Happy New Year!

Nyårsafton. Lyssnar just nu på en favoritlåt med Ulf Lundell, mästaren; "Sanna", som sig bör på nyårsafton. Nyss lyssnade jag på "Happy New Year" med ABBA, börjar komma i stämning här. Den vita chokladpannacottan är förberedd och bären ligger och tinar (ja, ja de var inte färska). Mannen har förberett humrarna och havskräftan till dottern, de blir gratinerade. Huvudrätten väntar lite medan vi nu gör oss i ordning (jag ska snart). Bordet är dukat och i år valde jag silver som färg.

Och så en bild på den turkosa väggen i källaren, här nedan, som jag lovat. Fast den ser inte lika turkos på bilden som den verkligen blev. Den blev faktiskt helt fantastiskt fin! Sonen säger att den är poolblå. Själv sitter jag och tittar på den och tänker på hav och himmel i Grekland. Väggen gör mig glad nu när jag går nerför trappan och ser den, då måste det vara rätt.

Annars är jag dunderförkyld, perfekt så här till nyår. Det kom i natt. Nyser, snorar och sniffar. Kanske blir det bättre efter lite champagne till förrätten.

I morgon kan hända att jag känner för att göra en liten tillbakablick på året 2010. He who lives will see.

Gott Nytt År och ha en riktigt härlig afton! Ta hand om dig.

KRAM!

Ett sista ögonblick

Bye bye originaltapeten från 1980! Ett sista ögonblick hade den när jag fotade den här i dag, innan jag målade över den. Nu är de sista bruna vävtapeterna borta från huset. Jag fällde inte direkt någon tår.

Denna vackra fondvägg satt i källaren i gillestugan, tillsammans med de omgivande helbruna väggarna. Furutrappen ner till källaren har nu också fått samma vita och ljusgrå färg som den upp till övervåningen fick redan när vi flyttade in förra året. Det är inte förrän nu vi orkat ta tag i källarens furu-bruna mörker.

Nu blir det vitt och fondväggen blir turkos! När jag är klar kan jag lägga upp en bild på den turkosa väggen, om jag blir nöjd...

Nu ser jag fram emot att få sitta i den ljusa och färgglada gillestugan framför den öppna brasan på fårskinnsfällen, utan att behöva få ångest av de bruna vävtapeterna.

Vila i frid.

Kram!

Mina ambitioner

Näst sista temat på listan i dag. I morgon har jag skrivit efter listan i 30 dagar, varje dag, duktig flicka!

Kanske att det kommer att kännas tomt att inte ha en lista att följa i alla fall. Jag vet att det är svårare att känna inspiration att skriva helt fritt varje dag, särskilt om man känner att det inte direkt har hänt något spännande att skriva om.

Mina ambitioner alltså.

Det är skillnad på drömmar och ambitioner då, eller? Har du följt min blogg den senaste månaden har du sett den långa listan jag skrev på alla mina drömmar jag har.

Ambitioner... ska det handla om mitt yrkesliv eller privat? Både och? Jag känner mig lite förvirrad. Det kanske betyder att jag inte har några ambitioner! Hehe.

Jag har en ambition att jag hela tiden vill fortsätta utmana mig själv och fortsätta att utvecklas. Det vet jag. Jag vägrar nöja mig med att stå still och känner mig aldrig nöjd utan vill lära mig mer. Är det ambitioner?

Jag har en ambition att försöka vara en så bra mamma som jag bara kan för mina barn.

Jag har en ambition att försöka se till att jag kan stå ut med mig själv i livet. Jag vill kunna se mig själv i ögonen. Som chefspiraten sa i går i piratfilmen (det var för övrigt Keith Richards, sångaren och gitarristen i Rolling Stones!) till Jack Sparrow: "The trick is not to stay alive forever, the trick is to be able to live with yourself for the rest of your life".

Ambitiöskram!

Det här saknar jag

Jag är inte mycket för att hålla på och sakna saker som försvunnit. Jag försöker gå vidare helt enkelt.

Men i dag kan jag inte få bort detta ur huvudet:

Jag saknar min mamma.

Nej, hon är inte död, men hon är borta.

Jag saknar den mamma som jag älskade, jag gjorde faktiskt det, det minns jag bestämt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag någon gång i framtiden kan börja minnas min mamma igen. Som hon verkligen var.

Kram

Min favoritplats

För ett tag sedan skulle jag lätt ha sagt att min favoritplats var mina föräldrars sommarstuga vid sjön Rängen, i Kallvik, Svartmåla, utanför Linköping.

Det är min barndoms räddning att jag fick vara där varje sommar hela min barndom och ungdom. Många av mina vänner fick vara kvar i asfalten i förorten, men jag fick vara "lantunge", "barfotabarn" varje sommar tillsammans med min bror och ett tjugotal barn i samma ålder. Vi hade Bullerbyidyll, så var det. Vi badade, spelade fotboll, tennis, tältade, plockade bär, lekte äventyrslekar, gick och köpte mjölk och ägg hos bonden, var ute i naturen hela tiden. Jag och mina vänner umgicks från morgon till natt. Vi startade en tidning, en kiosk, vi anordnade tipspromenader, spelturneringar, fester, karnevaler, showuppspel you name it. Vi var så underbart kreativa. Det var en tid i mitt liv som jag är så otroligt lycklig över.

På "landet" kunde jag vara mitt sanna rätta jag. Den jag ville vara.

Och den underbara sjön. Vattnet. Att bada, åka båt, åka vattenskidor, fiska (nåja...), åka ut på öar. Vara vid vattnet helt enkelt, det är det jag älskar.

Nuförtiden är inte sommarstugan en favoritplats, tyvärr. Mina föräldrar är sjuka nu, den innebär bara extra jobb. Kanske att jag hade velat ta över den, men jag har tappat känslan efter alla år av besvär. Mina föräldrar har aldrig heller varit så givmilda med att låta oss barn använda stugan själva, så jag tappade lusten.

Det är lite tragiskt men jag har ingen favoritplats längre.

Kanske att det här med favoritplats har med trygghet att göra? När jag var barn behövde jag en plats att känna mig trygg på i all otrygghet jag upplevde.

Nu känner jag mig trygg i mig själv och tillsammans med mina barn. Det är min favoritplats: där mina barn är.

Kram!

Mina rädslor

Annandags jul. Hemma nu från svärmor och hennes man i Huskvarna. Vi hade det riktigt mysigt i går (och i dag) tillsammans med dem, mannens två bröder och familjer samt svärmors mans två barn med ett par av sina barn (lät krångligt kanske).

Det är tradition att fira med mannens släkt på juldagen och med min på julafton, det är riktigt skönt tycker jag. Och svärmor lagar en sådan underbar kalkon.

Ämnet i dag då, det var visst "mina rädslor".

Jag tänker inte skriva om de naturliga rädslorna, de som alla har så klart; som handlar om mina barns hälsa och välmående, eller min mans eller min familjs eller mina vänners. De är så starka och fruktansvärda så dem kan man inte ens våga ha. De rädslorna stoppar vi längst in i den innersta kammaren och låser om. Det är bäst så.

När jag var barn var jag väldigt mörkrädd. Jag var riktigt rädd för monster under sängen kommer jag ihåg. Jag brukade ta sats från dörren när jag skulle gå och lägga mig, löpa fram till sängen och kasta mig i den utan att låta fötterna nudda golvet vid sängen. Sedan insåg jag att jag var tvungen att ta tag i det här. Då stålsatte jag mig varje kväll och gick långsamt och provocerande fram till sängen med bultande hjärta. Satte mig och lät fötterna vara på golvet länge. En kväll hade min tvillingbror lagt sig under sängen och högg med ett vrål tag i dem medan jag satt där och övade mig på att komma över min rädsla...

Sedan var jag inte rädd mer.

Sedan gjorde jag likadant med alla mina rädslor, som t ex att gå själv i skogen i mörkret eller gå ut själv på kvällen där jag bodde etc. Jag övade mig på att möta fyllegubbars, eller utmanande tonårskillars blick med coolt lugn.

Jag övade mig på att prata inför klassen, prata med främmande människor, jag började spela teater för att komma över mitt dåliga självförtroende och våga framföra mig själv.

Så har jag gjort med alla mina rädslor. Jag har mött dem face to face.

Det är bara det här med ormar då. Jag är skräckslagen för ormar, jag har fobi och kan inte för mitt liv känna att jag måste bota den. Det får vara helt enkelt. Fast jag har lärt mig att gå omkring tillsammans med barnen och titta, men jag tittar inte, jag bara låtsas. Men då måste jag ha kontroll och vara beredd och ha bestämt mig för att klara av det. Händer det något oförutsett är jag på ruta noll igen.

En annan sak som är svårbotad är att jag har en släng av klaustrofobi också. Jag gillar verkligen inte att bli instängd, inlåst eller inträngd. Då slår min reptilhjärna till. Jag börjar hyperventilera faktiskt. Och gråta. Inte alltid men vid ogynnsamma tillfällen, då jag inte har kontroll.

Ja, så var det med mina rädslor då.

Ta kontroll över dina rädslor, låt inte dem styra dig, det är det jag försöker i alla fall.

Kram!

En första

Ja i år var det den första gången vi firade julafton hemma hos oss med! Och allt gick så bra! Maten var god, barnen var nöjda med sina julklappar, alla vara trevliga och glada , det gick bra med mina föräldrar, ja en riktigt härlig julafton!

Men vi glömde visst gröten, för det blev lite sent med allting, för vi tog det så lugnt med allt, och kanske för att vi var så mätta, men, men det blev alltså också en första; att glömma gröten.

Och det var första gången det hölls familjemästerskap i pingis på julafton. Och som det tävlades om vem som skulle vara tomte... För första gången vann jag fem paket i julklappshasarden, alla som jag ville ha!

Och det var första gången mannens bror och hans sambo var med på själva julafton, de sov över här, vi brukar annars umgås på juldagen hos svärmor i Jönköping, dit vi ska allihop nu snart. Och brorsdotterns pojkvän var här ett tag också.

Och det var första gången jag missade Kalle och hans vänner och Karl Bertil Jonssons julafton. Så blir det när man är värdinna. Undrar om det betyder att jag är vuxen nu.

Härliga, härliga julkramar!

Det här får mig att gråta

Julafton i dag. Vi har haft en så mysig morgon här med goda skinkmackor och barnen öppnade presenterna i strumporna. Vilken härlig dag det ska bli med hela min familj som kommer till oss.

Nu till temat gråt.

Jag är en sådan som gråter ofta och för allt möjligt. Skulle helt klart kunna jobba som professionell gråterska, a la Helena Bergström.

Mest av allt gråter jag av lycka och stolthet. När t ex barn och ungdomar framträder inför publik och övervinner sig själva på något vis. Det är så vackert.

Jag gråter floder till sorgliga filmer som vet hur de ska trycka på alla gråt-knappar. Det brukar vara skönt och rensande tycker jag.

Jag gråter alltid någon dag när jag har PMS. Och då vet jag inte riktigt varför jag gråter. Det är någon slags weltschmerz-känsla som kommer över mig då.

Jag gråter när jag blir riktigt förbannad också. Det var jobbigt när jag var barn, för då kände jag mig som en riktig looser varje gång de fick se tårar.

Jag gråter när jag blir ledsen. Så klart.

Och så gråter jag när det är kallt ute. Det är något med mina ögon. Och när jag håller på med vitlök.

Jag gråter sällan för att jag har ont, då biter jag mest ihop.

God Jul önskar jag dig i dag!

Kram!

Det här får mig att må bättre

Träning.

Ut och ta en löptur eller ge järnet i en innebandy- eller fotbollsmatch, sedan mår jag bättre. Alla kategorier bästa medicinen mot allt. Åka längskidor har jag upptäckt är suveränt också, men nu har jag då alltså ingen stav. Åka slalom är en lisa för själen. Att få vara ute i naturen och sporta är oslagbart för att må bättre.

Tyvärr tränar jag för sällan känner jag. Och kommer ut för sällan också tyvärr. Min kropp och själ skulle behöva mycket mer av den varan för att bli starkare.

Annars är det självklart mina barn, min man, min familj och mina vänner som får mig att må bättre. De är livsnödvändiga på ett sätt som inte går att beskriva.

När vi ändå pratar kärlek så får jag inte glömma att nämna den fysiska närheten, den får mig att må bättre, det är också bästa medicinen mot allt.

Nu ska jag skriva något politiskt inkorrekt här...men jag mår rätt bra av att ha min egna bil också. Lilla Pärlan. Den symboliserar min frihet, mitt oberoende. Det mår jag bra av också.

En god bok är inte dumt heller. Aldrig fel.

Och havet. Icke att förglömma. Se ut över havet och bara njuta av dess storslagenhet. Och solen, min vän.

Just nu kan jag tyvärr inte skriva att jul får mig att må bra... dan före dan som det är. Men i morgon runt kl 15 sisådär, kommer jag garanterat att tycka att jul får mig att må bra, då jag är tillsammans med hela min underbara familj.

Välmående kram

Det här upprör mig

Först måste jag bara hänvisa till inlägget om vilken månad det är nu. Och så kan man kolla in datumet också. Dan före dan före dan.

Så jag har inte riktigt tid med ett sådant här inlägg kan man säga. Och detta är ett ämne som jag skulle kunna skriva mycket om. Mycket.

Men jag tror att jag kommer att återkomma till detta många gånger, så oroa dig inte.

För jag blir nämligen ofta upprörd. Och den dagen jag inte blir det måste man skicka mig till sjukhuset, för då är jag inte frisk. Bara så du vet.

Men jag kan säga så här i alla fall:

Elakhet upprör mig mest av allt. När någon uppsåtligen vill skada en annan människa.

Och empatilöshet, småsinthet, fördomsfullhet, rasism och avundsjuka. Och alla avarter som hör därtill.

Jag kan aldrig i livet förstå eller förlåta att man vill göra någon annan illa med vilja. Och inte heller av taktlöshet eller okunskap.

Det upprör mig.

Upprördkram!

Ett annat ögonblick

Att välja ut ögonblick att berätta om är inte det lättaste, har jag märkt. Det finns ju några stycken.

Sorteringsprocessen sätter igång i huvudet för fullt, som i en fabrik ungefär tror jag. I minnesfabriken startar bandet med minnen och en griparm tar tag i dem och slänger i olika lådor: "kan inte berätta om det är för privat-bandet", "för ledsamt-bandet", "för lyckligt och provocerande-bandet", och vad det nu kan vara för fler band.

Det enda jag kan göra i det här läget är att blunda och vänta på att ett gripbart minne, som känns okej att berätta om, dyker upp. Det är alltså väldigt slumpartat.

Ett minne, och ett ögonblick, som har återkommit till mig många gånger är detta:

Jag gick på lågstadiet. Jag var ett energiskt och temperamentsfullt barn. Jag rusade ofta på utan eftertanke. Jag skulle vara först, jag skulle vara bäst. Jag hördes och syntes. Fast jag var så liten som en teskedsgumma ungefär. Och ofta var jag väldigt liten.

Det här ögonblicket jag tänker på är när vi tjejer i klassen är i omklädningsrummet efter en gympalektion. Jag har väl som vanligt varit ganska hetsig i någon match eller vad det kunnat vara, det minns jag inte. Men jag minns hur alla i omklädningsummet plötsligt börjar kännas som mina fiender. De är emot mig allihop. En av mina bästa vänner är värst mot mig, hon är upprörd och skriker något åt mig. Det är då jag plötsligt tappar all kontroll och i ren desperation griper tag i min väska och slänger den mot henne. Jag ser hur väskan flyger som i slow motion, den gör verkligen det! och sedan plötsligt slår, bang! i huvudet på henne. Hennes huvud slungas baklänges och hennes glasögon far i golvet med ett kras. Jag hade tydligen en hård hårborste i den annars ganska tomma väskan. Jag kommer ihåg att väskan var grön. Hårborsten var beige i hård plast.

Efteråt var värst. Hon grät och alla tröstade henne. De vände sig mot mig med kalla, hårda ögon. Anklagande. Jag var ett monster. Och det fanns ingen ursäkt i hela världen som kunde hjälpa.

Vi blev vänner igen. Jag sa förlåt och jag menade det av hela mitt hjärta. Det var därför vi blev vänner igen.

Och jag visste, efter detta ögonblick, att jag aldrig, aldrig någonsin mer vill känna mig som detta monster.

Ögonblickskram

Den här månaden

Ja vad ska man säga om den här månaden? Det är december.

Jag brukar faktiskt tycka bra om december, den här nedräkningen till julafton som pågar, den är så handfast. Spänningen och julmyset som stegras dag för dag. Traditioner att hålla fast vid i mörkret och bland de tända ljusen.

Och när det är så här mycket snö är det magiskt på något vis (förlåt alla som skottar och halkar omkring på vägarna, jag vet, men ändå).

Jag tycker om jul. Förr skulle jag ha sagt att jag älskar jul, men nu är det mer ett stilla vänskapsförhållande. Den eldigt sprakande kärleken har förbytts till en lugnt glödande och varm känsla. Den pressar och stressar mig inte längre heller, jag tar det lite som det kommer, om lusten faller på. Det viktiga för mig i år är att vi får vara tillsammans i familjen och umgås och ha det mysigt. Ingenting behöver vara perfekt känner jag, jag vill bara ha det mysigt. Det är det enda jag önskar.

I morgon är det skolavslutning med den årliga julshowen och efter det kommer jag att kunna ägna mig helhjärtat åt familjen och julen. Jag har rätt många julklappar kvar att köpa och jag har fått svårare och svårare för det här med att gå i affärerna och trängas, jag blir alldeles matt och klaustrofobisk. Och i år är barnens önskelistor lååååånga och det är så hemskt att välja bort önskningar, där är jag helt hopplös. Sedan har vi mat att laga, men det är det visserligen mest mannen som står för, men ändå. Lite mer julgodis ska det också bli. I morgon kväll ska granen kläs!

Eftersom vi ska vara hemma hos oss i jul, alla kommer till oss =D, så behöver huset städas också, så är det ju. Och tomtarna och det sista pyntet ska fram.

Men, men, som sagt, vi tar det lite stillsamt (you wish).

Just nu har jag lite bestyr med och tankar på det här med att mamma ska klara av att komma hit. Jag hoppas vi tänker rätt med det här och att det ska fungera.

Jag vill som sagt bara ha en mysig, skön jul. Please.

Månadens kram!

Detta ångrar jag

Ingenting. What's the point anyway? Ibland gör jag sådant jag inte är stolt över och självklart hade det varit bättre om jag inte gjort det. Men vad ska man göra? Försöka lära sig och bättra sig till nästa gång helt enkelt. Det försöker jag i alla fall.

När jag tänkte på det här temat insåg jag att det som jag eventuellt skulle ångra, om jag nu höll på med sådant, det handlar ofta om att jag inte sagt nej när jag egentligen borde ha gjort det. Nej. Nej. Det får jag fortsätta öva på tror jag. Något mer jag bör träna på är att tygla mitt humör och inte bli så upprörd. Sådant kan jag faktiskt ångra, att jag tappade humöret, lugnet.

Men, som sagt, det är ingen idé att ångra något. Det ligger bakom dig och kan inte ändras. Det är hur du går vidare som är det viktiga.

Kram

Min favoritfödelsedag

Haha nu kom den där favoritfrågan igen! Oh my God! Och jag tänker inte svara något vettigt på den frågan, som man frågar får man svar som det fina ordspråket lyder.

Självklart är det min egen födelsedag som är favorit. Och det tänker jag inte skämmas för att tycka, när om någon gång får man vara ego om inte på den dagen. Så det så.

För övrigt var det tur att det var ett sådant trist ämne i dag för jag har inte tid att skriva ändå. Nu ska jag nämligen iväg på en riktig tjejdag och kväll (=D) med mina fina vänner som jag inte gått ut med in ages.

Så vi ska ha riktigt mysigt och kul helt enkelt! =D

KRAM

Mitt favoritminne

Åh, nej! Jag som har så svårt för att välja ut en favorit av någonting what so ever. Det lyckas jag aldrig med, fråga mig om en favoritbok, -maträtt, -färg eller vad som helst och du får ett antal alternativ som svar.

Så vad ska jag göra nu då med detta ämne?

Nej, jag har ingen inspiration alls här! Det är fredag och jag vill bara ha helg nu.

Det enda jag tänker på är egentligen när jag för första gången fick höra orden "jag älskar dig" av den jag älskar.

Nu tar jag fredag här.

Minneskram!

Min första kyss

Min första kyss? Eller puss? Det står ju kyss. Talar vi tungor i varandras munnar här alltså?

Jag måste vara ärlig och säga att jag inte riktigt minns. Och när jag insåg det blev det riktigt intressant detta ämne. Varför i hela friden minns jag inte den första kyssen riktigt!? Jag som har ett riktigt hästminne och sällan glömmer något, och aldrig något första! Jag är den där ältande typen som kan hålla på och minnas i all oändlighet.

Sedan slog sanningen ner i mig som en bomb. Herregud den första kyssen inföll ju helt säkert under tonårstiden, då jag började dricka alkohol. Minnet är lite suddigt från de där första hångelsessionerna med en kille. Så sorgligt.

Nej, det där blev plötsligt inte kul att fördjupa sig i.

Men, vänta lite, nu kommer jag ihåg den första kyssen plötsligt!

Vi gick i tredje klass och vi hade börjat ha s k FF-fester (föräldrafria-fester). Vi var hos Åsa eller Sanna kommer jag ihåg (haha aldrig att vi skulle kunna ha varit hemma hos mig). Festerna planerades noggrant på så sätt att vi ordnade upp alla par innan festen. En punkt på festen brukade vara "kysstävling". Den gick ut på att man skulle tävla om vilket par som kysstes längst, med tungorna i varandras munnar, allltså. Vi var avancerade värre inser jag. Första gången vi vågade oss på just kyssen så fick varje par lägga sig under Åsas säng och öva på att kyssas. Jag övade på Mattias (inte min bror alltså! Vi hade typ tre-fyra Mattias i klassen).

Det var trevligt kommer jag ihåg att jag tyckte. Det var bra att det var han, för vi hade varit som bästa vänner sedan vi gick på dagis. Kanske att vi t o m hade provat kyssar tidigare, fast jag minns inte om det var med tungan just, men vi brukade bygga kojor och ligga mellan madrasser och pussas, han och jag.


Kyss och kram!

Mina drömmar

Nu har man slängt in ett riktigt köttben åt mig här! Jag vet att jag skulle kunna go on like forever med det här ämnet. Så det är bäst att jag försöker fokusera lite här.

Jag måste nog börja med att berätta att jag är född i Skyttens stjärntecken. Jag råkade se en liten text om Skytten i går och där står det att "Skyttens behov av frihet och drastisk för­ändring är nästan allenarådande. Den som har solen i denna del av Skytten har mål som hägrar långt i fjärran och den allra största iver att få dem förverkligade". Vidare stod det också: "Skytten mår nästan illa av status quo och ser fram mot förändring även om den kanske inte är till det bättre".

Så det så. Och det som står om stjärntecknen är ju sant.

Jag drömmer om (utan inbördes ordning):

Att bli författare en dag. Jag vill skriva en bok.
Att göra hat-trick i en fotbollsmatch (sonens sju mål i en cup-match i somras når jag aldrig).
Att vara lika fit-for-fight som t ex Lill-Babs när jag är 70.
Att bli litteraturvetare på riktigt.
Att besöka alla kontinenter. Eller ett par till i alla fall. Jag har bara varit i Europa.
Att bo och arbeta i England någon gång (det kan duga med ett annat engelskspråkigt land).
Att äga en sommarstuga (eller nåt) vid havet.
Att ha vita tänder.
Att bli färdig gymnasielärare.
Att ha en walk-in-closet som Pernilla Wahlgren ungefär.
Att klara magisterutbildningen i pedagogik.
Att klara vattenskidbanan på Skara sommarland (då måste de skaffa mindre skor).
Att bli konståkningsprinsessa (eller, nej kanske inte en dröm längre).
Att kunna dansa salsa.

Nej, stopp här nu.

Det finns ju självklara drömmar som jag har som rör mina barns framtid och lycka, och min egen så klart, men de är helt enkelt så självklara att jag inte skriver dem här.

Drömmande kram!

Det här hade jag på mig i dag

Är det sant att detta ska behöva upprepas!? Jag måste nog gå och handla lite nya spännande kläder om det här ska vara ett återkommande tema.

Jag har ljusa, slitna, trasiga jeans i dag (de var nästan lite trasiga när jag köpte dem, alltså).
Jag har en rosa-orange-randig jumper med någon slags v-ringning, modell sportig, tycker jag.
Jag har rosa-randiga strumpor.
Underkläderna tänker jag inte nämna här.

Skönt att återigen få stilla er enorma nyfikenhet.

(Kanske att jag ska ta en bild också? Få se senare.)

Kram!

Nej, det blev så sent så jag fick ta bild på sockarna jag har nu på kvällen när jag går och lägger mig...

Godnattkram!

Den här veckan

Vadå den här veckan? Ska jag skriva om veckan som varit eller den som håller på? Är det presens eller imperfekt som gäller? Relevant fråga till temapåhittaren, tycker jag.

Jag antar att min fråga uppkommer p g a det faktumet att det är måndag i dag. Hade temat infallit i fredags hade det varit självklart att skriva om veckan som varit. Filosofiskt värre här, eller hur?

Jag väljer härmed att tolka detta som ett framåtsyftande tema.

Det är (i stort sett) sista veckan med eleverna före jullovet. Det räcker kanske att säga det. Jag förväntar mig detta av veckan (efter denna dag):

*frågor om betyg.
*frågor om vi kan få sluta tidigare.
*frågor om vi kan få se på film.
*frågor om vi kan leka något.

I dag startade jag med att vara tärna med glitter i håret och jag och eleverna i min klass sjöng luciasånger. De sjöng riktigt fint måste jag få säga.

På det privata planet förväntar jag mig:

*julklappshandlande.
*mer julgodisgörande.
*städ och tvätt.
*besöka mor och far.
*ut och äta och fest x 2 =D

Ja, det blir en härligt intensiv vecka alldeles säkert. Det lackar ovedersägligt mot jul.


När jag packade upp min lilla tärna och stjärngosse ur julpyntslådan visade det sig att den stackars tärnan låg doppad med ansiktet rakt ner i en av barnens hemgjorda geléljuslyktor. Så hon är väldigt röd i ansiktet. Men hon är söt ändå, tycker jag.

Veckanskram!

I min handväska

Jaha då finnns ingen återvändo, det är bara att erkänna: Jag är en typiskt kvinnlig handväskeslobb. Slobb? Vad är det för ett ord då!? Det passar i all fall.

Man brukar verkligen kunna hitta precis vad som helst i min handväska. Jag vill inte bli överraskad off guard så att säga. Det är ju därför man har en handväska. I dag hittade jag detta när jag grävde:

1. Mobiltelefon i fodral.
2. Portmonnä (älskar detta ord!) innehållande kort, sedlar, mynt, lista över de föräldrar som betalt till blommorna, matlista, kvitto från Hemmakväll, Coop och Systemet, lapp med nummer och namn till LAH:s läkare, bagagekvittolapp från Arlanda).
3. Hörlurar till mobilen.
4. Kam.
5. Tre läppglans.
6. En mascara.
7. Ett rouge.
8. Två halvfulla tuggummipåsar, Extra.
9. En hårsnodd.
10. Tre Ipren.
11. En penna.
12. Ett plåster.
13. Ett paket OB.
14. Fingervantar.
15. Bilnyckel.
16. Hemnycklar.

Sådärja. Ett tips jag kan dela med mig av är att ha ett nyckelringsmjukisdjur på nycklarna, så att man hittar dem snabbt... (se bild ovan).

För övrigt anser jag att jag borde få köpa precis så många och dyra handväskor jag vill.

Handväskekram!

Mina syskon

Oj, nu får jag major prestationsångest här. Hur ska jag kunna göra detta ämne rättvisa?

Jag vill inte börja med att skylla ifrån mig men jag sitter här och känner mig yr och har blodsmak i munnen efter min längdskidåkning tidigare. Kanske har jag vätskebrist också, känner mig inte ok. Föret gjorde att jag fick springa med skidorna med stora isklumpar som byggde upp sig under. Och så gick staven av. Men jag ska inte ge mig, jag ska åka längdskidor från och med nu (och när det finns snö), så härligt det var! Ska ordna lite annan utrustning bara kanske, för stora pjäxor var visst inte så bra för balansen... Kanske ska ha Vasaloppet som mål? Varför inte! (Nu ska du kanske ta och lugna ner dig lite).

Mina syskon betyder så mycket för mig så jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara det bra. De är det käresta jag har förutom mina barn och min man. Vi är väldigt nära varandra alla fyra, jag tror att alla skriver under på hur viktiga vi är för varandra i livet. Jag älskar dem så mycket.

Min äldsta bror var femton år när jag föddes, så det tog ett tag innan vi lärde känna varandra. Jag vet att jag undrade över vem den där långhåriga, arga personen som bodde i det bruna rummet med den orangea fåtöljen var när jag var liten. Han som sällan var hemma för han jämt spelade hockey eller var med tjejer och sedan kom hem och åt upp all mat och hamnade i bråk med pappa. Sedan började jag dyrka honom och jag var så stolt över honom, att han var min bror. Nu har vi lärt känna varandra och i stället för en idol på avstånd är vi nu nära.

Min mellanbror var nio år när jag föddes och han fick vara mycket barnvakt åt oss, om jag förstått det hela rätt. Han har alltid funnits där för mig på något sätt. När jag läste om asa-gudarna i skolan kom jag på att min bror var som Balder, ljusets gud. Och det är så jag ser på honom. När han är hos dig känns det som om mörkret skingras och allt är bra igen. Han är så fin.

Min tvillingbror och jag är som ett. Vi är de båda sidorna på ett mynt, tillsammans blir vi ett helt. Jag har aldrig, aldrig behövt vara ensam. Jag har min bror. Många brukar undra om vi är lika, och jag svarar ja och nej. När vi var små slogs vi vildsint några gånger varje dag, jag vet att vi (eller jag...) sparkade hål i ett par dörrar... På landet kunde man få se oss rulla nerför backen i ett sådant där riktigt grindslantenslagsmål. Är man så nära och känner varandra så väl, så måste man lära sig att vara varsam med varandra, och det har vi gjort. Vi vet att vi alltid har varandra.

Jag är lycklig som har mina bröder och nu när våra föräldrar är så sjuka känner jag en sådan tacksamhet över oss.

Syskonkärlekskram!

Dagens outfit

Trååååkämne igen! Vem bryr sig om vad jag har på mig!? Ingen! I alla fall inte vad jag vet. Inte ens min man bryr sig, tror jag. Det här är kanske ledsamt men jag känner verkligen att ingen bryr sig om detta, knappt jag själv heller vilket kanske betyder att varningsklockorna borde börja ringa...

Dags att börja bry sig kanske?

Jag har nämligen alltid jeans på mig, i olika varianter visserligen men ändå. Så kul är jag. I alla fall på vintern. På sommaren har jag bara kjol eller klänning.

Jag har visserligen ett par manchesterbyxor som jag har på mig ibland och jag tror jag har några svarta snyggbyxor någonstans...

Till detta har jag i dag en blus med kort ärm och en tunn kofta. Spännande värre. Jag har alltid kofta också för den delen. Suck. Det är för att jag ska kunna ta av mig den snabbt när jag blir varm på jobbet av allt mitt prat (och elevernas prat) eller allt springande till elevernas bänkar.

Sitter jag still fryser jag hela tiden. Jag brukar ha en extra kofta vid mitt skrivbord som jag kan ta på över den andra koftan då... Fast nu har vi ett extra element i arbetsrummet.

Lite mer spännande är det med mina ytterkläder, för de är nya! Jag fick pengar av mannen när jag fyllde år och nu har inhandlats en ny brun skinnjacka och bruna mockakängor. Kängorna har självklart en nio cm hög klack. Så ni vet. Och till detta har jag min vaniljvita mössa och vantar.

Tänker inte besvära er med en bild, så ni somnar.

Men, det är ju fredag! Jag piffade upp mig med ett silverhalsband med ett hjärta med diamanter (oäkta...). Jag tänkte Kärlek här... Det kanske jag ska fota och lägga upp en bild på...?

Klädsamkram!

Min tro

Jag har en tro. Så är det. Men jag kan inte riktigt sätta en religionsetikett på den och den får heller inte plats i en särskild kyrka.

Jag har alltid varit väldigt sökande. I barndomen hade jag den enkla, självklara barnatron, präglad av kyrkans barntimmar och kyrkokör. Jag älskade att vara i kyrkan, alla traditioner var något tryggt och skönt att ty sig till. Och jag förundrades över alla stora, vackra ord som sas från prediksstolen. Jag har alltid älskat vackert språk och var om någonstans kan man hitta det än i Bibeln, Böckernas bok!?

När jag blev äldre blev jag medveten om hyckleriet som kunde finnas inom kyrkan. Ju mer jag lärde mig om historien, ju mer kritisk blev jag till kyrkan. Och inget var logiskt på något sätt! Jag tvivlade. Hur kan det finnas så mycket ondska i världen när Gud är god?

Så fick jag en underbar religionslärare på gymnasiet som vände upp och ner på hela min världsbild. Jag började se större än till religionerna, jag förstod att svaret var jag. Allt börjar och slutar med mig. Det är jag som väljer min väg, mitt liv, min tro. Och det är jag som får ta ansvaret. Även min filosofilärare hade stor betydelse för den här insikten jag fick.

Jag tog helt sonika och skapade min egen tro. Vem kan stoppa mig liksom?

Och jag Tror. Jag tror på en större makt som vakar över mig. Som är större än mitt jag och som jag kan lita på leder mig rätt, till slut. Jag kallar gärna denna större makt för Gud, varför inte? Det är bekvämt med ett namn.

Gud känner mig, mer än vad jag känner mig själv, därför måste jag lita.

Men jag tror på att jag skapar mitt liv, mina val är kanske ödesbestämda, men det är jag som väljer och jag som får ta ansvaret.

Jag tror på att allt gott startar hos mig, det är min uppgift på jorden, att välja gott. Men det är svårt i all min mänsklighet, och jag prövas.

Men en enkel seger är ingen seger, eller hur?

Troskram!

Ett ögonblick

Jaha, och här ska man tänkas välja ut ett ögonblick då alltså? Som är extra minnesvärt på något sätt eller? Ska det vara ett bra eller dåligt? (nu låter jag som eleverna som ställer ett antal kontrollfrågor på att de verkligen har förstått uppgiften rätt innan de kan börja...).

Hur som så säger det sig ju självt att det är omöjligt.

Att välja ett alltså.

Eftersom jag har två barn.

Det ögonblick när min dotter gled ur mig med ett blött smackande ljud och lades på mitt bröst som en varm, våt säl, det ögonblicket går för övrigt inte att beskriva på ett rättvist sätt, jag har i alla fall inte orden för det. Det var bara helt ofattbar lycka och kärlek.

Och så trodde man att man inte kunde känna så igen, men så upprepades det exakt lika med ögonblicket då min son föddes. Sådan lycka är obeskrivbar helt enkelt.

Ja, det finns kanske inte så mycket mer att säga då, eftersom jag tydligen inte hade ord för det.

Annars brukar jag få säga orden "ett ögonblick" rätt ofta, t ex när mina elever vill ha hjälp eller min uppmärksamhet flera på samma gång. Det händer väldigt ofta. Kan man säga. Och hemma kan jag få säga det flera gånger till mina barn, främst min son, som vill detsamma. Eller till min man som vill ha sitt kaffe. Det är lite sådär med folks tålamod att vänta på sin tur kan jag tycka. Den enda gången det verkligen fungerar med de där orden är väl när någon ringer och söker någon i familjen, som inte är jag då, då fungerar det, för då kan de inte säga emot.

Ögonblickskram!

Min bästa vän

Vet du, jag har aldrig varit så bra på det här med "bästa vän". Varför skulle man bara ha en bästa liksom? Och jag gillar inte det där superlativet i det här sammanhanget. Det blir så isolerande och utestängande. Skulle det alltså finnas en människa som har allt, alla ingredienser så att säga, och som passar mig bäst i precis alla lägen som kan tänkas uppstå i livet?

Men nu ska jag inte vara sådär petig och tråkig.

Fast jag minns hur det var när jag var barn och det alltid skulle "bästas" med någon. Jag avskydde det. För det första var jag så dålig på det, jag kunde aldrig gå med på det där kontraktet att man skulle tycka precis lika om allting, och vara precis lika, och för det andra tänkte jag redan då att jag antagligen gick miste om att träffa andra spännande vänner när jag satt där och bästade med någon. För att inte tala om hur sårbar man blev med bara en vän.

Men något hände när jag gick på lärarhögskolan och plötsligt träffade Lotta. Det var som om det "sa klick" som det så fint heter. Vi förenades i en plötslig insikt om att vi båda älskade Mr Bean och sedan var vi vänner för livet. Allting stämde och i henne fann jag allt det jag aldrig tidigare funnit hos en vän. Jag kommer ihåg hur vi gjorde de där typiska "bästa-vän-sakerna" som att ha samma frisyrer och likadana kläder, hehe försenade tonåringar kanske vi var... Men framförallt kände jag sådan tillit och kärlek till henne. Eller känner så klart, i presens. Hon är visst min bästa vän ändå, även om det inte utesluter andra bästa vänner också.

Bästiskram

Min dag

Dagen började i duschen, eller först blev jag så klart väckt av alarmet och släpade mig sedan upp och ner i källaren. Källarens dusch är min favorit. Där är jag ganska länge för att vakna till ordentligt och fundera över dagen. Ibland känns det som om det är där jag löser alla världsproblem. Det brukar imma igen och jag ser inte mig själv i spegeln sedan. Fast om jag ska vara ärlig så körde jag tio-femton minuters gymnastikövningar först, innan jag gick in i duschen. Då vaknar jag rejält.

Måndagar är alltid rejält ansträngande på jobbet. Eleverna kan faktiskt vara helt upp och ner efter helgen, jag undrar vad de håller på med på helgerna, eller jag kanske inte vill veta. Och jag har sista lektionen på måndagen, nattpasset kallar jag det. I dag körde vi rappakalja det sista vi gjorde, det blev kul och vi orkade ända in i mål.

Sedan stressade jag iväg för att handla presenter till personalen på sonens skola. Jag har äran att vara klassförälder och har således samlat in pengar till blommor. Middagen avhandlades snabbt och picknickkorgen (gårdagens bakade pepparkakor, lussekatter och så skumtomtar) togs med till kvällens julspel som sonens klass skulle spela upp. Jag blir alltid tårögd när barnen är så duktiga, jag är helt hopplös. Fast jag har svårt att tycka att det är trevligt med så mycket folk ihoppackat på så liten yta, och det var svårt att få tyst på alla när jag skulle hålla ett litet tal till "fröknarna". Man tycker ju att jag borde ha vana på att få folk tysta (och så kan jag inte sluta förundras över hur många barn alla verkar ha, det bara kryllar av dem).

Som tur är gjordes läxorna i helgen, liksom min rättning, så nu tar jag det lite lugnt här bland alla mina tända ljus.

Dagenskram!

Efter

Vad är kärlek?

Vem är lilla jag att säga något om kärlek? Det finns stora diktare som redan sagt allt.

Den renaste kärleken är den som jag har till mina barn. Den är så självklar, så stark, så underbar. Den är totalt osjälvisk och bara koncentrerad till dem. Det måste vara kärlekens kärna, detta att bara älska någon utan att vilja ha någonting tillbaka. Att bara vilja ge, att veta att jag skulle dö för dem, och att veta att kärleken alltid kommer att vara lika stark och oförstörbar. För evigt.

Den andra slags kärleken, den som blandar in Josephine och hennes person, är mer komplicerad. Jag drömmer om att kunna vara lika ren och osjälvisk som i min kärlek till mina barn, men är det möjligt?

För kärlek är komplext, kärlek kan vara rädsla och maktkamp. Strindberg benämnde det som könskriget. Han sa att äktenskapet bara var en form av kvinnlig prostitution... Fast, det är klart, han levde under en tid när kvinnor och män inte kunde vara jämlikar. Och det kan vi ju nu, eller?

Kärlek kanske ändå är så enkelt som att mannen kommer hem med en isskrapa med borste på till dig. Eller när han kommer hem med en kupévärmare med timer som han ställer in åt dig.

Karin Boye får chansen att säga sitt här tycker jag:

Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.


Kärlekskram

Det här åt jag i dag

Alltså nu börjar jag verkligen ångra att jag gav mig in på att följa den här listan. Är det någon som är intresserad av vad jag äter!? Jag är verkligen inte intresserad av vad andra äter, jo förresten, jag brukar fråga mina barn när de kommer från skolan, men nepp aldrig att jag kan tycka att det här är ett kul ämne.

Men det är väl bara att bita i det sura äpplet då (jag försöker alltid passa på att lära mina elever lite gamla härliga svenska ordspråk när jag kan).

Min frukost ser alltid likadan ut, jag är verkligen konservativ när det gäller frukost. Det ska vara fil med müsli. Och så vill jag ha på riktigt mycket sådant där All Bran-kli. Men först tar jag C-vitamin-brus. Sist dricker jag riktigt svart kaffe.

Lunchen i dag blev fredagsresterna. Jag tänker inte skämmas ett dugg när jag säger att det var tacos. Barnen kräver tacos på fredagen och vem kan säga nej till hungriga små barn? Jag gillar inte brödet men tar mycket sallad och heta jalapenos och sambal olek.

Nu håller mannen på med lördagsmiddagen; citronkyckling med honungsglacerade rotfrukter. Och ett underbart rött vin till. Jag vet av erfarenhet att det här kommer att bli gott.

Så fick jag visst en gin och tonic här, som jag kan ta med mig när jag går till badet. Uppassad värre. Jag är svag för cashewnötter också, så kanske att jag pillar i mig några sådana senare, men det vet jag ju inte ännu. Jag bara gissar.

Jaha, då har din nyfikenhet om min matdag blivit stillad här nu. Vilken tur.

Matkram!

Mina föräldrar

Gäsp, var det någon som somnade direkt kanske av rubriken? Ärligt talat, vad är det här för ett tema att ha med? Är det inte så att när det gäller föräldrar så vill man antingen gnälla över hur hemska de är, eller så märker man inte av dem? En bra förälder är osynlig på något vis, och vad är det då att prata om? Föräldrar ska finnas där hela tiden och älska dig och stötta dig, och om de lyckas så märker du inte ens att de gör det.

Och du ska väl inte behöva vara tacksam för att du har bra föräldrar. Eller skicka in dagens ros eller så. Har man skaffat barn är det baske mig ens skyldighet att vara en bra förälder, barn har rätt till det.

Ja, ja, jag vet att det inte är så lätt att vara en bra förälder alltid, man är bara människa och hela baletten. Och antagligen kommer mina barn ha en massa trauman och åsikter om mig som förälder också, när de växer upp och lägger sig på terapisoffan.

Ämnet var visst ändå mina föräldrar, så försök inte fly ämnet nu din lilla fegis.

Hm, med anledning av vad jag nyss sagt så kanske jag kan återge två minnen vardera av mina föräldrar, det blir väl rättvist? Ett bra och ett mindre bra? Man måste börja med det sämre och sluta med det bättre, eller hur?

Minne 1 -pappa
Varje gång det skulle sättas upp IKEA-möbler eller dylikt skulle självklart pappa behöva göra det. Han är ju man. Fast han absolut inte har en aning om hur man följer en instruktion ritad med glada gubbar som spikar konstiga skruvar med konstiga siffror som man måste checka flera gånger innan man hittar rätt. Och så måste gavlar och sådant sättas åt rätt håll också. Voine voine. Detta slutade sällan bra, om man säger så. Vad jag vill påstå är kanske att man kan ha haft lite att önska vad gäller pappas strukturella och planeringsmässiga förmåga.

Minne 1 -mamma
Om det råkade vara stökigt eller någon lämnat någonting framme på fel plats hemma, vilket kan hända när man är sex stycken i familjen, kunde det lätt resultera i en hysterisk martyrutgjutelse som inte var särskilt konstruktiv. Om man säger så.

Minne 2 -pappa
Vid jul var det dags. Pappa tog fram pepparkaksdegen och jag och min tvillingbror bakade för brinnande livet tillsammans med honom. Han var riktigt fin på att baka pepparkakor. Och mysigt hade vi det alltid vid jul. Alla måste vara snälla då så tomten kommer ju.

Minne 2 -mamma
Mamma står i köket och hushållsjobbar, mamma står i köket och stryker. Mamma lyssnar på sin dotter som sitter vid köksbordet och pratar. Och pratar. Dottern läser upp alla sina oändliga berättelser som hon skrivit, mamma lyssnar alltid lika tålmodigt och säger att det var bra.

Mina föräldrar är väldigt sjuka nu. I synnerhet min mamma, men också min pappa. Nu är det min tur att vara där för dem. Även om det inte är lätt.

Men nu ska jag försöka vara en bra förälder själv lite och sätta mig hos mina barn och fredagsmysa!

Kram!

Min första kärlek

Min första kärlek hette Joakim. Jag har nog inte kommit över honom ännu tror jag.

Fast egentligen kanske det började med Christian? Nej, inte för min del men för hans del i alla fall. Jag gick i första klass och på en rast drog han mig åt sidan och ville prata med mig. "Får jag chans på dig?" frågade han. Han var en lång kille (själv var jag nog inte ens en meter), väldigt söt och ett år äldre, fast han gick i samma klass, jag var nog lite rädd för honom. "Vad är det för något?", sa jag dumt. "Men, alltså, du vet, får jag chans på dig?! Frustration i hans röst (fast jag visste inte det ordet då). "Men vad är det?" sa jag, fortfarande lika trög. Oj, oj, han gick därifrån och sedan hade jag missat den chansen. Ett tag senare bytte han skola (vilket nog inte hade med mig att göra dock).

Tillbaka till Joakim. Vi träffades varje sommar där våra föräldrar hade sina sommarstugor, ja, det har vi ju fortfarande, kvar sommarstugorna menar jag. Jag blev kär i honom första gången jag såg honom och jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men vi skaffade stugan när jag var några år bara. Vi var kära varje sommar (i alla fall var jag kär). Det höll på upp i tonåren. Fast vi sa aldrig att vi var kära eller ihop eller så. Och ingen annan visste någonsin något. Vi brukade sitta och hålla handen i smyg i mörkret, bland alla våra andra kompisar, och sådana saker. Pussas lite i smyg och ge varandra blickar. Det var väldigt romantiskt när man tänker efter, fast också väldigt smärtsamt. Jag längtade så mycket efter honom jämt, men aldrig att vi blev ihop på riktigt. Vi var för blyga båda två, tyvärr. Och jag vet ju faktiskt inte vad han tänkte heller, jag har aldrig frågat om det här.

Sommaren när jag skulle börja gymnasiet, tror jag det var (eller var det sommaren till nian?), trodde jag att vi var ihop, men då blev han plötsligt ihop med en kompis till oss som var på besök. Hon var inte blyg, om man säger så. Jag grät mig till sömns varje natt men sa inget till någon. Min tvillingbror, som delade lillstugan med mig, hörde nog kanske...

Fast det är väl så det ska vara med den första kärleken kanske. Den ska göra ont.

Vi blev faktiskt ihop senare. Eller ihop blev vi ju aldrig, men vi träffades lite. Fast magin var borta för mig, jag hade blivit för sårad och jag skulle aldrig låtit honom komma åt mig igen.

Kanske är det så också att den första kärleken mest är en slags kärlek till idén om kärlek. Aldrig att det i verkligheten kan leva upp till de drömmar man har. Det bästa var på något sätt att gå där och sukta och drömma... I hemlighet.

Kärleksfullkram!

Det här är jag

Oj, oj hur ska det här gå, att följa en lista, jag är inte bra på det... Nu blev det så sent här och jag har inte hunnit tänka ut något underfundigt alls till denna presentation av mig själv.

Jag får improvisera, som vanligt.

Jag kan kanske göra som jag brukar göra när jag möter en ny elevgrupp, som jag ska undervisa en längre tid, i skolan? De brukar få ställa tjugo frågor... eller i varje fall få fråga mig i stället för att jag bara berättar. De brukar fråga i ungefär den här ordningen, och jag brukar svara ungefär så här... (jag skriver bara svaren så ska vi se om ni kan gissa frågorna).

1. Man frågar inte en dam om hennes ålder, men jag är typ 25, i sinnet.
2. Ja, jag är gift.
3. Ja, jag har två barn; en dotter och en son.
4. Vi bor i Tannefors, i ett hus.
5. Jag tycker om idrott, läsa böcker, dansa och att resa.
6. Jag spelar fotboll och innebandy i lag. Jag har hållit på med många olika sporter.
7. Ja, jag håller på Barcelona och så har jag hållit på Manchester United ända sedan jag var barn.
8. Messi, Villa och jag kan inte låta bli att fortfarande tänka på Beckham. Zlatan är stor.
9. Jag har tre bröder (låter som Ulf Lundells låt, men så är det).
10. Jag är uppvuxen i Skäggetorp i Linköping. Ja, jag trivdes.
11. Jag har bott i Stockholm också, en kort period, direkt efter gymnasiet, när jag började studera till lärare.
12. Ja, jag hade bra betyg.
13. Min idrottslärare säger att jag hade högsta betyg i idrott på högstadiet (fråga honom själva, han jobbar ju här på skolan fortfarande). Jag hade i alla fall det på gymnasiet.
14. Jag läste humanistisk linje på gymnasiet, det betyder att jag läste mycket språk, historia, samhällskunskap, religion, filosofi och psykologi.
15. Jag läste tyska och spanska.
16. Jag ville bli författare, journalist, lärare eller reseledare.
17. Nej, jag har aldrig provat droger.
18. Jag berättar inte vad jag tjänar.
19. Jag älskar att vara lärare.
20. Eftersom jag älskar att vara med ungdomar och att få undervisa.

Efter detta brukar det balla ur lite med frågorna, så det är lika bra att avbryta.

Jaha, det var alltså jag då.

Kram!

Lista?

Förra december blev full av julinlägg och flyttinlägg, om jag minns rätt. Kanske skrev jag om hur mycket jag hade det med allting, jag bara gissar nu (orkar inte checka om jag har rätt).

Funderar nu på att göra som en del andra av mina bloggarvänner, skriva inlägg efter en lista med givna teman för varje dag. Man kan säkert göra dem lite aktuella efter känslan för dagen ändå.

Så här ser listan ut:


Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Kanske ska jag låta eleverna skriva en blogg samtidigt? Fast jag tror jag börjar med detta i morgon, och det är lite kort planeringstid till att få igång dem på. Men det vore kul!

Missförstå mig inte nu med den här listan; jag tycker inte alls om listor egentligen. Så tro nu inte att jag ändrat mig för guds skull.

Vilka som är på bilden? Jag och min tvillingbror, men det får jag ju berätta om dag 11!

Listkram!

Han färdas genom dag och natt

Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om man fått ordning på sin början följer orden efter som pärlor på ett band. Förhoppningsvis.

En början jag älskar är i Astrid Lindgrens Mio min Mio, är det inte den mest fantastiska bok så säg?!

Lyssna på hennes början:

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året? Var det någon som hörde, att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de: Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson, som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.
Ja, så sa de. Men det kom aldrig några meddelanden om Bo Vilhelm Olsson. Han var borta. Ingen fick någonsin veta vart han tog vägen. Ingen vet det. Mer än jag. För det är jag som är Bo Vilhelm Olsson.

Det som är så fantastiskt med hennes språk är hur hon kan blanda stilar på det här sättet, utan att ändå tappa det poetiska sagospråket för en sekund.

Astrid Lindgren kan bryta mot alla språkliga regler men gör aldrig någonsin ett fel.

Första kapitlet heter Han färdas genom dag och natt. Bosse, som likt en stackars Oliver Twist har haft det svårt så det räcker redan vid 9-års ålder, släpper ödesbestämt ut en ande från Landet i Fjärran ur en pilsnerflaska. Han har fått ett guldäpple som anden käner igen som tecknet och han tar genast med pojken på en flygtur ovan molnen och när de kommer fram ser Bosse hur någon kommer gående längs stranden; det var min fader konungen.

"Mio min Mio", säger han, och det låter så lent och varmt. När allt kommer omkring heter jag inte alls Bosse.
-Jag har sökt dig i nio långa år , säger min fader konungen. Jag har legat vaken om natten och tänkt: "Mio min Mio". Då måtte jag väl veta, att du heter så. Där ser man. Det där med Bosse var fel liksom allting annat var fel när jag bodde på Upplandsgatan. Nu har det blivit rätt.

Jag skulle kunna ta fram så många ställen som är så fantastiska i den här boken, och visa prov på hur vackert språket är när det är så enkelt och flyter som en pärlande flod genom berättelsen, med sitt ständigt närvarande vemod.

Men jag stannar där och nöjer mig med att berätta att det nu är dags att läsa denna bok högt för min son, såsom jag gjorde för min dotter.

Kram!

Den snöälskande sorten

Alla som känner mig vet att jag är av den snöälskande sorten. Just nu bara längtar jag efter att få ta på mig slalomskidorna och susa ner från ett fjäll. Om jag hade varit lite mer rebellisk som ung hade jag absolut tagit jobb på en skidort under vintersäsongen. Men duktig flicka som jag var (haha) så började jag plugga på universitetet direkt. Jag ville främst av allt se till att jag fick trygghet, jag hade ju inte haft mycket av det.

Men det här med all snö nu i november. I Östergötland. Ska det passa fröken Boman ska det vara kallt och torrt och snöigt. Och jag ska ha skidor på fötterna och en bastu och en öl att se fram emot. Just nu är det en fuktig, blåsig kyla. Och mannen måste ut och skotta hela tiden. Min son borstade av min bil tidigare i dag, men en stund senare syntes detta inte. I går när jag skjutsade hen dottern och hennes kompis från träningen gumpade jag ner i någon grop och sedan kom ett antal mystiska ljud från hjulredet... I so hope att det bara var is.

Fast jag ska inte klaga för jag älskar verkligen att det är vitt och snö på vintern. Hoppas så att det är vitt i jul. Men, det är som sagt inte direkt jag som skottar, så jag ska kanske hålla tyst.

Smakade första glöggen i kväll för denna säsong. Med cognac. Lovely and recommendable!

Annars var det bror min som förlorade i "skjutsa-för dagen-lotteriet". Eller två av mina bröder om jag ska vara ärlig. Först skjutsade min äldsta bror in mellanbroderns dotter (och tillika min dotters bästa kompis) till oss, och sedan fick han snällt komma och hämta henne. Fast jag funderade starkt på att föreslå att hon skulle vara insnöad här och kanske kunde följa med dottern till hennes skola i morgon =)

Enklare för sonen som bara springer ett par hundra meter bort och leker med sina kompisar. Thank God.

Söndagskram!

Frossa i rött

Adventstid igen. Det har alltså gått ett år sedan jag förberedde för advent förra gången.

Detta innebär att vi har bott här i ett år nu, jag minns att jag fick börja med att pynta till advent det första jag gjorde när vi flyttade in. Allra först satte jag upp den stora nya stjärnan i vardagsrumsfönstret, den lyste upp mig när jag höll på och målade sent på kvällen efter jobbet.

Har det bara gått ett år!? Så förändrat som vårt liv blivit efter flytten känns det som a very long time ago. Men jag ska inte göra någon årskrönika här nu, det passar väl bättre till nyår.

Jag älskar verkligen att få adventspynta. Stakarna, stjärnorna, ljusslingorna, ljuslyktor, ja allt det här som gör att det blir ett varmt, hemtrevligt sken på kvällarna, i mörkret. Det är det här med det röda som jag tycker om tror jag. Nu får man äntligen frossa i rött, ohämmat. Det ger värme i allt det vita som vi har nu. Fast jag har förkärlek för rött i inredningen även annars, så det är så att säga redan grundat för jul här.

Hjälpte mamma och pappa med adventspyntandet i går. Eftersom det var jag som packade ner det förra gången visste jag vart vi skulle leta efter det, jag och pappa begav oss således ut till det s k cykelförrådet. Fast innan vi gjorde det var vi ändå tvungna att gå upp på vinden för att kolla så det inte var där som det gömde sig. "Jag har letat tre gånger efter det, men inte hittat det" sa pappa. Jag letade i mörkret en gång och konstaterade att det inte fanns där. "Varför letar du tre gånger pappa?" frågade jag, "finns det inte så finns det inte", så att säga. Så ut till cykelförrådet, där det är freezing cold och man måste gå tillbaka och tända lampan igen varannan minut. Underst låg kartongerna som jag kände igen. Jaha, bara att langa ut allt som finns i förrådet och sedan stapla tillbaka det. "Behöver ni de här spjälsängarna mer?" undrade jag lite försiktigt.

Sedan ska exakt rätt sak på exakt rätt ställe, of course. "Duken med tomten på ska vara på det bordet" instruerade mamma. Jag busade till det lite genom att välja en helt annan duk i år till köksbordet. Naturligtvis fungerade inte en av stakarna och lydigt försökte jag byta ut några lampor innan jag gav upp.

Men, jag är så glad för att mamma håller på och domderar runt mig. Äntligen lite geist! Hon är så sjuk, så trött, så orkeslös. Det finns inte mycket av min mamma kvar, men i går kom en liten bit fram igen. Hon har alltid älskat att julpynta.

Årets första pulkaåkning i dag i alla fall!

Dags att fortsätta adventspynta hemma här nu.

Bye!

Orsak och verkan?

Funderar lite på vilket tema jag väljer att skriva om i dag. Ska jag berätta om hur jobbigt jag tycker att det är att köra bil i sådant här väglag som det var i dag på vägen till och från Norrköping? Hur jag sitter i bilen och kramphåller i ratten och stirrar stint på vägen och säger adjö till livet varje gång jag gör ett filbyte? Hur jag ser framför mig hur bilen kanar in i mitträcket och hur verkliga bilderna på min näthinna känns när jag föreställer mig själv blodig och ihopknycklad? Det där en kedja av tankar som jag inte kan stoppa om de väl har börjat.

Varför är jag så rädd när jag kör bil kan man ju undra?

Men, ärligt talat, är jag så konstig? Är det inte tecken på att man har respekt för kraften i trafikens värld?

Kanske beror allt det här på att jag tog körkort sent? Eller på osäkerheten som mitt dåliga självförtroende vad gäller att hitta genererar? Eller att jag ofta låter män köra...

Eller på att några bekanta dog i trafiken när jag var ung, i den åldern när jag skulle tagit körkort.

Fast jag är lite motsägelsefull, det vet jag. För vem är det som kör för fort ofta.... Och som inte ser till att vara ute i god tid för att slippa stressa... Jag hatar verkligen när folk kör för sakta och ligger och blockerar, jag klarar inte av att ligga och ljumma där bakom.

Kanske är detta bara ett symptom på ett karaktärsdrag jag förstått att jag har; jag är rastlös och otålig. När jag var barn var jag känd för att jag aldrig kunde gå någonstans, jag bara sprang. Och nu är jag nog lite känd för att jag kommer klapprande med mina klackar i hög fart... Jag vill komma fram! Vägen dit är tråkig...

Egentligen skulle jag kunnat välja några andra spår i min tankevärld till det här inlägget, jag har en del att tänka på. Men jag sparar det.

Godnattkram

Surprise!

Känner mig nästan lite chockad över hur gratulerad jag blivit med anledning av min födelsedag i går. Jag fyllde ju inget särskilt, det är bara ett år som gått. Kanske beror det lite på det här med facebook, jag menar, förr i tiden blev jag inte grattad av närmare 100 personer på fb, förr i tiden hade jag inte kontakt med gamla vänner från förr alls. Förr i tiden hade jag inte ens samma kontakt med nuvarande vänner och arbetskompisar, förr i tiden var jag ganska isolerad faktiskt. Gick hemma och och kände mig oälskad, ensam och bortglömd liksom. Man gick genom livet och hälsade återhållsamt på människor. Ingen visste något om någon.

Jag föredrar verkligen mitt liv nu, även om alla säger att man riskerar beroende av de sociala medierna och oj, oj vad skadligt och hemskt.

Min födelsedag i går började på bästa tänkbara sätt, jag blev grattad på sängen av min familj och fick vackra röda rosor av min man! Jag blev så glad, för jag får aldrig blommor.


Kom till jobbet och möttes av godis och ett fint ritat kort av min klassföreståndarkollega Lars. Sedan droppade det in gratulationer från familj och vänner, och jag blir lika barnsligt förtjust hela tiden!

På kvällen åt vi middag med tvillingbror och hans fru på restaurang och gick sedan hem och tände en brasa och myste hemma hos oss.

I dag, kom jag till jobbet, lite stressad efter att ha bråkat med snön på bilen, och möttes av en chock. Jag har sällan blivit så lurad som jag blev. Min klass höll på att skrämma slag på mig när jag klev in i klassrummet och de blåste i partytutor och jag insåg att hela rummet var pyntat med ballonger och att de hade partyhattar på sig. De hade dukat långbord, bjöd på hembakta tårtor, inköpt läsk och chips.

Jag blir faktiskt nästan blyg vid sådana här tillfällen. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men GLAD blir jag så klart. De har förberett och hjälpts åt, de har tänkt på att göra mig glad, det är så vackert.

Men sedan börjar så klart LÄRAREN i mig att bli lite nervös, tråkigt nog. Oj, oj hur blir det nu med det arbete de skulle göra den här lektionen? Hur ska vi klara att gå från kalasstämning till studier här om en stund...? Jag oroar mig för att de försöker undvika att jobba. Jag oroar mig för att de ska störa andra lärare och elever med sin partystämning. Och jag tycker synd om min lärarstudent som ska behöva ha sin lektion med dem efter detta.

En vanlig skoldag är illa anpassad för denna plötsliga kreativitet, det är ju den sorgliga sanningen.

Men jag tänker vara glad över det ändå! Lite ego får man väl vara en gång om året i alla fall! =D

Gladkram!

Helgblandning

I fredags var jag på bloggträff igen, den andra jag varit på nu, och båda initierade av Anna, som ni ser på bilden här från i fredags. Hon är tv-chef på 24Corren och har bloggat länge och har många läsare. Att jag började följa hennes blogg beror faktiskt på att vi är gamla svägerskor, hon var tillsammans med mannens bror förr i tiden, och vi umgicks en hel del då, främst tänker jag på den resa till Zakhynthos som vi gjorde (så härlig!).

Jag har saknat henne genom åren och nu känns det bra att vi träffas via våra sociala medier och även IRL i bland nu. Vi var säkert 14 st på middagen, vi var på Riva, och det var bara två förutom Anna som jag träffat på förra middagen.

Egentligen hade jag inte tänkt gå eftersom jag skulle upp tidigt på lördagen för att jobba på friidrottstävlingen Folkungaspelen i Campushallen. Jag kände mig tyvärr inte helt pigg och peppad heller, kände mig lite tråkig faktiskt... inte den vanliga glada partyjossan direkt... men, men, man kan inte alltid vara på topp. Hoppas jag får en ny chans att visa mina lite roligare sidor, alla verkade trevliga i alla fall! Och jag VANN, 1:a pris! Brukar ju aldrig vinna något. Fina hårprodukter från Kerastáse. Tack Anna! Småsprang i mina tunna kläder genom snöslask och blöta hem hela vägen.

Upp på lördagen, drog upp en trött dotter ur sängen, och ut till Campushallen. Jag fick uppdraget att kratta längdgropen. Piece of cake kan man tycka, men ICKE. Har så ont i ryggen så jag knappt kan röra mig i dag, blåsor i handen och min tumme är avsevärt sämre igen. SURT. Och ett par gnälliga trettonårstjejer påstod att det "var uppförsbacke i gropen", vafalls! Klagar ni på mina krattkunskaper! Jag som haft jordens största grusgång i vår förra trädgård.

Dottern gjorde en särskilt fin höjdhoppstävling också! =D

Sedan hem och städa, städa, såg för j*t ut... Mannen hade som tur var fixat allt inför kvällens middag med våra vänner. Maten blev en fullträff och vi hade det mysigt på alla sätt och vis.

I dag är det söndag och jag har knappt rört mig mer än mellan sängen och soffan... Så trött, känner mig som förlamad. Har en uppgift som ska lämnas in också som jag förtränger just nu...

Nej, bäst jag går och lägger mig tidigt, så jag kan få den utlovade ryggmassagen...

Kram!

Ett skyltfönster

Hade först tänkt att jag inte skulle orka träffa min sötaste vän i går kväll efter allt det jobbiga jag varit med om denna vecka, men kände plötsligt att det var just det som jag ju absolut behövde! Ringde henne på kvällen och frågade om vi inte kunde träffas som planerat i alla fall och hon är så underbar och sa att självklart! =)

Jag känner mig stärkt och är så glad över mina vänner, hur skulle man klara sig utan dem!?

Det underliga är att jag först tänkte att jag inte skulle besvära någon med mina bekymmer, att jag skulle klara mig själv, men det är verkligen komiskt att tänka sig, när man som jag är som en öppen bok. Jag tror jag är skapad med alla känslor på utsidan, som ett skyltfönster är jag.

Jag tror att jag lyckats komma fram till att det ändå mestadels är bra att vara skapad så, kanske för att stå ut med mig själv, vad vet jag, men ibland är jag mindre glad över denna egenskap. Det är inte alltid man vill att andra ska lägga sig i, man behöver ett eget utrymme, ett rum dit ingen kommer in objuden.

Jag kan verka oförarglig och tålig, men sårar man mig riktigt djupt kan jag aldrig förlåta, så illa är det med mig.

Nu har jag i alla fall mycket roligheter att se fram emot i helgen, vänner som jag ska träffa, jag är lyckligt lottad, jag vet det och ska komma ihåg det.

Kram

Givandets glädje?

Hem till far i dag, med lite presenter och bakelser. Han är alltid så tacksam och tackar översvallande för de stackars typiska fars dags-presenter han brukar få. Varför ska det vara så svårt att ge bra presenter till män undrar jag? Hörde på radion (eller var jag nu hörde det) att etta på presenttoppen var strumpor till far, följt av kalsonger och sedan vet jag inte vad det var mer, kanske slips? Förr brukade jag alltid köpa en bok, en deckare till far, men nu är jag osäker på om han har ro att läsa längre. Egentligen tycker jag ärligt att man borde bojkotta de här fars- och morsdagarna, man känner sig ju bara tvingad att handla något just till denna dag, när man hellre gör något spontant en annan dag, och då blir ju omtanken om föräldrarna mer utspridd, i stället för koncentrerat till en dag. Jag antar att det ju faktiskt ska handla om att tänka lite extra på sin förälder då och då.

Jag har för övrigt aldrig varit någon stjärna på det här med att ge presenter, jag får alltid lite prestationsångest faktiskt. Eller, kanske var jag bättre på det förr? Jag vet inte, jag tror det handlar om att man blivit lite utbränd på allt presenthandlande genom åren, stor familj som man har.

Men det är klart, de gånger man känner att man kommit på något riktigt bra, och man ser att det blir äkta uppskattat, då är det verkligen en härlig känsla som får en att må bra. Jag ger faktiskt hellre än jag får.

Ja, nu har jag gjort det man bör i alla falll, men det är så fruktansvärt jobbigt att märka hur dålig mamma är. Hela min själ gråter blod varje gång jag är hemma hos dem. Är det meningen att man ska klara av det här?

Kram

Oroande och roande

Har du tänkt på vad fånig man tycker att man varit när man gjort något man oroat sig för och det inte var några problem alls att genomföra det?

Oh My God varför höll jag på att älta det där med bilkörandet till Växjö till exempel? Asg liksom. Det var bara skönt att få sitta där i bilen och sjunga som en galning utan att störa någon hela vägen. Min gps heter Astrid och med henne som sällskap var jag totalt trygg.

Och varför oroade jag mig över att vara ensam i Växjö? Sova ensam och hela baletten? Jag bondade direkt med ett par tjejer som är i min grupp, och sedan behövde jag inte vara ensam alls! Det är så konstigt det där hur man på ett par sekunder bara kan känna av att henne gillar jag! Och när det blir ömsesidigt är det så superbäst. Efter en låååång dag som inte var färdig förrän efter 19 på kvällen rusade jag och de här två tjejerna ut för att jaga efter mat, utsvultna. Det var så komiskt också, för vi tre råkade även bo i rummen bredvid varandra på samma hotell! Hur stora är oddsen för detta egentligen!? Känns läskigt ödesbestämt alltihop.

Tänk att man alltid glömmer bort att man inte är ensam om att känna osäkerhet. Det är fler än jag som vill connecta med någon annan. Det är verkligen så inspirerande att studera som vuxen och få vara med om det här igen.

Jag sov rätt dåligt ändå tyvärr på mitt hotellrum, så ovant... Och vi kom till sängs sent.

Lördagen vaknade jag jättetidigt konstigt nog, och frukosten med de andra kändes så lyxig och härlig. Jag inser att jag gärna får smak på det här! Kände mig som en viktig person som är på konferens eller något, fast jag bara var student Men det är klart, på den tiden jag var äkta ung student, hade jag aldrig haft råd att bo på hotell...

Efter nya kursens slut drog jag så till svärmor i Huskvarna och mötte upp familjen där. Härligt att få ha saknat varandra lite, man behöver det tror jag. Födelsedagsfesten var så lyckad! Maten var magisk och alla bjöd på sig själva och vi hade så trevligt! Många av de här släktingarna träffar jag ju inte så ofta och inte på det här sättet, så det var härligt att se hur vi faktiskt trivs ihop och hur kul vi kan ha! Så har nog inte alla det. Men återigen i sängs fram på småtimmarna, gäsp.

Fars dag i dag också. Barnen fick fira sin pappa lite genom att jag hade handlat presenter... inte optimalt att vi inte hunnit gå tillsammans, men förra veckan var ju helt sjuk, tycker det känns ok i alla fall, mannen är inte den som bryr sig om sådana här konstruerade dagar i alla fall.

När vi kom hem i em så var jag så trött! Ringde pappa och sa att jag kommer i morgon i stället. Somnade sedan i soffan.... Vaknade upp och kände mig piggare, kollade in Robin Söderlings match och hans vinst, YES! Och nu är det Inter-Milan och Zlatan satte en straff. Najs.

I morgon är en annan dag.

Trött men nöjd KRAM

Skäll

Vinter var det nu ja igen. Efter att vi landat här i vardagen och börjat gräva efter vinterskor och varma jackor, vantar och mössor och dylikt i källaren, upptäcktes det att alla skor var för små.

"Det är kris!" utropade dottern, när hon kom klafsande hem i går efter skolan och tittade anklagande på mig och sedan ner på sina genomblöta converseskor. "Ja, ja", sa jag skuldmedvetet, "vi ska". Dottern hittade sedermera ett par skinnstövlar, men surade sig igenom hela Ikano-huset, eftersom vi inte tittade efter någon jacka med "päls på luvan -som alla har just nu utom jag". Sonen hittade vi inga bra skor till, även affärerna verkade överraskade av den plötsliga vintern, och konstigt nog verkade förra årets fodrade stövlar plötsligt passa, men "jag måste ha nya i alla fall, för de är för små mamma".

När jag besiktigade bilen i dag sa besiktningsmannen till mig att "hörrödu, det är bäst att du borstar av snön på bilen, för det får du böter för om polisen stoppar dig vettu". "Nejmen, ojdå, får man, bäst jag skaffar mig en ny borste då, för jag hittade inte den i morse", sa jag generat och med ett litet fånigt flin.

Låter som om jag fått lite "vuxenskäll" som det kallas, vilket är det värsta man kan råka ut för när man är oförberedd som vuxen. Fast "barnskäll" är inte så kul heller förstås.

Kram!

Vuxenpoäng...

Det är så konstigt just nu. På ett sätt har jag så mycket i mitt liv nu som är på gång, så mycket att tänka på och göra. Men konstigt nog känner jag mig så rastlös och har svårt att koppla av när jag ska.

Fast det är väl så det brukar bli, I guess. Som om det vore något konstigt, silly goose.

Sonen har blivit pigg efter dunderkuren med penicillin, he is back! Thank God! Feberfri i dag och i kväll fick han äntligen bort locket från det infekterade örat, efter ett stort antal snytningar, nässpray och uppblåsning av hans näsballong (superbra grej!). Yes! Highfive! Gjorde han när han äntligen hörde igen. Nu får han gå till skolan i morgon så jag äntligen kan ta tag i mitt jobb och mina elever igen i morgon (de lär väl vara lagom uppvärmda av vikarier nu...).

Själv oroar jag mig över vädret. Jag gillar ju normalt snö, men det får inte vara snöoväder när jag ska köra ner till Växjö på fredag, det är det värsta jag vet! Vad jag ska göra i Växjö? Det är ju där min distanskurs är, och nu är det dags för tentamenseminarie och muntlig presentation på fredag. Lördagen börjar nya kursen.

Det där med vuxenpoäng har jag aldrig varit så bra på att samla, och således har jag aldrig åkt längre än till Norrköping på egen hand i en bil. Det är sant. Jag har heller aldrig besökt en stad på egen hand och sovit själv i ett hotellrum. Det är sant. På tiden med andra ord.

Kram!