Riktigt SKÖN helg har jag haft. Känns som jag laddat batterierna en hel del faktiskt.
Vad jag har gjort?
Tagit det lugnt helt enkelt.
Fredagen var en typisk tacofredag, men familjemys, vin och Sverige-fotbollsmatch som var kul att se! På lördagen stannade jag i sängen länge, läste och kollade en film, tog en lång power-walk-promenad med dottern i solen runt ån och på kvällen var vi i Björkliden hos svåger och hans flickvän och åt så gott! De hade några slags bords-grill-fonduegrytor som vi satt och själva grillade kött, skaldjur och bläckfisk på och plockade buljongkokade grönsaker och nudlar ur. Härliga såser också, mycket gott!
På söndagen var vi pigga och fräscha och åkte ut till landet och fiskade, grillade korv ute på en ö och njöt i solen. Sonen hade en kompis med sig, så han var extra nöjd.
Vi var med om en lite komisk händelse också, när vi råkade bli instängda i grannområdet på landet bakom en stängd vägbom... den var öppen när vi åkte in och jag sa lugnande att det nog inte var någon fara då den var öppen nu. Men, naturligtvis var den stängd sedan, med ett rejält hänglås... jag fick ge mig ut på tiggarjakt bland stugorna efter nyckel... Hade dock turen att råka på en gammal bekant i området som hjälpte mig omgående, även om hennes man var lite grinig först... Hehe det gamla "fiendskapet" mellan oss Kallvikbor och Svartmålaborna verkar bestå... tänk vad fånigt det där är! "Jag tänker alltid att vi Kallvikbor får vara överallt här", sa jag lite låtsat naivt, och min bekant skrattade generat och sa att jo, det var ju fåniga regler som föreningen bestämt egentligen...
Men men, hursomhelst, när det är så här härligt väder på helgen är det extra lätt att ha det skönt och avkopplande, det behövdes verkligen.
Dags att ta tag i denna nya vecka.
KRAM!
måndag 6 september 2010
fredag 3 september 2010
Fredagstankar...
Säger bara en sak; äntligen FREDAG igen. Fattar inte att man ska vara helt slut så här efter en veckas jobb igen.
Veckan har väl varit OK jobbmässigt faktiskt, även om eleverna varit mycket sjuka och en del dippat lite i sina ambitioner igen. Men det fixar vi till nästa vecka med nya tag! Hade ett vikariat i samhällskunskap i onsdags morse och då lever jag upp lite! Härligt att få prata VALET med eleverna och försöka ingjuta politisk medvetenhet i deras unga, likgiltiga kroppar (aldrig att jag ger mig på den punkten, jag säger åt dem att de måste DRA upp sina föräldrar från sofflocket och ta hand om sin RÖST).
Annars lyckades mamma vara ensam i sisådär en och en halv timme i onsdags kväll efter att jag och min bror lämnat dem, innan nya fallet kom. Suck. Detta är straffet, oket man måste bära. Men jag är ändå glad över att vi fått in bra kommunikation med hemtjänst och vårdbiståndshandläggare nu, inför den oundvikliga framtiden, som verkar komma allt närmre.
Men nu är det fredag och jag har redan hunnit tvätta och städat av här hemma litegrann och nu är det MYS med fotbollsmatch och vin. Skönt värre.
KRAM!
Veckan har väl varit OK jobbmässigt faktiskt, även om eleverna varit mycket sjuka och en del dippat lite i sina ambitioner igen. Men det fixar vi till nästa vecka med nya tag! Hade ett vikariat i samhällskunskap i onsdags morse och då lever jag upp lite! Härligt att få prata VALET med eleverna och försöka ingjuta politisk medvetenhet i deras unga, likgiltiga kroppar (aldrig att jag ger mig på den punkten, jag säger åt dem att de måste DRA upp sina föräldrar från sofflocket och ta hand om sin RÖST).
Annars lyckades mamma vara ensam i sisådär en och en halv timme i onsdags kväll efter att jag och min bror lämnat dem, innan nya fallet kom. Suck. Detta är straffet, oket man måste bära. Men jag är ändå glad över att vi fått in bra kommunikation med hemtjänst och vårdbiståndshandläggare nu, inför den oundvikliga framtiden, som verkar komma allt närmre.
Men nu är det fredag och jag har redan hunnit tvätta och städat av här hemma litegrann och nu är det MYS med fotbollsmatch och vin. Skönt värre.
KRAM!
torsdag 2 september 2010
Livets faser...
Tänk vad livet har sina olika faser egentligen. Det är verkligen tur att man inte har en verklig spåkula som kan tala om precis hur livet kommer att te sig i framtiden. Jag tror inte att man skulle kunna tro att man skulle orka med sitt liv och alla utmaningar man får gå igenom alls då. Världen skulle vara full av människor som bara lägger sig ner och ger upp då. Kanske skulle jag vara en av dem? Vem vet?
När man tog beslutet att skaffa barn hade man ju inte en aning om vad det egentligen skulle kräva av mig i livet, i framtiden. Hade jag verkligen, då menar jag verkligen, förstått det hade jag kanske inte gjort det. Därför är det bra att jag inte visste, och fortfarande inte vet, för hade jag inte tagit det beslutet had jag ändå valt bort det absolut bästa, viktigaste och det som ger mitt liv mening.
Men livets faser är verkligen något som känns helt sinnessjukt just nu. Jag kan fortfarande inte fatta, att jag, redan, NU, befinner mig i den fasen att det inte främst är samtal med och från barnomsorg och bvc och liknande som är the most likely thing on my mind, nej, om telefonen ringer nuförtiden är det sannolikt från olika sjukhusavdelningar, vårdplanerare, hemtjänst eller liknande.
För inte så länge sedan skrämde telefonens ringande mig mest med oro om samtal från dagis/skola om olyckor och sjukdom, men nu är det mina föräldrars olyckor och sjukdom jag fruktar hela tiden.
Nuförtiden planerar jag mer med mina bröder om hur vi ska dela upp arbetet med våra föräldrar, än vad jag planerar med min man om våra barn.
Det kan inte vara rätt att jag ska vara i den här fasen av mitt liv nu.
Mina barn ÄR fortfarande små och jag borde få ägna mig åt DEM mest. Snart är de stora...
Men vad ska man göra?
När man tog beslutet att skaffa barn hade man ju inte en aning om vad det egentligen skulle kräva av mig i livet, i framtiden. Hade jag verkligen, då menar jag verkligen, förstått det hade jag kanske inte gjort det. Därför är det bra att jag inte visste, och fortfarande inte vet, för hade jag inte tagit det beslutet had jag ändå valt bort det absolut bästa, viktigaste och det som ger mitt liv mening.
Men livets faser är verkligen något som känns helt sinnessjukt just nu. Jag kan fortfarande inte fatta, att jag, redan, NU, befinner mig i den fasen att det inte främst är samtal med och från barnomsorg och bvc och liknande som är the most likely thing on my mind, nej, om telefonen ringer nuförtiden är det sannolikt från olika sjukhusavdelningar, vårdplanerare, hemtjänst eller liknande.
För inte så länge sedan skrämde telefonens ringande mig mest med oro om samtal från dagis/skola om olyckor och sjukdom, men nu är det mina föräldrars olyckor och sjukdom jag fruktar hela tiden.
Nuförtiden planerar jag mer med mina bröder om hur vi ska dela upp arbetet med våra föräldrar, än vad jag planerar med min man om våra barn.
Det kan inte vara rätt att jag ska vara i den här fasen av mitt liv nu.
Mina barn ÄR fortfarande små och jag borde få ägna mig åt DEM mest. Snart är de stora...
Men vad ska man göra?
fredag 27 augusti 2010
Fredag. Yippee.
Så blev det fredag i alla fall igen. Skönt att man kan vara säker på någonting här i världen. Det finns en del saker man inte känner sig så säker på däremot.
Exempel? Jo, vädret t ex, men det är ju som vanligt. Annalkande höst innebär alltid att man kanske går ut helt felklädd och upptäcker det direkt, eller kanske på em. Frågan: "Var är barnens regnkläder?" uppkommer allt som oftast: Är de i klassrummets kapphall? Är de på fritids? Är de hos någon kompis? Är de på tork någonstans i huset? Och var f*n är stövlarna egentligen? Borta sedan i fredags (jag tror inte vi märkte dem mamma...). Och på morgonen får jag skicka upp sonen för omklädning från sommarshorts till långbyxor (jag fryser INTE mamma). Dottern har lärt sig att undvika uppmärksamhet och packar snällt med sig regnkläder, men jag vet att hon INTE tar på sig dem om det inte är under kollektivt tvång.
Ett annat exempel på tillvarons ovisshet är hur handledarna som jag frågat om de vill ta emot lärarstudenter på sin verksamhetsförlagda utbildning ( förr i tiden sa man praktik...), tänker svara. Det är höljt i dunkel och jag blir lika glad som ett barn varje gång någon säger JA.
Och hur det egentligen går till på Växjös universitet, där jag nu ska studera ett läsår på distans, det har jag inte riktigt förstått heller...
Och inte heller hur det är tänkt att fungera för min mamma när hon ska skickas hem nästa vecka till sitt hem.
But he who lives will see, som jag brukar säga.
KRAM!
Exempel? Jo, vädret t ex, men det är ju som vanligt. Annalkande höst innebär alltid att man kanske går ut helt felklädd och upptäcker det direkt, eller kanske på em. Frågan: "Var är barnens regnkläder?" uppkommer allt som oftast: Är de i klassrummets kapphall? Är de på fritids? Är de hos någon kompis? Är de på tork någonstans i huset? Och var f*n är stövlarna egentligen? Borta sedan i fredags (jag tror inte vi märkte dem mamma...). Och på morgonen får jag skicka upp sonen för omklädning från sommarshorts till långbyxor (jag fryser INTE mamma). Dottern har lärt sig att undvika uppmärksamhet och packar snällt med sig regnkläder, men jag vet att hon INTE tar på sig dem om det inte är under kollektivt tvång.
Ett annat exempel på tillvarons ovisshet är hur handledarna som jag frågat om de vill ta emot lärarstudenter på sin verksamhetsförlagda utbildning ( förr i tiden sa man praktik...), tänker svara. Det är höljt i dunkel och jag blir lika glad som ett barn varje gång någon säger JA.
Och hur det egentligen går till på Växjös universitet, där jag nu ska studera ett läsår på distans, det har jag inte riktigt förstått heller...
Och inte heller hur det är tänkt att fungera för min mamma när hon ska skickas hem nästa vecka till sitt hem.
But he who lives will see, som jag brukar säga.
KRAM!
torsdag 26 augusti 2010
Är det alltså riktig höst nu...?
Mår lite bättre, men är så snorig! Som en öppen kran, inte sexigt direkt... Bara min röst kanske, hes och beslöjad.. Jag känner mig som om jag har huvudet inlindat i bomull, som instängd i en burk eller något. Vill ha tillbaka mitt huvud, tack!
Har suttit nästan varenda kväll den här veckan och jobbat, hm, kanske borde ta det lite lugnare när jag inte mår bra, men hur ska det gå till? Vem gör mitt jobb under tiden liksom? Suck. Ibland undrar man hur j..a dum man kan vara egentligen, när man tar på sig en massa extrajobb helt glatt... Och utan något mer betalt också...
Ja, ja förkylningen passar ju bra in med vädret. Hällregn. Trevligt värre. Är det alltså redan RIKTIG höst? Med allt vad det innebär, ni vet...
Försöker gaska upp mig nu i alla fall, inte gnälla och så, vad blir bättre av det liksom, jag vet att allt bara blir värre om jag inte försöker se positivt och vara glad för det som är bra.
I dag ska jag faktiskt till frisören och klippa och slinga mig. Ska bli sååå sköööönt att få bli lite ompysslad äntligen.
KRAM!
Har suttit nästan varenda kväll den här veckan och jobbat, hm, kanske borde ta det lite lugnare när jag inte mår bra, men hur ska det gå till? Vem gör mitt jobb under tiden liksom? Suck. Ibland undrar man hur j..a dum man kan vara egentligen, när man tar på sig en massa extrajobb helt glatt... Och utan något mer betalt också...
Ja, ja förkylningen passar ju bra in med vädret. Hällregn. Trevligt värre. Är det alltså redan RIKTIG höst? Med allt vad det innebär, ni vet...
Försöker gaska upp mig nu i alla fall, inte gnälla och så, vad blir bättre av det liksom, jag vet att allt bara blir värre om jag inte försöker se positivt och vara glad för det som är bra.
I dag ska jag faktiskt till frisören och klippa och slinga mig. Ska bli sååå sköööönt att få bli lite ompysslad äntligen.
KRAM!
tisdag 24 augusti 2010
Jaha, så var det dags igen...
Förra veckan grundade för en riktigt trött och känslig Josephine under helgen. Katastrof. I dag, måndag, har något i min kropp börjat slå ut i full blom, och då menar jag inte på något positivt sätt. Huvudvärken har följt mig en vecka, men nu har jag blivit dunderförkyld och har ont i halsen också. VILL INTE vara sjuk! Varför blir det alltid så här efter att man jobbat ett par veckor och mött alla elever? Kan man ju undra, fast man vet svaret.
Och sonen, vars hosta kom upp i topphöjder i natt. Det skrällde värre än i kyrkan. Han var rätt ynklig i dag och ville bara hem.
Borde inte ha besökt mamma igår på sjukhuset, inte när jag kände att jag hade något rejält på gång i kroppen, men tanken på henne liggandes där i tristessen och förvirringen drev på mig ändå. Glad att jag gick dit, då hon faktiskt verkade bättre, vi kunde prata nästan normalt, fast hon var svag som vanligt.
Hade svårt att sova igår, konstigt att jag alltid ska ha så svårt med det när mannen är bortrest.
Och så allt som verkligen börjar komma ifatt mig nu på jobbet på det också, har fått MAJOR problem med mitt universitetsuppdrag. Suck.
Tar ett par panodil, trots att de inte hjälper...
Hoppas på en bättre dag i morgon.
Och sonen, vars hosta kom upp i topphöjder i natt. Det skrällde värre än i kyrkan. Han var rätt ynklig i dag och ville bara hem.
Borde inte ha besökt mamma igår på sjukhuset, inte när jag kände att jag hade något rejält på gång i kroppen, men tanken på henne liggandes där i tristessen och förvirringen drev på mig ändå. Glad att jag gick dit, då hon faktiskt verkade bättre, vi kunde prata nästan normalt, fast hon var svag som vanligt.
Hade svårt att sova igår, konstigt att jag alltid ska ha så svårt med det när mannen är bortrest.
Och så allt som verkligen börjar komma ifatt mig nu på jobbet på det också, har fått MAJOR problem med mitt universitetsuppdrag. Suck.
Tar ett par panodil, trots att de inte hjälper...
Hoppas på en bättre dag i morgon.
fredag 20 augusti 2010
Ta kontroll över dina värsta fiender...
Jaha varför var hon så ledsen i onsdags då människan? En dikt ska man kanske inte förklara, den ska ju tolkas.... Jag skrev mycket dikter för mig själv när jag var yngre, men nuförtiden ligger det egentligen inte för mig. Man lever för stressigt och ingen har tid att tolka något ändå, så lika bra att you spell it all out liksom. Att vara gåtfullt mystisk har jag slutat med...
Jag är så ledsen över hur min mamma mår. Allt är som en mardröm som man inte vaknar ur. Kommer vi att kunna vakna upp någonsin? Jag kan hantera att hon är sjuk, sådant kan man förstå och då vill man hjälpa till. Men jag klarar inte av att hon blivit en en helt annan människa, en främling som jag inte ens känner eller tycker om. Var är min mamma? Kommer hon någonsin tillbaka?
Man tror att man i grund och botten är en god människa som vill gott. Men jag har så svårt att vara god.
När mamma är som hon är vill jag bara fly och aldrig mer se tillbaka.
Och mitt i allt detta pappa. Jag tycker så synd om honom, men samtidigt är det så svårt att hjälpa. Mina minnen från barndomen står i vägen, trots att jag försöker vara vuxen och en god dotter. Hans tacksamhet när jag hjälper får mitt inre att blöda av sorg. Sorg över hur allt kunde bli som det blev. Varför.
Denna vecka har jag ändå tagit tag i problemet i stället för att fly från det. Jag mår bättre. Ta kontroll över dina värsta fiender, i stället för att de tar kontroll över dig, du vet.
Första veckan med eleverna har varit bra i alla fall! De gjorde utvärderingar i dag och de var ALLA nöjda med ALLT. En riktigt fin vecka och jag hoppas det inte bara var en engångsföretéelse. En av mina killar skrev: "det har varit en bra vecka, vi har jobbat bra i klassen och jag tror många har mognat". Just nu är jag beredd att hålla med. Tills motsatsen är bevisad, hehe.
Fredagsmys står på schemat nu. Hade tänkt gå på RixFM-festivalen, men jag avstod i sista stund. I morgon ska jag på fest och barnvakt ska komma och sova över! (hände typ för flera år sedan...).
KRAM
Jag är så ledsen över hur min mamma mår. Allt är som en mardröm som man inte vaknar ur. Kommer vi att kunna vakna upp någonsin? Jag kan hantera att hon är sjuk, sådant kan man förstå och då vill man hjälpa till. Men jag klarar inte av att hon blivit en en helt annan människa, en främling som jag inte ens känner eller tycker om. Var är min mamma? Kommer hon någonsin tillbaka?
Man tror att man i grund och botten är en god människa som vill gott. Men jag har så svårt att vara god.
När mamma är som hon är vill jag bara fly och aldrig mer se tillbaka.
Och mitt i allt detta pappa. Jag tycker så synd om honom, men samtidigt är det så svårt att hjälpa. Mina minnen från barndomen står i vägen, trots att jag försöker vara vuxen och en god dotter. Hans tacksamhet när jag hjälper får mitt inre att blöda av sorg. Sorg över hur allt kunde bli som det blev. Varför.
Denna vecka har jag ändå tagit tag i problemet i stället för att fly från det. Jag mår bättre. Ta kontroll över dina värsta fiender, i stället för att de tar kontroll över dig, du vet.
Första veckan med eleverna har varit bra i alla fall! De gjorde utvärderingar i dag och de var ALLA nöjda med ALLT. En riktigt fin vecka och jag hoppas det inte bara var en engångsföretéelse. En av mina killar skrev: "det har varit en bra vecka, vi har jobbat bra i klassen och jag tror många har mognat". Just nu är jag beredd att hålla med. Tills motsatsen är bevisad, hehe.
Fredagsmys står på schemat nu. Hade tänkt gå på RixFM-festivalen, men jag avstod i sista stund. I morgon ska jag på fest och barnvakt ska komma och sova över! (hände typ för flera år sedan...).
KRAM
onsdag 18 augusti 2010
Jag kan försöka...
Jag kan försöka springa så fort och så långt bort som jag bara kan. Men jag har inte kommit en centimeter. Jag kan försöka låtsas att det inte finns så mycket som jag bara vill. Men jag har inte glömt ens en sekund. Jag kan försöka le och skratta så mycket jag bara orkar. Men jag är bara så ledsen ändå.
tisdag 17 augusti 2010
Two down...
Klarat av två dagar nu med eleverna (two down, but who is counting...) och ta i trä men, än så länge, känns det suveränt. Min klass är så mysig och det känns verkligen som om det hänt en hel del med dem i sommar mognadsmässigt, yippee. Men man ska så klart inte ta ut något i förskott, eller ropa hej innan man kommit över bäcken, och allt man brukar säga, ni vet. De kan ju befinna sig i postkoma efter lovet också, vi får se.
Den första meningen i detta inlägg är förresten ett exempel på en så kallad ofullständig mening. Det var lite komiskt i dag när eleverna skulle öva på att skriva en resedagbok, där det, enligt instruktionen, var helt ok att använda just sådana (faktiskt helt ok i bloggar med alltså ;-)). Plötsligt kunde INGEN skriva en ofullständig mening, när de i stort sett ALLTID gör det annars (när de absolut inte ska, alltså). Det är sådan pedagogik man ska ha alltså; skriv så! och så skriver det inte så, hehe.
Tänk, det är TISDAG. Jag brukar vara så trött och irriterad efter tråkig konferens då ju... men nej nej, inte i dag! Vi är inne i smekmånadsfasen i det lite halvnya arbetslaget och sitter bara och har det småtrevligt mest, får passa på att njuta medan det varar!
Nu dags att dra iväg till första innebandyträningen för säsongen!
Tillägg senare...
KRAM
Den första meningen i detta inlägg är förresten ett exempel på en så kallad ofullständig mening. Det var lite komiskt i dag när eleverna skulle öva på att skriva en resedagbok, där det, enligt instruktionen, var helt ok att använda just sådana (faktiskt helt ok i bloggar med alltså ;-)). Plötsligt kunde INGEN skriva en ofullständig mening, när de i stort sett ALLTID gör det annars (när de absolut inte ska, alltså). Det är sådan pedagogik man ska ha alltså; skriv så! och så skriver det inte så, hehe.
Tänk, det är TISDAG. Jag brukar vara så trött och irriterad efter tråkig konferens då ju... men nej nej, inte i dag! Vi är inne i smekmånadsfasen i det lite halvnya arbetslaget och sitter bara och har det småtrevligt mest, får passa på att njuta medan det varar!
Nu dags att dra iväg till första innebandyträningen för säsongen!
Tillägg senare...
Jaha, så var det bevisat att man glömt typ allt om innebandy sedan i våras... sprang omkring som en yr höna och har glömt hur man skjuter... suck. Men, jag fick en rejäl motionstimme i alla fall, får se det så, och komma igen till nästa gång!
KRAM
söndag 15 augusti 2010
Råångest
Usch, jag har verkligen råångest över att börja jobba på riktigt i morgon igen! Förra veckan var ju bara fake, inga elever och bara en massa konferenser och annat trams ;-).
Hela dagen har jag gått och förträngt. Förträngt att allt börjar på nytt nu. Förträngt att jag fortfarande har typ allt kvar att göra. Fattar inte hur jag kunde jobba så mycket förra veckan utan att få något vettigt gjort. Känns det som nu i alla fall...
Och den där planen om att jag skulle se till att få så mycket gjort i dag gick ju också om intet. Har bara gått omkring och undvikit allt.
MEN, ska bli superkul att få träffa eleverna igen! Tur att det känns så bra i alla fall, får jag tänka.
Tar ett djupt andetag och kastar mig ut i VARDAGEN igen nu då. Wish me luck.
KRAM
Hela dagen har jag gått och förträngt. Förträngt att allt börjar på nytt nu. Förträngt att jag fortfarande har typ allt kvar att göra. Fattar inte hur jag kunde jobba så mycket förra veckan utan att få något vettigt gjort. Känns det som nu i alla fall...
Och den där planen om att jag skulle se till att få så mycket gjort i dag gick ju också om intet. Har bara gått omkring och undvikit allt.
MEN, ska bli superkul att få träffa eleverna igen! Tur att det känns så bra i alla fall, får jag tänka.
Tar ett djupt andetag och kastar mig ut i VARDAGEN igen nu då. Wish me luck.
KRAM
onsdag 11 augusti 2010
Några ord om min sommar...
Nästan en månad sedan jag skrev något i min lilla blogg var det visst. Haft semester minst sagt. Under min bloggledighet har jag nästan känt att jag blivit lite avvand från mitt skrivande, så jag är inte säker på om jag kommer att skriva här alls framöver...
Vi får se om min lust återkommer, för LUST måste jag ju ha.
Några sammanfattande ord om sommaren känner jag i alla fall kan vara på sin plats (har nu jobbat i ett chockartat tillstånd i tre hela dagar, semesterkänslan ville inte riktigt lämna kroppen...).
Bilresan till Frankrike var ett riktigt äventyr och allt gick så bra! Jag känner mig stärkt av att klara av 500 mil på vägarna utan problem! Att hitta boende på vägen gick mycket smidigare än vad jag befarat också! Några dagar stannade vi i en badort i Normandie, Trouville, så mysigt! Bretagne var andlöst vackert! Perros-Guirec bjöd på palmer, turkost hav, horder av blommande hortensior överallt och en fantastisk sandstrand där vi bodde i en lägenhet precis intill. Då vattnet var liiite kallt trots allt, var det skönt med poolen ibland också...
Jag, som inte läst ett ord franska, känner mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av att hanka mig fram på den franska som jag frenetiskt försökte lära mig i parlören och minigrammatiken som jag läst lite innan och under resan! Jag försökte prata bara franska och inte engelska (fast ibland blev det lite blandat och lite kroppsspråk också...) Jag vill ABSOLUT lära mig mer! Har blivit helsåld på Frankrike och franska! =)
Den tid som var kvar av semestern tillbringade vi i sommarstugor, hos vänner och i mina föräldrars, så skönt! Jag klarar verkligen inte av att vara i stan på sommaren, blir så rastlös, vill bara vara vid vattnet och i naturen (om jag inte får leva partylyxliv med fest och glamour alltså, hehe).
Jag kan inte minnas att jag känt mig så här avkopplad någonsin efter ett sommarlov. Men jag vet att det går osannolikt snabbt att komma in i vardagens galna tempo igen... Just i dag känns det i kroppen att man jobbat tre dagar och inte kunnat sova ordentligt pga alla tankar som snurrar i huvudet redan...
Men, än så länge lever minnet av den lata, sköna sommaren kvar i min kropp, och leendet på mina läppar är nog tillbaka ï morgon bitti!
KRAM!
Vi får se om min lust återkommer, för LUST måste jag ju ha.
Några sammanfattande ord om sommaren känner jag i alla fall kan vara på sin plats (har nu jobbat i ett chockartat tillstånd i tre hela dagar, semesterkänslan ville inte riktigt lämna kroppen...).
Bilresan till Frankrike var ett riktigt äventyr och allt gick så bra! Jag känner mig stärkt av att klara av 500 mil på vägarna utan problem! Att hitta boende på vägen gick mycket smidigare än vad jag befarat också! Några dagar stannade vi i en badort i Normandie, Trouville, så mysigt! Bretagne var andlöst vackert! Perros-Guirec bjöd på palmer, turkost hav, horder av blommande hortensior överallt och en fantastisk sandstrand där vi bodde i en lägenhet precis intill. Då vattnet var liiite kallt trots allt, var det skönt med poolen ibland också...
Jag, som inte läst ett ord franska, känner mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av att hanka mig fram på den franska som jag frenetiskt försökte lära mig i parlören och minigrammatiken som jag läst lite innan och under resan! Jag försökte prata bara franska och inte engelska (fast ibland blev det lite blandat och lite kroppsspråk också...) Jag vill ABSOLUT lära mig mer! Har blivit helsåld på Frankrike och franska! =)
Den tid som var kvar av semestern tillbringade vi i sommarstugor, hos vänner och i mina föräldrars, så skönt! Jag klarar verkligen inte av att vara i stan på sommaren, blir så rastlös, vill bara vara vid vattnet och i naturen (om jag inte får leva partylyxliv med fest och glamour alltså, hehe).
Jag kan inte minnas att jag känt mig så här avkopplad någonsin efter ett sommarlov. Men jag vet att det går osannolikt snabbt att komma in i vardagens galna tempo igen... Just i dag känns det i kroppen att man jobbat tre dagar och inte kunnat sova ordentligt pga alla tankar som snurrar i huvudet redan...
Men, än så länge lever minnet av den lata, sköna sommaren kvar i min kropp, och leendet på mina läppar är nog tillbaka ï morgon bitti!
KRAM!
måndag 12 juli 2010
Rapport från en bloggledig...
Jag är fortfarande bloggledig! Hehe... Bara in här en sväng för att berätta att jag haft en helt UNDERBAR vecka på Gotland!
Sol, sol, sol har vi haft, och då är ju allt bara underbart och enkelt =). Vi har varit mycket på Kneippbyns bad- och sommarland, men även på stränder runtomkring. Desutom har vi tittat in i Visby några kvällar, lyssnat på Moneybrother (bra!) och på Mona Sahlin (Godkänt!), och ätit på restauranger och kollat in folkliv och kändisar (fast dottern var inte såå nöjd med vilka slags kändisar det var..."finns det ingen jag känner till!").
Och så har vi umgåtts med min älskade bror och hans familj, så perfekt att de bodde några minuter ifrån oss! Plus att vi har umgåtts med en av mina bästa väninnor och hennes familj, de bodde ett par mil bort, men vi kunde ändå umgås tillräckligt så vi blev nöjda!
Om jag har shoppat? Nej, nej, bara ett par skor och en bikini...
Vi kom hem i går kväll lagom till att kolla in slutet på sista halvlek och förlängningen i WM-finalen Spanien-Holland. Jag är så lycklig över att Spanien vann! "Iniesta är världens bästa spelare!" utbrast sonen efter att matchen var avblåst.
I dag har jag packat upp och tvättat, tvättat och fortsätter att tvätta. En del av sanden har följt med oss hem kan jag berätta. Det är så varmt här i huset att jag går och svettas i bikinin jag har på mig... Men, jag KLAGAR INTE, skulle aldrig få för mig att klaga på värme.
Däremot känner vi oss starkt motiverade att påbörja resan till Europa redan i morgon, det känns otänkbart att gå omkring här i det fina vädret och bara vänta på att få resa iväg igen. Så vi packar om helt enkelt, och gör en resplan. På lördag ska vi vara framme på hotellet i Frankrike, Bretagne, det är det enda jag vet än så länge.
En sådan här resa har jag aldrig gjort, åka bil ner till Europa! Och inget bokat på vägen... Känns läskigt, men åh så spännande! Fast jag oroar mig en del, om jag ska vara ärlig... Men, det här är nyttigt för mig!
NU, är det i alla fall bloggledigt på riktigt! Jag kommer kanske inte åt att blogga så lätt på ett tag framöver.
Aurevoir!
SOLKRAM
Sol, sol, sol har vi haft, och då är ju allt bara underbart och enkelt =). Vi har varit mycket på Kneippbyns bad- och sommarland, men även på stränder runtomkring. Desutom har vi tittat in i Visby några kvällar, lyssnat på Moneybrother (bra!) och på Mona Sahlin (Godkänt!), och ätit på restauranger och kollat in folkliv och kändisar (fast dottern var inte såå nöjd med vilka slags kändisar det var..."finns det ingen jag känner till!").
Och så har vi umgåtts med min älskade bror och hans familj, så perfekt att de bodde några minuter ifrån oss! Plus att vi har umgåtts med en av mina bästa väninnor och hennes familj, de bodde ett par mil bort, men vi kunde ändå umgås tillräckligt så vi blev nöjda!
Om jag har shoppat? Nej, nej, bara ett par skor och en bikini...
Vi kom hem i går kväll lagom till att kolla in slutet på sista halvlek och förlängningen i WM-finalen Spanien-Holland. Jag är så lycklig över att Spanien vann! "Iniesta är världens bästa spelare!" utbrast sonen efter att matchen var avblåst.
I dag har jag packat upp och tvättat, tvättat och fortsätter att tvätta. En del av sanden har följt med oss hem kan jag berätta. Det är så varmt här i huset att jag går och svettas i bikinin jag har på mig... Men, jag KLAGAR INTE, skulle aldrig få för mig att klaga på värme.
Däremot känner vi oss starkt motiverade att påbörja resan till Europa redan i morgon, det känns otänkbart att gå omkring här i det fina vädret och bara vänta på att få resa iväg igen. Så vi packar om helt enkelt, och gör en resplan. På lördag ska vi vara framme på hotellet i Frankrike, Bretagne, det är det enda jag vet än så länge.
En sådan här resa har jag aldrig gjort, åka bil ner till Europa! Och inget bokat på vägen... Känns läskigt, men åh så spännande! Fast jag oroar mig en del, om jag ska vara ärlig... Men, det här är nyttigt för mig!
NU, är det i alla fall bloggledigt på riktigt! Jag kommer kanske inte åt att blogga så lätt på ett tag framöver.
Aurevoir!
SOLKRAM
söndag 4 juli 2010
Går det här att ordna?
Det är inte sant! Svetten bryter fram i pannan, jag känner ett tryck över bröstet, och det är INTE pga den härliga värmen.
Det beror på att jag precis förstått att jag gjort ett riktigt klumpigt, f*g misstag. Sådant man inte tror man ska göra. Inte JAG.
Detta hände i går när jag skulle skriva ut bokningsbekräftelsen på färjeresan till Gotland i dag, söndag. Vad jag insåg? Jo, att jag tydligen glömt att betala resan och nu var den avbokad (eller jag trodde att jag hade betalat för länge sedan).
"Går det här att ordna?" sa jag med ansträngd röst till tjejen jag pratade med på Destination Gotland. Hon knappade en stund och sedan hör jag "nej, det är fullt". Ridå.
Men, hallelujah, det fanns plats på en senare färja, så vi kommer i alla fall till ön, även om det blir ett halvt dygn, typ, senare, och till en liiite (hm) dyrare peng. Men vi fick nog de sista platserna detta dygn, så jag är GLAD och LÄTTAD ändå. Det kunde varit värre.
Så vi slapp stresspacka i värmen i går. Fortsatte lojt att ligga och sola, läsa en bok och lyssna samt titta på fotboll tillsammans med ett glas rosé. Jag är så lycklig över att Spanien gick till semi! Vi slapp också gå upp, typ, kl 6 i dag, vilket jag är mycket glad över också, det tycker jag är fruktansvärt att behöva göra när man har semester ;-)
Men nu ni! Nu packas det snart här efter frukosten. I väg och bada i Oskarshamn innan vi åker den sena färjan.
Jag tror att det är den sköna semesterkänslan som gjort att jag kan ta sådana här bakslag med ett så okaraktäristiskt LUGN!
GotlandslängtandeKRAM
Det beror på att jag precis förstått att jag gjort ett riktigt klumpigt, f*g misstag. Sådant man inte tror man ska göra. Inte JAG.
Detta hände i går när jag skulle skriva ut bokningsbekräftelsen på färjeresan till Gotland i dag, söndag. Vad jag insåg? Jo, att jag tydligen glömt att betala resan och nu var den avbokad (eller jag trodde att jag hade betalat för länge sedan).
"Går det här att ordna?" sa jag med ansträngd röst till tjejen jag pratade med på Destination Gotland. Hon knappade en stund och sedan hör jag "nej, det är fullt". Ridå.
Men, hallelujah, det fanns plats på en senare färja, så vi kommer i alla fall till ön, även om det blir ett halvt dygn, typ, senare, och till en liiite (hm) dyrare peng. Men vi fick nog de sista platserna detta dygn, så jag är GLAD och LÄTTAD ändå. Det kunde varit värre.
Så vi slapp stresspacka i värmen i går. Fortsatte lojt att ligga och sola, läsa en bok och lyssna samt titta på fotboll tillsammans med ett glas rosé. Jag är så lycklig över att Spanien gick till semi! Vi slapp också gå upp, typ, kl 6 i dag, vilket jag är mycket glad över också, det tycker jag är fruktansvärt att behöva göra när man har semester ;-)
Men nu ni! Nu packas det snart här efter frukosten. I väg och bada i Oskarshamn innan vi åker den sena färjan.
Jag tror att det är den sköna semesterkänslan som gjort att jag kan ta sådana här bakslag med ett så okaraktäristiskt LUGN!
GotlandslängtandeKRAM
fredag 2 juli 2010
Äntligen semesterfeeling!
Oj, vad folk det var på stan i går kväll när jag och några väninnor skulle ut och äta lite och inta några glas vin tillsammans! Eftersom vi inte hade lust att stå i kö för att få sitta på torget så gick vi upp till Afrodites uteservering på Hospitalstorget, där vi åt gott och hade det riktigt mysigt.
Någon drink på BK:s blev det sedan, men de är snuskigt dyra måste jag säga... En av mina väninnor är en riktig expert på det där med drinkar, och enligt henne är de bäst på drinkar på BK:s, så det är väl bara att bita ihop då... Fast vi hade det lugnt värre och gick hem tidigt, duktiga flickor.
Såg en riktigt otäck film hemma på tv sedan, jag fick faktiskt mardrömmar av den, det var länge sedan jag såg något så läskigt. Det handlade om ett kärlekspar som var ute ute och campade, i USA så klart, och råkade på ett riktigt vidrigt ungdomsgäng. Jag kan säga att det slutade med ond död och att jag befann mig i en slags mardrömskänsla... Ångrade att jag såg den, vill INTE ha sådana bilder på min näthinna... Jag vet att jag är lite känslig när det gäller sådant (blundar ALLTID när det är läskigt), men vadådå?
I dag har det inhandlats nödvändiga teknikprylar inför europaresan... Nintendo DSi till barnen med diverse spel och en GPS. Jag vet, jag har blivit ett konsumtionsfreak. Eller vad jag nu har blivit. Lat, slapp och likgiltig kanske det heter. Degenererad. När det finns ljudband att lyssna på och böcker och sådant att läsa medan man sitter i en bil, samt lekar att leka osv.
Hade en skön em i trädgården i bikini, med en god bok och kvartsfinalmatch i öronen. Så härligt det är med semester (även om Brasilien förlorade och jag blev helt förkrossad...)!
Jag måste få meddela att jag nu äntligen känner mig helt semesterinvand och har kommit i den riktigt underbara semesterfeelingen där jag tar dagen som den kommer utan dåligt samvete eller stresssyndrom. Det tog alltså ett par veckor.
Förresten måste jag få berätta att jag känner mig riktigt duktig, jag har köpt en fransk ordbok och sitter och pluggar franska fraser och minigrammatik, så fort jag får tid och lust; "har du med dig boken in i affären, mamma! utbrast dottern förut på Siba...Jo, jo, förbereder mig för frankrikeresan allt!
På söndag bär det av till Gotland. jag vet faktiskt inte om jag kommer att skriva något mer blogginlägg i juli, kanske blir detta det första och sista. Om jag skriver, kommer det nog bara vara kort, och ett reseskildringsinlägg. Får se. Kanske vill jag så gärna skriva något så jag gör det i alla fall. Men jag tänker att jag lika gärna varnar för att det inte blir något.
(Oj, vilken match! Nu kvitterar Uruguay mot Ghana! WM fortsätter i alla fall och bjuder på härligheter whereever you are)
Passar härmed på att önska alla en underbar sommar!
SemesterhärligKRAM
Någon drink på BK:s blev det sedan, men de är snuskigt dyra måste jag säga... En av mina väninnor är en riktig expert på det där med drinkar, och enligt henne är de bäst på drinkar på BK:s, så det är väl bara att bita ihop då... Fast vi hade det lugnt värre och gick hem tidigt, duktiga flickor.
Såg en riktigt otäck film hemma på tv sedan, jag fick faktiskt mardrömmar av den, det var länge sedan jag såg något så läskigt. Det handlade om ett kärlekspar som var ute ute och campade, i USA så klart, och råkade på ett riktigt vidrigt ungdomsgäng. Jag kan säga att det slutade med ond död och att jag befann mig i en slags mardrömskänsla... Ångrade att jag såg den, vill INTE ha sådana bilder på min näthinna... Jag vet att jag är lite känslig när det gäller sådant (blundar ALLTID när det är läskigt), men vadådå?
I dag har det inhandlats nödvändiga teknikprylar inför europaresan... Nintendo DSi till barnen med diverse spel och en GPS. Jag vet, jag har blivit ett konsumtionsfreak. Eller vad jag nu har blivit. Lat, slapp och likgiltig kanske det heter. Degenererad. När det finns ljudband att lyssna på och böcker och sådant att läsa medan man sitter i en bil, samt lekar att leka osv.
Hade en skön em i trädgården i bikini, med en god bok och kvartsfinalmatch i öronen. Så härligt det är med semester (även om Brasilien förlorade och jag blev helt förkrossad...)!
Jag måste få meddela att jag nu äntligen känner mig helt semesterinvand och har kommit i den riktigt underbara semesterfeelingen där jag tar dagen som den kommer utan dåligt samvete eller stresssyndrom. Det tog alltså ett par veckor.
Förresten måste jag få berätta att jag känner mig riktigt duktig, jag har köpt en fransk ordbok och sitter och pluggar franska fraser och minigrammatik, så fort jag får tid och lust; "har du med dig boken in i affären, mamma! utbrast dottern förut på Siba...Jo, jo, förbereder mig för frankrikeresan allt!
På söndag bär det av till Gotland. jag vet faktiskt inte om jag kommer att skriva något mer blogginlägg i juli, kanske blir detta det första och sista. Om jag skriver, kommer det nog bara vara kort, och ett reseskildringsinlägg. Får se. Kanske vill jag så gärna skriva något så jag gör det i alla fall. Men jag tänker att jag lika gärna varnar för att det inte blir något.
(Oj, vilken match! Nu kvitterar Uruguay mot Ghana! WM fortsätter i alla fall och bjuder på härligheter whereever you are)
Passar härmed på att önska alla en underbar sommar!
SemesterhärligKRAM
onsdag 30 juni 2010
The winner takes it all
Sista dagarna har många stjärnor fallit. Jag har fått följa deras uppgång och fall på ett lite annorlunda sätt denna gång faktiskt.
Jag pratar naturligtvis om pågående fotbolls-WM i Sydafrika.
Det som är annorlunda denna gång är att jag har en fotbollsintresserad son, som nu är i den åldern att han följer fotbollen med stort engagemang. Han har koll på varje match och diskuterar livligt förväntade resultat och olika lags, och fotbollsstjärnors, prestationer.
I början av WM fick jag hjälpa honom att välja vilka posterstjärnor som skulle få pryda hans rums väggar. Det knepiga var att det fanns stjärnor på båda sidor. Vissa val var helt givna för honom, men andra ville han diskutera lite, då han inte kände till dem så bra ännu.
Nu är det så att Barcelona är favoritlaget, och det fanns en poster på dem, så den var först upp. Därför kunde han argumentera för valet Ronaldo mot Messi, "Messi finns ju på Barca-postern". Ronaldo fick vara närmast kudden, så han kunde se honom när han vaknade.
Annars försökte han sprida sina gracer lite mellan landslagen, så valen föll på: Fábregas (vann över Gerrard), Drogba, Milito (vann över Rooney), Lampard, Puyol (vann mot Robben), Etò. Lite sorgset, men med solklar logik, valde han Torres framför Zlatan; "Han är ju inte ens med i WM". (Riberý var förresten aldrig på tapeten att välja framför Etó, "Frankrike är ju inte alls bra").
Varje kväll har vi nu avslutat, innan läggning, med att diskutera dagens matcher och så har sonen utan pardon vänt på vissa posters. Drogba vändes bort mot Xavi när Elfenbenskusten åkte ur, Lampard fick ge sig för Sneijder när Holland gick vidare och England inte, och slutligen insåg han att han hellre hade Inter uppe än Manchester United, med tanke på stjärnstatusar ("och Inter vann ju faktiskt Champion´s League!) .
Med sorg vände han slutligen bort Ronaldo i går kväll, Messi pryder nu finplatsen. Fast egentligen håller han ju på Spanien, alltid, det är bara det att han på något sätt har känt, tror jag, att Ronaldo är spansk.
Ja, livet är hårt för de hårda. Obevekligt skulle man kunna säga. The winner takes it all. Nu är det så att det inte fanns några brasilianska stjärnor med på dessa posters, för att bara nämna ett lag som saknas, så vi får väl se hur det blir framöver på väggen!
FotbollsKRAM!
Jag pratar naturligtvis om pågående fotbolls-WM i Sydafrika.
Det som är annorlunda denna gång är att jag har en fotbollsintresserad son, som nu är i den åldern att han följer fotbollen med stort engagemang. Han har koll på varje match och diskuterar livligt förväntade resultat och olika lags, och fotbollsstjärnors, prestationer.
I början av WM fick jag hjälpa honom att välja vilka posterstjärnor som skulle få pryda hans rums väggar. Det knepiga var att det fanns stjärnor på båda sidor. Vissa val var helt givna för honom, men andra ville han diskutera lite, då han inte kände till dem så bra ännu.
Nu är det så att Barcelona är favoritlaget, och det fanns en poster på dem, så den var först upp. Därför kunde han argumentera för valet Ronaldo mot Messi, "Messi finns ju på Barca-postern". Ronaldo fick vara närmast kudden, så han kunde se honom när han vaknade.
Annars försökte han sprida sina gracer lite mellan landslagen, så valen föll på: Fábregas (vann över Gerrard), Drogba, Milito (vann över Rooney), Lampard, Puyol (vann mot Robben), Etò. Lite sorgset, men med solklar logik, valde han Torres framför Zlatan; "Han är ju inte ens med i WM". (Riberý var förresten aldrig på tapeten att välja framför Etó, "Frankrike är ju inte alls bra").
Varje kväll har vi nu avslutat, innan läggning, med att diskutera dagens matcher och så har sonen utan pardon vänt på vissa posters. Drogba vändes bort mot Xavi när Elfenbenskusten åkte ur, Lampard fick ge sig för Sneijder när Holland gick vidare och England inte, och slutligen insåg han att han hellre hade Inter uppe än Manchester United, med tanke på stjärnstatusar ("och Inter vann ju faktiskt Champion´s League!) .
Med sorg vände han slutligen bort Ronaldo i går kväll, Messi pryder nu finplatsen. Fast egentligen håller han ju på Spanien, alltid, det är bara det att han på något sätt har känt, tror jag, att Ronaldo är spansk.
Ja, livet är hårt för de hårda. Obevekligt skulle man kunna säga. The winner takes it all. Nu är det så att det inte fanns några brasilianska stjärnor med på dessa posters, för att bara nämna ett lag som saknas, så vi får väl se hur det blir framöver på väggen!
FotbollsKRAM!
tisdag 29 juni 2010
Sommar, sommar, sommar...
Sammanfattning av dagen är helt enkelt; SOL och BAD ute på landet.
Fast först gick jag faktiskt upp tidigt (nåja) och åkte ut till IKANO för att inhandla present till min brorsson som fyller 17 (!) i dag. När jag gick omkring där för att försöka komma på något smart till honom insåg jag att jag trots allt känner honom för dåligt för att kunna improvisera. Sorgligt, men sant. Jag hade tänkt att jag kanske skulle kunna köpa något snyggt klädesplagg till honom, men när jag försökte frammana en bild av hans stil i mitt huvud misslyckades jag. Jag skäms. Efter idogt letande och huvudbry fick det bli det gamla vanliga, ett presentkort på Intersport. Han är ju sportkille i alla fall.
Fast först gick jag faktiskt upp tidigt (nåja) och åkte ut till IKANO för att inhandla present till min brorsson som fyller 17 (!) i dag. När jag gick omkring där för att försöka komma på något smart till honom insåg jag att jag trots allt känner honom för dåligt för att kunna improvisera. Sorgligt, men sant. Jag hade tänkt att jag kanske skulle kunna köpa något snyggt klädesplagg till honom, men när jag försökte frammana en bild av hans stil i mitt huvud misslyckades jag. Jag skäms. Efter idogt letande och huvudbry fick det bli det gamla vanliga, ett presentkort på Intersport. Han är ju sportkille i alla fall.
Sedan hade jag en hemlig (nåja) mission att försöka hitta en ny bikini. Jag hittar absolut INGEN i år. Inte heller i dag. Har letat och letat, och provat och provat. Men ICKE (de har fel färg, mönster, form, you name it...). Får leta vidare, Gotland närmar sig...
Ja, ja, fick ta på mig förra årets bikini ute på landet. Ingen brydde sig nämvärt, tror jag. När jag simmade rakt ut i sjön, "asalångt mamma", så var det så underbart, trots den saggiga bikinin.
Kvällens kalas hos brorssonen, var trevligt, vi fick skjuts av tvillingbror och hans fru, och lassade in bakverk (nåja, inte lassade kanske) innan vi skyndade hem till Allsång med Carola (hon är så fin) och match Spanien-Portugal! Vilken kväll. Sommaren är officiellt invigd härmed.
SommarKRAM
måndag 28 juni 2010
First impression...
Låg i godan ro i trädgården med en bok, musik i hörlurar och solade. Iklädd, som sig bör, liten bikini. Vadådå? Klart man måste få ha bikini i sin egen trädgård! Fast man bor i stan menar jag. För övrigt låg jag precis vid häcken och var riktigt insynsskyddad. Varför jag håller på och försvarar mig? Jo, för en enda gångs skull tog jag av mig topless... Brukar jag aldrig göra. Tänkte sola ryggen och slippa ljusa snörranden.
Och vad händer då?
Vi bor i ett parhus, har framsidans trädgård i stort sett ihop med grannarna, vi har inget staket eller häck ännu mellan oss. När vi flyttade hit i december bodde en änka bredvid, men för ett par månader sedan sålde hon till en barnfamilj i Stockholm. Hon flyttade ut rätt snart och sedan dess har vi varit i ensamt majestät här. De enda som varit här är den nya familjens hantverkare som kommit och gått. Vad vi har hört ska de inte flytta in förrän i mitten av juli.
Så, i dag vågade jag mig alltså plötsligt på att vara topless i min egen trädgård. Liggande platt på magen med en kudde, så så ekivokt var det ju inte.
Plötsligt svänger en bil in på grannens uppfart och en man i, kanske, min egen ålder, kliver ur. När han får syn på mig skiner han upp och stegar resolut fram för att hälsa. "Hej!" ropar han. "Bor du här?" "Ja, visst!" svarar jag samtidigt som en del tankar rusar till mitt huvud.
Vad gör jag i detta läge?
A: ställer mig upp topless och går fram och hälsar trevligt på min nya granne?
B: krånglar på mig överdelen och går sedan fram och hälsar trevligt på min nya granne?
C: ligger kvar och trycker med kudden framför mig och hälsar trevligt på min nya granne?
Tankarna som kommer handlar självklart om vilka möjligheter jag egentligen har i detta läge att göra ett trevligt första intryck på min nya granne. Jag kommer fram till: Noll. Attans då. Han måste tro att jag är värsta ytliga bimbon, helt enkelt.
Kan man reparera det första intrycket? En del säger; nej. Jag säger; självklart!
Vad gjorde jag då? Alternativ C så klart! Herregud, inte vill jag genera varken mig eller honom genom att stå i bikini, varm och solsvedd, det första jag gör. Jag försökte låta så trevlig som jag kunde på avstånd, och han hade vett att hålla sig lite på avstånd också. Så det här ska nog gå att reparera.
Han var där för att skruva ihop kök, berättade han, och det kommer att dröja en månad till innan de flyttar hit, så vi hinner nog smälta det här både han och jag!
BikiniKRAM
Och vad händer då?
Vi bor i ett parhus, har framsidans trädgård i stort sett ihop med grannarna, vi har inget staket eller häck ännu mellan oss. När vi flyttade hit i december bodde en änka bredvid, men för ett par månader sedan sålde hon till en barnfamilj i Stockholm. Hon flyttade ut rätt snart och sedan dess har vi varit i ensamt majestät här. De enda som varit här är den nya familjens hantverkare som kommit och gått. Vad vi har hört ska de inte flytta in förrän i mitten av juli.
Så, i dag vågade jag mig alltså plötsligt på att vara topless i min egen trädgård. Liggande platt på magen med en kudde, så så ekivokt var det ju inte.
Plötsligt svänger en bil in på grannens uppfart och en man i, kanske, min egen ålder, kliver ur. När han får syn på mig skiner han upp och stegar resolut fram för att hälsa. "Hej!" ropar han. "Bor du här?" "Ja, visst!" svarar jag samtidigt som en del tankar rusar till mitt huvud.
Vad gör jag i detta läge?
A: ställer mig upp topless och går fram och hälsar trevligt på min nya granne?
B: krånglar på mig överdelen och går sedan fram och hälsar trevligt på min nya granne?
C: ligger kvar och trycker med kudden framför mig och hälsar trevligt på min nya granne?
Tankarna som kommer handlar självklart om vilka möjligheter jag egentligen har i detta läge att göra ett trevligt första intryck på min nya granne. Jag kommer fram till: Noll. Attans då. Han måste tro att jag är värsta ytliga bimbon, helt enkelt.
Kan man reparera det första intrycket? En del säger; nej. Jag säger; självklart!
Vad gjorde jag då? Alternativ C så klart! Herregud, inte vill jag genera varken mig eller honom genom att stå i bikini, varm och solsvedd, det första jag gör. Jag försökte låta så trevlig som jag kunde på avstånd, och han hade vett att hålla sig lite på avstånd också. Så det här ska nog gå att reparera.
Han var där för att skruva ihop kök, berättade han, och det kommer att dröja en månad till innan de flyttar hit, så vi hinner nog smälta det här både han och jag!
BikiniKRAM
lördag 26 juni 2010
En midsommarnatts dröm...
Nu har det hunnit bli midsommardagens kväll. Om jag säger att jag varit liiiite seg i dag, så har jag absolut inte överdrivit...
Men, det är ju precis så det ska vara dagen efter en riktigt härlig midsommarafton! Segheten har nog inte egentligen berott på alltför mycket intagen dryck i går, utan mest på att det blev så väldigt sent innan man landade på huvudkudden (utan några blomster under den, kan sägas...). Tror klockan var halv fem...
Ute på landet, i Svartmåla, hade det plötsligt skett en revolution när vi skulle gå i väg till den traditionella dansen runt stången. Dansen var flyttad från gräsplanen vid sjön, där den ALLTID varit, upp till den plats där tennisplanen och dansbanan (där kvällens dans brukar vara) är. Hmrph, tänkte jag först, stockkonservativt. Men, jag mildrades när vi kom dit och det blev riktigt fint och mysigt och lite mer cosy på något vis där uppe.
En annan revolution var att dottern och hennes jämngamla kusin band sina egna blomsterkransar i år! Så duktiga! Fast dottern menade att hennes var"typ, fulast av alla", men jag såg allt att hon var lite stolt över sig själv!
Jag dansade alla danser som jag brukar tillsammans med barnen, ett MÅSTE, annars är det inte midsommar för mig. Sonen vägrade dock dansa, för första gången. Bådar inte gott. En barndomskompis dotter, vilken jag höll i ena handen under dansen, undrade storögt varför jag hade sådana högklackade skor när jag dansade, hennes pappa skrockade lite generat av alla hennes nyfikna frågor, men jag tycker att det är så otroligt kul att träffa alla gamla barndomskompisar varje år vid den där dansen och se deras barn! Känns helt sjukt att vi har barn och hoppar omkring med dem nuförtiden och sjunger små grodorna. Jag ser bara framför mig hur vi själva springer där i backarna till varandras hus och samlar in för ny fotbollsmatch eller liknande nere vid ängen. "Vi kommer aldrig få någon tårta för att du bara ska prata och prata med alla!" Utbrast sonen harmset, när vi försökte ta oss från dansen.
Vi lämnade faktiskt den lantliga idyllen efter jordgubbstårtan och flyttade partajet till Sturefors och till en av mina bröder där. Jag är glad att mina föräldrar i alla fall orkade vara med under dagen på landet, men sedan fick de vara kvar där själva och vila upp sig. I Sturefors blev det underbart gott grillat och äntligen vin för min del, så gott när man fått vänta hela dagen! Vi hade fotbollsmatcher med barnen, men annars mest bara klassiskt MYS med vin och prat, musik och dans.
Jag har sagt det förut men det tål att upprepas, jag älskar mina bröder och deras fruar (och barn!) så mycket, jag är lyckligt lottad som har dem och att vi kan ha det så kul och härligt ihop.
Vi sov gott nere i brorsans källare ända till 11! Sedan blev det lugnt, lugnt, lugnt fram till att jag kände mig körklar.
Och tänk att solen sken hela midsommarafton! När har detta skett senast egentligen? Det gör ALLT! Tack!
MidsommargladKRAM
Men, det är ju precis så det ska vara dagen efter en riktigt härlig midsommarafton! Segheten har nog inte egentligen berott på alltför mycket intagen dryck i går, utan mest på att det blev så väldigt sent innan man landade på huvudkudden (utan några blomster under den, kan sägas...). Tror klockan var halv fem...
Ute på landet, i Svartmåla, hade det plötsligt skett en revolution när vi skulle gå i väg till den traditionella dansen runt stången. Dansen var flyttad från gräsplanen vid sjön, där den ALLTID varit, upp till den plats där tennisplanen och dansbanan (där kvällens dans brukar vara) är. Hmrph, tänkte jag först, stockkonservativt. Men, jag mildrades när vi kom dit och det blev riktigt fint och mysigt och lite mer cosy på något vis där uppe.
En annan revolution var att dottern och hennes jämngamla kusin band sina egna blomsterkransar i år! Så duktiga! Fast dottern menade att hennes var"typ, fulast av alla", men jag såg allt att hon var lite stolt över sig själv!
Jag dansade alla danser som jag brukar tillsammans med barnen, ett MÅSTE, annars är det inte midsommar för mig. Sonen vägrade dock dansa, för första gången. Bådar inte gott. En barndomskompis dotter, vilken jag höll i ena handen under dansen, undrade storögt varför jag hade sådana högklackade skor när jag dansade, hennes pappa skrockade lite generat av alla hennes nyfikna frågor, men jag tycker att det är så otroligt kul att träffa alla gamla barndomskompisar varje år vid den där dansen och se deras barn! Känns helt sjukt att vi har barn och hoppar omkring med dem nuförtiden och sjunger små grodorna. Jag ser bara framför mig hur vi själva springer där i backarna till varandras hus och samlar in för ny fotbollsmatch eller liknande nere vid ängen. "Vi kommer aldrig få någon tårta för att du bara ska prata och prata med alla!" Utbrast sonen harmset, när vi försökte ta oss från dansen.
Vi lämnade faktiskt den lantliga idyllen efter jordgubbstårtan och flyttade partajet till Sturefors och till en av mina bröder där. Jag är glad att mina föräldrar i alla fall orkade vara med under dagen på landet, men sedan fick de vara kvar där själva och vila upp sig. I Sturefors blev det underbart gott grillat och äntligen vin för min del, så gott när man fått vänta hela dagen! Vi hade fotbollsmatcher med barnen, men annars mest bara klassiskt MYS med vin och prat, musik och dans.
Jag har sagt det förut men det tål att upprepas, jag älskar mina bröder och deras fruar (och barn!) så mycket, jag är lyckligt lottad som har dem och att vi kan ha det så kul och härligt ihop.
Vi sov gott nere i brorsans källare ända till 11! Sedan blev det lugnt, lugnt, lugnt fram till att jag kände mig körklar.
Och tänk att solen sken hela midsommarafton! När har detta skett senast egentligen? Det gör ALLT! Tack!
MidsommargladKRAM
torsdag 24 juni 2010
Midsommarbestyr...
Trots det fina vädret i några dagar nu har jag INTE legat och solat och läst en god bok ännu. Mycket märklig inledning på sommaren det här. Jag brukar ju RUSA ut och göra det så fort jag får möjlighet, men icke i år. Vad GÖR jag då? Ja, tidigare inlägg har berättat om städning och målning och fix, och det är fortfarande det som det mestadels handlar om. Och lite shopping och så.
Nu är det det här med panelgardiner igen. Något som brukar bli lite av en följetong för mig när jag håller på med. Så även denna gång. Jag och dottern var och köpte häromdagen. Kom hem med tredjevalet, eftersom de andra var slut. Upptäckte att de INTE skulle bli snygga i vardagsrummet, precis som jag tänkt i affären så klart. Upptäckte också att mitt snålspar inte var rättänkt, kantlisterna gick inte att flytta över till de nya gardinerna (attans, 49x6 gick alltså inte att spara...)
Under alla midsommarbestyr vi hade i dag, så sprang jag dock in och bytte (återköp på IKEA brukar vara en mardröm, men i dag gick det helt ok), och hittade andravalet gardiner, som i dag fanns inne i lager. Hann också springa in på en skoaffär och hitta nya skor till dottern till midsommar (romarsandaler, eller vad de heter, i läder =)). När jag kom hem och skulle börja mäta och skära längder, fick jag samma självförtoendekris som vanligt, stirrade hopplöst på det hela och tänkte att jag sk*r i det här! Efter den lilla humördippen kom jag dock igen och hade fått ordning på en längd som skulle testas. Vaaa! Har jag inte gått och köpt 45 cm kantlister i stället för 60 cm, jo självklart! Så går det när man SPRINGER in och rycker åt sig saker. Suck, men jag drog direkt tillbaka till IKEA, nytt återköp och sedan grabba tag i de rätta. Som tur var gick det faktiskt smidigt och enkelt när jag sedan fixade de sex längderna till rätt längd och fick upp dem på sina skenor. Puh.
Fint värre blev det =) Nu har jag mina skira, vita sommargardiner på plats. Midsommar kan börja!
(Fast vi firar ju inte hemma i stan, utan traditionsenligt ute i sommarstugan I Svartmåla, tillsammans med föräldrar, bröder och deras familjer!).
Önskar alla (inklusive mig själv, hehe) en riktigt härlig och skön midsommar!
KRAM!
Nu är det det här med panelgardiner igen. Något som brukar bli lite av en följetong för mig när jag håller på med. Så även denna gång. Jag och dottern var och köpte häromdagen. Kom hem med tredjevalet, eftersom de andra var slut. Upptäckte att de INTE skulle bli snygga i vardagsrummet, precis som jag tänkt i affären så klart. Upptäckte också att mitt snålspar inte var rättänkt, kantlisterna gick inte att flytta över till de nya gardinerna (attans, 49x6 gick alltså inte att spara...)
Under alla midsommarbestyr vi hade i dag, så sprang jag dock in och bytte (återköp på IKEA brukar vara en mardröm, men i dag gick det helt ok), och hittade andravalet gardiner, som i dag fanns inne i lager. Hann också springa in på en skoaffär och hitta nya skor till dottern till midsommar (romarsandaler, eller vad de heter, i läder =)). När jag kom hem och skulle börja mäta och skära längder, fick jag samma självförtoendekris som vanligt, stirrade hopplöst på det hela och tänkte att jag sk*r i det här! Efter den lilla humördippen kom jag dock igen och hade fått ordning på en längd som skulle testas. Vaaa! Har jag inte gått och köpt 45 cm kantlister i stället för 60 cm, jo självklart! Så går det när man SPRINGER in och rycker åt sig saker. Suck, men jag drog direkt tillbaka till IKEA, nytt återköp och sedan grabba tag i de rätta. Som tur var gick det faktiskt smidigt och enkelt när jag sedan fixade de sex längderna till rätt längd och fick upp dem på sina skenor. Puh.
Fint värre blev det =) Nu har jag mina skira, vita sommargardiner på plats. Midsommar kan börja!
(Fast vi firar ju inte hemma i stan, utan traditionsenligt ute i sommarstugan I Svartmåla, tillsammans med föräldrar, bröder och deras familjer!).
Önskar alla (inklusive mig själv, hehe) en riktigt härlig och skön midsommar!
KRAM!
onsdag 23 juni 2010
Sommarkänsla!
Hade en riktig myskväll med min svägerska i går, prat och vitt vin i solen i trädgården, går sådant att slå?! När det blev lite kyligare tog vi fram filtar och fortsatte mysa ute ett tag till innan vi flyttade inåt. Äntligen känns det som om SOMMAREN är här! Yiheehaaa!
Annars är man upptagen värre dessa dagar. Först måste man ju ha en rejäl sovmorgon, mys i sängen och långfrukost på det. Sedan har visst dagen kommit en bit på väg... Men, men, lugna morgnar är det bästa jag vet! Åkte ut till sommarstugan och fortsatte städa och feja, äntligen är det klart! Nya utemöbler som skulle skruvas ihop, hammocken ihopskruvad och på plats, lillstugan städad och bäddad. Trädgården (som är en NATURträdgård) behöver dock ansas lite innan den kan anses midsommarfin, undrar om fadern tänker sig att göra det...? Rabatten vågar jag inte peta i utan att mamma sitter med och pekar...
Sonen deklarerade i alla fall en av sina obetalbara iakttagelser ute på landet; "mamma, ni är väldigt bra på att samarbeta i din familj!". "Ja, det har du rätt i!" svarade jag lite förbluffad, som vanligt. Det han tänkte på var att två av mina bröder hade varit ute på morgonen, inhandlat möblerna, den ena brodern körde ut dem på landet och vi åkte ut sedan och satte ihop dem. Voila! Teamwork. Precis som vi kommer att dela upp jobbet och inköpen inför midsommar. Det är skönt att vara en stor familj, även om det kräver rätt mycket kommunicerande då och då.
Efter all städ i värmen var det sååå skööönt att äntligen få kasta sig i sjön och bada! Dottern och jag sprang ner till sjön. Premiär i Rängen =) Riktigt varmt var det faktiskt! Jag simmade och stod i en lång stund. =)
Ännu en kväll i trädgården, grill och sol, barnen som hoppar studsmatta och spelar fotboll, äntligen har sommarkänslan kommit! (Och allt beror på min vän SOLEN).
SommarkänsloKRAM
Annars är man upptagen värre dessa dagar. Först måste man ju ha en rejäl sovmorgon, mys i sängen och långfrukost på det. Sedan har visst dagen kommit en bit på väg... Men, men, lugna morgnar är det bästa jag vet! Åkte ut till sommarstugan och fortsatte städa och feja, äntligen är det klart! Nya utemöbler som skulle skruvas ihop, hammocken ihopskruvad och på plats, lillstugan städad och bäddad. Trädgården (som är en NATURträdgård) behöver dock ansas lite innan den kan anses midsommarfin, undrar om fadern tänker sig att göra det...? Rabatten vågar jag inte peta i utan att mamma sitter med och pekar...
Sonen deklarerade i alla fall en av sina obetalbara iakttagelser ute på landet; "mamma, ni är väldigt bra på att samarbeta i din familj!". "Ja, det har du rätt i!" svarade jag lite förbluffad, som vanligt. Det han tänkte på var att två av mina bröder hade varit ute på morgonen, inhandlat möblerna, den ena brodern körde ut dem på landet och vi åkte ut sedan och satte ihop dem. Voila! Teamwork. Precis som vi kommer att dela upp jobbet och inköpen inför midsommar. Det är skönt att vara en stor familj, även om det kräver rätt mycket kommunicerande då och då.
Efter all städ i värmen var det sååå skööönt att äntligen få kasta sig i sjön och bada! Dottern och jag sprang ner till sjön. Premiär i Rängen =) Riktigt varmt var det faktiskt! Jag simmade och stod i en lång stund. =)
Ännu en kväll i trädgården, grill och sol, barnen som hoppar studsmatta och spelar fotboll, äntligen har sommarkänslan kommit! (Och allt beror på min vän SOLEN).
SommarkänsloKRAM
tisdag 22 juni 2010
Skrattar ihjäl mig
Höll på att skratta ihjäl mig för en stund sedan. Först läste jag mina galna kollegors kommentarer till varandra på fejjan, tack Maria, Samuel, Mia, Cecilia och Monika för att ni underhåller med er fantastiska humor! Ni får absolut inte sluta, ni vill väl inte ha på ert samvete att jag sitter här och tynar bort i depression!?
Sedan ringde plötsligt telefonen och jag hör en metallisk, sprakande röst, liksom fördröjd i ultrarapid, i mitt öra. "Det låter så konstigt!" gastar jag, rösten pratar vidare och då bara exploderar jag av garv. Helt sjukt, men jag registrerar ändå på något konstigt vis, att det måste vara min mellanbror som talar, hur i hela friden kunde jag höra det!!! (ASG igen) Rösten var ju helt oigenkännlig. Jag byter frustande telefon och nu blir det äntligen normalt. "Vet du hur du lät?" frågar jag min bror, "Du lät som Stig-Helmer i Sällskapsresan, när någon hade lagt in folie i luren och han pratar med sin mor, och hon säger misstänksamt "Är du full Stig-Helmer!?" Obetalbart kul. Fast detta lät ännu värre in fact.
Jag har en kurslitteraturbok; Språk och påverkan, läst under tiden jag läste svenska på universitetet, som handlar om kommunikation. När jag läste den boken fick jag flera så kallade aha-upplevelser, av den sorten jag verkligen kommer ihåg, så den boken är lite av en favorit. Där lärde jag mig varför det är så fruktansvärt kul när reglerna för kommunikation rubbas och sätts ur spel. Det är min favoritform av humor, alla kategorier.
Vad står på schemat i dag då måntro? Det är SOL ute och SOL inne i sinnet i dag. Tänk vad solen kan göra underverk med mitt humör. Fast tyvärr har jag en hel del inne-grejer att pyssla med först i dag... Attans då. (Förresten, skriver ni också kollegor men grejer?).
HumoristiskKRAM
Sedan ringde plötsligt telefonen och jag hör en metallisk, sprakande röst, liksom fördröjd i ultrarapid, i mitt öra. "Det låter så konstigt!" gastar jag, rösten pratar vidare och då bara exploderar jag av garv. Helt sjukt, men jag registrerar ändå på något konstigt vis, att det måste vara min mellanbror som talar, hur i hela friden kunde jag höra det!!! (ASG igen) Rösten var ju helt oigenkännlig. Jag byter frustande telefon och nu blir det äntligen normalt. "Vet du hur du lät?" frågar jag min bror, "Du lät som Stig-Helmer i Sällskapsresan, när någon hade lagt in folie i luren och han pratar med sin mor, och hon säger misstänksamt "Är du full Stig-Helmer!?" Obetalbart kul. Fast detta lät ännu värre in fact.
Jag har en kurslitteraturbok; Språk och påverkan, läst under tiden jag läste svenska på universitetet, som handlar om kommunikation. När jag läste den boken fick jag flera så kallade aha-upplevelser, av den sorten jag verkligen kommer ihåg, så den boken är lite av en favorit. Där lärde jag mig varför det är så fruktansvärt kul när reglerna för kommunikation rubbas och sätts ur spel. Det är min favoritform av humor, alla kategorier.
Vad står på schemat i dag då måntro? Det är SOL ute och SOL inne i sinnet i dag. Tänk vad solen kan göra underverk med mitt humör. Fast tyvärr har jag en hel del inne-grejer att pyssla med först i dag... Attans då. (Förresten, skriver ni också kollegor men grejer?).
HumoristiskKRAM
måndag 21 juni 2010
Romantik
I går hade jag en sådan där riktig downsöndag, bläää. Sov inte så väldigt länge, men låg däremot och läste och tog det lugnt i sängen. Sedan kom jag liksom aldrig igång. Vankade omkring som en orolig anka, förslag på aktiviteter droppade som pilgrimsgrodans gift ner i mitt sinne. Alla dog. Blev att jag i stället gick som pigan från rum till rum och skötte mina sysslor. Tyst och foglig. Satt ett tag vid datorn, satt ett tag och grät över Aftonbladets bilaga över Victoria och Daniels bröllop.
Ja, se där. Dags att erkänna. Frossade i alla talen och snyftade till deras öppna kärleksförklaringar, så vackert, så romantiskt. Imponerande att de kan verka så äkta och genuina mitt i denna mediecirkus, denna freakshow. Jag är så imponerad av dem, de har en aura av att vara inne i en egen bubbla, en ytterst privat bubbla, en bubbla av äkta respekt och kärlek till varandra.
Trots att vi sitter här i en slags snyltande peepshow, hänger girigt med dreglande mungipor över deras vackra kläder, vackra håruppsättningar, vackra leenden, vackra kärlek, så vet både de och vi att vi måste. Därför ser vi alla till att göra det så värdigt och respektfullt som det bara går. De bjuder på sitt, bjuder in, och vi bjuder på vårt, vårt engagemang och stöd.
För Sverige i tiden.
Och inte är man direkt bortskämd med romantik heller, för den delen.
Fast man känner sig rätt vardaglig och trist i dag. I jämförelse så att säga. Själv är man ju ingen prinsessa direkt, har inte haft något prinsessbröllop heller för den delen.
Men efter målningen som pågick i går här hemma, då panelgardinerna i vardagsrummet togs ner, så fick jag i alla fall en uppenbarelse av vitt. Vita, skira panelgardiner med romantiskt blommönster, sådana som släpper in ljus.
Varde ljus i detta mörker, när ska sommaren komma på riktigt liksom!? Jag längtar!
Under tiden åker jag till IKEA!
RomantiskKRAM
Ja, se där. Dags att erkänna. Frossade i alla talen och snyftade till deras öppna kärleksförklaringar, så vackert, så romantiskt. Imponerande att de kan verka så äkta och genuina mitt i denna mediecirkus, denna freakshow. Jag är så imponerad av dem, de har en aura av att vara inne i en egen bubbla, en ytterst privat bubbla, en bubbla av äkta respekt och kärlek till varandra.
Trots att vi sitter här i en slags snyltande peepshow, hänger girigt med dreglande mungipor över deras vackra kläder, vackra håruppsättningar, vackra leenden, vackra kärlek, så vet både de och vi att vi måste. Därför ser vi alla till att göra det så värdigt och respektfullt som det bara går. De bjuder på sitt, bjuder in, och vi bjuder på vårt, vårt engagemang och stöd.
För Sverige i tiden.
Och inte är man direkt bortskämd med romantik heller, för den delen.
Fast man känner sig rätt vardaglig och trist i dag. I jämförelse så att säga. Själv är man ju ingen prinsessa direkt, har inte haft något prinsessbröllop heller för den delen.
Men efter målningen som pågick i går här hemma, då panelgardinerna i vardagsrummet togs ner, så fick jag i alla fall en uppenbarelse av vitt. Vita, skira panelgardiner med romantiskt blommönster, sådana som släpper in ljus.
Varde ljus i detta mörker, när ska sommaren komma på riktigt liksom!? Jag längtar!
Under tiden åker jag till IKEA!
RomantiskKRAM
lördag 19 juni 2010
Lördag den 19 juni!
Jaha, så var det lördagen den 19 juni då. En historisk dag. Grattis kronprinsessan Victoria och prins Daniel på er stora dag. Tittade en liten kortis på kvällen på klänningen och gästerna. Fint värre. Vackert absolut. Victoria är verkligen helt underbar. Tänker en liten stund på att typ hela Sveriges elit, ja kanske hela Europas faktiskt, sitter uppsträckta där inne i rikssalen. Tänk om det skulle hända något... som när flygplanet med Polens hela maktelit störtar i Ryssland... Konstigt att man känner att det skulle vara extra hemskt på något vis... Hörde förresten att typ alla är släkt med varandra på något vis i salen, fina folket, fint värre (inte alls hillbilliesläkt alltså.. inga ihopläkta fingrar eller så i den där salen, bara en massa medaljer, diamanter och bländande leenden). "Så skönt att svenska folket äntligen får något att FIRA, och att det inte bara är födelsedagar, jubileum och lågkonjunktur", sa kommentatorn för en stund sedan, helt lyrisk. Eh, ja, absolut.
Fast Lars Ohly sitter tydligen hellre hemma med micromat, såg jag, respect.
Nej, nu kollar jag in matchen mellan Kamerun-Danmark i stället. JAAA, Danmark kvitterar i detta nu!!!
Har för övrigt slitit som värsta kungliga lakejen i dag ute på landet. Dammsugit upp gamla myrbon, döda humlor och flugor, tjockt damm och råttlort (eller?). Dammet från de piskade madrasserna låg tät som Londons smog i luften.
(UAWOW, vilket läge för Danmark! Och nuuu plötsligt samma läge för Kameruuuun, två gånger om!!! Vilken j...a match! Har WM äntligen startat från sleepläget? England var bedrööövligt i går)
För att inte tala om hur förstörda mina stackars händer och naglar blivit efter att vara i skurvattnet hela dagen, stackars mig. Men, så skönt att ha värsta städningen gjord nu, får fortsätta lite till dock nästa vecka, blev inte klara med allt. Blev t e x störda av en hagelskur som jag inte sett dess like av förut.
Tanken för dagen är ändå en aggressiv undran över varför i hela världen vissa människor (läs mina föräldrar) måste ha sin sommarstuga full av prylar!? Och inte nyttoprylar, utan PRYDNADSSAKER! Hela stugan full till förbannelse av små porslinssaker, krukor, ljusstakar, tygblommor och f och hans moster. Ljuslyktor kan vara ok, de har ju en funktion i alla fall. Och varför så OPRAKTISKA skrymmande möbler och textilier everywhere!? Herregud det ska ju vara LÄTTSTÄDAT i en sommarstuga. Enligt min åsikt i alla fall.
Ja, ja, vi har alla lite olika preferenser, man får tolerera helt enkelt. Fast jag städar inte en gång till där ute om det inte blir ändring på torpet. Och där med basta (ha ha, trodde ingen på va?).
AskungeKRAM!
Fast Lars Ohly sitter tydligen hellre hemma med micromat, såg jag, respect.
Nej, nu kollar jag in matchen mellan Kamerun-Danmark i stället. JAAA, Danmark kvitterar i detta nu!!!
Har för övrigt slitit som värsta kungliga lakejen i dag ute på landet. Dammsugit upp gamla myrbon, döda humlor och flugor, tjockt damm och råttlort (eller?). Dammet från de piskade madrasserna låg tät som Londons smog i luften.
(UAWOW, vilket läge för Danmark! Och nuuu plötsligt samma läge för Kameruuuun, två gånger om!!! Vilken j...a match! Har WM äntligen startat från sleepläget? England var bedrööövligt i går)
För att inte tala om hur förstörda mina stackars händer och naglar blivit efter att vara i skurvattnet hela dagen, stackars mig. Men, så skönt att ha värsta städningen gjord nu, får fortsätta lite till dock nästa vecka, blev inte klara med allt. Blev t e x störda av en hagelskur som jag inte sett dess like av förut.
Tanken för dagen är ändå en aggressiv undran över varför i hela världen vissa människor (läs mina föräldrar) måste ha sin sommarstuga full av prylar!? Och inte nyttoprylar, utan PRYDNADSSAKER! Hela stugan full till förbannelse av små porslinssaker, krukor, ljusstakar, tygblommor och f och hans moster. Ljuslyktor kan vara ok, de har ju en funktion i alla fall. Och varför så OPRAKTISKA skrymmande möbler och textilier everywhere!? Herregud det ska ju vara LÄTTSTÄDAT i en sommarstuga. Enligt min åsikt i alla fall.
Ja, ja, vi har alla lite olika preferenser, man får tolerera helt enkelt. Fast jag städar inte en gång till där ute om det inte blir ändring på torpet. Och där med basta (ha ha, trodde ingen på va?).
AskungeKRAM!
fredag 18 juni 2010
Ledig!
Så var man ledig då. Yiipeee! Yeaheaha!
Jo, jag ÄR glad och lycklig över att vara ledig. Självklart. Och i dag fick jag möjlighet att varva ner lite lagom, hade en bra dag. Har nu BESTÄMT mig för att jag är ledig, det är nog det som det handlar om egentligen.
Och nu är ju barnen lediga också, så nu har jag liksom inget val än att vara ledig. När jag hämtade sonen på avslutningen av veckans fotbollsskola och satt där i solen och tittade på diplomutdelning, så kände jag plötsligt att NU är det sommarlov! Pratade också samtidigt med en annan mamma som berättade att hon skulle ha två veckors ledighet i sommar. TVÅ veckor! Det borde vara straffbart att bara få ge så lite ledigt. Men hon var van, sa hon, hon var egenföretagare, och skulle nu starta nytt igen.
Jag vet varför jag inte är egenföretagare. Jag VILL ha min ledighet =) Jag BEHÖVER den.
Körde en sväng till föräldrarnas sommarstuga i dag och kollade in morgondagens jobb. Huha. Det var smutsigt värre, men med förenade krafter av mig och mina bröder kommer det att gå i ett nafs! Herregud, det är inte stort ju! Förbereder MIDSOMMAR och fest där =)
LedighetsKRAM!
Jo, jag ÄR glad och lycklig över att vara ledig. Självklart. Och i dag fick jag möjlighet att varva ner lite lagom, hade en bra dag. Har nu BESTÄMT mig för att jag är ledig, det är nog det som det handlar om egentligen.
Och nu är ju barnen lediga också, så nu har jag liksom inget val än att vara ledig. När jag hämtade sonen på avslutningen av veckans fotbollsskola och satt där i solen och tittade på diplomutdelning, så kände jag plötsligt att NU är det sommarlov! Pratade också samtidigt med en annan mamma som berättade att hon skulle ha två veckors ledighet i sommar. TVÅ veckor! Det borde vara straffbart att bara få ge så lite ledigt. Men hon var van, sa hon, hon var egenföretagare, och skulle nu starta nytt igen.
Jag vet varför jag inte är egenföretagare. Jag VILL ha min ledighet =) Jag BEHÖVER den.
Körde en sväng till föräldrarnas sommarstuga i dag och kollade in morgondagens jobb. Huha. Det var smutsigt värre, men med förenade krafter av mig och mina bröder kommer det att gå i ett nafs! Herregud, det är inte stort ju! Förbereder MIDSOMMAR och fest där =)
LedighetsKRAM!
torsdag 17 juni 2010
Man borde...
En jobbdag kvar, sedan LOV! Man borde vara lättad och överlycklig så klart. Borde. Men otacksamma människan känner just nu en mycket märklig blandning känslor, ännu har jag inte kunnat diagnostisera känslorna riktigt heller.
Vad är det för FEL egentligen?
Jag kan inte koppla av och njuta ännu i alla fall, jag går omkring som en osalig ande, känner mig nästan speedad, fast jag får inte mycket vettigt gjort.
Och så oron, den river, rafsar och retar mig. Blandat med någon slags tomhet och olustkänsla.
Vad är det jag känner egentligen? Och varför?
Antar att jag har någon slags postavslutningstidstresssyndrom, typ. När man ätligen nått den där härliga avslutningsdagen och kramat adjö till eleverna så märker man ganska snart att man har blivit som en urkramad svamp. Jag känner mig helt dränerad.
Och ändå har den här sista tiden varit ovanligt ok i år faktiskt, jag borde inte känna så här i år. Kan man tycka.
Kanske oroar jag mig helt enkelt över den härliga, långa semestern som ligger framför mig nu. Tanken på att aktivera mig och barnen på ett bra sätt känns på något sätt prestationsångestskapande... Och all mat som ska lagas och fixas och trixas med hela sommaren... Och alla regler och uppfostransstrategier som utmanas... Hallå, nu kommer vi att umgås med varandra HELA TIDEN...
Får lätta kvävningskänslor...
NEJ, dags att skärpa sig, fösa undan oron och börja känna GLÄDJEN över att få vara ledig.
(Det är bara det att det brukar ta ett rätt långt tag innan jag kommit in i den känslan...attans slöseri med ledighet..)
Oroskram
Vad är det för FEL egentligen?
Jag kan inte koppla av och njuta ännu i alla fall, jag går omkring som en osalig ande, känner mig nästan speedad, fast jag får inte mycket vettigt gjort.
Och så oron, den river, rafsar och retar mig. Blandat med någon slags tomhet och olustkänsla.
Vad är det jag känner egentligen? Och varför?
Antar att jag har någon slags postavslutningstidstresssyndrom, typ. När man ätligen nått den där härliga avslutningsdagen och kramat adjö till eleverna så märker man ganska snart att man har blivit som en urkramad svamp. Jag känner mig helt dränerad.
Och ändå har den här sista tiden varit ovanligt ok i år faktiskt, jag borde inte känna så här i år. Kan man tycka.
Kanske oroar jag mig helt enkelt över den härliga, långa semestern som ligger framför mig nu. Tanken på att aktivera mig och barnen på ett bra sätt känns på något sätt prestationsångestskapande... Och all mat som ska lagas och fixas och trixas med hela sommaren... Och alla regler och uppfostransstrategier som utmanas... Hallå, nu kommer vi att umgås med varandra HELA TIDEN...
Får lätta kvävningskänslor...
NEJ, dags att skärpa sig, fösa undan oron och börja känna GLÄDJEN över att få vara ledig.
(Det är bara det att det brukar ta ett rätt långt tag innan jag kommit in i den känslan...attans slöseri med ledighet..)
Oroskram
tisdag 15 juni 2010
Rastlös...
Kände mig lite konstig när jag kom hem från jobbet i dag. Frånvarande, absentminded, helskum.
Vad är det som händer?
Jag är tom, men ändå kryper det i hela mig. Kan bara inte fokusera.
Hjälper inte att träffa barnen, gå och handla, göra middag, lyssna på dagens alla händelser. Lägga i en tvätt, hänga en tvätt. Fortfarande kryper det i mig.
Jag drar på mig löparkläderna, drar iväg och tar en runda runt ån. Musiken i öronen är underbar. Att springa är underbart. Känns som om jag skulle kunna springa och springa, aldrig stanna. Det är jag, musiken och mina steg. Så skönt.
När jag springer tänker jag inte på något. Eller, jo kanske tänker jag på allt. Saker och ting blir mindre komplicerat plötsligt, eller klarare på något sätt.
Vad är det som händer?
Jag är tom, men ändå kryper det i hela mig. Kan bara inte fokusera.
Hjälper inte att träffa barnen, gå och handla, göra middag, lyssna på dagens alla händelser. Lägga i en tvätt, hänga en tvätt. Fortfarande kryper det i mig.
Jag drar på mig löparkläderna, drar iväg och tar en runda runt ån. Musiken i öronen är underbar. Att springa är underbart. Känns som om jag skulle kunna springa och springa, aldrig stanna. Det är jag, musiken och mina steg. Så skönt.
När jag springer tänker jag inte på något. Eller, jo kanske tänker jag på allt. Saker och ting blir mindre komplicerat plötsligt, eller klarare på något sätt.
Jag vet fortfarande inte vad känslan beror på dock. Blev bättre av löpningen, men ändå...
RastlösKRAM
måndag 14 juni 2010
Myshelg!
En helg går så fruktansvärt fort när man har roligt, och så var det måndag igen snabbare än man hann blinka. Och återigen måste jag påstå att roligheter tröttar ut en förvånande mycket.
Fast, det är klart, det var inte bara roligheter, för lördagen innebar städning av stora mått. Ja, jag vet att många, som känner mig, vill hävda att jag alltid har det städat, men detta STÄMMER INTE. Undanplockat, JA, men inte STÄDAT. Fy F vad vi gnodde på tre våningar och på tre toaletter, det har sannerligen varit försummat här hemma sista veckorna pga av all hysteri på jobbfronten. Men, åh! så skönt att ha det gjort. Tills man måste göra det igen, vilket är typ om några dagar, det blir så håvetes skitigt så här års (och under resten av året...).
Belöningen kom, i form av min underbara kompis och hennes familj, hitresandes från den Kungliga Huvudstaden. De intog gillestugan, med ungar och katter, och det är nu man känner att man är så glad över vårt nya boende =D
Framåt kvällen traskade jag och väninnan in till stan, gled in på Harry's och inmundigade lite vitt vin, tillsammans med mycket prat och mys. Dansen fick denna gång sparas, då hon är på rehabträning efter en brutet ben i knäet, men det var faktiskt nästan bara skönt att för en gångs skull inte stuffa loss ihop, mer tid till prat blev det ju då, och vi hade en hel del att ta igen.
Söndagen var lojt skön, med sovmorgon, sen frukost/brunch i trädgården, lite å-promenad och männen och barnen som gick iväg och spelade spontanfotboll med några av kvarterets barn.
Tänk om vi ändå kunde bo nära varandra! Jag vill ha mer av henne och hennes familj, oftare. Men, aja baja! Var nöjd i stället över hur mysigt vi hade det! Okej, det är det jag är också! Förresten ska vi faktiskt ses snart igen!
Måndagen slog dock ner som en bila i nacken. Fattar inte att man ska behöva ge sig av till Norrköping så okristligt tidigt som halv åtta en dag i mitten av juni... Hade vi inte sommarlov så här års förr!? Efter en dag med teambuilding, föreläsningar och konfererande kom jag hem som en blöt trasa vid ca sex-tiden. Vet att jag har några dagar kvar nu bara, står ut!
MysKRAM
Fast, det är klart, det var inte bara roligheter, för lördagen innebar städning av stora mått. Ja, jag vet att många, som känner mig, vill hävda att jag alltid har det städat, men detta STÄMMER INTE. Undanplockat, JA, men inte STÄDAT. Fy F vad vi gnodde på tre våningar och på tre toaletter, det har sannerligen varit försummat här hemma sista veckorna pga av all hysteri på jobbfronten. Men, åh! så skönt att ha det gjort. Tills man måste göra det igen, vilket är typ om några dagar, det blir så håvetes skitigt så här års (och under resten av året...).
Belöningen kom, i form av min underbara kompis och hennes familj, hitresandes från den Kungliga Huvudstaden. De intog gillestugan, med ungar och katter, och det är nu man känner att man är så glad över vårt nya boende =D
Framåt kvällen traskade jag och väninnan in till stan, gled in på Harry's och inmundigade lite vitt vin, tillsammans med mycket prat och mys. Dansen fick denna gång sparas, då hon är på rehabträning efter en brutet ben i knäet, men det var faktiskt nästan bara skönt att för en gångs skull inte stuffa loss ihop, mer tid till prat blev det ju då, och vi hade en hel del att ta igen.
Söndagen var lojt skön, med sovmorgon, sen frukost/brunch i trädgården, lite å-promenad och männen och barnen som gick iväg och spelade spontanfotboll med några av kvarterets barn.
Tänk om vi ändå kunde bo nära varandra! Jag vill ha mer av henne och hennes familj, oftare. Men, aja baja! Var nöjd i stället över hur mysigt vi hade det! Okej, det är det jag är också! Förresten ska vi faktiskt ses snart igen!
Måndagen slog dock ner som en bila i nacken. Fattar inte att man ska behöva ge sig av till Norrköping så okristligt tidigt som halv åtta en dag i mitten av juni... Hade vi inte sommarlov så här års förr!? Efter en dag med teambuilding, föreläsningar och konfererande kom jag hem som en blöt trasa vid ca sex-tiden. Vet att jag har några dagar kvar nu bara, står ut!
MysKRAM
fredag 11 juni 2010
Trevligt väder vi har i dag
Verkligen trevligt väder som första sommarlovsdagen bjöd på till mina barn, nehej inte alls. På barnens skolgård hade en stor sjö bildats i vilken jag hittade sonen plaskandes och spelandes fotboll. Dottern, som jag skjutsat till en kompis i morse, hade inte stuckit ut näsan i dag, utan det var inomhusspel av olika slag som gällt.
"Hoppas verkligen inte att det ska vara sånt här väder nu", sa dottern oroligt, och hoppades vidare att vädret blir bra när vi åker till Gotland. "Vad ska vi göra där annars?" "Ja, då får vi väl sitta inne i den pyttelilla stugan och spela spel, och titta på varandra eller nåt, ni får vara på loftet", svarade jag, och jag såg panik i hennes ögon. "Vi måste få BADA!" Ja, ja, annars kan vi ju ta på oss regnkläder och åka på utflykter, det är ju det man får göra helt enkelt, och hålla god min, som vanligt.
Nej, regniga somrar är en fara för familjelivet, det är ett faktum, så jag ber en stilla bön.
Det är synd om studenterna i dag i alla fall, det tycker jag verkligen. En regnig student är inte alls lika magisk som en solig student. Jag tänker på hur de laddat för den här dagen, allt som gjorts innan för att det ska bli en fantastiskt minnesvärd dag i deras liv. Deras fina kostymer och klänningar, studentmottagningar hemma och fester till kvällen. Allt detta som blir så mycket mindre fantastiskt i regn. Jag har några kollegor och vänner som har barn som tar studenten i dag, så jag sänder några varma kramar till dem! =)
Annars hoppas jag också på en fin kväll i morgon, då min allra bästaste kompis kommer till mig från Stockholm, äntligen! Ser så fram emot att få träffa henne och vara med henne ett dygn och ta igen allt vi missat på ett tag nu.
Nej, nu ska jag kolla in fotbollsmatchen! Kul att veta att man har fullt upp på tv ett tag nu... i fall det regnar menar jag... =)
RegnigKRAM
"Hoppas verkligen inte att det ska vara sånt här väder nu", sa dottern oroligt, och hoppades vidare att vädret blir bra när vi åker till Gotland. "Vad ska vi göra där annars?" "Ja, då får vi väl sitta inne i den pyttelilla stugan och spela spel, och titta på varandra eller nåt, ni får vara på loftet", svarade jag, och jag såg panik i hennes ögon. "Vi måste få BADA!" Ja, ja, annars kan vi ju ta på oss regnkläder och åka på utflykter, det är ju det man får göra helt enkelt, och hålla god min, som vanligt.
Nej, regniga somrar är en fara för familjelivet, det är ett faktum, så jag ber en stilla bön.
Det är synd om studenterna i dag i alla fall, det tycker jag verkligen. En regnig student är inte alls lika magisk som en solig student. Jag tänker på hur de laddat för den här dagen, allt som gjorts innan för att det ska bli en fantastiskt minnesvärd dag i deras liv. Deras fina kostymer och klänningar, studentmottagningar hemma och fester till kvällen. Allt detta som blir så mycket mindre fantastiskt i regn. Jag har några kollegor och vänner som har barn som tar studenten i dag, så jag sänder några varma kramar till dem! =)
Annars hoppas jag också på en fin kväll i morgon, då min allra bästaste kompis kommer till mig från Stockholm, äntligen! Ser så fram emot att få träffa henne och vara med henne ett dygn och ta igen allt vi missat på ett tag nu.
Nej, nu ska jag kolla in fotbollsmatchen! Kul att veta att man har fullt upp på tv ett tag nu... i fall det regnar menar jag... =)
RegnigKRAM
torsdag 10 juni 2010
Potpurri i avslutningstider...
Oh please nu är det så där igen att det gått några dagar och jag vet inte vilket av allt som hänt som jag ska skriva om...
Det får bli potpurritankar =)
Mina barns avslutning i kyrkan i går var så fin, och som vanligt kan jag inte hålla tårarna borta.. Det är så vackert, ALLA barn är med och sjunger, och ALL personal är också med i en sång, så vackert med deras samspel! Var allt lite stolt när min dotter fick gå fram och få medalj! =) Och så sjöng de så fint och var så vackra! GLÄDJE!
Sista veckan i skolan är annars alltid helt crazy. Ibland börjar jag tänka efter lite, lite sådär seriöst och undrar hur "folk" egentligen skulle uppfatta oss lärare om de såg oss...? ehehum..?
För, är det normalt att gå i gång på att man ska spela fotbollsmatch mot skolans elever i årskurs nio? Det gör jag nämligen... Inte så att jag tränar innan eller så, men innan, under matchen och efteråt är det så kul =) Det där med att gå och larva sig om att vi är bäst innan, och själva nerven under matchen och efteråt när man säger snälla saker till varandra, för det gör vi faktiskt! Oslagbart. Det handlar om att vi MÖTS. På riktigt på något vis. Där vi kan spela på samma arena, samma spel så att säga. Inget annat än FOTBOLLEN spelar någon roll. Det är inte för inte som man älskar fotboll. Det är en fredshandling.
Och, är det normalt att bli tillfrågad, typ på kvällen innan sent, om man vill vara Shakira i WM-fotbollslåten och dansa och mima dagen efter på scenen inför hela skolan på 4-500 pers? Och är det normalt att tycka att det är så kul att man sitter och kollar den vidoen på you-tube och försöka härma movesen i köket inför förvånade egna barn? Och låna sonens Brasilien-T-shirt och ha på sig? Och en alltför kort kjol, tydligen, till vissas belåtenhet.... och kanske vissas förfasande...vad vet jag, men det blev ju en del rumpvickande om man ska vara Shakira alltså!? Ja, ja det BJUDER JAG PÅ, som jag brukar säga. Det var kul att många elever sa snälla saker till mig i alla fall, jag blev kallad "Shakira" av väldigt många i ett par dagar sedan... (kan bli kallad värre saker...).
Den årliga sommarshowen var för övrigt annars helt superbra, som vanligt blev man varm i hjärtat över elevers framträdanden, de är helt fantastiska! Fast, om jag får vara ärlig så var lärarbandet "ClasVictors" helt klart BÄST! Deras låt, där Victor sjöng, var så bra att jag vill ha den på CD! =) (rektor Fredrik och även Jonas är också medlemmar i detta eminenta band). Tyckte eleverna med, tror jag allt, eftersom de har sjungit den refrängen sedan dess, som en neverending fotbollsklack springer de omkting i korridorerna. Det var SAMBA all the way til the bitter end! =)
Fast jag inte hade undervisat några nior detta år så kunde jag inte låta bli att dras med i stämningen när de ömsom grät och ömsom sjöng och dansade och tjoade i korridorerna innan avslutet var ett faktum.
Alla dessa känslor. Jag tror ändå att det är lite speciellt att få uppleva det här varje år, som man får göra i skolans värld.
Idel trevligheter har det varit denna vecka i alla fall. I tisdags var jag och min svägerska ute och tog en drink på stan och förgyllde vår vardag. Jag är så lycklig att jag fått en så underbar svägerska, jag känner mig som RENAD och UPPFRISKAD efter en träff med henne .
I kväll hade vi den årliga afterworken på torget efter vår avslutning med eleverna. Den var ovanligt välbesökt i år, jag tror nästan ALLA, typ, tittade förbi en stund. Folk kommer och går och vi har så mysigt så att det nästa borde vara beskattat.
Men, lite avbrutet känns det allt att gå hem när det är som trevligast... men antagligen stärkande för min moral..
AvslutningsKRAM!
Det får bli potpurritankar =)
Mina barns avslutning i kyrkan i går var så fin, och som vanligt kan jag inte hålla tårarna borta.. Det är så vackert, ALLA barn är med och sjunger, och ALL personal är också med i en sång, så vackert med deras samspel! Var allt lite stolt när min dotter fick gå fram och få medalj! =) Och så sjöng de så fint och var så vackra! GLÄDJE!
Sista veckan i skolan är annars alltid helt crazy. Ibland börjar jag tänka efter lite, lite sådär seriöst och undrar hur "folk" egentligen skulle uppfatta oss lärare om de såg oss...? ehehum..?
För, är det normalt att gå i gång på att man ska spela fotbollsmatch mot skolans elever i årskurs nio? Det gör jag nämligen... Inte så att jag tränar innan eller så, men innan, under matchen och efteråt är det så kul =) Det där med att gå och larva sig om att vi är bäst innan, och själva nerven under matchen och efteråt när man säger snälla saker till varandra, för det gör vi faktiskt! Oslagbart. Det handlar om att vi MÖTS. På riktigt på något vis. Där vi kan spela på samma arena, samma spel så att säga. Inget annat än FOTBOLLEN spelar någon roll. Det är inte för inte som man älskar fotboll. Det är en fredshandling.
Och, är det normalt att bli tillfrågad, typ på kvällen innan sent, om man vill vara Shakira i WM-fotbollslåten och dansa och mima dagen efter på scenen inför hela skolan på 4-500 pers? Och är det normalt att tycka att det är så kul att man sitter och kollar den vidoen på you-tube och försöka härma movesen i köket inför förvånade egna barn? Och låna sonens Brasilien-T-shirt och ha på sig? Och en alltför kort kjol, tydligen, till vissas belåtenhet.... och kanske vissas förfasande...vad vet jag, men det blev ju en del rumpvickande om man ska vara Shakira alltså!? Ja, ja det BJUDER JAG PÅ, som jag brukar säga. Det var kul att många elever sa snälla saker till mig i alla fall, jag blev kallad "Shakira" av väldigt många i ett par dagar sedan... (kan bli kallad värre saker...).
Den årliga sommarshowen var för övrigt annars helt superbra, som vanligt blev man varm i hjärtat över elevers framträdanden, de är helt fantastiska! Fast, om jag får vara ärlig så var lärarbandet "ClasVictors" helt klart BÄST! Deras låt, där Victor sjöng, var så bra att jag vill ha den på CD! =) (rektor Fredrik och även Jonas är också medlemmar i detta eminenta band). Tyckte eleverna med, tror jag allt, eftersom de har sjungit den refrängen sedan dess, som en neverending fotbollsklack springer de omkting i korridorerna. Det var SAMBA all the way til the bitter end! =)
Fast jag inte hade undervisat några nior detta år så kunde jag inte låta bli att dras med i stämningen när de ömsom grät och ömsom sjöng och dansade och tjoade i korridorerna innan avslutet var ett faktum.
Alla dessa känslor. Jag tror ändå att det är lite speciellt att få uppleva det här varje år, som man får göra i skolans värld.
Idel trevligheter har det varit denna vecka i alla fall. I tisdags var jag och min svägerska ute och tog en drink på stan och förgyllde vår vardag. Jag är så lycklig att jag fått en så underbar svägerska, jag känner mig som RENAD och UPPFRISKAD efter en träff med henne .
I kväll hade vi den årliga afterworken på torget efter vår avslutning med eleverna. Den var ovanligt välbesökt i år, jag tror nästan ALLA, typ, tittade förbi en stund. Folk kommer och går och vi har så mysigt så att det nästa borde vara beskattat.
Men, lite avbrutet känns det allt att gå hem när det är som trevligast... men antagligen stärkande för min moral..
AvslutningsKRAM!
måndag 7 juni 2010
Snäll dotter....
Varit på sjukhuset med mamma och hennes operation har gått bra =) Jag är nöjd med dagen, såå sköönt att få det gjort.
"Vilken snäll dotter du har", sa en av sköterskorna på kirurgen när vi höll på att ge oss av därifrån. "Ja", sa mamma och sköterskan fortsatte: "jag menar, det är det inte alla som har, de flesta som kommer hit är ensamma". Hon tittade lite på mig och jag log besvärat och undvek att titta henne i ögonen.
Jag skäms. Jag känner mig inte alls som en "snäll dotter". Och både mamma och jag vet att jag inte heller varit den dotter som jag brukat vara på länge nu. Hon är borta, den där snälla dottern.
Om allt kunde få gå lite bra nu, så kanske jag orkar lite mer igen. Kanske.
Fotbollsmatchen i kväll var så skön efter den här dagen. Riktigt blöt och skitig. Ibland är sådant skönt faktiskt. Gjorde ett mål också, blev själv förvånad över mitt fokus.
Jobbet hopar sig tyvärr, saker jag borde fått gjort i dag har redan tornat upp sig över mitt huvud, men jag sjunger lalalalala inombords och hoppas på att jag överlever ännu en oförberedd jobbdag.
SnällKRAM
"Vilken snäll dotter du har", sa en av sköterskorna på kirurgen när vi höll på att ge oss av därifrån. "Ja", sa mamma och sköterskan fortsatte: "jag menar, det är det inte alla som har, de flesta som kommer hit är ensamma". Hon tittade lite på mig och jag log besvärat och undvek att titta henne i ögonen.
Jag skäms. Jag känner mig inte alls som en "snäll dotter". Och både mamma och jag vet att jag inte heller varit den dotter som jag brukat vara på länge nu. Hon är borta, den där snälla dottern.
Om allt kunde få gå lite bra nu, så kanske jag orkar lite mer igen. Kanske.
Fotbollsmatchen i kväll var så skön efter den här dagen. Riktigt blöt och skitig. Ibland är sådant skönt faktiskt. Gjorde ett mål också, blev själv förvånad över mitt fokus.
Jobbet hopar sig tyvärr, saker jag borde fått gjort i dag har redan tornat upp sig över mitt huvud, men jag sjunger lalalalala inombords och hoppas på att jag överlever ännu en oförberedd jobbdag.
SnällKRAM
söndag 6 juni 2010
Var går gränsen?
Mamma ringde förut och undrade om jag inte tänkte komma på mors dag.
Suck. Förklarade tålmodigt att den var förra söndagen, och att vi allihop varit hos henne då. Hon trodde mig fortfarande inte, det märkte jag, hon suckade insinuerande, som om jag försökte luras. Det hjälpte inte ens att jag frågade om de presenter hon fått av mig, vilka hon ju helt klart visste att hon hade fått. "Ja, dina bröder vet i alla fall att det är mors dag, för de skulle komma sa de", fortsatte hon i sin förnärmade ton.
Ringde mina bröder sedan, ingen av dem hade pratat med henne i dag. Vi suckar unisont och undrar hur det här ska gå egentligen. Vad ska vi göra? Vad KAN vi göra?
Det går åt ett visst håll just nu, frågan är bara var vi ska dra gränsen, var går gränsen? För mamma? För pappa? För oss?
Vi tar en dag i taget just nu. Vad kan vi annars göra?
Ingen idé att jag tänker på morgondagen. Jag vet ju inte mycket. Jag är i händerna på SJUKVÅRDEN. Jag följer helt enkelt med till sjukhuset i morgon och så får jag se vad som händer. Jag har ingen kontroll över någonting, det har ingen av oss.
Om jag ska vara ärlig, jag ORKAR inte ha någon kontroll heller.
Har i alla fall fått lite gjort här hemma i dag. Har inte ens varit ute ännu, fast det är så underbart väder. Ska nog gå ut en stund nu.
Söndagskram
Suck. Förklarade tålmodigt att den var förra söndagen, och att vi allihop varit hos henne då. Hon trodde mig fortfarande inte, det märkte jag, hon suckade insinuerande, som om jag försökte luras. Det hjälpte inte ens att jag frågade om de presenter hon fått av mig, vilka hon ju helt klart visste att hon hade fått. "Ja, dina bröder vet i alla fall att det är mors dag, för de skulle komma sa de", fortsatte hon i sin förnärmade ton.
Ringde mina bröder sedan, ingen av dem hade pratat med henne i dag. Vi suckar unisont och undrar hur det här ska gå egentligen. Vad ska vi göra? Vad KAN vi göra?
Det går åt ett visst håll just nu, frågan är bara var vi ska dra gränsen, var går gränsen? För mamma? För pappa? För oss?
Vi tar en dag i taget just nu. Vad kan vi annars göra?
Ingen idé att jag tänker på morgondagen. Jag vet ju inte mycket. Jag är i händerna på SJUKVÅRDEN. Jag följer helt enkelt med till sjukhuset i morgon och så får jag se vad som händer. Jag har ingen kontroll över någonting, det har ingen av oss.
Om jag ska vara ärlig, jag ORKAR inte ha någon kontroll heller.
Har i alla fall fått lite gjort här hemma i dag. Har inte ens varit ute ännu, fast det är så underbart väder. Ska nog gå ut en stund nu.
Söndagskram
lördag 5 juni 2010
Sitter här och gömmer mig...
Sitter här vid datorn och gömmer mig. Försöker se osynlig ut. Eller försöker se ut som om jag gör något viktigt.
Gömmer mig från de RIKTIGA SYSSLORNA, kan man kanske säga. De som borde göras, ni vet. Just nu är de några stycken. De tenderar att hopa sig så här års. De har blivit väldigt ignorerade på sistone, det är nästan så att jag kan höra det hotfulla mullret av ogjorda sysslor som växer i styrka för varje minut som råkar gå av denna lördag.
Själv har man ägnat sig mestadels åt jobb under den gångna veckan. Visserligen trevligt jobb, sådant där jobb som innefattar lekar, spel, umgänge, sol och bad på annan ort, men likafullt faktiskt är jobb.
Maken målar fönster i detta nu. Går förbi mig ibland och tittar lite menande. Hemmets dammråttor och smutsgråa ytor tittar också lite sorgset åt mitt håll. Liksom den meterstora tvätthögen. För att inte tala om hur badrummen och de oputsade fönstrena glor. Eller de orensade rabatterna. Ytorna som behöver en omgång till av färg har gett upp, det ser jag tydligt. De slokar med listerna.
Och så vet jag att dottern kommer hem inom några minuter från friidrottsträningen, hon kommer inte att titta menande på mig, hon kommer att öppna munnen och undra var lunchen är. Sedan kommer hon att undra om jag kan skjutsa ut henne till kompisen i Sturefors. Sonen kommer att kvickna till efter x-box-koman och högljutt begära att få fylla huset med sina kompisar, för nu har han "stått ut" utan kompisar en hel förmiddag (han SA så häromdagen).
Sedan finns det några röster inom mig som viskande försöker få mig att förstå att jag borde ta och åka till mamma och pappa och hjälpa till med diverse saker. Hon fick komma hem från sjukhuset igår. Ska läggas in på kirurgen på måndag. Ny operation, denna gång en tumör.
Fast egentligen vill jag nog helst bara snöra på mig gympadojorna och ta ett varv runt ån, det ser fint ut ute. Kroppen värker på alla möjliga och omöjliga ställen efter veckans alla sportiga aktiviteter med eleverna (och jag kan ju inte bara sitta och titta på...).
Jaha, jaha, slut på gömmandet nu då.
Over and out KRAM
Smugit tillbaka här nu. Börjar kvällas och middagen är på förberedelse (härliga grill!), av min man måste påpekas. Fast jag brukar ju hjälpa till. Assistent kanske det kallas, eller vad jag nu är; diskare, städare, salladsgörare och diverse hantlangare etc. Men de behövs ju också.
Tänkte bara rapportera att dagen har fortsatt i degenerationens tecken.Efter ett litet, muttrande städryck, där jag transporterade saker till sina rätta platser mestadels, så kom jag och mannen överens om att vi "gör resten i morgon". DÅ ska vi minsann ta tag i ALLT som måste göras. Hahahhaha. Whatever.
Dottern blev i alla fall hämtad för övernattning hos kompis, och resterande familj gick in till stan i solen. Där var det någon slags internationell matmarknad, med en del spännande varor faktiskt, samt FULLT med folk. Trevligt att se folk, tycker jag. Efter hemkomsten fick sonen äntligen hem en kompis, de leker fortfarande, nu ute i trädgården. Själv la jag mig helt sonika på en filt i trädgården med en bok. Lyckades t o m få en liten lur där, trots att jag låg och försökte tjuvlyssna på grannens studentskiva över gatan.
Och inte har jag det minsta dåliga samvete över att jag bara latat mig i dag heller. Jag menar, ALLT kommer ju att bli gjort, I MORGON!
LatmaskKRAM
Gömmer mig från de RIKTIGA SYSSLORNA, kan man kanske säga. De som borde göras, ni vet. Just nu är de några stycken. De tenderar att hopa sig så här års. De har blivit väldigt ignorerade på sistone, det är nästan så att jag kan höra det hotfulla mullret av ogjorda sysslor som växer i styrka för varje minut som råkar gå av denna lördag.
Själv har man ägnat sig mestadels åt jobb under den gångna veckan. Visserligen trevligt jobb, sådant där jobb som innefattar lekar, spel, umgänge, sol och bad på annan ort, men likafullt faktiskt är jobb.
Maken målar fönster i detta nu. Går förbi mig ibland och tittar lite menande. Hemmets dammråttor och smutsgråa ytor tittar också lite sorgset åt mitt håll. Liksom den meterstora tvätthögen. För att inte tala om hur badrummen och de oputsade fönstrena glor. Eller de orensade rabatterna. Ytorna som behöver en omgång till av färg har gett upp, det ser jag tydligt. De slokar med listerna.
Och så vet jag att dottern kommer hem inom några minuter från friidrottsträningen, hon kommer inte att titta menande på mig, hon kommer att öppna munnen och undra var lunchen är. Sedan kommer hon att undra om jag kan skjutsa ut henne till kompisen i Sturefors. Sonen kommer att kvickna till efter x-box-koman och högljutt begära att få fylla huset med sina kompisar, för nu har han "stått ut" utan kompisar en hel förmiddag (han SA så häromdagen).
Sedan finns det några röster inom mig som viskande försöker få mig att förstå att jag borde ta och åka till mamma och pappa och hjälpa till med diverse saker. Hon fick komma hem från sjukhuset igår. Ska läggas in på kirurgen på måndag. Ny operation, denna gång en tumör.
Fast egentligen vill jag nog helst bara snöra på mig gympadojorna och ta ett varv runt ån, det ser fint ut ute. Kroppen värker på alla möjliga och omöjliga ställen efter veckans alla sportiga aktiviteter med eleverna (och jag kan ju inte bara sitta och titta på...).
Jaha, jaha, slut på gömmandet nu då.
Over and out KRAM
Smugit tillbaka här nu. Börjar kvällas och middagen är på förberedelse (härliga grill!), av min man måste påpekas. Fast jag brukar ju hjälpa till. Assistent kanske det kallas, eller vad jag nu är; diskare, städare, salladsgörare och diverse hantlangare etc. Men de behövs ju också.
Tänkte bara rapportera att dagen har fortsatt i degenerationens tecken.Efter ett litet, muttrande städryck, där jag transporterade saker till sina rätta platser mestadels, så kom jag och mannen överens om att vi "gör resten i morgon". DÅ ska vi minsann ta tag i ALLT som måste göras. Hahahhaha. Whatever.
Dottern blev i alla fall hämtad för övernattning hos kompis, och resterande familj gick in till stan i solen. Där var det någon slags internationell matmarknad, med en del spännande varor faktiskt, samt FULLT med folk. Trevligt att se folk, tycker jag. Efter hemkomsten fick sonen äntligen hem en kompis, de leker fortfarande, nu ute i trädgården. Själv la jag mig helt sonika på en filt i trädgården med en bok. Lyckades t o m få en liten lur där, trots att jag låg och försökte tjuvlyssna på grannens studentskiva över gatan.
Och inte har jag det minsta dåliga samvete över att jag bara latat mig i dag heller. Jag menar, ALLT kommer ju att bli gjort, I MORGON!
LatmaskKRAM
tisdag 1 juni 2010
Man vänjer sig...
Egentligen hade jag INTE tänkt skriva något nu. Jag SKA inte skriva när jag är ledsen och orolig, hade jag ju bestämt.
Så, nu är mamma inlagd igen och opereras i hjärnan igen. Jag fick inte veta förrän i kväll. Vet inte om familjen vill förskona mig från att veta sådant här, så länge som möjligt, eller om vi alla är så trötta och ledsna på det här så att vi inte ens tänker på att ringa varandra så snabbt som möjligt.
Jaha, nu måste det opereras igen. I hjärnan. Tänk, för bara ett år sedan skulle jag tyckt att det var overkligt. Att det var något jag inte skulle klarat av. Att det opererades, i min mamma.
Man vänjer sig konstigt snabbt vid hemska saker.
Nu säger vi saker som att det var ju bra att de upptäckte att shunten läckte. Det här kan ju bli bra.
Vi säger inte att vi vill skrika högt att VA FAN KAN INTE DET HÄR SLUTA OCH MAMMA VARA FRISK. KAN VI INTE FÅ TILLBAKA VÅR MAMMA.
Nej, vi säger, i peppande ton till varandra, att det här ska nog gå bra, det kanske blir bättre nu!
Ja, men det SKA nog gå bra. Så klart. Vi får se i morgon bitti vad de kan berätta om operationen.
(Inte tänka på pappa som ligger hemma ensam och oroar sig, han sover säkert i natt).
Godnattkram
Så, nu är mamma inlagd igen och opereras i hjärnan igen. Jag fick inte veta förrän i kväll. Vet inte om familjen vill förskona mig från att veta sådant här, så länge som möjligt, eller om vi alla är så trötta och ledsna på det här så att vi inte ens tänker på att ringa varandra så snabbt som möjligt.
Jaha, nu måste det opereras igen. I hjärnan. Tänk, för bara ett år sedan skulle jag tyckt att det var overkligt. Att det var något jag inte skulle klarat av. Att det opererades, i min mamma.
Man vänjer sig konstigt snabbt vid hemska saker.
Nu säger vi saker som att det var ju bra att de upptäckte att shunten läckte. Det här kan ju bli bra.
Vi säger inte att vi vill skrika högt att VA FAN KAN INTE DET HÄR SLUTA OCH MAMMA VARA FRISK. KAN VI INTE FÅ TILLBAKA VÅR MAMMA.
Nej, vi säger, i peppande ton till varandra, att det här ska nog gå bra, det kanske blir bättre nu!
Ja, men det SKA nog gå bra. Så klart. Vi får se i morgon bitti vad de kan berätta om operationen.
(Inte tänka på pappa som ligger hemma ensam och oroar sig, han sover säkert i natt).
Godnattkram
måndag 31 maj 2010
Fotboll, sol och omtanke
Söndagen startar med att alarmet ljuder hiskeligt tidigt och att min man studsar upp genast. Hm, det finns bara två saker som kan få min man att studsa upp på det där sättet; antingen ska vi ut på resa eller så har sonen fotboll.Det är det senare.
Jag slöt upp vid fotbollscupen någon timme senare, och där var vi parkerade hela dagen sedan. Som tur var så var dagen underbart solig och skön, så det var inga problem att sitta på en filt med de andra föräldrarna och småprata. Fast småpratandet höll vi inte på med under matcherna kan jag lova, det är så skönt att jag inte är ensam om att vara en sådan där "hejande-peppande-klappande" förälder, jag smälter bra in i det här sällskapet! Just for the records; jag klappar ordentligt åt alla barns fina bedrifter, inte bara vårt lags barn.
Fast jag var allt bra stolt över min egen lilla Messi... Det går ju inte att förneka... För att nämna något så satte han exempelvis en frispark rakt i krysset... =D
Ja, solen sken, men det hade varit bättre om jag suttit på ledarbänken, som min man, för det var i den riktningen solen sken... vi hade solen i ryggen hela dagen, och när det väl vände så gick den i moln... Så, jag är lika blek om nosen som förut, medan mannen bättrat på sin bränna ännu mer. Hm, hoppas inte det här med att solen inte riktigt vill skina på mig i år är något bestående...
Längtar så efter riktig värme och sol.
Så i väg till min Mor. Bröderna och familjerna kom samtidigt och mamma hade fixat så fint med fika. Jag blir så glad när jag ser att hon orkar hålla på traditionerna, de har alltid varit så viktiga för henne.
Ja, just det jag är ju också Mor ja. Sonen ropade, med en lite busig blick, på mig, när han och en kompis satt och fikade mellan ett par matcher; "mamma, kom ett tag!" "ja, vad är det? sa jag lite nyfiket. "Här får du en morsdagspresent!" deklarerade han och slängde åt mig skräpet efter en festis.
Nej, vi har väl inte riktigt anammat några traditioner vad gäller Mors dag i vår egen lilla familj ännu, jag är lite dubbel inför det där. När barnen är små är det ju verkligen inte barnen som håller på och ordnar och fixar med ev present eller så, jo på dagis, då hjälpte fröknarna till, men annars är det ju partnern som måste fixa. Som om det inte räckte med alla födelsedagar och allt. Men å andra sidan behövs ju ingen present, bara en liten extra omtanke kanske och en kram, och det fick jag senare på kvällen.
Men, så börjar en massa mammor man känner återberätta sina små morsdagshistorier, och då blir jag plötsligt orolig. Oj, är det deras barn som är så omtänksamma!? Varför gör inte mina barn sådant där? Ve och fasa har jag skämt bort dem!? Oj, oj, jag måste nog börja lära dem att visa mer uppskattning i livet, lära dem att inte ta allt för givet. Tankarna snurrar oroligt. Men sedan lugnar jag mig och inser att detta handlar om en påhittad kommersiell dag, herregud mina barn visar mig kärlek varje dag. På sitt sätt.
Riktigt, riktigt trött var jag i alla fall efter denna dag. Somnade mitt i ett tv-program.
FotbollshejandeKRAM
lördag 29 maj 2010
Lyckopiller
Det är så skönt att känna sig frisk igen! Nu måste jag bara försöka komma igång med träningen igen, kanske en löprunda i morgon? Fotbollsmatch på onsdag, så jag har nog inget val.
Gårdagen var ett riktigt lyckopiller! När man har sådana dagar inser man hur viktiga de är! Plötsligt känns allt så lätt i mitt bröst, hakuna matata, som vi sjöng tillsammans med våra nyfunna kenyanska vänner som var på besök hos oss i vårt arbetslag igår.
De var elva stycken, ledare, barn och ungdomar. En del kom ifrån Nairobi och barnen kom ifrån ett barnhem, som en av mina kollegor i arbetslaget har varit med och byggt! Under en tidigare dagsverkesdag samlades det in pengar till barnhemmet, och de överräcktes, i form av en stor "check", av eleverna under avslutningen av dagen. Dagen bestod av stationer, som kenyanerna ledde, där vi fick lära oss sjunga swahili, spela trummor och dansa. Under avslutningen dansade vi och sjöng alla tillsammans, magiskt! De bjöd också på uppvisning och ett överraskande akrobatiknummer, som helt fick oss att tappa andan av förvåning, de var så skickliga!
Det som var så underbart att se, var våra elever i samspel med varandra och kenyanerna. Jag blir varm i hjärtat. De tyckte det var så roligt, och de bjöd verkligen på sig själva. Nu har de plötsligt fått en sådan förståelse för hur man faktiskt KAN hjälpa till. Att man kan göra NÅGOT för andra barn som har det svårt.
Om jag ska vara ärlig så lärde JAG mig detta också.
Det viktigaste vi har att lära ut till våra barn är empati. Det är min fasta åsikt.
Nu till en egogrej. Det var så fruktansvärt kul att dansa afrikansk dans! Det var en ögonblicklig förälskelse! Jag blev så barnsligt glad när den kenyanska dansläraren kom fram till mig i slutet av dagen och gav mig komplimanger för min dans, hon sa att jag hade talang för det! Inte är det ofta man får komplimanger här i livet, jag tänker suga på den karamellen länge.
Jag blir så lycklig av att dansa, jag vet ju det. Det ger mig en sådan lyckoendorfinkick! Jag måste helt enkelt börja på dans, gärna afrikansk dans! Jag tror det skulle vara välgörande för mig, precis som fotbollen och innebandyn är det. Någon som vill hänga på?!
Kvällen toppades av en helt superhärlig personalfest! Gångavstånd hade jag också! =D Festkommittén hade ordnat så bra med allt; maten var supergod, min favo med grekisk buffé! De hade god fördrinksbål och mingeltipspromenad (inomhus) där man skulle gissa klassiska filmcitat, översatta till svenska, var de också, hehe, riktigt kul. Vann INTE.
Annars var kvällen precis så där som jag vill ha den, alla pratade, det sjöngs och spelades lite, det var så skön avslappnad stämning. Men det krävs en del jobb innan för att en fest ska bli så lyckad, och om jag förstått det hela rätt tänker nu den eminenta festkommittén tacka för sig, snyft =(. Det är väl bara att börja kavla upp ärmarna själv nu då...
Gårdagen var ett riktigt lyckopiller! När man har sådana dagar inser man hur viktiga de är! Plötsligt känns allt så lätt i mitt bröst, hakuna matata, som vi sjöng tillsammans med våra nyfunna kenyanska vänner som var på besök hos oss i vårt arbetslag igår.
De var elva stycken, ledare, barn och ungdomar. En del kom ifrån Nairobi och barnen kom ifrån ett barnhem, som en av mina kollegor i arbetslaget har varit med och byggt! Under en tidigare dagsverkesdag samlades det in pengar till barnhemmet, och de överräcktes, i form av en stor "check", av eleverna under avslutningen av dagen. Dagen bestod av stationer, som kenyanerna ledde, där vi fick lära oss sjunga swahili, spela trummor och dansa. Under avslutningen dansade vi och sjöng alla tillsammans, magiskt! De bjöd också på uppvisning och ett överraskande akrobatiknummer, som helt fick oss att tappa andan av förvåning, de var så skickliga!
Det som var så underbart att se, var våra elever i samspel med varandra och kenyanerna. Jag blir varm i hjärtat. De tyckte det var så roligt, och de bjöd verkligen på sig själva. Nu har de plötsligt fått en sådan förståelse för hur man faktiskt KAN hjälpa till. Att man kan göra NÅGOT för andra barn som har det svårt.
Om jag ska vara ärlig så lärde JAG mig detta också.
Det viktigaste vi har att lära ut till våra barn är empati. Det är min fasta åsikt.
Nu till en egogrej. Det var så fruktansvärt kul att dansa afrikansk dans! Det var en ögonblicklig förälskelse! Jag blev så barnsligt glad när den kenyanska dansläraren kom fram till mig i slutet av dagen och gav mig komplimanger för min dans, hon sa att jag hade talang för det! Inte är det ofta man får komplimanger här i livet, jag tänker suga på den karamellen länge.
Jag blir så lycklig av att dansa, jag vet ju det. Det ger mig en sådan lyckoendorfinkick! Jag måste helt enkelt börja på dans, gärna afrikansk dans! Jag tror det skulle vara välgörande för mig, precis som fotbollen och innebandyn är det. Någon som vill hänga på?!
Kvällen toppades av en helt superhärlig personalfest! Gångavstånd hade jag också! =D Festkommittén hade ordnat så bra med allt; maten var supergod, min favo med grekisk buffé! De hade god fördrinksbål och mingeltipspromenad (inomhus) där man skulle gissa klassiska filmcitat, översatta till svenska, var de också, hehe, riktigt kul. Vann INTE.
Annars var kvällen precis så där som jag vill ha den, alla pratade, det sjöngs och spelades lite, det var så skön avslappnad stämning. Men det krävs en del jobb innan för att en fest ska bli så lyckad, och om jag förstått det hela rätt tänker nu den eminenta festkommittén tacka för sig, snyft =(. Det är väl bara att börja kavla upp ärmarna själv nu då...
Lyckokram!
torsdag 27 maj 2010
Det är en konstig maj vi har i år
Jobbat i dag, fast på halvfart. Jag fattar inte vad det är med mig, jag är så trött och energilös, och värst av allt är att jag har så ont i bröstet, som ett tryck som känns mer eller mindre. Jag har lite fler krämpor, men orkar inte ens prata om dem nu. Det är ju bara sååå triiist med sådant.
Jag antar att mitt virus inte är borta , helt enkelt. Men sjuk länge kan man ju aldrig tillåta sig att vara, impossible.
Blev inget blodomlopp i kväll i alla fall. Skjutsade till sonens fotbollsträning i stället och tittade glåmigt på den regngråa himlen. Varför börjar det regna varje dag när jobbet tar slut, undrar jag? Solen skiner retsamt och det ser så underbart ut när man jobbar, och sedan bara poff kommer det grå och regnet i samma stund man sticker ut näsan.
Det är en konstig maj vi har i år.
Och så undrar jag faktiskt ärligt och rent varför vi ska plåga oss och barnen i ett par veckor till i skolan. Ingen av oss vill just nu. Jo, JAG skulle vilja om bara de ville lite mer. Tror jag.
Jo, JAG vill, för jag vet hur mycket de har kvar att lära sig. Men MOTIVATIONEN styr ju allt. Deras motivation ligger just nu i att leka och umgås bara. Kan vi inte bara göra som de vill och ha fritidsgård från och med nu? Nej, förlåt min cynism, den är inte klädsam.
Tyvärr blir det så att om man själv är låg och omotiverad så blir det än svårare att få eleverna motiverade. That´s a simple fact.
Det finns ett problem och det är detta: ponera att vi skulle sluta NU i stället, vad skulle resultatet bli då? Svaret är att då skulle eleverna lagt av för två veckor sedan! De verkar vara inprogrammerade till att sluta bry sig ca två veckor innan de slutar, spelar ingen roll när själva slutandedatumet ligger alltså.
Nu ska jag sluta i positiv anda, som sig bör! I går var vi och tittade på dotterns musikteater i skolan med tillhörande vårfest. Jag var helt förstummad, så imponerad var jag. De spelade upp historien om Gustav Vasas tid, med mycket sång och små scener ur historien. Det var otroliga textmassor de hade lärt sig utantill! ALLA var med och ALLA var så BRA! Än en gång undrar jag hur de gör!? De är så duktiga på den här skolan med teater, jag blir varm i hjärtat. Och fullsatt med föräldrar och mor- och farföräldrar var det. Det är så här det ska vara i slutet på en termin.
Och mina föräldrar kom även denna kväll och det gick bra med mamma! =)
I morgon ska vi ha temadag i vårt arbetslag med kenyaner på besök, det ska bli så spännande! Så, lite geist och hopp finns allt kvar i våra skoltrötta kroppar!
LitetröttmenändåhoppfullKRAM
Jag antar att mitt virus inte är borta , helt enkelt. Men sjuk länge kan man ju aldrig tillåta sig att vara, impossible.
Blev inget blodomlopp i kväll i alla fall. Skjutsade till sonens fotbollsträning i stället och tittade glåmigt på den regngråa himlen. Varför börjar det regna varje dag när jobbet tar slut, undrar jag? Solen skiner retsamt och det ser så underbart ut när man jobbar, och sedan bara poff kommer det grå och regnet i samma stund man sticker ut näsan.
Det är en konstig maj vi har i år.
Och så undrar jag faktiskt ärligt och rent varför vi ska plåga oss och barnen i ett par veckor till i skolan. Ingen av oss vill just nu. Jo, JAG skulle vilja om bara de ville lite mer. Tror jag.
Jo, JAG vill, för jag vet hur mycket de har kvar att lära sig. Men MOTIVATIONEN styr ju allt. Deras motivation ligger just nu i att leka och umgås bara. Kan vi inte bara göra som de vill och ha fritidsgård från och med nu? Nej, förlåt min cynism, den är inte klädsam.
Tyvärr blir det så att om man själv är låg och omotiverad så blir det än svårare att få eleverna motiverade. That´s a simple fact.
Det finns ett problem och det är detta: ponera att vi skulle sluta NU i stället, vad skulle resultatet bli då? Svaret är att då skulle eleverna lagt av för två veckor sedan! De verkar vara inprogrammerade till att sluta bry sig ca två veckor innan de slutar, spelar ingen roll när själva slutandedatumet ligger alltså.
Nu ska jag sluta i positiv anda, som sig bör! I går var vi och tittade på dotterns musikteater i skolan med tillhörande vårfest. Jag var helt förstummad, så imponerad var jag. De spelade upp historien om Gustav Vasas tid, med mycket sång och små scener ur historien. Det var otroliga textmassor de hade lärt sig utantill! ALLA var med och ALLA var så BRA! Än en gång undrar jag hur de gör!? De är så duktiga på den här skolan med teater, jag blir varm i hjärtat. Och fullsatt med föräldrar och mor- och farföräldrar var det. Det är så här det ska vara i slutet på en termin.
Och mina föräldrar kom även denna kväll och det gick bra med mamma! =)
I morgon ska vi ha temadag i vårt arbetslag med kenyaner på besök, det ska bli så spännande! Så, lite geist och hopp finns allt kvar i våra skoltrötta kroppar!
LitetröttmenändåhoppfullKRAM
onsdag 26 maj 2010
Darling
Börjar må bättre! Håller tummarna nu för att det är så också. Det är rätt stor skillnad på att vara hemma och ta det lugnt, och att vara på jobbet där allt går i 100.Såg en så bra film häromkvällen; Darling. Den var så bra gjord och den fick mig att tänka på en del saker.
I korthet handlade filmen om två huvudpersoner, vilkas vägar man aldrig kunde tänka sig skulle korsas. En blasé överklasstjej på Östermalm och en nyskild, nysparkad 60+ man som måste sälja sitt fina hus till underpris. Hans liv rutschar snabbt neråt, förnedring efter förnedring får han utstå. Men, den fina, bortskämda flickan får snart se sitt liv rutscha samma väg neråt. När vägen neråt börjat är den skoningslös. Ingen vill kännas vid en looser i deras världar, som visat sig vara lika ytliga. De möts och lär känna varandra, två sjunkande skepp som hjälps åt att komma upp till ytan. Äntligen börjar hon KÄNNA något. Men när hon väl börjat klättringen uppför igen är frågan den om hon vågar stå kvar vid hans sida, eller ska den stora förnekelsen ta vid?
En sak som fastnade i mig var mannens relation till sin dotter. Han ringde och ringde, undrade om han kanske kunde få komma och hälsa på henne och barnbarnen. Men, hon hade aldrig tid, hon var så upptagen så. Eftersom mannen var en sådan man som var alldeles för snäll och timid, så ifrågasatte han inte det hela. Han förstod. "Ja, de har ju så mycket med barnen och allt, och jag blir ju mest i vägen, så de blir irriterade på mig", säger han förklarande. Vid ett tillfälle nuddar han dock kärnans problem, när han säger: "det kanske beror på skilsmässan och så, hennes mor och hon har ju liksom alltid hållit ihop. Ja, jag har nog känt mig väldigt utanför...".
Allt detta slog mig i magen som en boxhandske. Det är så sorgligt så jag inte står ut. Det är ju inte bara något i en film det här, det är så det är.
Barnen som lever sina egna liv, så upptagna att de inte ens kan träffa sina föräldrar 40 minuter bort. Den äldre generationen som bara skuffas undan och blir till besvär efter ett helt liv av arbete och uppoffringar.
Och så detta med papporna som hålls utanför. Det händer fortfarande, här och nu.
Oj, det blev nästan lite av en recension det här, så bara för det slutar jag innan den är fullbordad.
På tal om föräldrar så var jag så lycklig i går över att min mor och far kunde vara med och titta på sonens teaterföreställning! Mamma orkade och det gick så bra, fast det var rätt stojigt med alla småsyskon som var där, så det var nog tröttande. De planerar att komma i kväll också, på dotterns musikal, vi får se hur hon mår i dag.
DarlingKram
tisdag 25 maj 2010
Majsjuka
Mådde alltså sämre i dag i alla fall. Inte så förvånande för mig, min hals är ett ständigt bekymmer, har varit så sedan övre tonåren. Börjar det kännas lite vet jag att det bara går åt ett håll, varenda gång, så säkert som amen i kyrkan.
Jag var ett så kallat öronbarn, hade öroninflammation jämt och ständigt från att jag bara var ett par månader. Fick operera mig flera gånger, sätta in dräneringsrör. När detta problem växte bort ersattes det av halsproblem, med ständiga halsinfektioner. Senaste åren har det faktiskt blivit bättre dock, jag får mest bara öm, svullen hals och lätt feber, det blir sällan någon behandlingsbar infektion (eller så har läkarna blivit mer restriktiva med penicillinet...). Men virus är ju lika j*t som infektion, det är bara det att det inte går att få bra medicin, så det slutar snabbt.
Det är inte särskilt lyckat att vara hemma från jobbet just nu i slutet av maj heller. De sista veckorna innan avslutningen är fullspäckade med dos and musts. Men jag vet vad som kan hända om jag ignorerar min kropps signaler, it´s not worth it, believe me.
Inte nog med att det är mycket i MIN skola, det är så klart mycket nu i BARNENS liv också. I kväll är det bara att proppa i sig ett par tabletter och bege sig till sonens klassuppvisning av teater och vårfest och i morgon är det dotterns tur, när de har musikalteater och vårfest. På torsdag har de sedan vernissage med sina alster, så då får man väl försöka hitta en lösning så man hinner dit innan den är slut.
På torsdag ska man visst springa blodomloppet också. Jag får verkligen hoppas jag är av med mitt virus då.
För att inte tala om vad som händer på fredag, då är det ju den årliga vårpersonalfesten. Den brukar vara riktigt kul, så då vill man ju vara fit for fight igen...
Ja, varför ska man alltid bli sjuk just när det finns som flest chanser till att få kul? Murphy´s lag är det. Ni vet lagen om alltings jävlighet? Att mackan alltid faller med pålägget neråt?
Jag fortsätter att kurera mig med vila och en god bok, så får vi se. He who lives will see.
Kurerande kram
Jag var ett så kallat öronbarn, hade öroninflammation jämt och ständigt från att jag bara var ett par månader. Fick operera mig flera gånger, sätta in dräneringsrör. När detta problem växte bort ersattes det av halsproblem, med ständiga halsinfektioner. Senaste åren har det faktiskt blivit bättre dock, jag får mest bara öm, svullen hals och lätt feber, det blir sällan någon behandlingsbar infektion (eller så har läkarna blivit mer restriktiva med penicillinet...). Men virus är ju lika j*t som infektion, det är bara det att det inte går att få bra medicin, så det slutar snabbt.
Det är inte särskilt lyckat att vara hemma från jobbet just nu i slutet av maj heller. De sista veckorna innan avslutningen är fullspäckade med dos and musts. Men jag vet vad som kan hända om jag ignorerar min kropps signaler, it´s not worth it, believe me.
Inte nog med att det är mycket i MIN skola, det är så klart mycket nu i BARNENS liv också. I kväll är det bara att proppa i sig ett par tabletter och bege sig till sonens klassuppvisning av teater och vårfest och i morgon är det dotterns tur, när de har musikalteater och vårfest. På torsdag har de sedan vernissage med sina alster, så då får man väl försöka hitta en lösning så man hinner dit innan den är slut.
På torsdag ska man visst springa blodomloppet också. Jag får verkligen hoppas jag är av med mitt virus då.
För att inte tala om vad som händer på fredag, då är det ju den årliga vårpersonalfesten. Den brukar vara riktigt kul, så då vill man ju vara fit for fight igen...
Ja, varför ska man alltid bli sjuk just när det finns som flest chanser till att få kul? Murphy´s lag är det. Ni vet lagen om alltings jävlighet? Att mackan alltid faller med pålägget neråt?
Jag fortsätter att kurera mig med vila och en god bok, så får vi se. He who lives will see.
Kurerande kram
måndag 24 maj 2010
Goda grannar
Underbar dag! Solen skiner och allt. Jag hör sommarljud utanför, fåglar och gräsklippare och den där särskilda försommarlukten tar sig in genom fönstren. I huset bredvid håller hantverkarna på och hamrar och jobbar. Grannkvinnan har sålt huset och nu ska vi få en ny barnfamilj från Stockholm som närmsta grannar, de har visst två små pojkar. Det blir lite annorlunda, antar jag, mot att ha en knäpptyst änka bredvid. Fast inte gör det mig något. Vi är inte direkt tysta vi.
När man har bott i ett gammalt hus på en 1300 kvm stor tomt med en syrénhäck hög som Törnrosas häck runt hela tomten, så har man lagt sig till med en del olater. Icke sedda och icke hörda av någon...
Själv växte man upp i en lägenhet i ett hyreshus där väggarna var som papper. Alla grannljud hördes och mina föräldrar gick alltid omkring och hyssjade åt oss barn. När det var konflikter hemma så skreks det inte, det var sammanpressade läppar kring väsande, muttrande ljud.
Som sagt, vi har lagt oss till med en del ovanor, som t ex att prata med varandra när vi är på olika våningar, eller prata...ropa, eller skrika till varandra. "Vi kanske ska försöka tänka på att gå till varandra, när vi vill säga något" sa jag lite oroligt häromdagen, när jag hört familjen på långt avstånd när jag kom tillbaka från affären. Fönstrena måste av nödvändighet vara öppna just nu, annars kvävs vi. En annan dålig vana jag har är att gå omkring halvklädd eller rent av naken. Ja, kanske inte gå omkring, men om jag duschat eller ska klä om eller så kan jag passera olika rum på vägen. Där vi bor nu har vi det inte insynsskyddat direkt... Familjen förfasar sig över mig och försöker uppfostra mig.
Vi har i alla fall satt upp vår megastudsmatta på vår lilla tomt nu. Så barnen kan studsa och kolla rakt in hos grannen, he he. Fast vi måste nog ordna en häck eller så, mellan våra tomter.
Hoppas i alla fall att det blir trevliga grannar. Kan bli lite jobbigt att dela parhus annars... Jag låg och tänkte på det lite i morse när jag vaknade av hantverkarljuden. Tänk om. Tänk om de är hur jobbiga som helst och börjar bråka om något eller liknande, Grannfejden nästa liksom.
Tyvärr vaknade jag också av en snufsig näsa, halsont och huvudvärk. Håller tummarna för att det inte blir värre utan bättre.
GrannKRAM
När man har bott i ett gammalt hus på en 1300 kvm stor tomt med en syrénhäck hög som Törnrosas häck runt hela tomten, så har man lagt sig till med en del olater. Icke sedda och icke hörda av någon...
Själv växte man upp i en lägenhet i ett hyreshus där väggarna var som papper. Alla grannljud hördes och mina föräldrar gick alltid omkring och hyssjade åt oss barn. När det var konflikter hemma så skreks det inte, det var sammanpressade läppar kring väsande, muttrande ljud.
Som sagt, vi har lagt oss till med en del ovanor, som t ex att prata med varandra när vi är på olika våningar, eller prata...ropa, eller skrika till varandra. "Vi kanske ska försöka tänka på att gå till varandra, när vi vill säga något" sa jag lite oroligt häromdagen, när jag hört familjen på långt avstånd när jag kom tillbaka från affären. Fönstrena måste av nödvändighet vara öppna just nu, annars kvävs vi. En annan dålig vana jag har är att gå omkring halvklädd eller rent av naken. Ja, kanske inte gå omkring, men om jag duschat eller ska klä om eller så kan jag passera olika rum på vägen. Där vi bor nu har vi det inte insynsskyddat direkt... Familjen förfasar sig över mig och försöker uppfostra mig.
Vi har i alla fall satt upp vår megastudsmatta på vår lilla tomt nu. Så barnen kan studsa och kolla rakt in hos grannen, he he. Fast vi måste nog ordna en häck eller så, mellan våra tomter.
Hoppas i alla fall att det blir trevliga grannar. Kan bli lite jobbigt att dela parhus annars... Jag låg och tänkte på det lite i morse när jag vaknade av hantverkarljuden. Tänk om. Tänk om de är hur jobbiga som helst och börjar bråka om något eller liknande, Grannfejden nästa liksom.
Tyvärr vaknade jag också av en snufsig näsa, halsont och huvudvärk. Håller tummarna för att det inte blir värre utan bättre.
GrannKRAM
söndag 23 maj 2010
Kattälskande sorten
Nu har vi äntligen varit och hälsat på vår katt Filip, som numer är boendes i småland på landet hos en ny familj. Han flyttade dit i november förra året, i alla fall tror jag det var i november. Tiden går fort. När man får veta att sonen är allergisk, så har man ju inte riktigt något val, det är bara att gilla läget; ett liv utan katt.
De nya ägarna, framför allt "matten", är av den där riktigt kattälskande sorten, ni vet sådana som pratar om sin katt som om den vore deras barn. Man blir underhållen vid lunchbordet och anekdoterna är av den arten som påvisar att katten förmodligen är helt otroligt speciell.
Ja, ja, jag vet. Jag vet att jag var likadan när jag hade katt. Det går inte att undvika helt enkelt om man älskar katter. Det är liksom mer ok också, det där att helt skamlöst sitta och skryta om sin katt och berätta om dess beteende, fast helst då för andra kattälskare, de andra får något jagat och stelt i blicken...
Ponera att jag skulle sitta och skryta och prata om mina barn på samma sätt... det är faktiskt inte ett beteende som är socialt accepterat. Om de inte är bebisar och skrytet är av den arten att man berättar att de sover sött och bara kräks en gång om dagen och att bajset har fin form. Det kan vara ok. Fast en del kan bli provocerade av det också och antingen börja berätta skräckhistorier om sina kolikbarn eller berätta solskenshistorier om barn som sovit hela nätter alltid, typ. Och i egen säng.
Nej, katthistorier är fina på så sätt att man kan mötas kring dem utan prestige. Man kan t o m skämta och få en riktigt fin och varm stämning mellan sig, man möts i sin enkla, rena kärlek till katter.
Barnen har faktiskt klarat av det här med att lämna bort katten väldigt bra. Förvånansvärt bra, tyckte jag i början. Men i veckan, när jag fått ett nytt litet mms på Filip av hans matte, blev de plötsligt så sugna på att få träffa honom. Ända sedan dess har de letat fram bilder och suttit och pratat minnen. Fast de har gjort det på ett glatt sätt, inte att de varit ledsna eller så. Jag tror att de behövt den här tiden på sig för att klara av att komma över saknaden, nu kan de träffa honom igen, på små besök, och så är de nöjda med det (jag måste säga att jag var chockad över hur mycket hår han fällde, har jag stått ut med det där!?).
Sedan vi kom hem nu i dag är vi riktigt söndagssega kan jag meddela (inget vettigt blir gjort alls). Den här helgen har sugit musten ur mig känner jag. Tänk att man kan bli lika trött av att ha ledigt och kul, som av att jobba och inte ha kul.
FiliplängtandeKRAM
De nya ägarna, framför allt "matten", är av den där riktigt kattälskande sorten, ni vet sådana som pratar om sin katt som om den vore deras barn. Man blir underhållen vid lunchbordet och anekdoterna är av den arten som påvisar att katten förmodligen är helt otroligt speciell.
Ja, ja, jag vet. Jag vet att jag var likadan när jag hade katt. Det går inte att undvika helt enkelt om man älskar katter. Det är liksom mer ok också, det där att helt skamlöst sitta och skryta om sin katt och berätta om dess beteende, fast helst då för andra kattälskare, de andra får något jagat och stelt i blicken...
Ponera att jag skulle sitta och skryta och prata om mina barn på samma sätt... det är faktiskt inte ett beteende som är socialt accepterat. Om de inte är bebisar och skrytet är av den arten att man berättar att de sover sött och bara kräks en gång om dagen och att bajset har fin form. Det kan vara ok. Fast en del kan bli provocerade av det också och antingen börja berätta skräckhistorier om sina kolikbarn eller berätta solskenshistorier om barn som sovit hela nätter alltid, typ. Och i egen säng.
Nej, katthistorier är fina på så sätt att man kan mötas kring dem utan prestige. Man kan t o m skämta och få en riktigt fin och varm stämning mellan sig, man möts i sin enkla, rena kärlek till katter.
Barnen har faktiskt klarat av det här med att lämna bort katten väldigt bra. Förvånansvärt bra, tyckte jag i början. Men i veckan, när jag fått ett nytt litet mms på Filip av hans matte, blev de plötsligt så sugna på att få träffa honom. Ända sedan dess har de letat fram bilder och suttit och pratat minnen. Fast de har gjort det på ett glatt sätt, inte att de varit ledsna eller så. Jag tror att de behövt den här tiden på sig för att klara av att komma över saknaden, nu kan de träffa honom igen, på små besök, och så är de nöjda med det (jag måste säga att jag var chockad över hur mycket hår han fällde, har jag stått ut med det där!?).
Sedan vi kom hem nu i dag är vi riktigt söndagssega kan jag meddela (inget vettigt blir gjort alls). Den här helgen har sugit musten ur mig känner jag. Tänk att man kan bli lika trött av att ha ledigt och kul, som av att jobba och inte ha kul.
FiliplängtandeKRAM
lördag 22 maj 2010
Blogglovers
Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske skriva lite kortare och mindre genomtänkta inlägg här, om jag någonsin ska kunna skriva mer kontinuerligt, vilket jag ju egentligen vill!Inspirerande till tusen var det i alla fall att gå på sk bloggmiddag i går kväll! Vad är nu det då!? Jo, en bloggare, vid namn Anna Drott, vars blogg jag följer, hade dragit ihop ett gäng, med den gemensamma nämnaren att de läser hennes blogg, på en middag på Riva. Alla bloggade också friskt, fast jag kände mig lite som fuskaren i sällskapet... För det första har jag inte bloggat så länge, och för det andra skriver jag inte så ofta... För det tredje, skulle jag kunna lägga till, så lägger jag inte upp så mycket bilder precis, och aldrig privata bilder, vilket jag kanske skulle börja med...? Det blir väldigt mycket roligare att läsa en blogg då. Saken är den att jag är så feg med sådant där som bilder (och så har jag ingen kamera...)...
En fjärde punkt på min bloggsjälvkritiska lista är just att jag nog skriver alldeles för långa inlägg. Det var lite kul när Anna gick igenom allas olika bloggar och gjorde en snabbrecension, refreshing! Alldeles sant som det var sagt, så sa Anna just att min blogg bör man ha lite tid för att läsa...
Fast å andra sidan, som jag sa i går, jag började blogga och skriva i ett absolut egosyfte; det är som en dagbok för mig, bloggen. En dagbok där jag försöker hålla igång mitt skrivande, man skriver inte så mycket annars nu för tiden, och det behöver man som svensklärare, tycker jag. Sedan har det blivit som en bonus, (verkligen, verkligen en bonus!) att min familj och nära vänner och kollegor kanske tittar in här ibland, de får en gräddfil rakt in i mitt liv och min tankevärld, det är sällan vi har tid att träffas och prata ordentligt annars.
Det är också därför som jag tycker att det är så kul att läsa vänners bloggar, jag får en fantastisk möjlighet att lära känna och förstå den människan bättre! Anna t ex, väjer inte för att berätta personligt, hon bjuder verkligen in dig, det är nog därför hon har så många läsare. Och många skriver så otroligt roligt och har ett fantastiskt språk! Jag minns hur förvånad och varm i hjärtat jag blev när jag hittade mina kollegor Mias och Marias olika bloggar, jag hade ju inte en aning om hur kul de var! Eller när jag läste min svägerskas blogg och insåg hur bra hon skrev! När jag började läsa min bästa kompis Lottas blogg blev jag inte förvånad, det var bara som att komma hem helt enkelt. Hem till henne och avståndet minskade till noll äntligen.
Efter den trevliga middagen (och alla trevliga drinkar!) släppte vi loss på dansgolvet en stund. Hmm, jag är lite rädd för att det togs en del kort på min hysteriska dans. Men, vadådå!? Jag kommer ju aldrig ut på dans, så så fort jag får chansen stuffar jag loss ordentligt! I don´t give a damn om någon misstycker... det bjuder jag på. Bara jag får ha kul så.
BloggälskandeKRAM
lördag 15 maj 2010
Life´s an escalator
Hello there!
Jag läser just nu en bok av Sophie Kinsella som heter "Twenties girl". Den är helt lovely. Blir lite inspirerad av stilen däri. Jag antar att det är chic lit men det är väl inget fel med det!? Den unga huvudpersonens far har försökt dela med sig av sin livsvisdom till sin dotter, som är lite "way out" i sitt kärleksliv. Han säger "life´s like an escalator, sometimes it goes up and sometimes it goes down".
Ja, så är det ju.
Jag vet inte vilken våning jag är på just nu, men jag vet att jag varit på väg ner och som tur är på väg upp på senaste tiden. jag hoppas att hissen inte börjar rasa neråt snart igen.
Inte blev liknelsen bättre av att jag tittade på filmen Speed i går kväll. Om ni nu inte vet vad det är för film så kan jag ändå säga att det var storaktörer med i filmen (t ex Keenue Reeves, Sandra Bullock). Hursomhelst så handlade det självklart om en utpressare med bomber tillhanda som hade ett gäng som gisslan i en hiss. Hissen gick sannerligen upp och ner kan jag meddela.
They survived. Hallelujah!
Jag antar att det är det man ändå gör. Även om det verkar som om man inte ska göra det så gör man ju det.
I dag åkte jag och min familj till Norrköping för att kolla in de olika utställningarna som nu presenteras på Arbetets museum. Vädret var underbart och vi hade en skön dag. Men, jag var lite besviken på museumet, det kändes som om de hade kind of promised att det skulle vara barnvänliga utställningar med t ex Lasse Majas stadsmysterium etc, men det blev inte riktigt så... Varför?! Jo, det som etsade sig fast i barnens huvud var nog snarare när vi tittade in på EWK:s utställning och råkade gå omkring där en stund och kolla in hans politiska, satiriska teckningar. Ofarligt hade jag tänkt (de förstår väl inte politisk satir?!). Tjena vad jag blev lurad.
Den första minan gick vi på när de stod och läste sig igenom serier som handlade om en tonårstjej som funderade kring problemen med sin mens; "det bästa med lingonveckan är att man slipper ha sex" stod det i bubblan samtidigt som en tecknad flicka försökte hålla ifrån sig en pojkes fingrar från sitt kön.
"Nu går vi", sa mannen resolut, när barnen stod och läste högt (sonen med stor förtjusning), "varför är det så mycket smulor i sängen? Det är jag som har bullfitta", uppenbarligen handlade det om någon slags kvinnlig uppgörelse. Fast jag är osäker på vilken slags frigörelse faktiskt.
Det här var ju lysande! kände jag när jag gick därifrån. Här försöker man vara kulturella och det enda som händer är att barnen lär sig nya könsord. Nästa tanke var: Jävla Norrköping! Typiskt! Ärligt talat så har jag fördomar mot dem och de blev ju infriade. Vi gick på stan en stund och dotterns omdöme var "vilka konstiga människor det finns här i Norrköping!". Det hon grundade omdömet på var diverse folk som tiggde, var konstigt klädda och betedde sig udda på stan.
Ja, det var den dagen.
Skönt med långledigt måste jag säga. Grannarna jobbar som galningar i trädgårdarna.
Uppochnerkram
Jag läser just nu en bok av Sophie Kinsella som heter "Twenties girl". Den är helt lovely. Blir lite inspirerad av stilen däri. Jag antar att det är chic lit men det är väl inget fel med det!? Den unga huvudpersonens far har försökt dela med sig av sin livsvisdom till sin dotter, som är lite "way out" i sitt kärleksliv. Han säger "life´s like an escalator, sometimes it goes up and sometimes it goes down".
Ja, så är det ju.
Jag vet inte vilken våning jag är på just nu, men jag vet att jag varit på väg ner och som tur är på väg upp på senaste tiden. jag hoppas att hissen inte börjar rasa neråt snart igen.
Inte blev liknelsen bättre av att jag tittade på filmen Speed i går kväll. Om ni nu inte vet vad det är för film så kan jag ändå säga att det var storaktörer med i filmen (t ex Keenue Reeves, Sandra Bullock). Hursomhelst så handlade det självklart om en utpressare med bomber tillhanda som hade ett gäng som gisslan i en hiss. Hissen gick sannerligen upp och ner kan jag meddela.
They survived. Hallelujah!
Jag antar att det är det man ändå gör. Även om det verkar som om man inte ska göra det så gör man ju det.
I dag åkte jag och min familj till Norrköping för att kolla in de olika utställningarna som nu presenteras på Arbetets museum. Vädret var underbart och vi hade en skön dag. Men, jag var lite besviken på museumet, det kändes som om de hade kind of promised att det skulle vara barnvänliga utställningar med t ex Lasse Majas stadsmysterium etc, men det blev inte riktigt så... Varför?! Jo, det som etsade sig fast i barnens huvud var nog snarare när vi tittade in på EWK:s utställning och råkade gå omkring där en stund och kolla in hans politiska, satiriska teckningar. Ofarligt hade jag tänkt (de förstår väl inte politisk satir?!). Tjena vad jag blev lurad.
Den första minan gick vi på när de stod och läste sig igenom serier som handlade om en tonårstjej som funderade kring problemen med sin mens; "det bästa med lingonveckan är att man slipper ha sex" stod det i bubblan samtidigt som en tecknad flicka försökte hålla ifrån sig en pojkes fingrar från sitt kön.
"Nu går vi", sa mannen resolut, när barnen stod och läste högt (sonen med stor förtjusning), "varför är det så mycket smulor i sängen? Det är jag som har bullfitta", uppenbarligen handlade det om någon slags kvinnlig uppgörelse. Fast jag är osäker på vilken slags frigörelse faktiskt.
Det här var ju lysande! kände jag när jag gick därifrån. Här försöker man vara kulturella och det enda som händer är att barnen lär sig nya könsord. Nästa tanke var: Jävla Norrköping! Typiskt! Ärligt talat så har jag fördomar mot dem och de blev ju infriade. Vi gick på stan en stund och dotterns omdöme var "vilka konstiga människor det finns här i Norrköping!". Det hon grundade omdömet på var diverse folk som tiggde, var konstigt klädda och betedde sig udda på stan.
Ja, det var den dagen.
Skönt med långledigt måste jag säga. Grannarna jobbar som galningar i trädgårdarna.
Uppochnerkram
lördag 8 maj 2010
Viva Italia
Nu är jag i det där läget igen att det var länge sedan jag skrev. Det beror mestadels på trevligheter, men också på att jag varit så upptagen helt enkelt.
I ett blogginlägg ska man ju försöka fokusera på ett ämne eller ett tema, men har det gått några dagar är detta jättesvårt.
Under de bloggfrånvarande dagarna har jag varit med om ganska mycket faktiskt. Så känns det. Så då måste jag antingen skriva lite om mycket eller mycket om lite...
Hmm. I mitt ofokuserade tillstånd får det bli det första.
Italien. Italia. Jag måste erkänna att jag hade fördomar innan jag åkte. Jag har aldrig varit i Italien förut. De bilder jag fått upp av Italien inför min inre syn har varit färgade av den bild som min ungdomspojkvän målade upp för mig när jag skulle på en planerad gymnasieavslutningsresa till just Rimini. Resan blev av olika anledningar inte av då. Hans farhågor levde kvar i mig insåg jag när jag beträdde Riminis gator första kvällen när vi kom fram. Itaienare är sådana som bara kastar sig över "blonda" svenskor, de flirtar med alla som har ögonkontakt och tappar respekten i samma ögonblick. Det var min inbyggda, lilla kvarglömda rädsla från ungdomen, insåg jag. Och inte spelade det någon roll att jag nu var äldre med mer skinn på näsan, som man kunde tycka, känslan var ändå att vi trots allt bara var tre rätt försvarslösa tjejer på vift.
Inte blev dessa mina fördomar bättre av att vi nästan genast, när vi skulle gå över ett övergångsställe, blev ivrigt påhälsade av ett litet gäng italienska män som gestikulerade vilt och försökte prata med oss. "No, no!" sa vi bara och skyndade över gatan utan att vända oss om. Efter ett par hundra meter känner jag till min fasa att någon grabbar tag i min bara arm, det är en av italienarna, dragandes på en cykel, som försöker få mig att stanna samtidigt som han pratar ivrigt på italienska med mig. OBEHAG. Jag HATAR när någon tar i mig utan att be om lov. Jag sliter loss armen och ilar vidare.
Jag vet inte vad männen ville, men jag vet nu att de var UNDANTAG. Vi hade trevliga dagar utan att överhuvudtaget bli antastade av några gränslösa italienare som försökte lura oss i fördärvet. Precis som svenska män accepterade de ett nej och tolkade undvikande beteende som en icke-invit.
Däremot blev jag underbart, positivt överraskad av många företeelser i Italien. Det var elegant, classy på något vis. Jag kände mig lyxig hela tiden, fast jag inte hängav mig åt några skenbart lyxiga aktiviteter. Men maten, kaffet, restaurangerna och framförallt människornas sätt att bemöta en, var av hög klass. Visserligen var en del otrevliga, men efter att vi förstått att det berodde på att vi inte visat välvilja och ödmjukhet nog som turister, så vände det. Vi började traggla fram italienska fraser och vips så var de så vänliga och hjälpsamma så, fast med integritetens aura omkring sig. När de vill så kan de få en att känna sig riktigt utvald och lyxig helt enkelt.
Semesterns mjuka, sköna bomullstäcke har inte riktigt lämnat mig ännu. Jag vill vara kvar i den sängen och ligga och dra mig.
Men, verkligheten har hunnit i fatt mig, minst sagt. Jobb, barn och hem. Mannen som åkte på sin jobbresa och nu lämnat över stafettpinnen till mig.
Jag har inte landat riktigt i verkligheten ännu, tror jag. Får se om jag klarar att kravla mig tillbaka. Helst vill jag bara fortsätta ha ett lyxigt sommarlov med mina underbara kompisar, som jag upptäckte var suveränt roliga och härliga som resesällskap! Sådant kan man inte veta innan man provat...
Fast det var så underbart skönt att få komma hem till barnen och mannen med. Då har man fått känna vad man saknat! =)
Italienkram!
I ett blogginlägg ska man ju försöka fokusera på ett ämne eller ett tema, men har det gått några dagar är detta jättesvårt.
Under de bloggfrånvarande dagarna har jag varit med om ganska mycket faktiskt. Så känns det. Så då måste jag antingen skriva lite om mycket eller mycket om lite...
Hmm. I mitt ofokuserade tillstånd får det bli det första.
Italien. Italia. Jag måste erkänna att jag hade fördomar innan jag åkte. Jag har aldrig varit i Italien förut. De bilder jag fått upp av Italien inför min inre syn har varit färgade av den bild som min ungdomspojkvän målade upp för mig när jag skulle på en planerad gymnasieavslutningsresa till just Rimini. Resan blev av olika anledningar inte av då. Hans farhågor levde kvar i mig insåg jag när jag beträdde Riminis gator första kvällen när vi kom fram. Itaienare är sådana som bara kastar sig över "blonda" svenskor, de flirtar med alla som har ögonkontakt och tappar respekten i samma ögonblick. Det var min inbyggda, lilla kvarglömda rädsla från ungdomen, insåg jag. Och inte spelade det någon roll att jag nu var äldre med mer skinn på näsan, som man kunde tycka, känslan var ändå att vi trots allt bara var tre rätt försvarslösa tjejer på vift.
Inte blev dessa mina fördomar bättre av att vi nästan genast, när vi skulle gå över ett övergångsställe, blev ivrigt påhälsade av ett litet gäng italienska män som gestikulerade vilt och försökte prata med oss. "No, no!" sa vi bara och skyndade över gatan utan att vända oss om. Efter ett par hundra meter känner jag till min fasa att någon grabbar tag i min bara arm, det är en av italienarna, dragandes på en cykel, som försöker få mig att stanna samtidigt som han pratar ivrigt på italienska med mig. OBEHAG. Jag HATAR när någon tar i mig utan att be om lov. Jag sliter loss armen och ilar vidare.
Jag vet inte vad männen ville, men jag vet nu att de var UNDANTAG. Vi hade trevliga dagar utan att överhuvudtaget bli antastade av några gränslösa italienare som försökte lura oss i fördärvet. Precis som svenska män accepterade de ett nej och tolkade undvikande beteende som en icke-invit.
Däremot blev jag underbart, positivt överraskad av många företeelser i Italien. Det var elegant, classy på något vis. Jag kände mig lyxig hela tiden, fast jag inte hängav mig åt några skenbart lyxiga aktiviteter. Men maten, kaffet, restaurangerna och framförallt människornas sätt att bemöta en, var av hög klass. Visserligen var en del otrevliga, men efter att vi förstått att det berodde på att vi inte visat välvilja och ödmjukhet nog som turister, så vände det. Vi började traggla fram italienska fraser och vips så var de så vänliga och hjälpsamma så, fast med integritetens aura omkring sig. När de vill så kan de få en att känna sig riktigt utvald och lyxig helt enkelt.
Semesterns mjuka, sköna bomullstäcke har inte riktigt lämnat mig ännu. Jag vill vara kvar i den sängen och ligga och dra mig.
Men, verkligheten har hunnit i fatt mig, minst sagt. Jobb, barn och hem. Mannen som åkte på sin jobbresa och nu lämnat över stafettpinnen till mig.
Jag har inte landat riktigt i verkligheten ännu, tror jag. Får se om jag klarar att kravla mig tillbaka. Helst vill jag bara fortsätta ha ett lyxigt sommarlov med mina underbara kompisar, som jag upptäckte var suveränt roliga och härliga som resesällskap! Sådant kan man inte veta innan man provat...
Fast det var så underbart skönt att få komma hem till barnen och mannen med. Då har man fått känna vad man saknat! =)
Italienkram!
lördag 1 maj 2010
Valborgstrevligheter
Oj, oj, oj vad det kokade och bubblade på skolan sista två dagarna i veckan. Firar våra ungdomar också valborg nu för tiden? Är det fortfarande amatörernas afton, med alkoholdebut? Inser att jag faktiskt inte vet längre. Hm, har nu kommit bort lite från deras snack, förr berättade det sådant för mig. Ett tydligt ålderstecken? Eller att jag inte riktigt orkar lyssna på det och bry mig längre? Ve och fasa...
Mannen visade sig vara i peaken på sin virusinfektion och fick stanna hemma och kurera sig inför flytthjälpen till sin bror i dag. Således gick bara jag och dottern på stort valborgsbaluns hos hennes kompis föräldrar. Underbar mat, trevliga människor, så kul att få lära känna nya som man inte träffat förut! I like.
Valborgselden vid ån var hur mysigt som helst, och jag träffade idel bekanta överallt. Så ska valborg vara! På hemmaplan i ens eget kvarter! Sonen slog följe med sitt lilla gäng och sprang omkring.
Men, nu. NU måste jag packa färdigt, för snart åker vi ju!
Rimini here we come!
(Dröjer kanske lite till nästa inlägg nu, så ha det så bra alla vänner som råkar läsa detta!)
PackandeKRAM
Mannen visade sig vara i peaken på sin virusinfektion och fick stanna hemma och kurera sig inför flytthjälpen till sin bror i dag. Således gick bara jag och dottern på stort valborgsbaluns hos hennes kompis föräldrar. Underbar mat, trevliga människor, så kul att få lära känna nya som man inte träffat förut! I like.
Valborgselden vid ån var hur mysigt som helst, och jag träffade idel bekanta överallt. Så ska valborg vara! På hemmaplan i ens eget kvarter! Sonen slog följe med sitt lilla gäng och sprang omkring.
Men, nu. NU måste jag packa färdigt, för snart åker vi ju!
Rimini here we come!
(Dröjer kanske lite till nästa inlägg nu, så ha det så bra alla vänner som råkar läsa detta!)
PackandeKRAM
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske... -
Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på. Vart har den alltid så entusiastiskt disk...
-
Egentligen hade jag INTE tänkt skriva något nu. Jag SKA inte skriva när jag är ledsen och orolig, hade jag ju bestämt. Så, nu är mamma inlag...