Mina föräldrar

Gäsp, var det någon som somnade direkt kanske av rubriken? Ärligt talat, vad är det här för ett tema att ha med? Är det inte så att när det gäller föräldrar så vill man antingen gnälla över hur hemska de är, eller så märker man inte av dem? En bra förälder är osynlig på något vis, och vad är det då att prata om? Föräldrar ska finnas där hela tiden och älska dig och stötta dig, och om de lyckas så märker du inte ens att de gör det.

Och du ska väl inte behöva vara tacksam för att du har bra föräldrar. Eller skicka in dagens ros eller så. Har man skaffat barn är det baske mig ens skyldighet att vara en bra förälder, barn har rätt till det.

Ja, ja, jag vet att det inte är så lätt att vara en bra förälder alltid, man är bara människa och hela baletten. Och antagligen kommer mina barn ha en massa trauman och åsikter om mig som förälder också, när de växer upp och lägger sig på terapisoffan.

Ämnet var visst ändå mina föräldrar, så försök inte fly ämnet nu din lilla fegis.

Hm, med anledning av vad jag nyss sagt så kanske jag kan återge två minnen vardera av mina föräldrar, det blir väl rättvist? Ett bra och ett mindre bra? Man måste börja med det sämre och sluta med det bättre, eller hur?

Minne 1 -pappa
Varje gång det skulle sättas upp IKEA-möbler eller dylikt skulle självklart pappa behöva göra det. Han är ju man. Fast han absolut inte har en aning om hur man följer en instruktion ritad med glada gubbar som spikar konstiga skruvar med konstiga siffror som man måste checka flera gånger innan man hittar rätt. Och så måste gavlar och sådant sättas åt rätt håll också. Voine voine. Detta slutade sällan bra, om man säger så. Vad jag vill påstå är kanske att man kan ha haft lite att önska vad gäller pappas strukturella och planeringsmässiga förmåga.

Minne 1 -mamma
Om det råkade vara stökigt eller någon lämnat någonting framme på fel plats hemma, vilket kan hända när man är sex stycken i familjen, kunde det lätt resultera i en hysterisk martyrutgjutelse som inte var särskilt konstruktiv. Om man säger så.

Minne 2 -pappa
Vid jul var det dags. Pappa tog fram pepparkaksdegen och jag och min tvillingbror bakade för brinnande livet tillsammans med honom. Han var riktigt fin på att baka pepparkakor. Och mysigt hade vi det alltid vid jul. Alla måste vara snälla då så tomten kommer ju.

Minne 2 -mamma
Mamma står i köket och hushållsjobbar, mamma står i köket och stryker. Mamma lyssnar på sin dotter som sitter vid köksbordet och pratar. Och pratar. Dottern läser upp alla sina oändliga berättelser som hon skrivit, mamma lyssnar alltid lika tålmodigt och säger att det var bra.

Mina föräldrar är väldigt sjuka nu. I synnerhet min mamma, men också min pappa. Nu är det min tur att vara där för dem. Även om det inte är lätt.

Men nu ska jag försöka vara en bra förälder själv lite och sätta mig hos mina barn och fredagsmysa!

Kram!

Min första kärlek

Min första kärlek hette Joakim. Jag har nog inte kommit över honom ännu tror jag.

Fast egentligen kanske det började med Christian? Nej, inte för min del men för hans del i alla fall. Jag gick i första klass och på en rast drog han mig åt sidan och ville prata med mig. "Får jag chans på dig?" frågade han. Han var en lång kille (själv var jag nog inte ens en meter), väldigt söt och ett år äldre, fast han gick i samma klass, jag var nog lite rädd för honom. "Vad är det för något?", sa jag dumt. "Men, alltså, du vet, får jag chans på dig?! Frustration i hans röst (fast jag visste inte det ordet då). "Men vad är det?" sa jag, fortfarande lika trög. Oj, oj, han gick därifrån och sedan hade jag missat den chansen. Ett tag senare bytte han skola (vilket nog inte hade med mig att göra dock).

Tillbaka till Joakim. Vi träffades varje sommar där våra föräldrar hade sina sommarstugor, ja, det har vi ju fortfarande, kvar sommarstugorna menar jag. Jag blev kär i honom första gången jag såg honom och jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men vi skaffade stugan när jag var några år bara. Vi var kära varje sommar (i alla fall var jag kär). Det höll på upp i tonåren. Fast vi sa aldrig att vi var kära eller ihop eller så. Och ingen annan visste någonsin något. Vi brukade sitta och hålla handen i smyg i mörkret, bland alla våra andra kompisar, och sådana saker. Pussas lite i smyg och ge varandra blickar. Det var väldigt romantiskt när man tänker efter, fast också väldigt smärtsamt. Jag längtade så mycket efter honom jämt, men aldrig att vi blev ihop på riktigt. Vi var för blyga båda två, tyvärr. Och jag vet ju faktiskt inte vad han tänkte heller, jag har aldrig frågat om det här.

Sommaren när jag skulle börja gymnasiet, tror jag det var (eller var det sommaren till nian?), trodde jag att vi var ihop, men då blev han plötsligt ihop med en kompis till oss som var på besök. Hon var inte blyg, om man säger så. Jag grät mig till sömns varje natt men sa inget till någon. Min tvillingbror, som delade lillstugan med mig, hörde nog kanske...

Fast det är väl så det ska vara med den första kärleken kanske. Den ska göra ont.

Vi blev faktiskt ihop senare. Eller ihop blev vi ju aldrig, men vi träffades lite. Fast magin var borta för mig, jag hade blivit för sårad och jag skulle aldrig låtit honom komma åt mig igen.

Kanske är det så också att den första kärleken mest är en slags kärlek till idén om kärlek. Aldrig att det i verkligheten kan leva upp till de drömmar man har. Det bästa var på något sätt att gå där och sukta och drömma... I hemlighet.

Kärleksfullkram!

Det här är jag

Oj, oj hur ska det här gå, att följa en lista, jag är inte bra på det... Nu blev det så sent här och jag har inte hunnit tänka ut något underfundigt alls till denna presentation av mig själv.

Jag får improvisera, som vanligt.

Jag kan kanske göra som jag brukar göra när jag möter en ny elevgrupp, som jag ska undervisa en längre tid, i skolan? De brukar få ställa tjugo frågor... eller i varje fall få fråga mig i stället för att jag bara berättar. De brukar fråga i ungefär den här ordningen, och jag brukar svara ungefär så här... (jag skriver bara svaren så ska vi se om ni kan gissa frågorna).

1. Man frågar inte en dam om hennes ålder, men jag är typ 25, i sinnet.
2. Ja, jag är gift.
3. Ja, jag har två barn; en dotter och en son.
4. Vi bor i Tannefors, i ett hus.
5. Jag tycker om idrott, läsa böcker, dansa och att resa.
6. Jag spelar fotboll och innebandy i lag. Jag har hållit på med många olika sporter.
7. Ja, jag håller på Barcelona och så har jag hållit på Manchester United ända sedan jag var barn.
8. Messi, Villa och jag kan inte låta bli att fortfarande tänka på Beckham. Zlatan är stor.
9. Jag har tre bröder (låter som Ulf Lundells låt, men så är det).
10. Jag är uppvuxen i Skäggetorp i Linköping. Ja, jag trivdes.
11. Jag har bott i Stockholm också, en kort period, direkt efter gymnasiet, när jag började studera till lärare.
12. Ja, jag hade bra betyg.
13. Min idrottslärare säger att jag hade högsta betyg i idrott på högstadiet (fråga honom själva, han jobbar ju här på skolan fortfarande). Jag hade i alla fall det på gymnasiet.
14. Jag läste humanistisk linje på gymnasiet, det betyder att jag läste mycket språk, historia, samhällskunskap, religion, filosofi och psykologi.
15. Jag läste tyska och spanska.
16. Jag ville bli författare, journalist, lärare eller reseledare.
17. Nej, jag har aldrig provat droger.
18. Jag berättar inte vad jag tjänar.
19. Jag älskar att vara lärare.
20. Eftersom jag älskar att vara med ungdomar och att få undervisa.

Efter detta brukar det balla ur lite med frågorna, så det är lika bra att avbryta.

Jaha, det var alltså jag då.

Kram!

Lista?

Förra december blev full av julinlägg och flyttinlägg, om jag minns rätt. Kanske skrev jag om hur mycket jag hade det med allting, jag bara gissar nu (orkar inte checka om jag har rätt).

Funderar nu på att göra som en del andra av mina bloggarvänner, skriva inlägg efter en lista med givna teman för varje dag. Man kan säkert göra dem lite aktuella efter känslan för dagen ändå.

Så här ser listan ut:


Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Kanske ska jag låta eleverna skriva en blogg samtidigt? Fast jag tror jag börjar med detta i morgon, och det är lite kort planeringstid till att få igång dem på. Men det vore kul!

Missförstå mig inte nu med den här listan; jag tycker inte alls om listor egentligen. Så tro nu inte att jag ändrat mig för guds skull.

Vilka som är på bilden? Jag och min tvillingbror, men det får jag ju berätta om dag 11!

Listkram!

Han färdas genom dag och natt

Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om man fått ordning på sin början följer orden efter som pärlor på ett band. Förhoppningsvis.

En början jag älskar är i Astrid Lindgrens Mio min Mio, är det inte den mest fantastiska bok så säg?!

Lyssna på hennes början:

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året? Var det någon som hörde, att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de: Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson, som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.
Ja, så sa de. Men det kom aldrig några meddelanden om Bo Vilhelm Olsson. Han var borta. Ingen fick någonsin veta vart han tog vägen. Ingen vet det. Mer än jag. För det är jag som är Bo Vilhelm Olsson.

Det som är så fantastiskt med hennes språk är hur hon kan blanda stilar på det här sättet, utan att ändå tappa det poetiska sagospråket för en sekund.

Astrid Lindgren kan bryta mot alla språkliga regler men gör aldrig någonsin ett fel.

Första kapitlet heter Han färdas genom dag och natt. Bosse, som likt en stackars Oliver Twist har haft det svårt så det räcker redan vid 9-års ålder, släpper ödesbestämt ut en ande från Landet i Fjärran ur en pilsnerflaska. Han har fått ett guldäpple som anden käner igen som tecknet och han tar genast med pojken på en flygtur ovan molnen och när de kommer fram ser Bosse hur någon kommer gående längs stranden; det var min fader konungen.

"Mio min Mio", säger han, och det låter så lent och varmt. När allt kommer omkring heter jag inte alls Bosse.
-Jag har sökt dig i nio långa år , säger min fader konungen. Jag har legat vaken om natten och tänkt: "Mio min Mio". Då måtte jag väl veta, att du heter så. Där ser man. Det där med Bosse var fel liksom allting annat var fel när jag bodde på Upplandsgatan. Nu har det blivit rätt.

Jag skulle kunna ta fram så många ställen som är så fantastiska i den här boken, och visa prov på hur vackert språket är när det är så enkelt och flyter som en pärlande flod genom berättelsen, med sitt ständigt närvarande vemod.

Men jag stannar där och nöjer mig med att berätta att det nu är dags att läsa denna bok högt för min son, såsom jag gjorde för min dotter.

Kram!

Den snöälskande sorten

Alla som känner mig vet att jag är av den snöälskande sorten. Just nu bara längtar jag efter att få ta på mig slalomskidorna och susa ner från ett fjäll. Om jag hade varit lite mer rebellisk som ung hade jag absolut tagit jobb på en skidort under vintersäsongen. Men duktig flicka som jag var (haha) så började jag plugga på universitetet direkt. Jag ville främst av allt se till att jag fick trygghet, jag hade ju inte haft mycket av det.

Men det här med all snö nu i november. I Östergötland. Ska det passa fröken Boman ska det vara kallt och torrt och snöigt. Och jag ska ha skidor på fötterna och en bastu och en öl att se fram emot. Just nu är det en fuktig, blåsig kyla. Och mannen måste ut och skotta hela tiden. Min son borstade av min bil tidigare i dag, men en stund senare syntes detta inte. I går när jag skjutsade hen dottern och hennes kompis från träningen gumpade jag ner i någon grop och sedan kom ett antal mystiska ljud från hjulredet... I so hope att det bara var is.

Fast jag ska inte klaga för jag älskar verkligen att det är vitt och snö på vintern. Hoppas så att det är vitt i jul. Men, det är som sagt inte direkt jag som skottar, så jag ska kanske hålla tyst.

Smakade första glöggen i kväll för denna säsong. Med cognac. Lovely and recommendable!

Annars var det bror min som förlorade i "skjutsa-för dagen-lotteriet". Eller två av mina bröder om jag ska vara ärlig. Först skjutsade min äldsta bror in mellanbroderns dotter (och tillika min dotters bästa kompis) till oss, och sedan fick han snällt komma och hämta henne. Fast jag funderade starkt på att föreslå att hon skulle vara insnöad här och kanske kunde följa med dottern till hennes skola i morgon =)

Enklare för sonen som bara springer ett par hundra meter bort och leker med sina kompisar. Thank God.

Söndagskram!

Frossa i rött

Adventstid igen. Det har alltså gått ett år sedan jag förberedde för advent förra gången.

Detta innebär att vi har bott här i ett år nu, jag minns att jag fick börja med att pynta till advent det första jag gjorde när vi flyttade in. Allra först satte jag upp den stora nya stjärnan i vardagsrumsfönstret, den lyste upp mig när jag höll på och målade sent på kvällen efter jobbet.

Har det bara gått ett år!? Så förändrat som vårt liv blivit efter flytten känns det som a very long time ago. Men jag ska inte göra någon årskrönika här nu, det passar väl bättre till nyår.

Jag älskar verkligen att få adventspynta. Stakarna, stjärnorna, ljusslingorna, ljuslyktor, ja allt det här som gör att det blir ett varmt, hemtrevligt sken på kvällarna, i mörkret. Det är det här med det röda som jag tycker om tror jag. Nu får man äntligen frossa i rött, ohämmat. Det ger värme i allt det vita som vi har nu. Fast jag har förkärlek för rött i inredningen även annars, så det är så att säga redan grundat för jul här.

Hjälpte mamma och pappa med adventspyntandet i går. Eftersom det var jag som packade ner det förra gången visste jag vart vi skulle leta efter det, jag och pappa begav oss således ut till det s k cykelförrådet. Fast innan vi gjorde det var vi ändå tvungna att gå upp på vinden för att kolla så det inte var där som det gömde sig. "Jag har letat tre gånger efter det, men inte hittat det" sa pappa. Jag letade i mörkret en gång och konstaterade att det inte fanns där. "Varför letar du tre gånger pappa?" frågade jag, "finns det inte så finns det inte", så att säga. Så ut till cykelförrådet, där det är freezing cold och man måste gå tillbaka och tända lampan igen varannan minut. Underst låg kartongerna som jag kände igen. Jaha, bara att langa ut allt som finns i förrådet och sedan stapla tillbaka det. "Behöver ni de här spjälsängarna mer?" undrade jag lite försiktigt.

Sedan ska exakt rätt sak på exakt rätt ställe, of course. "Duken med tomten på ska vara på det bordet" instruerade mamma. Jag busade till det lite genom att välja en helt annan duk i år till köksbordet. Naturligtvis fungerade inte en av stakarna och lydigt försökte jag byta ut några lampor innan jag gav upp.

Men, jag är så glad för att mamma håller på och domderar runt mig. Äntligen lite geist! Hon är så sjuk, så trött, så orkeslös. Det finns inte mycket av min mamma kvar, men i går kom en liten bit fram igen. Hon har alltid älskat att julpynta.

Årets första pulkaåkning i dag i alla fall!

Dags att fortsätta adventspynta hemma här nu.

Bye!

Orsak och verkan?

Funderar lite på vilket tema jag väljer att skriva om i dag. Ska jag berätta om hur jobbigt jag tycker att det är att köra bil i sådant här väglag som det var i dag på vägen till och från Norrköping? Hur jag sitter i bilen och kramphåller i ratten och stirrar stint på vägen och säger adjö till livet varje gång jag gör ett filbyte? Hur jag ser framför mig hur bilen kanar in i mitträcket och hur verkliga bilderna på min näthinna känns när jag föreställer mig själv blodig och ihopknycklad? Det där en kedja av tankar som jag inte kan stoppa om de väl har börjat.

Varför är jag så rädd när jag kör bil kan man ju undra?

Men, ärligt talat, är jag så konstig? Är det inte tecken på att man har respekt för kraften i trafikens värld?

Kanske beror allt det här på att jag tog körkort sent? Eller på osäkerheten som mitt dåliga självförtroende vad gäller att hitta genererar? Eller att jag ofta låter män köra...

Eller på att några bekanta dog i trafiken när jag var ung, i den åldern när jag skulle tagit körkort.

Fast jag är lite motsägelsefull, det vet jag. För vem är det som kör för fort ofta.... Och som inte ser till att vara ute i god tid för att slippa stressa... Jag hatar verkligen när folk kör för sakta och ligger och blockerar, jag klarar inte av att ligga och ljumma där bakom.

Kanske är detta bara ett symptom på ett karaktärsdrag jag förstått att jag har; jag är rastlös och otålig. När jag var barn var jag känd för att jag aldrig kunde gå någonstans, jag bara sprang. Och nu är jag nog lite känd för att jag kommer klapprande med mina klackar i hög fart... Jag vill komma fram! Vägen dit är tråkig...

Egentligen skulle jag kunnat välja några andra spår i min tankevärld till det här inlägget, jag har en del att tänka på. Men jag sparar det.

Godnattkram

Surprise!

Känner mig nästan lite chockad över hur gratulerad jag blivit med anledning av min födelsedag i går. Jag fyllde ju inget särskilt, det är bara ett år som gått. Kanske beror det lite på det här med facebook, jag menar, förr i tiden blev jag inte grattad av närmare 100 personer på fb, förr i tiden hade jag inte kontakt med gamla vänner från förr alls. Förr i tiden hade jag inte ens samma kontakt med nuvarande vänner och arbetskompisar, förr i tiden var jag ganska isolerad faktiskt. Gick hemma och och kände mig oälskad, ensam och bortglömd liksom. Man gick genom livet och hälsade återhållsamt på människor. Ingen visste något om någon.

Jag föredrar verkligen mitt liv nu, även om alla säger att man riskerar beroende av de sociala medierna och oj, oj vad skadligt och hemskt.

Min födelsedag i går började på bästa tänkbara sätt, jag blev grattad på sängen av min familj och fick vackra röda rosor av min man! Jag blev så glad, för jag får aldrig blommor.


Kom till jobbet och möttes av godis och ett fint ritat kort av min klassföreståndarkollega Lars. Sedan droppade det in gratulationer från familj och vänner, och jag blir lika barnsligt förtjust hela tiden!

På kvällen åt vi middag med tvillingbror och hans fru på restaurang och gick sedan hem och tände en brasa och myste hemma hos oss.

I dag, kom jag till jobbet, lite stressad efter att ha bråkat med snön på bilen, och möttes av en chock. Jag har sällan blivit så lurad som jag blev. Min klass höll på att skrämma slag på mig när jag klev in i klassrummet och de blåste i partytutor och jag insåg att hela rummet var pyntat med ballonger och att de hade partyhattar på sig. De hade dukat långbord, bjöd på hembakta tårtor, inköpt läsk och chips.

Jag blir faktiskt nästan blyg vid sådana här tillfällen. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men GLAD blir jag så klart. De har förberett och hjälpts åt, de har tänkt på att göra mig glad, det är så vackert.

Men sedan börjar så klart LÄRAREN i mig att bli lite nervös, tråkigt nog. Oj, oj hur blir det nu med det arbete de skulle göra den här lektionen? Hur ska vi klara att gå från kalasstämning till studier här om en stund...? Jag oroar mig för att de försöker undvika att jobba. Jag oroar mig för att de ska störa andra lärare och elever med sin partystämning. Och jag tycker synd om min lärarstudent som ska behöva ha sin lektion med dem efter detta.

En vanlig skoldag är illa anpassad för denna plötsliga kreativitet, det är ju den sorgliga sanningen.

Men jag tänker vara glad över det ändå! Lite ego får man väl vara en gång om året i alla fall! =D

Gladkram!

Helgblandning

I fredags var jag på bloggträff igen, den andra jag varit på nu, och båda initierade av Anna, som ni ser på bilden här från i fredags. Hon är tv-chef på 24Corren och har bloggat länge och har många läsare. Att jag började följa hennes blogg beror faktiskt på att vi är gamla svägerskor, hon var tillsammans med mannens bror förr i tiden, och vi umgicks en hel del då, främst tänker jag på den resa till Zakhynthos som vi gjorde (så härlig!).

Jag har saknat henne genom åren och nu känns det bra att vi träffas via våra sociala medier och även IRL i bland nu. Vi var säkert 14 st på middagen, vi var på Riva, och det var bara två förutom Anna som jag träffat på förra middagen.

Egentligen hade jag inte tänkt gå eftersom jag skulle upp tidigt på lördagen för att jobba på friidrottstävlingen Folkungaspelen i Campushallen. Jag kände mig tyvärr inte helt pigg och peppad heller, kände mig lite tråkig faktiskt... inte den vanliga glada partyjossan direkt... men, men, man kan inte alltid vara på topp. Hoppas jag får en ny chans att visa mina lite roligare sidor, alla verkade trevliga i alla fall! Och jag VANN, 1:a pris! Brukar ju aldrig vinna något. Fina hårprodukter från Kerastáse. Tack Anna! Småsprang i mina tunna kläder genom snöslask och blöta hem hela vägen.

Upp på lördagen, drog upp en trött dotter ur sängen, och ut till Campushallen. Jag fick uppdraget att kratta längdgropen. Piece of cake kan man tycka, men ICKE. Har så ont i ryggen så jag knappt kan röra mig i dag, blåsor i handen och min tumme är avsevärt sämre igen. SURT. Och ett par gnälliga trettonårstjejer påstod att det "var uppförsbacke i gropen", vafalls! Klagar ni på mina krattkunskaper! Jag som haft jordens största grusgång i vår förra trädgård.

Dottern gjorde en särskilt fin höjdhoppstävling också! =D

Sedan hem och städa, städa, såg för j*t ut... Mannen hade som tur var fixat allt inför kvällens middag med våra vänner. Maten blev en fullträff och vi hade det mysigt på alla sätt och vis.

I dag är det söndag och jag har knappt rört mig mer än mellan sängen och soffan... Så trött, känner mig som förlamad. Har en uppgift som ska lämnas in också som jag förtränger just nu...

Nej, bäst jag går och lägger mig tidigt, så jag kan få den utlovade ryggmassagen...

Kram!

Ett skyltfönster

Hade först tänkt att jag inte skulle orka träffa min sötaste vän i går kväll efter allt det jobbiga jag varit med om denna vecka, men kände plötsligt att det var just det som jag ju absolut behövde! Ringde henne på kvällen och frågade om vi inte kunde träffas som planerat i alla fall och hon är så underbar och sa att självklart! =)

Jag känner mig stärkt och är så glad över mina vänner, hur skulle man klara sig utan dem!?

Det underliga är att jag först tänkte att jag inte skulle besvära någon med mina bekymmer, att jag skulle klara mig själv, men det är verkligen komiskt att tänka sig, när man som jag är som en öppen bok. Jag tror jag är skapad med alla känslor på utsidan, som ett skyltfönster är jag.

Jag tror att jag lyckats komma fram till att det ändå mestadels är bra att vara skapad så, kanske för att stå ut med mig själv, vad vet jag, men ibland är jag mindre glad över denna egenskap. Det är inte alltid man vill att andra ska lägga sig i, man behöver ett eget utrymme, ett rum dit ingen kommer in objuden.

Jag kan verka oförarglig och tålig, men sårar man mig riktigt djupt kan jag aldrig förlåta, så illa är det med mig.

Nu har jag i alla fall mycket roligheter att se fram emot i helgen, vänner som jag ska träffa, jag är lyckligt lottad, jag vet det och ska komma ihåg det.

Kram

Givandets glädje?

Hem till far i dag, med lite presenter och bakelser. Han är alltid så tacksam och tackar översvallande för de stackars typiska fars dags-presenter han brukar få. Varför ska det vara så svårt att ge bra presenter till män undrar jag? Hörde på radion (eller var jag nu hörde det) att etta på presenttoppen var strumpor till far, följt av kalsonger och sedan vet jag inte vad det var mer, kanske slips? Förr brukade jag alltid köpa en bok, en deckare till far, men nu är jag osäker på om han har ro att läsa längre. Egentligen tycker jag ärligt att man borde bojkotta de här fars- och morsdagarna, man känner sig ju bara tvingad att handla något just till denna dag, när man hellre gör något spontant en annan dag, och då blir ju omtanken om föräldrarna mer utspridd, i stället för koncentrerat till en dag. Jag antar att det ju faktiskt ska handla om att tänka lite extra på sin förälder då och då.

Jag har för övrigt aldrig varit någon stjärna på det här med att ge presenter, jag får alltid lite prestationsångest faktiskt. Eller, kanske var jag bättre på det förr? Jag vet inte, jag tror det handlar om att man blivit lite utbränd på allt presenthandlande genom åren, stor familj som man har.

Men det är klart, de gånger man känner att man kommit på något riktigt bra, och man ser att det blir äkta uppskattat, då är det verkligen en härlig känsla som får en att må bra. Jag ger faktiskt hellre än jag får.

Ja, nu har jag gjort det man bör i alla falll, men det är så fruktansvärt jobbigt att märka hur dålig mamma är. Hela min själ gråter blod varje gång jag är hemma hos dem. Är det meningen att man ska klara av det här?

Kram

Oroande och roande

Har du tänkt på vad fånig man tycker att man varit när man gjort något man oroat sig för och det inte var några problem alls att genomföra det?

Oh My God varför höll jag på att älta det där med bilkörandet till Växjö till exempel? Asg liksom. Det var bara skönt att få sitta där i bilen och sjunga som en galning utan att störa någon hela vägen. Min gps heter Astrid och med henne som sällskap var jag totalt trygg.

Och varför oroade jag mig över att vara ensam i Växjö? Sova ensam och hela baletten? Jag bondade direkt med ett par tjejer som är i min grupp, och sedan behövde jag inte vara ensam alls! Det är så konstigt det där hur man på ett par sekunder bara kan känna av att henne gillar jag! Och när det blir ömsesidigt är det så superbäst. Efter en låååång dag som inte var färdig förrän efter 19 på kvällen rusade jag och de här två tjejerna ut för att jaga efter mat, utsvultna. Det var så komiskt också, för vi tre råkade även bo i rummen bredvid varandra på samma hotell! Hur stora är oddsen för detta egentligen!? Känns läskigt ödesbestämt alltihop.

Tänk att man alltid glömmer bort att man inte är ensam om att känna osäkerhet. Det är fler än jag som vill connecta med någon annan. Det är verkligen så inspirerande att studera som vuxen och få vara med om det här igen.

Jag sov rätt dåligt ändå tyvärr på mitt hotellrum, så ovant... Och vi kom till sängs sent.

Lördagen vaknade jag jättetidigt konstigt nog, och frukosten med de andra kändes så lyxig och härlig. Jag inser att jag gärna får smak på det här! Kände mig som en viktig person som är på konferens eller något, fast jag bara var student Men det är klart, på den tiden jag var äkta ung student, hade jag aldrig haft råd att bo på hotell...

Efter nya kursens slut drog jag så till svärmor i Huskvarna och mötte upp familjen där. Härligt att få ha saknat varandra lite, man behöver det tror jag. Födelsedagsfesten var så lyckad! Maten var magisk och alla bjöd på sig själva och vi hade så trevligt! Många av de här släktingarna träffar jag ju inte så ofta och inte på det här sättet, så det var härligt att se hur vi faktiskt trivs ihop och hur kul vi kan ha! Så har nog inte alla det. Men återigen i sängs fram på småtimmarna, gäsp.

Fars dag i dag också. Barnen fick fira sin pappa lite genom att jag hade handlat presenter... inte optimalt att vi inte hunnit gå tillsammans, men förra veckan var ju helt sjuk, tycker det känns ok i alla fall, mannen är inte den som bryr sig om sådana här konstruerade dagar i alla fall.

När vi kom hem i em så var jag så trött! Ringde pappa och sa att jag kommer i morgon i stället. Somnade sedan i soffan.... Vaknade upp och kände mig piggare, kollade in Robin Söderlings match och hans vinst, YES! Och nu är det Inter-Milan och Zlatan satte en straff. Najs.

I morgon är en annan dag.

Trött men nöjd KRAM

Skäll

Vinter var det nu ja igen. Efter att vi landat här i vardagen och börjat gräva efter vinterskor och varma jackor, vantar och mössor och dylikt i källaren, upptäcktes det att alla skor var för små.

"Det är kris!" utropade dottern, när hon kom klafsande hem i går efter skolan och tittade anklagande på mig och sedan ner på sina genomblöta converseskor. "Ja, ja", sa jag skuldmedvetet, "vi ska". Dottern hittade sedermera ett par skinnstövlar, men surade sig igenom hela Ikano-huset, eftersom vi inte tittade efter någon jacka med "päls på luvan -som alla har just nu utom jag". Sonen hittade vi inga bra skor till, även affärerna verkade överraskade av den plötsliga vintern, och konstigt nog verkade förra årets fodrade stövlar plötsligt passa, men "jag måste ha nya i alla fall, för de är för små mamma".

När jag besiktigade bilen i dag sa besiktningsmannen till mig att "hörrödu, det är bäst att du borstar av snön på bilen, för det får du böter för om polisen stoppar dig vettu". "Nejmen, ojdå, får man, bäst jag skaffar mig en ny borste då, för jag hittade inte den i morse", sa jag generat och med ett litet fånigt flin.

Låter som om jag fått lite "vuxenskäll" som det kallas, vilket är det värsta man kan råka ut för när man är oförberedd som vuxen. Fast "barnskäll" är inte så kul heller förstås.

Kram!

Vuxenpoäng...

Det är så konstigt just nu. På ett sätt har jag så mycket i mitt liv nu som är på gång, så mycket att tänka på och göra. Men konstigt nog känner jag mig så rastlös och har svårt att koppla av när jag ska.

Fast det är väl så det brukar bli, I guess. Som om det vore något konstigt, silly goose.

Sonen har blivit pigg efter dunderkuren med penicillin, he is back! Thank God! Feberfri i dag och i kväll fick han äntligen bort locket från det infekterade örat, efter ett stort antal snytningar, nässpray och uppblåsning av hans näsballong (superbra grej!). Yes! Highfive! Gjorde han när han äntligen hörde igen. Nu får han gå till skolan i morgon så jag äntligen kan ta tag i mitt jobb och mina elever igen i morgon (de lär väl vara lagom uppvärmda av vikarier nu...).

Själv oroar jag mig över vädret. Jag gillar ju normalt snö, men det får inte vara snöoväder när jag ska köra ner till Växjö på fredag, det är det värsta jag vet! Vad jag ska göra i Växjö? Det är ju där min distanskurs är, och nu är det dags för tentamenseminarie och muntlig presentation på fredag. Lördagen börjar nya kursen.

Det där med vuxenpoäng har jag aldrig varit så bra på att samla, och således har jag aldrig åkt längre än till Norrköping på egen hand i en bil. Det är sant. Jag har heller aldrig besökt en stad på egen hand och sovit själv i ett hotellrum. Det är sant. På tiden med andra ord.

Kram!

Tillvarons kontraster

Hade tänkt att jag skulle skriva ett riktigt inspirerat inlägg om vår härliga vecka på Kanarieöarna här i dag. Berättat om värmen och den underbara solen och hur jag bara landat bokstavligt talat i lugnet och avkopplingen. Hur jag ligger i solstolen efter en god frukost och läser, spelar poker eller löser korsord med barnen. Hur jag badar och leker i poolen och på stranden med mina barn. Hur vi fortsätter detta loja beteende efter lunchen och ett glas (stort) vin. Hur eftermiddagen avbryts av drinkar i skuggan och kanske en promenad längs stranden eller upp in mot byn. Middagen som vi antingen äter på hotellet eller tar taxi till de närmsta byarna, shoppar (pyttelite) och undviker inkastare. Drink avslutningsvis vid hotellpoolbaren, musikunderhållning (nåja...) och fotboll på storteven och sedan sittandes på balkongen, tittandes ut över havet.

Men har nu ett par sömnlösa nätter med mig och har tappat inspirationen för tillfället. Natten till lördag kom vi hem och kanske i säng vid 04 för mig. Resan gick bra, trots att sonen fick gå på smärtstillande för sina öron, det ena har pumpat ut var sista två-tre dagarna. Denna natt har han vaknat en gång i kvarten och gråtit av smärta, det går inte att ligga på något sätt som är skönt när man har så ont i öronen, det kan jag själv berätta att jag vet efter mina sex egna öronoperationer och tusentals öroninflammationer. Själv kände jag att det inte ens var någon idé att gå och lägga mig, utan har varit standby för tröst.

I dag åker vi till jourcentralen, och jag tänker inte nöja mig med mindre än att han får antibiotika, orkar inte en natt till. Sonen är ju så kallat öronbarn och har opererat sig några gånger redan, dräneringsrören tål inte så bra hopp och dyk i poolvatten, men försök få en aktiv kille att inte göra det... Oroar mig över att han knappt hör ett smack just nu här hemma...

Ja, så var den härliga semestern ett underbart minne som redan börjar blekna inför veckan som väntar. Start med vab alltså.

Men jag åker gärna tillbaka till öarna! Jag är så positivt överraskad, har aldrig åkt till en varm plats på senhöst/vinter förut, men det var så varmt och skönt för kroppen, har lapat D-vitamin från solen likt vampyren suger blod (har precis läst Bram Stokers Dracula...). Men vilken chock det var för kroppen att komma till kylan i Stockholm på fredagnatten, brrrrrr, skrapa isrutor när man precis legat och fått solsting. Mycket märklig upplevelse.

Ja, tillvaron kan ha sina fantastiska kontraster, helt klart.

Kram!

Tillägg senare.

Japp nu är penicillinet fixat, och han hinner ta två omgångar i dag, så jag hoppas på en bättre natt, om inte annat i morgon i alla fall. Är faktiskt positivt överraskad över jourcentralen som numer finns på universitetssjukhuset, det var effektivt och bra! Senast jag var tvungen att besöka sjukvården en helg med mitt barn (och det inte var akut) så turades väl vårdcentralerna om att ha jourtjänst, med förväntat dåligt resultat...

Nu är filmer och lego ordnat inför morgondagens vabbande i alla fall.

Ny kram

Lov!!!!

Nej, nu tar jag lov. Så skööööööönt. Vi ses härinne om en vecka hoppas jag!

Semesterkram

Absolutely brilliant

Har hasat omkring här hemma i pyamas ett par dagar nu och äntligen har andarna vaknat igen. Järnkepsen och hjärnmoset har börjat ge med sig. Eller så har jag bara bestämt mig för att det får vara nog med hasande helt enkelt. Min man (vilken tillhör skaran som inte skulle stanna hemma från jobbet pga sjukdom om han så blev hotad med pistol) tror att det där med sjukdom det klarar man av med viljan.

Så nu var det dags att ta fram viljan tills i morgon, måste ju hinna jobba igen så att jag tycker att jag är värd lov liksom. Vad var det Pippi sa; Fy bubblan vad orättvist att ni får jullov och inte jag! Men, Pippi, du går ju inte i skolan... Ni som kommer ihåg er Pippi vet att hon gick i skolan en dag i alla fall. För övrigt älskar jag Pippi.

Men, allvarligt talat har jag provat på det där med att jobba fast man är sjuk, eller slutkörd, eller vad man nu är, vem vet skillnaden alltid? (Feber kan man tydligen också få fram med viljan enligt vissa källor). Och då har det varit på väg att gå riktigt åt pipsvängen. Där vill jag inte hamna igen. Det är en tunn linje där emellan, mellan att man är utmanad och inspirerad och slutkörd och deprimerad. Jag vill hålla mig på rätt sida av den linjen. Tack.

Låg och tittade på ett avsnitt av den gamla klassikern Black Adder med Rowan Atkinson i förrgår. Absolutely brilliant! Höll på att skratta ihjäl mig, fast i mitt eländiga tillstånd lät det väl mest som om jag rosslade. Det var precis rätt i tiden, jag som håller på och skriver om engelsk renässanslitteratur just nu. Och sedan blev det bara så kuuul när jag insåg att the prince of Wales spelades av inte mindre än.... tatada -House! Kan det bli bättre?

Uppiggadkram

Måndagsgnäll

Efter en riktigt härligt social och intensiv helg med vänner har man nu återigen landat i verklighetens tjocka dimma. Jag kände visserligen på mig hela tiden att jag så att säga sköt upp diverse problem, vilka som en bortkastad boomerang utan tvivel skulle komma tillbakafarande rakt i huvudet på mig när Måndagen stack upp sitt obevekliga ansikte ur förnekelsens dimridåer.

Det är inte bara det att man har galet mycket att göra och att man känner att tiden är knapp, det är det här med att jag känner mig orkeslös, svag, öm i kroppen och febrig också. Till råga på allt har jag ont i halsen och huvudet känns som inlindat i bomull igen, näsan svider och rinner. Känner att jag bara inte orkar, vill helst lägga mig under en filt och inte gå upp just nu.

Satt och slet med sonen och hans skrivläxa här nyss och jag kände hur mitt tålamod och pedagogiska lugn var starkt frestat. Herregud, det ska ju vara LUST att göra dessa skrivläxor, i alla fall i min rosaskimrande dröm om skrivprocessen... Suck. Det blev klart i alla fall. Att leta fram kläder till morgondagens gammeldag i G:a Linköping kändes som en omöjlig uppgift, men vi lyckades få till det så att det kändes bra för honom ändå. Så ska det vara gammeldags matsäck också, yippeee. I väg till affären. Jag är så glad att de genomför sådana här roliga saker med mina barn i skolan, tur att de orkar när jag själv knappt orkar ta fram matsäck utan att grumsa tydligen.

Hoppas att huvudvärken och febern och det allmänt gnälliga tillståndet blir bättre tills i morgon...

Gnällkram

En trofast vän

Freeeedag. Känner mig som om jag dragits genom en mangel ungefär. Den här veckan är bara att stryka ett kryss över, även om jag haft det bra, men det har varit så myyyckeeet. Ska det vara så här?

Solen skiner och det ser så fint ut men jag fryyyyser. Är alldeles iskall, ända in i märgen. Fingrarna är så kalla att jag knappt kan skriva så stel känner jag mig. Nu är det svårt att komma ihåg hur fruktansvärt varmt och kvavt det var här i huslådan i somras, nepp, nu är det minsann friskt här. Kanske ska man tända säsongens första brasa i kväll?

Annars har jag återigen en liten vän som väntar på mig, en riktigt trofast och pålitlig en. Är alltid där för mig så att säga. Namnet? Jo, Tvätthögen så klart. Ett par andra små charmiga rackare är annars Dammet och Smutsen som också gärna vill att jag ger dem en omgång, jo, jo dem får man inte ignorera för länge inte, de är lite kitsliga. Men det är klart, om jag fortsätter att ignorera herrarna Fönster lite till, så kommer ju ingen att se att jag tvingat in Dammet och Smutsen i skamvrån ett tag.

Fredagskram!

Målbilder

Ok fokus nu. Man ska visst visualisera målbilder framför sig för att prestera på topp. Vad ska jag visualisera nu då så det blir bra...? Eh..hrm.. Nu råkar det poppa upp en bild på mig ute i solen härutanför, gåendes tillsammans med en kompis runt ån, snackandes om allt och inget, så skönt det skulle vara. Nehej, det här duger inte! Nu försöker jag igen. Jag ser framför mig hur mina studieinlämningsuppgifter ligger framför mig, färdiga och vackra....Va? Vackra!? Nej, det där hittade jag bara på, jag såg det inte alls framför mig. Jag såg bara en oredig hög med papper och böcker och mig själv sittandes med en kaffekopp inkikandes på fejjan istället för att göra vad man ska.

På Debatt i går kväll diskuterades det huruvida facebook var nutidens knark. Någon sa att det här med fb har ju funnits i alla tider, är det inte ett virtuellt rum man sitter i så sitter man kanske på stadens caféer i stället och hänger med vänner. Ja, argumenten böljade, som det bör, fram och tillbaka, men det kändes lite avslaget ändå. Vem kan liksom orka bry sig? Vem kan stoppa en sådan utveckling, och varför skulle man? En kille som var 24 år påstod att de i hans ålder har befunnit sig i sådana här olika rum på nätet i säkert 10-15 år, och att enda anledningen till att folk nu hetsade upp sig över fb var att även de vuxna hittat dit och att de alltid får moralpanik. Suck, men so true. Och vi vet också att vi vuxna kommer att få bli kvar där på fb och att ungdomarna försvinner någon annanstans snart...

Tillbaka till mina målbilder nu, skärp dig! Hmmm...nu ser jag någonting. Jag ser en muta. Eller en belöning! Om jag skriver hälften av det jag ska ha skrivit nu på ett par-tre timmar kan jag få en god lunch kanske!? Fast jag får väl göra den själv... Sedan skriver jag resten av det jag ska skriva på några timmar till och då kan jag få ta en löptur runt ån i solen (om den är kvar). Efter det avslutar jag ett par timmar till och då får jag ta mig ett glas rött.

Japp, då vet jag planen.

Goodbye.

Var är den?!

Så tog man tag i uppgifterna till slut och satt och jobbade som en tok med det hela (berättar inte hur lång tid det tog eller vad klockan blev). Var äntligen klar och klickade på "spara" och skulle bifoga det och skicka iväg det.

Nej men...vad f... var är det? Eh...? Letade och letade och letade. Den som söker skola väl finna? Icke. Uppgiften är nu i cyberspace någonstans. Trodde inte att sådant här kunde hända mig på 2000-talet liksom. Det var ju sådant som hände i tidernas begynnelse när man glömt spara och sådana där konstiga oförklarliga saker kunde hända när man höll på med den där, fortfarande rätt främmande, burken som var en dator.

För mig är det nu nytt och främmande att hålla på med en lärplattform, First Class, det är rätt uppenbart.

Så då börjar jag väl om då. Kul. Hade inte sparat en rad eller något någonstans. Bra jobbat.

Morr

Irrationell?

Har undanhållit sanningen här inser jag nu. Helt utan ond avsikt. Det är ju säkerligen minst 40 par strumpor som tvättas här varje vecka. Räknas in bör ju att barnen har idrott i skolan samt ett antal träningar i veckan också. Jag och mannen tränar faktiskt också några gånger, dock inte tillsammans (vilket inte har det minsta med strumporna att göra). Jag misstänker också att det ibland okynnesbyts lite här och där, helt utanför räkningen.

En del saker man gör är rätt irrationella egentligen.

Jag vet t ex inte varför jag hela tiden håller på och diskar för hand när jag har en diskmaskin!? Är tydligen så mycket jobbigare att plocka ur diskmaskinen, står där och diskar och diskar och bygger berg i stället. Jag tror att jag i hemlighet när en liten förhoppning om att det ska vara diskfritt, att allt ska stå på sina platser i skåpen. Att det ska vara sådär som på IKEA. Rena ytor.

Likadant är det med det där att jag inte kan sätta mig och läsa, studera, utan att allt ska vara klart på något vis först. Vilket inget någonsin ju är. Att barnen har en massa ogjorda läxor, papper som ska fyllas i någonstans, frågor som ska tas ställning till, oköpta höstskor eller uttalade otillfredställelser överhuvudtaget, stör min förmåga till koncentration av de högre konstarterna något så enormt också.

Suck vart tog min split vison vägen?! Börjar bli sådär som vissa påstår att män är, kan bara göra en sak i taget...

Fast, kanske kan jag inte skylla de ännu ogjorda studieuppgifterna bara på min irrationalitet. Det skulle kunna bero på det där som kallas lust och lathet också.

Kram!

A room of one´s own

Hängde för övrigt upp ca 28 par strumpor förut. Ja, det blir det om man väntar en vecka med att tvätta dem, om man är fyra i familjen. Sa jag att vi inte har någon fungerande torktumlare? Vi tänker på miljön vi, så är det. Fast ibland kan jag inte låta bli att undra lite över vem som tänker på mina händer och armar och min mentala status, hatar strumpor liksom.

En annan tanke, som poppade upp i min överhettade hjärna i går, var att det är lite klurigt hur man ska bete sig när man möter hemtjänstpersonalen hemma hos mamma och pappa. "Hej, hej" sa jag käckt när en kvinna råkade vara där i går när jag kom. Hörde hur hon frågade efter fotkräm när hon skulle hjälpa mamma med stödstrumporna, och jag smög diskret ut i badrummet för att hämta. "Den här är väl bra?" sa jag ödmjukt när jag hittat Propyless. Kändes skumt som attan att låta henne smörja mammas fötter och hålla på, när JAG var där. Slank skamset ut i köket och satte på kaffe i stället. Studerade brödsmulorna på golvet och putsade snabbt av spisen och skåpsluckor och dörrar lite medan jag väntade. Pappa gick där som en osalig ande fram och tillbaka också.

Jag vet att jag inte kan vara där jämt och att det skulle vara totalt omöjligt att jag hade detta som en daglig uppgift med mina föräldrar. Men man känner sig som ett kräk ändå. Tänkte på vad kvinnan från Carema egentligen tänkte om mig. Kanske tänkte hon: Jaha, det där är alltså dottern. Hon som är så upptagen att hon inte kan hjälpa sin mamma ett dyft. Fast jag tror förresten inte hon använde ordet dyft, hon hade inte svenskt ursprung.

Annars har jag en tanke om detta med att få ha ett eget rum. Hur viktigt det är. Jag kommer ihåg hur jag älskade att låsa in mig på mitt rum som barn och tonåring, få vara i min egen värld. Jag ser precis samma behov hos min dotter nu.

Har jag ett eget rum nu som vuxen? Ja, ett av mina rum är när jag sitter i min bil, älskar verkligen att få vara ifred där och lyssna på den musik jag vill och sjunga med skamlöst.

Ett annat eget rum är tvättstugan. Där står jag och hänger och viker och sorterar, ett oändligt, evigt arbete. Medan jag står där lyssnar jag på hög musik och sjunger med och dansar (i dag dansade jag waka waka med Shakira...). Kanske låter det patetiskt, men det är mitt egna rum. Hur skulle jag stå ut med alla dessa strumpor annars!?

Fast jag undrar också över hur det är med det egna rummet när man som sjuk måste ha hjälp och kända och okända människor springer där hela tiden.

KRAM

Smärttålig...?

Nu blir det inlägg av typen rapportera läget här.

Jag tycker verkligen inte om att vara skadad, då blir jag riktigt gnällig och ynklig. Jag tror min före detta idrotts-karriär har hjälpt till att göra mig sådan faktiskt. Se bara på idrottsstjärnorna när de är skadade, det ska stötas och blötas och minsta lilla sträckning avhandlas som en världsangelägenhet. Värst är väl skidåkarna, minsta lilla förkylning är som om de fått pesten.

Försöker inte att förklara bort mig här, eller ursäkta mig, men jag hatar också mina blessyrer fullt och fast när de dyker upp. Vill inte vara nedsatt i min förmåga, vill verkligen kunna träna och spela matcher och så.

För några år sedan bröt jag mitt första, och förhoppningsvis sista, ben. Det var nyckelbenet och oj oj vad eländig jag blev. Länge.

Jag kunde liksom inte klara av detta med att vara så nedsatt och ha en sådan ständig smärta, det var ett rent helvete. Plötsligt förstod jag verkligen hur de med kronisk smärta lever. Det är lätt att bli ett med smärtan och sjukdomen, det är lätt att fastna där och inte komma vidare.

Nu är jag i den lilla världen igen, om inte lika allvarligt som tur är! Var hos läkaren i går och blev skickad på röntgen av min hand. Satt på akutröntgen i ett par timmar, det var väl ok ändå, kunde varit värre. I dag har jag varit hos läkare igen och sedan fick jag ta mig till garnisonen där arbetsterapeuterna numer befinner sig. Där var det verkligen full fart! Fullt hus med skadade människor som skulle gymnastiseras eller arbetsterapeutiseras tillbaka till bättre funktionsduglighet. Kändes som om man kommit till en krigszon.

Ja, ja. Har nu fått en sk ortros, ett stöd för handen-tummen. Fick mäta min styrka i båda händerna och jag var tydligen normalstark i vänster (trodde jag inte, trodde jag var svag där!), men i min högra var jag nu alltså som en 100-åring tror jag. "Nu är målet att du ska bli lika stark i höger som i vänster igen", sa arbetsterapeuten pedagogiskt. "Nej, nej, jag ska självklart bli mycket starkare än så!", utropade jag bestört, tills jag kom ihåg hur de pratat med mig förra gången jag gick hos dem för mitt nyckelben. "Var någonstans på smärtskalan ligger du?", som de frågat då och även nu, haha, det där ser jag igenom direkt. Vem tror de att de pratar med!? "Jag är rätt smärttålig", hävdade jag bestämt...

Ja, ja. Det är bara att inse att det här kommer att ta ca 6-7 veckor då. Lovely.

Smärtsamkram

Odla din trädgård...

Har läst lite renässans- och upplysningslitteratur här. Fina grejer.

Det skulle vara intressant att veta vilketdera som är värst (...), kort sagt genomgå alla de rysligheter vi alla har genomgått eller att stanna här och icke företaga oss något ? Frågar en gammal kvinna, som lidit alla kval man kan tänka sig, och några till, Candide i Voltaires roman med samma namn. En av Candides vänner, Martin, hävdade då starkt att människan är född för att leva antingen i orons ständiga kramp eller i ledsnadens dödliknande dvala. Denna åsikt ville inte Candide (=den troskyldiga) gå med på, men kunde inte bemöta den med en annan.

Senare träffar de på en gammal man på en arrendegård, vilken endast odlar tillsammans med sina barn för husbehov, han säger arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet. Boken slutar sedermera med att just denna tanke får bli svaret på filosofins alla frågor om livet; vi måste odla vår trädgård, säger Candide. Hans vän Martin fortsätter med låt oss arbeta och icke resonera, det är det enda medlet till att göra livet drägligt.

Jepp. 1700-talsromaner är fina att läsa. Man blir så upplyft så att säga.

Man får följa Candide genom hans fruktansvärda liv, där han står ut med allt med lika oförtruten optismism och naivitet, hans upphöjda kärlek till Kunigunda, som han slutligen får äkta, trots att han helst skulle ha sluppit, då hennes skönhet totalt förstörts av det hemska liv hon tvingats utstå, och blivit allt mer anskrämlig och samtidigt alltmera grälsjuk och outhärdlig, men, mest för att få reta och straffa hennes högmodiga bror baronen, äktar han henne ändå.

Yes, men, men. Vi odlar väl vår trädgård då. Ingen idé att gnälla här över arbete, slit och släp, det är ju det som är själva meningen med människan alltså. Suck, inte har jag så noga tänkt på det förut att det kanske var här hos Voltaire som Hitler hittade sin slogan Arbeit macht freit!?

Nu mot romantiken och den stackars unge Werthers lidanden... Fast ska nog kolla in tv:n lite först...

Haft en bra måndag här i alla fall! Kanske inte så mycket pga mitt strävsamma arbetande dock...

Arbetsamkram!

Sitter här och...

Nu skulle jag varit en sådan där snitsig fototagare, för då hade jag visat dig hur jag sitter här i köket med tända ljus överallt, exempelvis hade det kunnat bli en stämningsfull bild på mina nyinköpta fina ljuslyktor från Indiska här.

Paus här då alla plötsligt kommer på att de måste ha efterrätt, precis NU.

Tillbaka. Sitter alltså här och myser bland mina ljus. Lyssnar på musik och läser lite. Det finns i alla fall en del saker som är alldeles underbart med hösten, och en av dem är att jag återigen, skamlöst, får tända ljus överallt i alla mina ljuslyktor.

En annan favorit på hösten är att få shoppa ny mössa, nya vantar och halsduk och få vira in sig i. I går införskaffades detta, och årets färg blev vaniljvit. Lite smolk i glädjebägaren bara att de nya mysiga vantarna luddade av sig överallt, så smart när jag hade mina svarta favvo höstmanchesterbrallor också.

Provade lite jeans på JC i dag också (flydde från alla måsten kan man säga att det gjordes här i dag...) Fast att de kostade minst 1000 allihop, så satt de inte snyggt, det hjälpte inte att killen sprang och försökte hitta modeller åt mig. Varför ska de vara så höga nu? Jag är mycket kräsen vad gäller jeansform, så jag gick ut. Gick in på Bik bok bredvid och hittade genast några snygga i en reahög för 99 spänn! Nu låtsas vi att vi inte vet det priset allihop.

Annars är min handstatus dålig och jag inser att jag nog måste söka för detta snart. Det är svårt att jobba som lärare och inte kunna skriva för hand bland andra saker... Men vet inte vad de kan göra åt den direkt...vad brukar göras i sådana här fall?

Mysljuskram!

Skön höstlördag

Skadade handen (innebandymatchen i lördags) har blivit sämre igen! Ahhhrggg, så annoying. Räckte med att jag råkade glömma bort mig i går när jag skulle slå igen den förb... bakluckan (som ingen har brytt sig om att ta sig till verkstaden med på ett år...) så var skadan värre igen. Det är en sådan där irriterande liten skada som gör mycket mer väsen av sig än vad man kan tro, hoppas inte det är en spricka.

Således blev det ingen innebandymatch i morse heller. Och en legitim anledning att inte åka till landet på arbetsdagen fanns också plötsligt... Stackars bror fick ta det själv i år igen, guldstjärna till honom och ris till mig...

Följde med en förväntansfull liten son bort till kompisen förut, i natt är det sova över som gäller, vilket han inte gjort hos någon kompis i klassen ännu förut, men nu var det äntligen dags!

Vi övriga cyklade i den underbara höstsolen, bland de härligt färgsprakande träden som speglade sig i vattnet vid å-promenaden, in till stan. I staden var det så fullt med folk att man undrade om man missat något, nu igen? Vet aldrig någonting om vad som är på gång, känns det som, lever som i en liten egen bubbla. Men det mest spektakulära jag såg var en tjej i rosa kanindräkt som tvingades stå och ha loppis på Trädgårdstorget, övandes inför att stå ut med förnedring i äktenskapet må hända.

Mannen stegrade sig som en häst inför ett högt hinder när han insåg att vi allt tänkte kika in i någon liten affär i alla fall, cyklade i väg och lämnade oss åt vårt öde (ja, vi shoppade lite...).

Hade gärna gått på Mamma Mia-musikalen i kväll, men vad f ska det vara så dyrt för!

Skön lördag på er alla där ute!

Ett litet glädjesting

Ser att mina inlägg har varit ganska tyngda av trötthet och diverse sådana tankar på sistone. Men i dag är det annat! Känner mig stark nu och så mycket bättre med allt! Se vad lugn, vila och lite roligheter kan göra underverk!

Lyssnade spänt i går vid radion när Peter Englund skulle tillkännage årets Nobelpristagare i Litteratur. Hade inte en enda gissning i huvudet för en gångs skull, för jag kände på mig att det skulle bli någon icke-europeisk i år, och där har jag tyvärr alltför dålig koll. Men när namnet Mario Vargas Llosa utropades kände jag ett litet, litet glädjesting, inte för att jag blev så glad över att han fick priset, utan för att jag faktiskt råkade känna till honom. Alltid en tillfredställande känsla.

Gick snabbt in på Bokus på nätet för att kanske se om jag kunde beställa någon av hans böcker, och det var helt crazy! Jag knappade snabbt in några i min varukorg och sedan ångrade jag mig lite och gick ut. När jag sedan gick in igen för att göra om det några minuter senare så hade leveranstiden ökat från 2-5 dagar till 31 dagar! Jag skulle inte ha ångrat mig, surt! Men beställde en av hans senaste; Bockfesten. Blev lite sugen på en novell som var erotisk också, enligt beskrivningen, men den var slut...

Måste nog friska upp minnet på Staden och hundarna också, har läst den men det var väldigt länge sedan.

Faktiskt känner jag plötsligt ett större ansvar för det här med att hänga med i Nobelpristagarnas verk nu när jag läser till gymnasielärare i svenska. Märkligt att jag så snabbt kommer in i den känslan. Det börjar hända saker!

Nu till studierna igen!

Härliga fredagen är här, vem kan vara i moll då!? Inte jag!

Kram!

It´s all in your head

Det är konstigt det där hur man upplever saker. Förra veckan var så tuff , jag kände mig helt nerbruten, och om man skulle titta rent objektivt på hur denna vecka ser ut, så skulle den vara, och ha varit minst lika jobbig.

Men jag känner inte att världen skakar för närvarande, det har varit rätt ok faktiskt.

Om och om igen i livet har man fått höra kloka råd om att it´s all in your head. Och om och om igen inser man hur sant det där är.

Inställningen, balansen i mitt sinne, det är det som avgör hur jag klarar av allt här i livet. Men den sorgliga sanningen är ju att jag inte verkar förstå det. Om och om igen åker jag dit på det. Blir lika förvånad varje gång liksom. Guldfiskminne (stackars guldfisken som så oförtjänt fått rykte om sig att bara ha tre sekunders minne förresten, hur kan man veta det!?).

Den här veckan har jag gått med lindad hand efter innebandymatchen i lördags. Blev omkullknuffad och tog emot med höger tumme när jag hamnade på rumpan. Nu vet jag hur mycket jag använder höger tumgrepp, får grimasera illa av smärta en gång i minuten ungefär.... Skriva för hand är en pina t ex... Då var det ju väldigt bra att jag satt och skrev 30 omdömen för hand i måndags kväll... Hm. Nu vet jag också hur många gånger per dag som jag vrider om en nyckel i ett lås...

Satt i måndags natt och skrev klart en inlämningsuppgift också. Studierna börjar hårdna och jag inser nu att jag måste börja lägga ännu mer tid på dem om jag ska klara dem. Även om det jag läser och skriver om, bara är så kul, så tar det tid. Tiden är det mest värdefulla man kan ha tillgång till...

När jag vaknade i går efter att ha sovit ett par timmar bara så tänkte jag först att nu är jag väl sjuk och vill bara ligga kvar. Kände efter en stund till och insåg att jag var helt ok... Ok då kör vi väl då, i väg till ämneskonferensen kl åtta. Utvecklingssamtal med alla i klassen och hemma rätt sent. Fortfarande ingen känsla av att vilja bryta ihop. Det hade jag garanterat gjort förra veckan, eller? Fick dock plötsliga magsmärtor, insåg hur svullen jag var och blev rädd. Vad är detta?

Vaknade med ömmande mage och smärtor och tänkte återigen att nu ligger jag väl kvar då. Men dagen har gått mer än bra, trots att jag fortfarande har så ont. Skyndade hem till sonens höstmarknad och drop in -fika på fritids, fick med mig ett par killar till hem. En mamma i dotterns klass kom förbi för en stund sedan med ett antal kak- och godisburkar som ska säljas, det ska väl gå bra.

Varför klarar jag av saker och ting denna vecka då? Jag hade en bra helg, det kan vara en nyckel. Trots att det var mycket så blev allt bra. Jag var nöjd med mig själv och jag tog det lugnt på söndagen, vilade. Och så har jag sett till att jag har lite saker att se fram emot också, det hjälper i vardagsstressen.

Måste kanske höra av mig till vårdcentralen i morgon ändå.

Kram!

Jag orkar visst

Hörde Ann Söderlund prata på radion förut om varför hon skrev sin nyutkomna bok. "Mina kompisar var så trötta på mig så jag förstod att jag var tvungen att skriva en bok i stället", sa hon på sitt ödmjukt karakteristiska sätt. Hon hade lagt märke till att de diskret tittade på klockan eller något annat när hon återigen började tugga om och tugga om.

Denna vecka verkar det inte bara vara jag som varit ute på tunn is och vänt, om man säger så. Måste påminna mig om att checka nästa år om sista veckan i september brukar var extra jävlig jämt, eller om det bara var en slump i år...

Det konstiga är att jag inte kan skylla på att det varit extra jobbigt på jobbet, tvärtom har eleverna varit riktigt coola denna vecka. Jag kan inte heller säga att det beror på att jag varit så mycket mer upptagen än vanligt heller. Inte ens någon major crisis kan jag härröra som orsak. Veckan har helt enkelt varit lika fruktansvärt stressig och utan andningspauser som vanligt.

Ok. Jag tror plötsligt att poletten trillade ner, även hos mig.

Jag försöker se positivt, försöker hålla mig glad. Men helt plötsligt faller jag ner i vaken, den är iskall och jag blir alldeles stel och jag kan inte låta bli att få en känsla av att jag bara vill stanna där.

Stod där i tvättstugan i går och bara grät som ett litet barn. Snyftade så där som de gör på film: "jag ooorkaaar inte meeer".

Klarade inte av minsta lilla på jobbet, det räckte med att någon sa något kritiskt till mig så ville jag bara lägga mig ner och dö.

Men. Jag gick och la mig i går eftermiddag. Helt enkelt. Sov en stund under en filt och lät allt bara vara omkring mig. Och det gick bra. Ingenting faller ihop bara för att jag inte är där och övervakar. Det går bra ändå.

Sov en hel natt för första gången på många dagar. Nu känner jag mig så mycket bättre igen! Mina underbara kollegor var så fina idag och jag är glad igen!

Fredag! Härliga fredag!

Kram!

Verkligheten tränger sig på...

Föll ihop som en misslyckad sufflé i går, så trött. Fast jag vet inte varför jag säger sådär egentligen, för alla har väl rätt att ta det lite lugnare en dag i veckan? Umgås med familjen, bara vara, läsa, göra söndagsmat och gå och skräpa lite? Vi såg på familjefilm ihop på kvällen, jag gillar verkligen Harry Potter.

Vaknade sedan upp kallsvettig kl 04 med ett ryck. Tankarna på alla oklara uppgifter som låg på hög inför veckan slingrade sig fram i min dröm som basilisken i Harry Potters värld.

Verkligheten har ett obehagligt sätt att tränga sig på och sticka upp sitt illaluktande tryne när du minst av allt vill veta av den.

Har ändå överlevt i dag även om det inte känns som så mycket mer än det. En liten elak röst sticker mig i sidan och försöker säga till mig att det här duger inte. You suck. Tänker mig en sarkastisk mobbande Idol-jury framför mig som talar om att min resa slutar här.

Fast jag är ju kommunalanställd liksom, så jag borde bara småle lite hånfullt tillbaka. Fast det gör jag inte, för jag är en duktig flicka, i smyg.

Har en lärarstudent med mig nu ett par veckor i alla fall, trevlig tjej! Kanske därför jag är lite hård mot mig själv i dag, man ser lite sådär utifrån på allt då, med hennes ögon så att säga. Nyttigt!

Nu är det i alla fall roligheter bokade framöver för att stå ut med verkligheten! Som exempel att åka till bästaste kompisen i Stockholm om ett par veckor! Yeeesss!

Kram!

Så duktig...

En liten snabbis så här på lördagskvällen!

Ville bara berätta att jag varit så duktig och städat hela f*g huset i dag. Jag svär lite så där i smyg bara för att känna mig lite så där rebellisk i smyg också. Fast man inte är det ett dugg helt enkelt.

Men, vad gör man liksom? Har man ett hus måste det ju städas ibland, det är ett tråkigt faktum. Jag ska vara ärlig och säga att jag funderat på RUT, men jag klarar inte av det, så är det. Har man själv varit städerska, både i hotellbranschen och i hemtjänsten i många år, så är det SVÅRT att lämna bort detta med städning.

Jag kan inte säga att jag tycker att jag har råd heller faktiskt... Finns liksom roligare saker att göra för pengar än att betala någon för att göra mitt jobb...

Dotterns klass lyckades sälja riktigt bra med våra hembakta bullar och kakor på Tanneforsdagen i dag i alla fall! Någon nytta har man gjort alltså. Och sonen gjorde sju mål i en av fotbollsmatcherna i cupen i Kisa i dag. Inte så illa. Det har jag aldrig gjort någon gång...

Nu, LÖRDAG kväll! Intagit god mat och sitter nu med ett glas bubblig rosé, so nice! =))

Kram!

Riktigt rolig....

Nej, vad seriöst det har varit här inne ett tag nu! Jag blir alldeles trött. Fram för lite flams och trams kanske, eller?! Skulle helt klart behöva få ha lite roligt nu igen, jag har väl suttit i utvisningsbåset från roligheter länge nog nu? Eller har man livstidsstraff kanske? Trodde jag inte man hade i det här landet.

I det här inlägget kör vi på regeln att inget seriöst överhuvudtaget ska bli yttrat, då blir det rött kort direkt!

Jajamen, då ska vi hitta på något här då! Hm... det första jag tänker på är den fredagsfräckis av Gert Fylking jag hörde på Rix morron zoo i fredags... men oj då, det var visserligen sååå kul, men också politiskt och snuskigt... kolla upp den själva, ni som blev nyfikna.

Ja, just det det där var ju hysteriskt kul ja, nu ska vi se... fast jag kan ju inte berätta om workstuff här ja, jag menar kul grejer som t ex eleverna gör eller säger, eller för den delen mina komikerkollegor på jobbet...

Hm... Men, igår när min son... Nej, kanske ska jag inte hänga ut honom här, nepp det går ju inte.

Jaha, jag får väl skriva om något kul jag gjort eller sagt på sistone då! Nu ska vi se här... hm....

Jag vet att jag yttrade några riktigt roliga repliker om att jag var en slav här i huset, jag står till er tjänst dygnet runt, det är bara att önska på liksom, jag poppar upp som anden i flaskan eller något. Mhm.. ehrm..det var visst inte kul, bara tjatigt och bittert, oj då.

Men lite kul var jag väl kanske när jag frågade pojkarna på fotbollsträningen i går om de stod i en cirkuskö i stället för "passa-varandra-göra inlägg-mål"-kö? Nehej... det var bara sarkastiskt... ser det nu...

Smårolig var jag kanske när jag hämtade pappa från operation i går och entusiastiskt höll med honom om att det var väldigt bra att han klarade att gå ner för trappan utan smärta så snabbt inpå, men la till att det kanske var värre att gå uppåt? Han provade direkt.... Nehej, det var visst nästan elakt...

Jag tänkte i alla fall en rolig tanke när jag höll på med mina litteraturstudier i förrgår och gjorde analysen att jag själv var som diktaren Dante i Divina Commedia just nu, lider helvetets alla plågor och grillas i skärselden... Nehej, det var visst inte heller roligt! Helt enkelt patetiskt.

Det är visst inte så lätt att vara rolig just nu för mig, det är nog den analysen jag får göra. Frågan är ju varför?

Kram.

Jag hade onda aningar...

Jag hade onda aningar inför valdagen i går. Jag antar att det var alla förundersökningar som redan från början gjort mig lite nedslagen inför möjligheten att ta tillbaka Sverige till ett mer rött Sverige. Jag hade också onda aningar inför möjligheten att SD skulle ta sig in i riksdagen.

Men hoppet fanns där så klart, de röd-gröna gjorde ändå en stark avslutning i valspurten, då de viktiga frågorna äntligen kom upp på agendan.

Men, i det läge vi nu hamnat, där ett populistiskt parti med främlingsfientliga åsikter kommit in i riksdagen, så överskuggas alla partipolitiska känslor av detta.

Hade hellre sett att vi fått en majoritetsalliansregering, än detta som blev. Man kastas härmed snabbt in i en känsla av kris, och då är det nummer 1 att starkt kunna bekämpa dessa krafter.

Hör nu på radion att Miljöpartiet öppnar dörren lite på glänt för samarbete med Alliansen, och det är nog det enda rätta i det här läget. Trots att det blir en svår situation för Miljöpartiet självklart och för de röd-grönas fortsatta samarbete.

Antar att Socialdemokraterna måste fundera allvarligt ändå på hur de ska göra i fortsättningen, kändes ödesmättat när jag såg att de hade valvakan på ett museum...

Det känns som om en kall vind går genom Sverige. Var är solidariteten? Empatin? Respekten för allas egenvärde? Det som jag växte upp med, att vi alla ska vara lika värda och ha lika chans att lyckas i det här landet? Att vi hjälps åt för att alla ska ha det värdigt?

Det Sverigedemokraternas intåg i vårt parlament kan göra är trots allt att väcka vissa sovande människor, hoppas jag i alla fall. De som inte tog sig till valurnorna i går och bekämpade de mörka krafterna med sin demokratiska rätt. De som tror att det där sköter några andra om, jag behöver inte göra något.

Nu är det dags att vakna.

Kram!

Smekmånaden är över?

Fy F vilken kass dag. Den är ju i och för sig inte slut ännu, och den kan bara bli bättre (hoppas jag verkligen)!

Jag vet inte vad det var med eleverna i dag, men de var inte roliga. Hur kan det kännas som om alla på en hel skola samtidigt liksom helt freakar ur och är aptrista!?

Naturligtvis är det ju aldrig alla, som jag skrev, men det är en känsla, en stämning, som är svår att ta på men ändå är tydlig för oss som är där. Antar att "smekmånaden" är över nu, saker och ting har kommit ifatt.

Det är sorgesamt, för jag tror det handlar om att vissa elever nu börjar känna, återigen, att det här kommer att bli för svårt för dem, "hur ska det gå?" liksom. Frustrationen ligger som ett tunt dallrande hölje över korridorerna. I de här lägena blir det svårt för oss pedagoger, jag vill se dem, hjälpa dem, men en del gör det så svårt och nästan omöjligt för de vuxna att hjälpa. För övrigt känner jag så få av dem i år, de är främmande ansikten som bara vill ha uppmärksamhet och skriker ut provokation när jag går förbi.

Eller är det att ramadan tog slut i fredags och att många är trötta efter allt firande och att de nu fått börja äta på normala tider igen...

Ja, ja. Eller så var det JAG som var så förbenat trött i dag och inte på humör. Så var det ju faktiskt också... Dåligt humör smittar åt alla håll. Får be till en högre makt att jag är gladare och känner större lust till mitt jobb i morgon. Men det är så mycket som ska göras den här veckan, jag får ångest... Jag vet, jag vet, jag måste sluta tänka på allt som ska göras och bara ta en sak i taget. I know.

Nu, fixa mat, sedan på skolrådsmöte på barnens skola, sedan kanske ta en löprunda runt ån? Skulle i alla fall behöva det.

Kram

Sunday

Söndag. Sitter framför valduellen mellan sossarna och moderaterna. Känns som om debatten kört fast lite, behövs lite mer action från debattledaren Karin Hübinette faktiskt! Undrar lite över applåderna som tillåts, varför liksom?

Jag och min klass var i valstugorna i fredags på Trädgårdstorget. De var så artiga och belevade, gick omkring och ställde frågor till alla partiernas representanter, trots att en av mina elever helt frankt utbrast "jag tänker inte gå och prata med de där moderaterna, de är rasister!" "Man måste prata med alla", framhärdade jag, "om man inte vet vad de säger och hur de argumenterar, kan man inte bemöta deras åsikter". Det ska bli spännande att höra deras redovisningar nästa vecka, hur de tänker efter att de pratat med just alla. Som jag hörde, när jag stod och tjuvlyssnade, så kan det vara svårt för ungdomar i den åldern att verkligen förstå den konkreta innebörden av vad politiker säger. Alla positiva värdeord som de svänger sig med är naturligtvis svårt för dem att kritiskt granska.

Efter fredagens middag med min bror och hans fru, vilken, som vanligt, blev en rätt sen tillställning, med vin, musik och diskussioner, var jag riktigt trött på lördagen. Gäsp.


Söndagen har varit en effektiv och skön dag i stället. Fotbollscup för sonen i Linghem, jag kan inte låta bli att vara så stolt över honom, han är en riktig David Villa faktiskt, en striker...

Åkte hem till mamma sedan och hjälpte henne med en massa saker av karaktären dottermorsaker, personal stuff som jag inte går in på här.

Faktiskt så har jag varit i full gång i dag, med tusen saker gjorda, känns skönt inför måndagen, även om det ändå känns som om jag skulle behöva minst en lördag och söndag nu direkt, bums, för att känna mig nöjd.

KRAM!

Om man har litegrann att göra kanske?

Om man har litegrann att göra kanske? Jo, tack. Gårdagen såg t ex ut så här:

Började jobba tidigt eftersom jag skulle vikariera i samhällskunskap, hade sedan klassen hela fm fram till lunch (hur står man ut i de lägre årskurserna att vara med barnen hela dagarna?). Hann inte äta lunch då jag var tvungen att springa omkring och fixa med en massa, sedan grabbade jag en kopp kaffe framför datorn och fastnade i en massa mail och telefonsamtal som var tvungna att besvaras och göras.

Hade tänkt gå och äta något, men hann inte innan eftermiddagens nätverksträff startade. Som tur var bjöd rektorerna på kaffe och macka innan vi gick ut i våra grupper. Jag skulle vara med i gruppen svenska. Vad kul att få träffa kollegor från Berzan och Atlasskolan, tänkte jag, men en person var så himskans sur över att behöva vara med på detta, så man kan säga att hon förstörde rätt mycket av den känslan... Jag säger bara SUCK. Suck över människor som hellre lägger negativ energi över sådant som ska göras, i stället för att försöka göra något bra av det hela (jag VET att även lilla jag kan bete mig så ibland, men det är faktiskt INTE kul för övriga, så detta beteende ska utrotas bums!).

Under tiden som vi hade detta nätverkande hade jag små diskreta samtal med barnen hemma då och då... sonen ringde och fick som tur var följa med en kompis hem, dottern ringde och undrade när jag tänkte komma hem, hon skulle ju hinna äta innan träningen...

Kastade mig sedan i bilen och langade fram mat till dottern, samtidigt som jag pratade i telefon med lika stressad mamma till sonens kompis, rusade ut och kom ett par minuter sent till föräldramötet i sonens klass. Efter mötet hastade jag iväg för att handla och hämta hem sonen från kompisen. Där var allt party i och för sig, tre pojkar som åkte bobbycars ner från Pumpbacken rakt ner mot bron... Utan hjälmar så klart.

In med ickehusmanskostmicromat och prat vid köksbordet om föräldramötet och dagens aktuella händelser. Tur att vi gjorde alla läxor måndag-tisdag.

Natta sonen (dottern kollade Idol...) och klä om till matchkläder. Körde iväg till innebandymatchen i Collegium (start 21.20, najs) och fick dyngstryk.

Hem och duscha, lägga sig och läsa och stirrade rakt ut i luften, oseende. Dagens intryck snurrar som ett tivolihjul framför ögonen. Tänker på att pappa ringt också och talat in ett meddelande och frågat om jag skulle följa med honom när han opereras. Tänker på hur kul det var att fröken såg så glad ut när hon kommenterade sonens läsutveckling. Försöker fundera på om det är lite min förtjänst att han blivit så mycket duktigare nu. Hm, eller inte...

Somnar faktiskt till slut, mitt i det äckligt blodiga som Mons Kallentoft beskriver i sin senaste bok. Hua.

KRAM!

Laddat batterierna

Riktigt SKÖN helg har jag haft. Känns som jag laddat batterierna en hel del faktiskt.

Vad jag har gjort?

Tagit det lugnt helt enkelt.

Fredagen var en typisk tacofredag, men familjemys, vin och Sverige-fotbollsmatch som var kul att se! På lördagen stannade jag i sängen länge, läste och kollade en film, tog en lång power-walk-promenad med dottern i solen runt ån och på kvällen var vi i Björkliden hos svåger och hans flickvän och åt så gott! De hade några slags bords-grill-fonduegrytor som vi satt och själva grillade kött, skaldjur och bläckfisk på och plockade buljongkokade grönsaker och nudlar ur. Härliga såser också, mycket gott!

På söndagen var vi pigga och fräscha och åkte ut till landet och fiskade, grillade korv ute på en ö och njöt i solen. Sonen hade en kompis med sig, så han var extra nöjd.

Vi var med om en lite komisk händelse också, när vi råkade bli instängda i grannområdet på landet bakom en stängd vägbom... den var öppen när vi åkte in och jag sa lugnande att det nog inte var någon fara då den var öppen nu. Men, naturligtvis var den stängd sedan, med ett rejält hänglås... jag fick ge mig ut på tiggarjakt bland stugorna efter nyckel... Hade dock turen att råka på en gammal bekant i området som hjälpte mig omgående, även om hennes man var lite grinig först... Hehe det gamla "fiendskapet" mellan oss Kallvikbor och Svartmålaborna verkar bestå... tänk vad fånigt det där är! "Jag tänker alltid att vi Kallvikbor får vara överallt här", sa jag lite låtsat naivt, och min bekant skrattade generat och sa att jo, det var ju fåniga regler som föreningen bestämt egentligen...

Men men, hursomhelst, när det är så här härligt väder på helgen är det extra lätt att ha det skönt och avkopplande, det behövdes verkligen.

Dags att ta tag i denna nya vecka.

KRAM!

Fredagstankar...

Säger bara en sak; äntligen FREDAG igen. Fattar inte att man ska vara helt slut så här efter en veckas jobb igen.

Veckan har väl varit OK jobbmässigt faktiskt, även om eleverna varit mycket sjuka och en del dippat lite i sina ambitioner igen. Men det fixar vi till nästa vecka med nya tag! Hade ett vikariat i samhällskunskap i onsdags morse och då lever jag upp lite! Härligt att få prata VALET med eleverna och försöka ingjuta politisk medvetenhet i deras unga, likgiltiga kroppar (aldrig att jag ger mig på den punkten, jag säger åt dem att de måste DRA upp sina föräldrar från sofflocket och ta hand om sin RÖST).

Annars lyckades mamma vara ensam i sisådär en och en halv timme i onsdags kväll efter att jag och min bror lämnat dem, innan nya fallet kom. Suck. Detta är straffet, oket man måste bära. Men jag är ändå glad över att vi fått in bra kommunikation med hemtjänst och vårdbiståndshandläggare nu, inför den oundvikliga framtiden, som verkar komma allt närmre.

Men nu är det fredag och jag har redan hunnit tvätta och städat av här hemma litegrann och nu är det MYS med fotbollsmatch och vin. Skönt värre.

KRAM!

Livets faser...

Tänk vad livet har sina olika faser egentligen. Det är verkligen tur att man inte har en verklig spåkula som kan tala om precis hur livet kommer att te sig i framtiden. Jag tror inte att man skulle kunna tro att man skulle orka med sitt liv och alla utmaningar man får gå igenom alls då. Världen skulle vara full av människor som bara lägger sig ner och ger upp då. Kanske skulle jag vara en av dem? Vem vet?

När man tog beslutet att skaffa barn hade man ju inte en aning om vad det egentligen skulle kräva av mig i livet, i framtiden. Hade jag verkligen, då menar jag verkligen, förstått det hade jag kanske inte gjort det. Därför är det bra att jag inte visste, och fortfarande inte vet, för hade jag inte tagit det beslutet had jag ändå valt bort det absolut bästa, viktigaste och det som ger mitt liv mening.

Men livets faser är verkligen något som känns helt sinnessjukt just nu. Jag kan fortfarande inte fatta, att jag, redan, NU, befinner mig i den fasen att det inte främst är samtal med och från barnomsorg och bvc och liknande som är the most likely thing on my mind, nej, om telefonen ringer nuförtiden är det sannolikt från olika sjukhusavdelningar, vårdplanerare, hemtjänst eller liknande.

För inte så länge sedan skrämde telefonens ringande mig mest med oro om samtal från dagis/skola om olyckor och sjukdom, men nu är det mina föräldrars olyckor och sjukdom jag fruktar hela tiden.

Nuförtiden planerar jag mer med mina bröder om hur vi ska dela upp arbetet med våra föräldrar, än vad jag planerar med min man om våra barn.

Det kan inte vara rätt att jag ska vara i den här fasen av mitt liv nu.

Mina barn ÄR fortfarande små och jag borde få ägna mig åt DEM mest. Snart är de stora...

Men vad ska man göra?

Fredag. Yippee.

Så blev det fredag i alla fall igen. Skönt att man kan vara säker på någonting här i världen. Det finns en del saker man inte känner sig så säker på däremot.

Exempel? Jo, vädret t ex, men det är ju som vanligt. Annalkande höst innebär alltid att man kanske går ut helt felklädd och upptäcker det direkt, eller kanske på em. Frågan: "Var är barnens regnkläder?" uppkommer allt som oftast: Är de i klassrummets kapphall? Är de på fritids? Är de hos någon kompis? Är de på tork någonstans i huset? Och var f*n är stövlarna egentligen? Borta sedan i fredags (jag tror inte vi märkte dem mamma...). Och på morgonen får jag skicka upp sonen för omklädning från sommarshorts till långbyxor (jag fryser INTE mamma). Dottern har lärt sig att undvika uppmärksamhet och packar snällt med sig regnkläder, men jag vet att hon INTE tar på sig dem om det inte är under kollektivt tvång.

Ett annat exempel på tillvarons ovisshet är hur handledarna som jag frågat om de vill ta emot lärarstudenter på sin verksamhetsförlagda utbildning ( förr i tiden sa man praktik...), tänker svara. Det är höljt i dunkel och jag blir lika glad som ett barn varje gång någon säger JA.

Och hur det egentligen går till på Växjös universitet, där jag nu ska studera ett läsår på distans, det har jag inte riktigt förstått heller...

Och inte heller hur det är tänkt att fungera för min mamma när hon ska skickas hem nästa vecka till sitt hem.

But he who lives will see, som jag brukar säga.

KRAM!

Är det alltså riktig höst nu...?

Mår lite bättre, men är så snorig! Som en öppen kran, inte sexigt direkt... Bara min röst kanske, hes och beslöjad.. Jag känner mig som om jag har huvudet inlindat i bomull, som instängd i en burk eller något. Vill ha tillbaka mitt huvud, tack!

Har suttit nästan varenda kväll den här veckan och jobbat, hm, kanske borde ta det lite lugnare när jag inte mår bra, men hur ska det gå till? Vem gör mitt jobb under tiden liksom? Suck. Ibland undrar man hur j..a dum man kan vara egentligen, när man tar på sig en massa extrajobb helt glatt... Och utan något mer betalt också...

Ja, ja förkylningen passar ju bra in med vädret. Hällregn. Trevligt värre. Är det alltså redan RIKTIG höst? Med allt vad det innebär, ni vet...

Försöker gaska upp mig nu i alla fall, inte gnälla och så, vad blir bättre av det liksom, jag vet att allt bara blir värre om jag inte försöker se positivt och vara glad för det som är bra.

I dag ska jag faktiskt till frisören och klippa och slinga mig. Ska bli sååå sköööönt att få bli lite ompysslad äntligen.

KRAM!

Jaha, så var det dags igen...

Förra veckan grundade för en riktigt trött och känslig Josephine under helgen. Katastrof. I dag, måndag, har något i min kropp börjat slå ut i full blom, och då menar jag inte på något positivt sätt. Huvudvärken har följt mig en vecka, men nu har jag blivit dunderförkyld och har ont i halsen också. VILL INTE vara sjuk! Varför blir det alltid så här efter att man jobbat ett par veckor och mött alla elever? Kan man ju undra, fast man vet svaret.

Och sonen, vars hosta kom upp i topphöjder i natt. Det skrällde värre än i kyrkan. Han var rätt ynklig i dag och ville bara hem.

Borde inte ha besökt mamma igår på sjukhuset, inte när jag kände att jag hade något rejält på gång i kroppen, men tanken på henne liggandes där i tristessen och förvirringen drev på mig ändå. Glad att jag gick dit, då hon faktiskt verkade bättre, vi kunde prata nästan normalt, fast hon var svag som vanligt.

Hade svårt att sova igår, konstigt att jag alltid ska ha så svårt med det när mannen är bortrest.

Och så allt som verkligen börjar komma ifatt mig nu på jobbet på det också, har fått MAJOR problem med mitt universitetsuppdrag. Suck.

Tar ett par panodil, trots att de inte hjälper...

Hoppas på en bättre dag i morgon.

Ta kontroll över dina värsta fiender...

Jaha varför var hon så ledsen i onsdags då människan? En dikt ska man kanske inte förklara, den ska ju tolkas.... Jag skrev mycket dikter för mig själv när jag var yngre, men nuförtiden ligger det egentligen inte för mig. Man lever för stressigt och ingen har tid att tolka något ändå, så lika bra att you spell it all out liksom. Att vara gåtfullt mystisk har jag slutat med...

Jag är så ledsen över hur min mamma mår. Allt är som en mardröm som man inte vaknar ur. Kommer vi att kunna vakna upp någonsin? Jag kan hantera att hon är sjuk, sådant kan man förstå och då vill man hjälpa till. Men jag klarar inte av att hon blivit en en helt annan människa, en främling som jag inte ens känner eller tycker om. Var är min mamma? Kommer hon någonsin tillbaka?

Man tror att man i grund och botten är en god människa som vill gott. Men jag har så svårt att vara god.

När mamma är som hon är vill jag bara fly och aldrig mer se tillbaka.

Och mitt i allt detta pappa. Jag tycker så synd om honom, men samtidigt är det så svårt att hjälpa. Mina minnen från barndomen står i vägen, trots att jag försöker vara vuxen och en god dotter. Hans tacksamhet när jag hjälper får mitt inre att blöda av sorg. Sorg över hur allt kunde bli som det blev. Varför.

Denna vecka har jag ändå tagit tag i problemet i stället för att fly från det. Jag mår bättre. Ta kontroll över dina värsta fiender, i stället för att de tar kontroll över dig, du vet.

Första veckan med eleverna har varit bra i alla fall! De gjorde utvärderingar i dag och de var ALLA nöjda med ALLT. En riktigt fin vecka och jag hoppas det inte bara var en engångsföretéelse. En av mina killar skrev: "det har varit en bra vecka, vi har jobbat bra i klassen och jag tror många har mognat". Just nu är jag beredd att hålla med. Tills motsatsen är bevisad, hehe.

Fredagsmys står på schemat nu. Hade tänkt gå på RixFM-festivalen, men jag avstod i sista stund. I morgon ska jag på fest och barnvakt ska komma och sova över! (hände typ för flera år sedan...).

KRAM

Jag kan försöka...

Jag kan försöka springa så fort och så långt bort som jag bara kan. Men jag har inte kommit en centimeter. Jag kan försöka låtsas att det inte finns så mycket som jag bara vill. Men jag har inte glömt ens en sekund. Jag kan försöka le och skratta så mycket jag bara orkar. Men jag är bara så ledsen ändå.

Two down...

Klarat av två dagar nu med eleverna (two down, but who is counting...) och ta i trä men, än så länge, känns det suveränt. Min klass är så mysig och det känns verkligen som om det hänt en hel del med dem i sommar mognadsmässigt, yippee. Men man ska så klart inte ta ut något i förskott, eller ropa hej innan man kommit över bäcken, och allt man brukar säga, ni vet. De kan ju befinna sig i postkoma efter lovet också, vi får se.

Den första meningen i detta inlägg är förresten ett exempel på en så kallad ofullständig mening. Det var lite komiskt i dag när eleverna skulle öva på att skriva en resedagbok, där det, enligt instruktionen, var helt ok att använda just sådana (faktiskt helt ok i bloggar med alltså ;-)). Plötsligt kunde INGEN skriva en ofullständig mening, när de i stort sett ALLTID gör det annars (när de absolut inte ska, alltså). Det är sådan pedagogik man ska ha alltså; skriv så! och så skriver det inte så, hehe.

Tänk, det är TISDAG. Jag brukar vara så trött och irriterad efter tråkig konferens då ju... men nej nej, inte i dag! Vi är inne i smekmånadsfasen i det lite halvnya arbetslaget och sitter bara och har det småtrevligt mest, får passa på att njuta medan det varar!

Nu dags att dra iväg till första innebandyträningen för säsongen!


Tillägg senare...

Jaha, så var det bevisat att man glömt typ allt om innebandy sedan i våras... sprang omkring som en yr höna och har glömt hur man skjuter... suck. Men, jag fick en rejäl motionstimme i alla fall, får se det så, och komma igen till nästa gång!

KRAM

Råångest

Usch, jag har verkligen råångest över att börja jobba på riktigt i morgon igen! Förra veckan var ju bara fake, inga elever och bara en massa konferenser och annat trams ;-).

Hela dagen har jag gått och förträngt. Förträngt att allt börjar på nytt nu. Förträngt att jag fortfarande har typ allt kvar att göra. Fattar inte hur jag kunde jobba så mycket förra veckan utan att få något vettigt gjort. Känns det som nu i alla fall...

Och den där planen om att jag skulle se till att få så mycket gjort i dag gick ju också om intet. Har bara gått omkring och undvikit allt.

MEN, ska bli superkul att få träffa eleverna igen! Tur att det känns så bra i alla fall, får jag tänka.

Tar ett djupt andetag och kastar mig ut i VARDAGEN igen nu då. Wish me luck.

KRAM

Några ord om min sommar...

Nästan en månad sedan jag skrev något i min lilla blogg var det visst. Haft semester minst sagt. Under min bloggledighet har jag nästan känt att jag blivit lite avvand från mitt skrivande, så jag är inte säker på om jag kommer att skriva här alls framöver...

Vi får se om min lust återkommer, för LUST måste jag ju ha.

Några sammanfattande ord om sommaren känner jag i alla fall kan vara på sin plats (har nu jobbat i ett chockartat tillstånd i tre hela dagar, semesterkänslan ville inte riktigt lämna kroppen...).

Bilresan till Frankrike var ett riktigt äventyr och allt gick så bra! Jag känner mig stärkt av att klara av 500 mil på vägarna utan problem! Att hitta boende på vägen gick mycket smidigare än vad jag befarat också! Några dagar stannade vi i en badort i Normandie, Trouville, så mysigt! Bretagne var andlöst vackert! Perros-Guirec bjöd på palmer, turkost hav, horder av blommande hortensior överallt och en fantastisk sandstrand där vi bodde i en lägenhet precis intill. Då vattnet var liiite kallt trots allt, var det skönt med poolen ibland också...

Jag, som inte läst ett ord franska, känner mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av att hanka mig fram på den franska som jag frenetiskt försökte lära mig i parlören och minigrammatiken som jag läst lite innan och under resan! Jag försökte prata bara franska och inte engelska (fast ibland blev det lite blandat och lite kroppsspråk också...) Jag vill ABSOLUT lära mig mer! Har blivit helsåld på Frankrike och franska! =)

Den tid som var kvar av semestern tillbringade vi i sommarstugor, hos vänner och i mina föräldrars, så skönt! Jag klarar verkligen inte av att vara i stan på sommaren, blir så rastlös, vill bara vara vid vattnet och i naturen (om jag inte får leva partylyxliv med fest och glamour alltså, hehe).

Jag kan inte minnas att jag känt mig så här avkopplad någonsin efter ett sommarlov. Men jag vet att det går osannolikt snabbt att komma in i vardagens galna tempo igen... Just i dag känns det i kroppen att man jobbat tre dagar och inte kunnat sova ordentligt pga alla tankar som snurrar i huvudet redan...

Men, än så länge lever minnet av den lata, sköna sommaren kvar i min kropp, och leendet på mina läppar är nog tillbaka ï morgon bitti!

KRAM!