde, det tycker jag är verkligen elakt, mot alla människor, som helt normalt inte sover så himla bra. So what?
SömnigKram
Förresten så är det väl säkert ett tecken på att man blir äldre också, man blir extra grinig över störd sömn, tycker sig aldrig få sova djupt.
Tänk själv på de äldre du känner. De vill väl aldrig erkänna att de någonsin sovit bra. Det är nästan som en tävling, vem har sovit sämst! "Nej men vad jobbigt", säger man falsk medkännande, samtidigt som man tänker illasinnat att du har väl tagit en massa små lurar under dagen, inte konstigt att du inte kan sova på natten då. Och för övrigt vet väl alla att ju äldre man blir ju mindre sömn behöver man faktiskt, man gör av med mindre energi, man växer inte och rör sig inte så mycket. Det är små barn och tonåringar som verkligen behöver sin sömn.
Sedan är det nog en personlighetsfråga det där med hur man uppfattar sin sömn. En del somnar ju faktiskt så fort de lägger huvudet på kudden och sover sedan natten lång, vaknar utvilade och glada. Fast jag måste tro att de är ovanliga. Jag tror faktiskt att det t o m är onormalt att ha en sådan sömn, fast det anses som ett tillstånd att sträva efter.
Således längtar alla efter en slags sömn som egentligen inte är det normala att ha.
När jag verkligen tänker noga efter, så har jag väl aldrig sovit riktigt bra. Egentligen. Var det inte ungefär så här?
*När jag var barn hade jag mycket mardrömmar, jag gick i sömnen och spände mig under natten så att jag fick migrän på dagarna. Jag kommer ihåg hur min hårt greppande hand lämnade avtryck på armen som tog lång tid innan det bleknade bort på morgonen. Mina käkar var så hårt sammanpressade att jag hade ont. Jag oroade mig över kompisar, mig själv, min familj. Eller oroade, snarare var allt som något mörkt, hukande, hotfullt i dunklet.
*När jag var tonåring hade jag så svårt att sova att jag knappt gick och la mig ibland. Jag var en nattuggla och brukade slutligen somna nästan mitt i en aktivitet, för att sedan sova oroligt och vakna med ett skräckslaget ryck tidigt för att gå till skolan. Jag oroade mig över mig själv, pojkvänner, mina studier, kompisar, idrottsresultat och framtiden.
*När jag var en ung vuxen satt jag uppe sent på nätterna och studerade, eller var ute och festade eller var med pojkvännen. Jag somnade oftast över en bok eller stupade efter en fest. Jag oroade mig över mig själv, min pojkvän, mina studier och framtiden.
*När jag blev vuxen sov jag bättre. Jag fick jobb, rutiner, regelbundna tider att passa, ansvar att sköta. Jag var så trött efter jobbet att jag somnade direkt när jag gick och la mig. Jag oroade mig för mitt jobb, min pojkvän, mig själv, min familj, men jag var så trött att jag mestadels sov bra.
*Sedan fick jag barn. Därefter är det som lite blurrigt i ca 10 år (!). Jag sov i regel aldrig mer än ett par timmar åt gången innan jag vaknade igen, av något verkligt eller inbillat barnaljud. Jag försökte stjäla åt mig sömn, som någon slags tjuv som skamset försökte sno åt sig nattvardsvinet i en kyrka. Men jag erkände inte riktigt hur det var, för det skulle man ju inte göra. Ingen orkar lyssna på alla dessa gnälliga småbarnsföräldrar heller, varför skaffade du då de där ungarna när du bara gnäller? tänker de illasinnat, eller så har de själva passerat det där stadiet och tänker att haha, JAG klarade minsann av det där så bra utan att gnälla. Under den här tiden oroade jag mig över mitt moderskap, mina barn, min sambo/man, mig själv, mitt jobb, min familj. Men jag sov så fort jag kunde.
Nu har jag som sagt passerat det där värsta. Jag behöver inte bli störd varje natt, så hur sover jag nu?
Jo, tack oftast helt ok. Men av gammal vana vaknar jag lätt, av verkliga och inbillade barnaljud. Vissa nätter kan jag inte sova alls. Jag ligger vaken och tankarna mal. Jag har mardrömmar ibland och kan vakna i skräck. Jag sover bäst när jag jobbat hårt och med tillfredställelse, och när jag tränat så jag blivit riktigt trött och svettig. Jag oroar mig över mina barn, mig själv, mitt jobb, min familj, mina gamla föräldrar, framtiden.
I natt hade jag en sådan där natt. Sonen vaknade hela tiden och när hans säng var blöt av febersvett fick han komma och sova hos mig. Big Mistake. Han snurrar alltid som en helikopter i sängen och är varm som en kamin. Jag gick och la mig i källaren. Läste, somnade inte. Dåsade till strax före sex, men vaknade genast när sonen kom dundrande ner för trappan, sökandes efter mig.
Så, det där med en god natts sömn; I really don´t believe in them. Det där förbenade uttrycket att ett gott samvete skulle vara en god kudde, det tycker jag är verkligen elakt, mot alla människor, som helt normalt inte sover så himla bra. So what?
Fast ibland längtar man efter John Blund, han hjälpte mig många gånger som barn...
SömnigKram
lördag 17 april 2010
Lördagsrapport
Jaha hade tänkt skriva lite nu, men så ser jag på klockan att jag måste kasta mig i bilen igen för att åka och hämta dottern på friidrottsträningen i Campushallen. Jag manar på sonen att skynda sig att klä på sig, för på vägen hem ska vi åka och handla. Jag fick dock lite sovmorgon i morse, innan det var dags att åka och lämna henne på träningen. Mannen fick snällt pallra sig iväg för att vara med på städ- och röjardag ute på LFF:s fotbollsplaner.
Min plan är att jag kanske kan fortsätta skriva det här inlägget senare!
Hej så länge.
Hej igen!
Jaha, något är visst fel kunde jag konstatera när sonen kurade ihop sig som ett plåster på mig och huttrade och frös när vi var ute. Visst är det tråkblåsigt, men han är inte den som fryser i första taget. Försökte få lite handling gjord, men han bara gnydde. Hem och ta febern, självklart feber, 39 grader. Gjorde lunch och bäddade ner honom i soffan framför teven. Nu förstår jag varför han inte vann på utevarvet på idrotten igår, som han brukar. Fast han har varit förkyld, hes och just i går fick jag en misstanke om att han hade något i luftrören, så som han lät. Det är inte lätt när man har en son som är av den sorten att han kör på för fullt, tills han stupar. Han vill absolut inte veta av att han ska ta det lugnare eller vara hemma från skolan eller liknande.
Så vad kan denna lördag ha i sin beredskap åt mig nu då? Mannen kom hem från fotbollsplanerna och gick genast ut och började beskära äppelträden. Själv skulle jag också behöva ta mig ut och köra en löprunda. Hemmet skulle behöva en veckostädning, hm, den är det inte många i familjen som vill ha första tjing på. Märkligt. Tvätten har hopat sig.
Och ändå. Något inom mig knackar på och vill ut. Viskar lite försiktigt att kanske skulle du försöka göra något roligt någon gång också. Roligt? Vad är det egentligen som jag skulle vilja göra som är så roligt? Det är svårt att veta, jag hör inte mina egna tankar för vardagsbruset med allt som ska göras är det enda som hörs.
Varför skjuta upp till morgondagen det som ska göras i dag? Eller varför göra i dag det som kan skjutas upp till morgondagen? Eller varför göra i dag det som kan skjutas upp till månen?
Och så en liten, vass, otäck rädsla i magen, tänk om askan från Islands vulkan fortsätter att sprida sig över Europa så lång tid att jag och mina väninnor inte kan åka till Italien 1 maj som vi bokat!!! Det vore just ett straff från ovan. Det som jag verkligen har att se fram emot, det ROLIGA. Ber en stilla bön.
Min plan är att jag kanske kan fortsätta skriva det här inlägget senare!
Hej så länge.
Hej igen!
Jaha, något är visst fel kunde jag konstatera när sonen kurade ihop sig som ett plåster på mig och huttrade och frös när vi var ute. Visst är det tråkblåsigt, men han är inte den som fryser i första taget. Försökte få lite handling gjord, men han bara gnydde. Hem och ta febern, självklart feber, 39 grader. Gjorde lunch och bäddade ner honom i soffan framför teven. Nu förstår jag varför han inte vann på utevarvet på idrotten igår, som han brukar. Fast han har varit förkyld, hes och just i går fick jag en misstanke om att han hade något i luftrören, så som han lät. Det är inte lätt när man har en son som är av den sorten att han kör på för fullt, tills han stupar. Han vill absolut inte veta av att han ska ta det lugnare eller vara hemma från skolan eller liknande.
Så vad kan denna lördag ha i sin beredskap åt mig nu då? Mannen kom hem från fotbollsplanerna och gick genast ut och började beskära äppelträden. Själv skulle jag också behöva ta mig ut och köra en löprunda. Hemmet skulle behöva en veckostädning, hm, den är det inte många i familjen som vill ha första tjing på. Märkligt. Tvätten har hopat sig.
Och ändå. Något inom mig knackar på och vill ut. Viskar lite försiktigt att kanske skulle du försöka göra något roligt någon gång också. Roligt? Vad är det egentligen som jag skulle vilja göra som är så roligt? Det är svårt att veta, jag hör inte mina egna tankar för vardagsbruset med allt som ska göras är det enda som hörs.
Varför skjuta upp till morgondagen det som ska göras i dag? Eller varför göra i dag det som kan skjutas upp till morgondagen? Eller varför göra i dag det som kan skjutas upp till månen?
Och så en liten, vass, otäck rädsla i magen, tänk om askan från Islands vulkan fortsätter att sprida sig över Europa så lång tid att jag och mina väninnor inte kan åka till Italien 1 maj som vi bokat!!! Det vore just ett straff från ovan. Det som jag verkligen har att se fram emot, det ROLIGA. Ber en stilla bön.
Nu är jag här igen! Kväll nu. Löprundan runt ån gjorde underverk! Kör alltid lite övningar efteråt också på min matta och med pilatesbollen. Skönt! Sonen fick febernedsättande och det gjorde också underverk med hans tillstånd, han och fadern kunde spela x-box-spel en bra stund och sedan var syrran snäll och lekte fint med lego med honom för en gångs skull!
Jag gjorde mig fin för lördagskväll och mannen lagade en underbar middag, under tiden spelade vi Eldkvarn på Spotify, helt underbart! Efter serien "Mauros och Pluras kök" är vi frälsta. Moneybrother och Marit Bergman var för övrigt helt perfekta häromkvällen, så vi kör Marit sedan. Middagen avnjöt vi med gott vin och levande ljus. Sedan inträffar något konstigt. Vi kan verkligen inte enas om kvällens tv-program. Den manliga delen av familjen år således nere i källaren och spelar x-box och den feminina delen stannar och kollar körslaget. Vi ÄLSKAR körer hon och jag.
Detta är kanske framtiden. Vi sitter på olika plan. Skönt att jag har en dotter.
LördagsKRAM!
onsdag 14 april 2010
Födelsedagshyllníng
Mycket födelsedagar blir det så här års. Man kan ju undra lite över det där med att alltid göra barn som föds precis i april... men inte är det så underligt om man betänker att vi är lärare (nåja, JAG i alla fall) och har långledigt på sommaren och dessutom gärna vill ha barn precis till sommaren just därför! (Det råkade bara gå så mycket fortare än vad man kunde tro...).
För mig är det här med födelsedagar så otroligt viktigt. Varför? Finns det något underliggande gömt i mitt förflutna måhända? Ja, kanske det. Det där med minnen från barndomen är så svårt, har jag insett. Ibland har man övertolkat, och ibland undertolkat händelser. Inget minne går att lita på, de förändras som en kameolont. Så som jag minns det dock så har min mor varit en sådan mor som har vändit ut och in på sig för att göra oss barn nöjda, både vid jul och vid födelsedagar. Hon fixade och trixade med presenter som kändes genomtänkta, personliga och som fick mig att känna mig så älskad. Jag har alltid varit det slags barn som längtar och längtar efter dessa högtider, och det är min mors förtjänst.
Detta att längta. Det är så viktigt att man tvingas få göra det. Hur gör man för att få barnen att längta? Det verkar kanske ganska enkelt; man ger dem inte allt det vill ha direkt. Man tillfredställer inte alla deras behov direkt. I dag är det faktiskt inte så lätt som det kan verka. Vi lever i en kultur där man alltid ska sätta barnens behov främst, annars blir man snudd på socialanmäld. Förståsigpåare har ständigt åsikter om hur man på bästa sätt uppfostrar barn. Det är inte så lätt att stå emot.
Mina barn har allt de behöver, det har de. Jag lever inte i samma situation som mina föräldrar gjorde när jag växte upp, även om jag inte är välbärgad på något vis. Men oj, vad mina barn har längtat och längtat och längtat efter sina födelsedagar.
Vad är det de längtat efter?
Jag gissar. Kanske att det faktiskt är så att vi aldrig köper saker till barnen så där bara när de tycker att de vill ha något, fast en del saker kan vara billiga eller så. Men främst tror jag att det beror på själva PROCESSEN, vilken jag är en stor del i, antar jag. Den brukar börja månader innan när de börjar ÖNSKA sig saker. Det är en lång process där de ändrar sig vecka för vecka. Man kan säga att de FROSSAR i önskande. Sedan kommer själva allvaret, då vi går i affärer och tittar och önskar på riktigt. Sedan brukar jag försöka ta med syskonet och inhandla det andra syskonets presenter, de är verkligen BÄST på att veta vad den andre verkligen vill ha. Vi slår in och gör fina paket.
Sedan kommer själva DAGEN. Då ska vi förbereda frukost på sängen med favoritfrukosten och ballong och dekoration. Vi ska sjunga och blåsa ut ljus. Födelsedagsbarnet ska låtsas sova (sonen berättade ingående om hur han brukar låtsas, fast han varit vaken i evigheter). Alla ska titta på paketöppnandet och utstöta glada ljud och frågor om det är till belåtenhet. Resten av dagen är det huvudpersonen som bestämmer vad vi äter och alla är extra omtänksamma självklart. Telefonen ringer och mormor sjunger (tidigast av alla) och farmor ringer. Farfar och andra sänder hälsningar. Farmors syster skickar kort och pengar. I skolan sjunger de och ger ett häfte med kamraternas födelsedagsteckningar. Senare väntar barnkalas och släktkalas.
Det är kanske inte så konstigt att de längtar. Det är underbart att få vara så i CENTRUM för allas uppmärksamhet och omtänksamhet, för en liten stund.
Leve födelsedagarna!
FödelsedagsKRAM!
För mig är det här med födelsedagar så otroligt viktigt. Varför? Finns det något underliggande gömt i mitt förflutna måhända? Ja, kanske det. Det där med minnen från barndomen är så svårt, har jag insett. Ibland har man övertolkat, och ibland undertolkat händelser. Inget minne går att lita på, de förändras som en kameolont. Så som jag minns det dock så har min mor varit en sådan mor som har vändit ut och in på sig för att göra oss barn nöjda, både vid jul och vid födelsedagar. Hon fixade och trixade med presenter som kändes genomtänkta, personliga och som fick mig att känna mig så älskad. Jag har alltid varit det slags barn som längtar och längtar efter dessa högtider, och det är min mors förtjänst.
Detta att längta. Det är så viktigt att man tvingas få göra det. Hur gör man för att få barnen att längta? Det verkar kanske ganska enkelt; man ger dem inte allt det vill ha direkt. Man tillfredställer inte alla deras behov direkt. I dag är det faktiskt inte så lätt som det kan verka. Vi lever i en kultur där man alltid ska sätta barnens behov främst, annars blir man snudd på socialanmäld. Förståsigpåare har ständigt åsikter om hur man på bästa sätt uppfostrar barn. Det är inte så lätt att stå emot.
Mina barn har allt de behöver, det har de. Jag lever inte i samma situation som mina föräldrar gjorde när jag växte upp, även om jag inte är välbärgad på något vis. Men oj, vad mina barn har längtat och längtat och längtat efter sina födelsedagar.
Vad är det de längtat efter?
Jag gissar. Kanske att det faktiskt är så att vi aldrig köper saker till barnen så där bara när de tycker att de vill ha något, fast en del saker kan vara billiga eller så. Men främst tror jag att det beror på själva PROCESSEN, vilken jag är en stor del i, antar jag. Den brukar börja månader innan när de börjar ÖNSKA sig saker. Det är en lång process där de ändrar sig vecka för vecka. Man kan säga att de FROSSAR i önskande. Sedan kommer själva allvaret, då vi går i affärer och tittar och önskar på riktigt. Sedan brukar jag försöka ta med syskonet och inhandla det andra syskonets presenter, de är verkligen BÄST på att veta vad den andre verkligen vill ha. Vi slår in och gör fina paket.
Sedan kommer själva DAGEN. Då ska vi förbereda frukost på sängen med favoritfrukosten och ballong och dekoration. Vi ska sjunga och blåsa ut ljus. Födelsedagsbarnet ska låtsas sova (sonen berättade ingående om hur han brukar låtsas, fast han varit vaken i evigheter). Alla ska titta på paketöppnandet och utstöta glada ljud och frågor om det är till belåtenhet. Resten av dagen är det huvudpersonen som bestämmer vad vi äter och alla är extra omtänksamma självklart. Telefonen ringer och mormor sjunger (tidigast av alla) och farmor ringer. Farfar och andra sänder hälsningar. Farmors syster skickar kort och pengar. I skolan sjunger de och ger ett häfte med kamraternas födelsedagsteckningar. Senare väntar barnkalas och släktkalas.
Det är kanske inte så konstigt att de längtar. Det är underbart att få vara så i CENTRUM för allas uppmärksamhet och omtänksamhet, för en liten stund.
Leve födelsedagarna!
FödelsedagsKRAM!
tisdag 13 april 2010
April Fools' Day
Vårsolen lyser ute och man vill bara gå ut! I går em, när jag och dottern var och handlade de sista presenterna till sonens födelsedag i morgon, var det så varmt att man var tvungen att ta av sig jackan. Vi såg folk som gick omkring i bara linne.
Hemma har jag planterat lite vårblommor i utekrukorna och utemöblerna är på plats i trädgården. När solen och värmen kommer fram så här års så blir man så rastlös, allt annat än jobba vill jag göra just nu. Solen och ljuset lurar mig att tro att sommaren är nära. Jag får bilder av mig själv i lätta kläder, sittandes på verandan smuttandes på ett glas vin framför grillen och barnen lekandes i trädgården. Jag ser mig själv flanerandes på stan, med en väninna, med paus på något kafé. Uppenbarelser av stränder, hav, getingsurr och läsning i en solstol kastar sig obarmhärtigt över mig, och får mig att tappa fokus.
Hallå, vakna! Det är APRIL. Månaden som alltid luras. Inte är det konstigt att den inleds med att man ska lura varandra, så där fortsätter det sedan hela månaden ut.
Så, jag vänder den narrande solen ryggen, stirrar ner i min rättningshög, låter blicken fortsätta över till min inbox, där mejlen trillar in, och vidare till planeringslistan. Var ska jag börja? Jag griper rödpennan och sätter igång.
AprilKram!
Hemma har jag planterat lite vårblommor i utekrukorna och utemöblerna är på plats i trädgården. När solen och värmen kommer fram så här års så blir man så rastlös, allt annat än jobba vill jag göra just nu. Solen och ljuset lurar mig att tro att sommaren är nära. Jag får bilder av mig själv i lätta kläder, sittandes på verandan smuttandes på ett glas vin framför grillen och barnen lekandes i trädgården. Jag ser mig själv flanerandes på stan, med en väninna, med paus på något kafé. Uppenbarelser av stränder, hav, getingsurr och läsning i en solstol kastar sig obarmhärtigt över mig, och får mig att tappa fokus.
Hallå, vakna! Det är APRIL. Månaden som alltid luras. Inte är det konstigt att den inleds med att man ska lura varandra, så där fortsätter det sedan hela månaden ut.
Så, jag vänder den narrande solen ryggen, stirrar ner i min rättningshög, låter blicken fortsätta över till min inbox, där mejlen trillar in, och vidare till planeringslistan. Var ska jag börja? Jag griper rödpennan och sätter igång.
AprilKram!
måndag 12 april 2010
Måndagsblues
Dottern fyllde år i går och fick helt och hållet bestämma över allt. En riktigt mysig dag, och hon var nöjd med sina presenter.
Som vanligt känner inte födelsedagsbarnet av att ha blivit ett år äldre (en klassisk fråga som måste ställas), men tyvärr så tycker jag att det känns för mamman i fråga. Herregud vad fort det går, när hon blir ett år äldre blir helt klart jag det med...
Och så är lovet slut och det känns som om en dörr till friheten stängs abrubt. Tillbaka till stress och ansvarsuppgifter. Borta är de loja dagarna när lusten får styra, tillbaka är alla tider som måste passas och uppgifter som måste genomföras. Så, det är väl inget att gnälla över, that´s life baby! Ja, jag VET, men kan jag inte få sura lite i alla fall.
Under lovet har jag varit så avslappnad att jag kommit in i den där "drömma-om-framtiden-känslan", vilken är en mycket sällsynt känsla, utrotningshotad minsann, skulle jag tro. Ett sådant tillstånd kan bara uppnås om man fått ta det riktigt lugnt en längre period, så att man nästan kommit in i en uttråkningsfas faktiskt. Då börjar jag plötsligt se saker som i ett förklarat ljus, jag ser skogen och inte bara träden, för att använda ett slitet uttryck.
Fast det är lite farligt det där tillståndet...för plötsligt har nuet hunnit ifatt mig och slagit ner som en yxa i nacken igen, och vad händer då med alla mina planer och drömmar? Det är lätt att bli lite låg och desillusionerad då, tänka att det finns aldrig en chans i världen att jag kommer att orka att göra något, inte ett jota utöver allt det jag bara måste göra. Som vanligt.
Ja, ja. Det är måndagsblues. Bara hjulen börjar rulla igång igen är jag (o)lyckligt vetande om att jag har några behov över huvudtaget. Det är bara att springa på i hjulet. Man får i alla fall gratis motion.
MåndagsKRAM
Som vanligt känner inte födelsedagsbarnet av att ha blivit ett år äldre (en klassisk fråga som måste ställas), men tyvärr så tycker jag att det känns för mamman i fråga. Herregud vad fort det går, när hon blir ett år äldre blir helt klart jag det med...
Och så är lovet slut och det känns som om en dörr till friheten stängs abrubt. Tillbaka till stress och ansvarsuppgifter. Borta är de loja dagarna när lusten får styra, tillbaka är alla tider som måste passas och uppgifter som måste genomföras. Så, det är väl inget att gnälla över, that´s life baby! Ja, jag VET, men kan jag inte få sura lite i alla fall.
Under lovet har jag varit så avslappnad att jag kommit in i den där "drömma-om-framtiden-känslan", vilken är en mycket sällsynt känsla, utrotningshotad minsann, skulle jag tro. Ett sådant tillstånd kan bara uppnås om man fått ta det riktigt lugnt en längre period, så att man nästan kommit in i en uttråkningsfas faktiskt. Då börjar jag plötsligt se saker som i ett förklarat ljus, jag ser skogen och inte bara träden, för att använda ett slitet uttryck.
Fast det är lite farligt det där tillståndet...för plötsligt har nuet hunnit ifatt mig och slagit ner som en yxa i nacken igen, och vad händer då med alla mina planer och drömmar? Det är lätt att bli lite låg och desillusionerad då, tänka att det finns aldrig en chans i världen att jag kommer att orka att göra något, inte ett jota utöver allt det jag bara måste göra. Som vanligt.
Ja, ja. Det är måndagsblues. Bara hjulen börjar rulla igång igen är jag (o)lyckligt vetande om att jag har några behov över huvudtaget. Det är bara att springa på i hjulet. Man får i alla fall gratis motion.
MåndagsKRAM
torsdag 8 april 2010
Det som är botten i dig...
Både i går och i dag låg jag kvar en stund i sängen och drönade och lyssnade på P1. Programmet var det där lyssnare ringer in och säger sin åsikt och diskuterar med en programledare. Ett av de ämnen som diskuterades flitigt var "barnuppfostran".
En man vid namn Mats ringde in i går och menade, i korthet, att somliga barn behöver våld i sin uppfostran. De förstår inget annat språk. En kvinna från Kalmar, Malin, ringde lite senare in och tog upp att det otäcka med Mats samtal var att han låtit så normal, ja rent av klok. Mats var verbal, lugn och samlad -man lyssnade på honom. Det var skönt att Malin ringde in och sa detta kände jag, för hon hade precis rätt i sin iakttagelse. Mats lät riktigt sympatisk, trots att han de facto uppmuntrade till kriminella handlingar. Mot barn. Ungefär som Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson lät trevlig och klok i Lars Adaktussons debattprogram på tv8 häromkvällen.
Det gäller att vi lyssnar på verbala, smarta människor med öronen på skaft. Det är farligt lätt att vaggas in i psykopaters världsbild. Kanske för att, för att citera poeten Gunnar Ekelöf: Det som är botten i dig, är botten också i andra. Vi har alla ett mörkt rum inom oss. En del människor hittar nyckeln dit.
Men det är klart, man kan bli rätt trött när man hör en del klämkäcka människor ringa in och säga saker som: "man ska uppfostra barn med kramar!", "man ska vara DÄR", "man ska ha KÄRLEK och RAMAR". Ja, visst är allt detta absolut sant! Något annat säger jag inte. Men alla som har barn vet att man ibland inte orkar vara så som man vet att man borde vara. Det är lika bra att erkännas.
Vad gör du när du inte orkar vara en svenskt perfekt och pedagogisk förälder?
A: Blir MARTYR? (nu har du gjort mamma ledsen och jag orkar inte längre).
B: HOTAR? (om du inte slutar genast så tar jag ditt x-box-spel, eller kanske ; om du inte slutar genast skickar jag bort dig på uppfostringsanstalt?)
C:FRYSER UT? (ser inte, hör inte, pratar bara med syskonet).
D: AVSKILJER? (nu går du upp på ditt rum och stannar där tills du förstått vad du gjort).
E: SKRÄMMER? (höjer rösten, blir iskall, får svart blick, blir hysterisk etc).
F: KRÄNKER VERBALT? (jag vill inte ens skriva de fula ord som en del kanske tar till här...).
G: ANGRIPER BARNET SOM PERSON? (du är alltid så slarvig och klumpig, du är hopplös etc).
Men det är klart, detta är ju inget som vi svenskar gör mot våra barn alls. Aldrig. Vi har KÄRLEK och RAMAR.
Men det är klart, man kan bli rätt trött när man hör en del klämkäcka människor ringa in och säga saker som: "man ska uppfostra barn med kramar!", "man ska vara DÄR", "man ska ha KÄRLEK och RAMAR". Ja, visst är allt detta absolut sant! Något annat säger jag inte. Men alla som har barn vet att man ibland inte orkar vara så som man vet att man borde vara. Det är lika bra att erkännas.
Vad gör du när du inte orkar vara en svenskt perfekt och pedagogisk förälder?
A: Blir MARTYR? (nu har du gjort mamma ledsen och jag orkar inte längre).
B: HOTAR? (om du inte slutar genast så tar jag ditt x-box-spel, eller kanske ; om du inte slutar genast skickar jag bort dig på uppfostringsanstalt?)
C:FRYSER UT? (ser inte, hör inte, pratar bara med syskonet).
D: AVSKILJER? (nu går du upp på ditt rum och stannar där tills du förstått vad du gjort).
E: SKRÄMMER? (höjer rösten, blir iskall, får svart blick, blir hysterisk etc).
F: KRÄNKER VERBALT? (jag vill inte ens skriva de fula ord som en del kanske tar till här...).
G: ANGRIPER BARNET SOM PERSON? (du är alltid så slarvig och klumpig, du är hopplös etc).
Men det är klart, detta är ju inget som vi svenskar gör mot våra barn alls. Aldrig. Vi har KÄRLEK och RAMAR.
Det som den där Mats sa, som lät klokt innan man skärskådade det, var bl a: vilken metod man än väljer att använda så innebär all form av uppfostran en slags kränkning, där den vuxne utövar makt. Vilket är då skadligast för barnet, en snabb örfil eller en mamma som ständigt är martyr och ger barnet dåligt samvete? Men, nehej du Mats. Nu försöker du jämföra äpplen och päron, det där har nämligen inget med varandra att göra, eftersom båda metoderna är lika förkastliga. Men det är precis så där som de går tillväga, manipulerarna, ställer saker som inte har med varandra att göra mot varandra. Så se upp med retoriken!
Mitt mål är i alla fall att vara en trygg, harmonisk mamma. En som lyssnar på och resonerar med mina barn. Jag vill ha tydliga regler med konsekvenser, jag vill vara bara kärleksfull och ha roligt med mina barn. Och så är det. Oftast.
KärleksfullKram
onsdag 7 april 2010
Pilates
Jaha ja, då har man införskaffat en pilatesmatta och en pilatesboll. Körde lite övningar på bollen i går och det var ju riktigt roligt :-) Roligare än att köra utan boll, så att säga. En push up-stång hängde vi upp i källaren i en dörr också, så nu ska minsann de svaga armarna få sig en omgång ibland. Skivstången med tyngder känner jag inte kommer att bli den jag leker mest med, men en del "utfall" kan enligt maken vara ok om jag gör. Ja, visst kan jag börja lyfta tyngder, om det gör någon gladare, men det är inte det jag känner mest för så att säga. Lite enkla övningar för rygg, stuss, mage, rumpa och armar är det jag är ute efter. Naturligtvis kompletterat med löprundorna (hallå, man KAN springa nu, det är fint ute, sätt igång!).
Har även bestämt mig för att börja träna innebandy, nu när seriespelet är över. Snart börjar fotbollen också, så kan jag bara hålla på med detta som jag har bestämt, så ska nog träningskvoten kännas mer tillfredställande uppfylld.
Och jag känna mig starkare och friskare, förhoppningsvis.
BestämdKRAM
Har även bestämt mig för att börja träna innebandy, nu när seriespelet är över. Snart börjar fotbollen också, så kan jag bara hålla på med detta som jag har bestämt, så ska nog träningskvoten kännas mer tillfredställande uppfylld.
Och jag känna mig starkare och friskare, förhoppningsvis.
BestämdKRAM
tisdag 6 april 2010
Godis vs hembakt
Jobbar man deltid på universitetet så får man bara deltids påsklov. Hmm, har visst upptäckt en nackdel med jobbet. Nu ska jag lägga av för i dag i alla fall. Blir väl en liten stund om dagen resten av veckan, antar jag.
Annars funderar jag just nu starkt på att ta alla påskägg (med innehåll) och kasta dem i soporna. Det är helt enkelt inte friskt att ha så mycket godis kvar efter påsken. Mina barn har tröttnat på godis för mycket länge sedan, så nu är det bara de vuxna som äter. Min dotter ber enträget att vi ska baka en bärpaj eller en kaka av något slag. Tänk, själv är jag uppvuxen UTAN godis (nästan i alla fall), men med hur mycket hembakt som helst. Där ser man återigen att det man växer upp utan som barn, vill man så mycket mer ha sedan när man blir vuxen. Så därför kommer mina barn bli mästerbagare som vuxna, eller?!
Ska se om jag kan skärpa till mig och ta och baka lite med barnen nu under lovet. Det är egentligen jättekul, tycker jag. Bara man har handlat hem ingredienserna så.
Något annat jag funderar starkt på nu är att börja med de där löprundorna som jag tänkt så länge på. Eller börja på Friskis eller något. TRÄNA i alla fall, på ett eller annat sätt. Kanske kan jag b li friskare och mer motståndskraftig då. Jag är så trött på den eviga förkylningen, huvudvärken och halsontet.
Ja, i kväll ska det bli av!
GodiströttKRAM!
söndag 4 april 2010
Vårtecken
När vi kom hem från småland i dag så sken solen fortfarande och sände små strömmande vibbar av varma vårkänslor genom kroppen. Jag parkerade mig på balkongen med en tidning och en kopp kaffe efter att alla akuta "måsten" var avklarade. Grannar runt om i området har tagit fram sina grillar, hade jag noterat under den tidigare promenaden till affären, och en del har planterat blommor i sina utekrukor. Andra vårtecken, förutom den uppenbart uppvaknande naturen, är barn ute på gatan spelandes landhockey och par på promenad. Människorna tittar ut ur sina iden.
Men något annat är också omistligt att känna igen som vårtecken; RASTLÖSHETEN i kroppen. Den brukar man glömma bort varje år, men känna igen direkt när den kommer.
Det är så mycket jag vill, känner jag, men tyvärr är också ett annat vårtecken den bleka tröttheten. Energinivån har inte riktigt kommit ifatt själva viljenivån, jag är som ett batteri som inte laddat upp ännu... Då är det lätt att känna sig sådär lite hopplös, jag är lite som den längtande åskådaren i fönstret, jag vill gå ut, ta tag i saker, men blir kvar.
Fast jag vet inte...vad är det som jag så absolut måste ta tag i egentligen? Som jag MÅSTE göra? Ingenting, just nu i alla fall... Fast det finns ju mycket som skulle vara KUL att göra.
Ja, ja, jag får se när energin har laddat upp till apassad nivå för mina ambitioner. Tills dess tror jag att jag helt enkelt tar och relaxar lite här i kväll med min älskade lilla familj.
VårkänsloKRAM
Men något annat är också omistligt att känna igen som vårtecken; RASTLÖSHETEN i kroppen. Den brukar man glömma bort varje år, men känna igen direkt när den kommer.
Det är så mycket jag vill, känner jag, men tyvärr är också ett annat vårtecken den bleka tröttheten. Energinivån har inte riktigt kommit ifatt själva viljenivån, jag är som ett batteri som inte laddat upp ännu... Då är det lätt att känna sig sådär lite hopplös, jag är lite som den längtande åskådaren i fönstret, jag vill gå ut, ta tag i saker, men blir kvar.
Fast jag vet inte...vad är det som jag så absolut måste ta tag i egentligen? Som jag MÅSTE göra? Ingenting, just nu i alla fall... Fast det finns ju mycket som skulle vara KUL att göra.
Ja, ja, jag får se när energin har laddat upp till apassad nivå för mina ambitioner. Tills dess tror jag att jag helt enkelt tar och relaxar lite här i kväll med min älskade lilla familj.
VårkänsloKRAM
lördag 3 april 2010
On the road
Äntligen påsklov och det är så otroligt skönt att veta att man inte behöver jobba förrän nästa tisdag :-D
En riktigt skön början på lovkänslan fick jag, eftersom vi var bjudna ner till min barndomskompis och hennes familjs sommarstuga i småland. Nu sitter vi i bilen därifrån, mätta, avslappnade och nöjda efter trevlig samvaro. Att träffa henne skulle kunna vara lite farligt, då hon har den mest bedårande lilla dotter på 20 månader, och då är det ju lätt att bli sugen, så sugen... men det brukar räcka med att jag återkallar vaknätter och en envis liten illbatting till sons småbarnsår så tappar jag snabbt lusten... Det går inte att komma ifrån att man nu blivit lite bortskämd och bekväm...
Hursomhelst så har vi bokat semester ihop på Gotland i sommar under Almedalsveckan, då våra män ska jobba där, och det ska bli så supermysigt att få umgås lite mer, på ett lite mer vardagligt sätt. Tänk att vi varit kompisar sedan vi gick i fyran, även om det gått lite upp och ner i frekvensen av umgänget under åren så har vi alltid hållit ihop på något sätt, trots att vi inte alls varit i samma livsfaser, det är starkt!
Nu är vi på väg till svärmor och hennes man i Huskvarna, där även mannens bror och fru är. Ska bli fortsatt mysigt! Undrar om vi får årets första påskbord? Annars är min tanke att vi ska bjuda hem mor och far annandagen på lite sådant, får se hur de mår, men jag har lite dåligt samvete, som alltid, för att jag är on the road just nu, och inte alls med dem. Högtider är alltid lite kruxiga på det sättet... Men, men, lovet innehåller ju några dagar till, och då kan jag ta igen detta!
Nu kör vi nerför här och ser en underbar utsikt i solen mot Vättern, så vackert! Först en liten tur till A6... Men, oj, vilken bilkö! Det är visst Elmiamässa här...
PåskKRAM
En riktigt skön början på lovkänslan fick jag, eftersom vi var bjudna ner till min barndomskompis och hennes familjs sommarstuga i småland. Nu sitter vi i bilen därifrån, mätta, avslappnade och nöjda efter trevlig samvaro. Att träffa henne skulle kunna vara lite farligt, då hon har den mest bedårande lilla dotter på 20 månader, och då är det ju lätt att bli sugen, så sugen... men det brukar räcka med att jag återkallar vaknätter och en envis liten illbatting till sons småbarnsår så tappar jag snabbt lusten... Det går inte att komma ifrån att man nu blivit lite bortskämd och bekväm...
Hursomhelst så har vi bokat semester ihop på Gotland i sommar under Almedalsveckan, då våra män ska jobba där, och det ska bli så supermysigt att få umgås lite mer, på ett lite mer vardagligt sätt. Tänk att vi varit kompisar sedan vi gick i fyran, även om det gått lite upp och ner i frekvensen av umgänget under åren så har vi alltid hållit ihop på något sätt, trots att vi inte alls varit i samma livsfaser, det är starkt!
Nu är vi på väg till svärmor och hennes man i Huskvarna, där även mannens bror och fru är. Ska bli fortsatt mysigt! Undrar om vi får årets första påskbord? Annars är min tanke att vi ska bjuda hem mor och far annandagen på lite sådant, får se hur de mår, men jag har lite dåligt samvete, som alltid, för att jag är on the road just nu, och inte alls med dem. Högtider är alltid lite kruxiga på det sättet... Men, men, lovet innehåller ju några dagar till, och då kan jag ta igen detta!
Nu kör vi nerför här och ser en underbar utsikt i solen mot Vättern, så vackert! Först en liten tur till A6... Men, oj, vilken bilkö! Det är visst Elmiamässa här...
PåskKRAM
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske... -
Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på. Vart har den alltid så entusiastiskt disk...
-
Egentligen hade jag INTE tänkt skriva något nu. Jag SKA inte skriva när jag är ledsen och orolig, hade jag ju bestämt. Så, nu är mamma inlag...